En kväll på Stadsteaaaatern

Bilden är från Broadwayuppsättningen av August: Osage County

För att få lite ordning på det finkulturella kontot tog S och jag oss till Stadsteatern för att se Familjen. I lördags satt vi av 3,5 timmar skådespel.

Det börjar med att Iwar Wiklander kommer in i pyjamas o morgonrock. Han är pissfull. Det har han varit de senaste 50 åren. Ja, inte Iwar själv - men Beverly Weston - hans rollfigur.

Efter denna öppningsscen på 10 minuter försvinner pappa Beverly. Under pjäsens gång lyckas jag förstå att detta praktfyllo skrivit poesi och haft någon sorts tjänst på ett universitet.

Morsan Violet gör entré. Hon är narkoman. En mycket aktiv sådan... och här tröttnar jag.

Inte på skådespelarinsatserna - speciellt Ann Petrén är lysnade. Men jag betraktar skådespelet med mina alko-glasögon. De tillfrisknande glasögonen och blir bara förbannad på folk som skriver pjäser där medberoendet (alltså de tre döttrarnas och den övriga släktens curlande och krattande) lämnas som en urskt för att skria teater men lämnar det ohanterat och föga genomlyst.

Det som stör mig mest är att det inte ges någon logisk förklaring till varför alla döttrar och bihang kommer hemstormande till huset där livet och relationerna har ballat ur sedan många år till följd av all sprit och knark.

Jag saknar helt de drivkrafter som förklarar hela intrigen om man så säger. Ingen tycker om någon - OK - men varför göra sig besvär om att samlas? För ett Pulitzerpris? Tracy Lett är en go gubbe som ven spelat teater och film i ödesmättade kammarspel som Glengarry glen Ross och Vem är rädd för Virginai Wolf - säkert inspirationskällor men i sitt egna succépjäs söker han mer drama än förklaring. Och orealistiska senarios har jag överhuvudtaget svårt för - om det inte från börja görs klart att det just är det. (Sagan om Ringen, Back to the Future osv)

Intrig och miljö känns igen från klassiker som Eugene O'Neills Lång dags färd mot natt och Tennesse Williams Linje Lusta... eller varför inte Masjävlar - filmen av Maria Blom. Den har jag störe behållning av - det var svenskt och lättare att förstå syskonkonflikter för de blottlades tydligare. Där fanns inte heller något uppbenbart nedknarkat eller söndersupet hem att återvända till. Mer av outtalad ångest - och det är legio - det känner många igen i sambnad med tillfälliga hemkonster till ursprunget.

Länge satt jag och trodde att pjäsen utspelades på 50-talet - ända till Eric Clapton kom på tal... jaha, 70-tal dårå. Sedan ringe mobilerna och jaså - det var nutid? Ännu skummare - för så här agerar inte människor idag. Jag upplevde ett daterat skådespel


Batteriet laddas sedan med , självmord, sexuella trakasserier, pedofili, åldersnojjor, otrohet och omedveten incest.

Hela familjen kan du förresten se här och här kan du läsa hela upplägget på engelska.

Det är som Hallandsposten skriver; Dysfunktionella familjer har blivit något att skratta åt - det är väl också en orsak till att jag inte har en speciellt munter kväll.