Det slår mig plötsligt hur det kommer sig att han skriver deckare och inte romantiska noveller...
Vem vill du pussa i påsk? Vad hindrar dig?
onsdag, mars 31, 2010
Åke firar påsk
Det slår mig plötsligt hur det kommer sig att han skriver deckare och inte romantiska noveller...
Vem vill du pussa i påsk? Vad hindrar dig?
tisdag, mars 30, 2010
Marathon - 10 veckor kvar
Här nedan kan du se hur jag omvandlas från människa till mejeriprodukt. Någonstans vid 160 pulsslag/minut (4:45 min/km) når jag min anaerobiska tröskel. Där börjar också mejerifabriken sin produktion på allvar. Jag blir helt enkelt mer och mer yoghurt än människa :)
Det fanns mycket annat nyttigt att utläsa av testet;
Förmodligen kan jag hålla en fart på 6 min/km under mycket lång tid redan idag -
Min aerobiska tröskel är 144 slag/min (5:30 min/km) är min fettförbränning på max.
Testledaren rekommenderade mig att hålla den pulsen under mina långpass.
Hur gör jag då för att förflytta mig till att kunna löpa i 5:30-tempo över lång tid? (Det jag idag klara med 6 min-tempo)
Testledaren svarade; - Gå ner 5 kg vikt, så har du löst det problemet.
- Finns det inget annat sätt? Min kvinna är rädd att jag skall försvinna. Hon har fått mycket mindre att klämma på numera. Hon säger att vi snart påminner om ett par ur filmen "Tala med henne"
Tala med henne - en drömscen där den mycket lille mannen till slut kryper in i kvinnans sköte
- Jo, du ju öka din träningsmängd, men då får du också en ökad skaderisk, men på längre sikt kan försiktigt stegrad träning ge samma resultat, men en quickfix - bröst o bringa som en räka - det gör susen.
Jag tänkte't; Ner ... ner i Spindelmannaträsket med dig.... då kommer du bli snabb, men tunn. Och tunna 50-åringar... mja...i tights. Skulle känna mig som en lite gosse i kalasbyxor och polotröja.
Vill inte. Jag vill ha kött och lite fett på min kropp - så jag tultar hellre på med en puls på c:a 144 -150. Då klarar jag förmodligen min mara på runt 4 timmar. Gott så.
Efter denna sanning i diagramform är det bara att kötta vidare i programmet.
Det fanns mycket annat nyttigt att utläsa av testet;
Förmodligen kan jag hålla en fart på 6 min/km under mycket lång tid redan idag -
Min aerobiska tröskel är 144 slag/min (5:30 min/km) är min fettförbränning på max.
Testledaren rekommenderade mig att hålla den pulsen under mina långpass.
Hur gör jag då för att förflytta mig till att kunna löpa i 5:30-tempo över lång tid? (Det jag idag klara med 6 min-tempo)
Testledaren svarade; - Gå ner 5 kg vikt, så har du löst det problemet.
- Finns det inget annat sätt? Min kvinna är rädd att jag skall försvinna. Hon har fått mycket mindre att klämma på numera. Hon säger att vi snart påminner om ett par ur filmen "Tala med henne"
Tala med henne - en drömscen där den mycket lille mannen till slut kryper in i kvinnans sköte
- Jo, du ju öka din träningsmängd, men då får du också en ökad skaderisk, men på längre sikt kan försiktigt stegrad träning ge samma resultat, men en quickfix - bröst o bringa som en räka - det gör susen.
Jag tänkte't; Ner ... ner i Spindelmannaträsket med dig.... då kommer du bli snabb, men tunn. Och tunna 50-åringar... mja...i tights. Skulle känna mig som en lite gosse i kalasbyxor och polotröja.
Vill inte. Jag vill ha kött och lite fett på min kropp - så jag tultar hellre på med en puls på c:a 144 -150. Då klarar jag förmodligen min mara på runt 4 timmar. Gott så.
Efter denna sanning i diagramform är det bara att kötta vidare i programmet.
| 50 km fördelat på 4 pass. Sista tuffa veckan i detta "träningsblock". Känner du dig sliten tar du bort något av passen, för det är viktigt att lyssna på kroppens signaler, och kontinuiteten är viktigare än att du ska pressa in pass som din kroppen inte klarar ta emot. Veckan innehåller åter långbacken, och långpasset är "tillbaks" med full längd! | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
 | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
måndag, mars 29, 2010
Istället för Marathon...
Med noggrann precision har jag sedan början av december lagt ut veckans träningsprogam och haft en summering av veckan som varit. Hur träningen går.
Nu blir det inte så.
Det blir imorgon för att det är laktattestdag.
Det får du läsa om imorgon.
Istället kan du gott idka lite payback.
Microblogga lite i en kommentar. Om vad som helst; något som stör dig, något som gör dig glad eller något du inte skulle ha fått ur dig annars.
Nåt som får mig att skratta, kanske. Det behöver jag.
söndag, mars 28, 2010
Nånstans där alla ser på...
"Det gäller ju att tänka efter och inse att det där skulle kunna hända vart som helst, när som helst och med vilka människor som helst både i drevet och som offer. För i drevet hamnar man om man inte aktivt väljer att stå utanför, oavsett om man bor i Bjästa eller i nånstans Tyskland 1945."
Så skriver Fiffi i en kommentar till sitt eget inlägg kring Uppdrag Gransknings genomlysning av händelserna i Bjästa.
Den alltid lika eminente Anjo ger sin syn på vidrigheterna.
Har själv funderat mycket över om jag har något att tillföra. Kanske har jag det. Vi får se...
Först media. Program som Kalla Fakta, Kaliber och just Uppdrag granskning - har de något med saken att göra? Jag tror det, fast på ett annat sätt.
Samtliga tre program har gjort mycket gott i sin avslöjande journalistik. I Fallet Louise drog det sistnämda ner brallorna på en hel socialnämnd för sin undfallande hantering kring en flicka som fick leva med sin hårdföre och utslaget missbrukande pappa.
De har också gått hårt fram med tjänstemän och politiker inom vård, skola och omsorg som tagit beslut och agerat. Ofta felaktigt. Men dessa kritiserade har tagit i. Gjort något - sökt förändring... och då blir det fel.
Det blir det ofta när man agerar.Fel, alltså. Eller risken för att få anmälningar på sig ökar. Ty i de lättkränktas land skall det fan till om allt som görs inte retar gallfeber på någon. Det kan handla om könsperspektiv eller varför inte den berömda "personliga integriteten". Detta pissuttryck som skall släpas fram som en 15,5 cm haubits och riktas in mot första bästa tjänsteman eller myndighetsutövare som inte agerar utifrån ALLAS behov. Förvaltningslagar och föreskrifter, styrande dokument skall följas och har man dessutom en ryggradslös chef bakom sig - lika stabilt som att luta sig mot en rispappersvägg...nä-nä-nä..
Bäst att inte göra något alls. Safea. Förhålla sig neutral. Inte ta ställning. Hur skulle det se ut? Mitt agerande kan bli ifrågasatt.
Men om jag skärmar av mig, så kan jag knappast beslås med anklagelser om att jag inte agerade.. för jag visste ju inte vad som pågick. Facebook? Heh? Va, hade ingen aaaning om detta.
I Göteborg sitter nu en 22-årig kille häktad för mordet på Nancy. Att läsa om hans bakgrund och socialtjänstens agerande, eller snarare brist på är beklämmande och maktlösheten blir en fet filt som inte värmer nåt.Speciellt som det visar sig att det här inte hand behövt hända alls.
22-åringen, som nu är misstänkt för mordet på Nancy i Hjällbo, är dömd vid fyra tillfällen i Göteborgs tingsrätt. Han har aldrig tidigare varit frihetsberövad. Flera gånger har frågan om LVU varit uppe - ingen åtgärd. Pojken vistades en tid på ett behandlingshem men gav sig på personal och fick inte var kvar. Han sändes hem - istället för att få konsekvenser. Vilka signaler sänder det.
Dessutom skulle familjen - som har holländskt medborgarskap - utvisats från Sverige redan i höstas. Så har inte skett. Passivitet, låtgå-mentalitet eller bristande resurser? Eller något annat?
Parallellerna mellan Hjällbo och Bjästa finns. Om man tittar på passivitetsaspekten eller de bristande resurserna.
"Bristande resurser" är förresten ett pissigt uttryck det med. Lagom luddigt för att gömma sig bakom - om man man inte förtydligar det i någon sorts konsekvensanalys, d v s:
- Så här skulle vi vilja ha gjort och agerat... men nu valde vi att bygga en ishall för 97 mille, så vi kan inte ha folk nog på soc eller i skolan...
Givetvis förstår jag att det är en förenkling och schablonisering - men jag kan inte frigöra mig från tanken på att ett samhälle med en stor grupp föräldrar som på allvar tror att det alltid är skolan, soc, eller någon annan som är ansvarig - då går det åt helvete.
En skola där det i bästa fall går en dator på var femte lärare är heller ingen hit. Att dessutom en stor del av lärarkollektivet är datorrädda bäddar för ett krafttag i den riktiningen. Ha, major Björklund som är chef för all skola i hela Sverige talar om att lärarna status skall förbättras - se till att de hamnar på nivå med sina elever i medievärlden.
Slutligen - kyrkan. Har under mina år i arbete med grupper flera gågneg kommit i kontakt med arbetsgrupper inom kyrkan där konflikter och rädslan för att stöta sig med någon är så stark att den känslomässiga inkontinensen pissar ner hela verksamheten. Det verkar som om heligheten i sig gör osämja till något fult. Man vill vara allas lille vän - även i de egna leden. Så skapas inga goda organisationer.
Så - Fiffi har rätt - det här kommer att hända igen... och igen... och igen. Det är alltså inget fel på Bjästa. Det är ett samhälleligt strukturellt problem, styrt av rädsla för att göra fel, befinna sig på fel planhalva och hålla för öronen.
Jag hoppas jag inte har hörselkåporna på när något liknande händer i min närhet. Jag hoppas också att jag har modet att agera i det verkliga rummet. På gatan eller i skolan. Att vara på plats där det sker.
Att gå med i någon Facebookgrupp är inte aktuellt - tack för alla inbjudningar. Där bildas dessvärre motkrafter mot "Oskar" och det är inte ett dugg bättre än det som "Linnea" utsattes för.
Nu vilar jag min väska och lägger mig i fosterställning på sängen och hoppas att jag skall få kraft, mod och sinnero nog till att hantera mig själv i detta.
Så skriver Fiffi i en kommentar till sitt eget inlägg kring Uppdrag Gransknings genomlysning av händelserna i Bjästa.
Den alltid lika eminente Anjo ger sin syn på vidrigheterna.
Har själv funderat mycket över om jag har något att tillföra. Kanske har jag det. Vi får se...
Först media. Program som Kalla Fakta, Kaliber och just Uppdrag granskning - har de något med saken att göra? Jag tror det, fast på ett annat sätt.
Samtliga tre program har gjort mycket gott i sin avslöjande journalistik. I Fallet Louise drog det sistnämda ner brallorna på en hel socialnämnd för sin undfallande hantering kring en flicka som fick leva med sin hårdföre och utslaget missbrukande pappa.
De har också gått hårt fram med tjänstemän och politiker inom vård, skola och omsorg som tagit beslut och agerat. Ofta felaktigt. Men dessa kritiserade har tagit i. Gjort något - sökt förändring... och då blir det fel.
Det blir det ofta när man agerar.Fel, alltså. Eller risken för att få anmälningar på sig ökar. Ty i de lättkränktas land skall det fan till om allt som görs inte retar gallfeber på någon. Det kan handla om könsperspektiv eller varför inte den berömda "personliga integriteten". Detta pissuttryck som skall släpas fram som en 15,5 cm haubits och riktas in mot första bästa tjänsteman eller myndighetsutövare som inte agerar utifrån ALLAS behov. Förvaltningslagar och föreskrifter, styrande dokument skall följas och har man dessutom en ryggradslös chef bakom sig - lika stabilt som att luta sig mot en rispappersvägg...nä-nä-nä..
Bäst att inte göra något alls. Safea. Förhålla sig neutral. Inte ta ställning. Hur skulle det se ut? Mitt agerande kan bli ifrågasatt.
Men om jag skärmar av mig, så kan jag knappast beslås med anklagelser om att jag inte agerade.. för jag visste ju inte vad som pågick. Facebook? Heh? Va, hade ingen aaaning om detta.
I Göteborg sitter nu en 22-årig kille häktad för mordet på Nancy. Att läsa om hans bakgrund och socialtjänstens agerande, eller snarare brist på är beklämmande och maktlösheten blir en fet filt som inte värmer nåt.Speciellt som det visar sig att det här inte hand behövt hända alls.
22-åringen, som nu är misstänkt för mordet på Nancy i Hjällbo, är dömd vid fyra tillfällen i Göteborgs tingsrätt. Han har aldrig tidigare varit frihetsberövad. Flera gånger har frågan om LVU varit uppe - ingen åtgärd. Pojken vistades en tid på ett behandlingshem men gav sig på personal och fick inte var kvar. Han sändes hem - istället för att få konsekvenser. Vilka signaler sänder det.
Dessutom skulle familjen - som har holländskt medborgarskap - utvisats från Sverige redan i höstas. Så har inte skett. Passivitet, låtgå-mentalitet eller bristande resurser? Eller något annat?
Parallellerna mellan Hjällbo och Bjästa finns. Om man tittar på passivitetsaspekten eller de bristande resurserna.
"Bristande resurser" är förresten ett pissigt uttryck det med. Lagom luddigt för att gömma sig bakom - om man man inte förtydligar det i någon sorts konsekvensanalys, d v s:
- Så här skulle vi vilja ha gjort och agerat... men nu valde vi att bygga en ishall för 97 mille, så vi kan inte ha folk nog på soc eller i skolan...
Givetvis förstår jag att det är en förenkling och schablonisering - men jag kan inte frigöra mig från tanken på att ett samhälle med en stor grupp föräldrar som på allvar tror att det alltid är skolan, soc, eller någon annan som är ansvarig - då går det åt helvete.
En skola där det i bästa fall går en dator på var femte lärare är heller ingen hit. Att dessutom en stor del av lärarkollektivet är datorrädda bäddar för ett krafttag i den riktiningen. Ha, major Björklund som är chef för all skola i hela Sverige talar om att lärarna status skall förbättras - se till att de hamnar på nivå med sina elever i medievärlden.
Slutligen - kyrkan. Har under mina år i arbete med grupper flera gågneg kommit i kontakt med arbetsgrupper inom kyrkan där konflikter och rädslan för att stöta sig med någon är så stark att den känslomässiga inkontinensen pissar ner hela verksamheten. Det verkar som om heligheten i sig gör osämja till något fult. Man vill vara allas lille vän - även i de egna leden. Så skapas inga goda organisationer.
Så - Fiffi har rätt - det här kommer att hända igen... och igen... och igen. Det är alltså inget fel på Bjästa. Det är ett samhälleligt strukturellt problem, styrt av rädsla för att göra fel, befinna sig på fel planhalva och hålla för öronen.
Jag hoppas jag inte har hörselkåporna på när något liknande händer i min närhet. Jag hoppas också att jag har modet att agera i det verkliga rummet. På gatan eller i skolan. Att vara på plats där det sker.
Att gå med i någon Facebookgrupp är inte aktuellt - tack för alla inbjudningar. Där bildas dessvärre motkrafter mot "Oskar" och det är inte ett dugg bättre än det som "Linnea" utsattes för.
Nu vilar jag min väska och lägger mig i fosterställning på sängen och hoppas att jag skall få kraft, mod och sinnero nog till att hantera mig själv i detta.
torsdag, mars 25, 2010
Westcoast
Musik som förståsigpåare hatar... artrock/progressive och westcoast.
Den här spellistan kommer flera som helst lyssnar på band som få har hört gilla lika mycket som jag gärna lyssnar på dansbandsmusik.
Varför det heter eller kallas för "westcoast" har jag inte koll på - men hur det låter har jag en viss aning om.
Spellistan visar vidare...
Nemos Westcoast
Upplys mig gärna vidare om begreppet - som jag blev bekant med då Bengas i början av 90-talet hade en egen "westcoast-sektion" bland CD-skivorna. CD-skivorna...
Om du till äventyrs saknar Spotify bjussar jag på ett litet Youtubeklipp som illustrerar ett typiskt "westcoastsound"
Den här spellistan kommer flera som helst lyssnar på band som få har hört gilla lika mycket som jag gärna lyssnar på dansbandsmusik.
Varför det heter eller kallas för "westcoast" har jag inte koll på - men hur det låter har jag en viss aning om.
Spellistan visar vidare...
Nemos Westcoast
Upplys mig gärna vidare om begreppet - som jag blev bekant med då Bengas i början av 90-talet hade en egen "westcoast-sektion" bland CD-skivorna. CD-skivorna...
Om du till äventyrs saknar Spotify bjussar jag på ett litet Youtubeklipp som illustrerar ett typiskt "westcoastsound"
onsdag, mars 24, 2010
tisdag, mars 23, 2010
Bara konstigheter
Igår var det måndag. Visst?
Kl 20:00 - Prime time i TV.
SVT smörar kungligheter och uppehåller sig kring stundande bröllop - bara för att vi så gärna vill det. Igår var det visst en genomlysning av Norges besuttna. Såg inte. Vill inte. Tycker allt med kungahus och märkvärdiga mänskor - speciellt de som kryper för glittret borde smiskas... hårt.
Istället ser jag Håkans Bar på Kanal 5. Det är nog något av det mest meningslösa TV-tittande jag ägnat mig åt. Här händer absolut ingenting.
För att boosta upp programmet har sidestorys skapats. För att något skall hända. I första programmet var det några nutida Berra o Robban (Sven Melander & Weiron Holmberg) som hade familjerna med och läskade i sig Mekongvirre inför bungyjump.
Igår var det några varianter av Kenny & Spenny som ägnade dagarna i Phuket åt att utmana varandra på Jackass-light aktiviteter. Deras favorithak var en Belgisk-Finsk resturang. Sug på det... Belgisk-Finsk.
Själva huvudstoryn är oerhört blodfattig. I första avsnittet var det mest dramatiska som hände att Håkan viftade bort en "skräckhumla" - något som faktiskt genljöd i kvalitetspressen.
Igår kunde vi se hur en skylt inte blev klar i tid. Och där HÅKAN stavades HAKÅN - flera gånger, utan att Håkan lyckades får ordning påa't.
Den här dokun är i nivå med danska Strippkungens flickor, som gick för några år sedan - där hände inte heller någonting. Men lite naket skulle väl locka tittare.
Vad tanken med den här produktionen är vet jag inte. Det verkar som väldigt få av de inblandade vet det själva. Bara grundidén - Vi skickar Håkan till Thailand, så får han öppna en bar där är framfisen under ett brainstormingmöte i ett dåligt vädrat mötesrum... varför?
Kul för honom - visst. En glad kille som ger en gott intryck. Men är det nåt att titta på?
Jag tittar, varje måndag - och borde smiskas... hårt.
måndag, mars 22, 2010
Marathon - 11 veckor kvar
I lördags hade jag som enda deltagare från Facebookgruppen Lonesome Runners stapplat iväg till ett vårvintrigt Skatås för att få trimma mig något.
Plats 70 av 85 deltagare är förvisso inget att skriva hem om - men betänk då att de allra flesta som ger sig ut på den här typen av löpning är aktiva spindelmän i tights som leverlöpandes, soveri omklädningsrum och äter liniment. De har en benstomme uppbyggd av dinkel och dessutom har en inbygd iver och träningsglädje fjärran från min. Som lite mjölksyra på moset var 60 av dem om kom före yngre än jag.
Mycket nöjd med att pace:a 5:20/km under tungt blöta förhållanden - och var gott fräsch i mål. Det andra varvet gick dessutom 2 minuter snabbare än det första. Jag är tydligen lite försiktig. Och träningsovan. Och så vill jag se snygg ut när jag går i mål. Fåfäng, OK.
Dags att tuffa in i sista marsveckan och då säger Anders att det är långpassvila. Gott - förra söndagens långpass slutade i smärta - skoskav. Och det beror på mina nya formgjuta inlägg som gör att mina New Balance 1224 blir som "nya" att springa in sig i. Dessutom blir min överpronering kanske mer än lovligt kompenserad. Dags att ta inlägg och gå till Löplappet. Så nu finns det nytt på fötterna: New Balance 1064 (följ länken för en presentation av skon)
Med dessa på fötterna går jag en ny vår till mötes. På två sätt. Nu kör vi...
Plats 70 av 85 deltagare är förvisso inget att skriva hem om - men betänk då att de allra flesta som ger sig ut på den här typen av löpning är aktiva spindelmän i tights som leverlöpandes, soveri omklädningsrum och äter liniment. De har en benstomme uppbyggd av dinkel och dessutom har en inbygd iver och träningsglädje fjärran från min. Som lite mjölksyra på moset var 60 av dem om kom före yngre än jag.
Mycket nöjd med att pace:a 5:20/km under tungt blöta förhållanden - och var gott fräsch i mål. Det andra varvet gick dessutom 2 minuter snabbare än det första. Jag är tydligen lite försiktig. Och träningsovan. Och så vill jag se snygg ut när jag går i mål. Fåfäng, OK.
Dags att tuffa in i sista marsveckan och då säger Anders att det är långpassvila. Gott - förra söndagens långpass slutade i smärta - skoskav. Och det beror på mina nya formgjuta inlägg som gör att mina New Balance 1224 blir som "nya" att springa in sig i. Dessutom blir min överpronering kanske mer än lovligt kompenserad. Dags att ta inlägg och gå till Löplappet. Så nu finns det nytt på fötterna: New Balance 1064 (följ länken för en presentation av skon)
Med dessa på fötterna går jag en ny vår till mötes. På två sätt. Nu kör vi...
| 40km på 4 pass. Långpassvila men i gengäld mycket fart. Känns det för mycket tar du bort långintervallerna och byter ut mot en lugn distans. | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
fredag, mars 19, 2010
Sova - som i döden
Bild: Jan Stenmark
Jag har en teori... and it's mine;
Att vi sover som vi dog i vårt förra liv.
Alltså... om jag ligger mest hopkrupen om natten, stel - och med bettskena - så slutade mina dagar i Livet 1.0 i en krevadgrop...eller nåt sånt.
Om min sömn är lite ryckig, så kanske jag hängdes.
Är jag ständigt uppe och kissar, så var det kanske på Titanic mina dagar slutade för snart 100 år sen.
Hur är det för dig? Om teorin stämmer - hur slutade du ditt förra liv?
S - som jag ofta och gärna sover intill tror inte på den här teorin, men säger samtidigt - att om den stämmer - så slutade mitt förra liv under coma.
onsdag, mars 17, 2010
Nemo om Omen
Sist det hände var på nyårsafton 2008. Nu har det hänt igen - det som kallas exorcism by exercise. Att driva ut sina dämoner med hårt arbete på ett löpband.
måndag, mars 15, 2010
Marathon - 12 veckor kvar
Igår hade jag ynnesten att löpa 16 km med solen i ögonen och med havet som närmsta granne på min högra sida. Det var ett ljuvligt pass - tyckte alla utom mina hälar som nu har präktiga skoskav. De nya inläggen har gjort att hälkappan får en något annorlunda vinkel, eller om det är att hälen kommer högr upp i skon... ont gör det i alla fall - tömma små blåsr, sätta på Compeed... framåt mot nästa träningsvecka...jajamen
Den innevarande veckans program kommer få sig en törn... och det stör mig något. På ett vidskepligt sätt försvarar jag mig. På lördag skall jag vårtävla 16 km. Och då funkar det dåligt att bränna av 24 km dagen därpå.
Istället gör jag så att onsdagen blir ett renodlat styrketräningspass med 4-5 km uppvärming i 5.50-tempo. Och söndagen ...jamen - då är det ju Baradansa! Utmärkt alternativ
Den innevarande veckans program kommer få sig en törn... och det stör mig något. På ett vidskepligt sätt försvarar jag mig. På lördag skall jag vårtävla 16 km. Och då funkar det dåligt att bränna av 24 km dagen därpå.
Istället gör jag så att onsdagen blir ett renodlat styrketräningspass med 4-5 km uppvärming i 5.50-tempo. Och söndagen ...jamen - då är det ju Baradansa! Utmärkt alternativ
| Efter en lugn vecka kommer här några riktigt tuffa veckor. Vi inleder med ansenliga 48km, vilket är vår "mesta vecka hittills". Om det känns för tufft stryker du bara något pass. (du kommer inte att tappa något alls) Kontinuitet är viktigare än enskilda tuffa pass. Vi bryter av backpassen under två veckor, men mycket kvalitativt genom både ett snabbdistanspass och ett kortintervallpass. Tänk på att båda passen inte ska vara "maxpass" där du tar ut allt; utan kör det så att du känner dig bekväm och blir "lagom trött". I den period vi är nu behöver du absolut INTE pressa hårt på kvalitén, utan fokusera mer på bra löpteknik. | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
söndag, mars 14, 2010
Schlagerorakel.. men inte då *filar nagel*
Skrev på Ufo-Fiffis blogg för ett dygn sedan:
Hursom... jag tror starkt på Anna B - men det beror på att jag gillar låten.
Annars ligger Manboobs med Saade bra till
Och bara för att merparten av alla svenskar nu längtar till våren så kan Timoteij totalöverraska med sin brunt tyllgardinfluffiga melodipastej - men i så fall måste dom lägga bort sina låtsasinstrument och jonglera med sexleksaker istället...
Nu var det kanske inte så svårt att lista ut det här... men att Jöback kom så långt ner förvånade mig - samt Jessicas klänning - och som Annika Lantz mycket välfunnet beskrev så här;
Vad fin hon är - det är som att hon växer upp ur en slidkrans! #mel2010
Tänk - nästa år vill jag livetwittra från Globen - jag gört' gratis. Hör ni det SVT? För det höga nöjets skull... för sånt här kan jag bli en sellout på nolltid.
[Update: Wildenstam definierar mellotittare]
Efter mello var det dags för RIKTIG musik... från 1989... och den är creepy-bra
WICKED GAME
The world was on fire
No one could save me but you.
Strange what desire will make foolish people do
I never dreamed that I'd meet somebody like you
And I never dreamed that I'd lose somebody like you
No, I don't want to fall in love
[This love is only gonna break your heart]
No, I don't want to fall in love
[This love is only gonna break your heart]
With you
With you
What a wicked game you play
To make me feel this way
What a wicked thing to do
To let me dream of you
What a wicked thing to say
You never felt this way
What a wicked thing to do
To make me dream of you
And I don't wanna fall in love
[This love is only gonna break your heart]
And I don't want to fall in love
[This love is only gonna break your heart]
{World was on fire
No one could save me but you
Strange what desire will make foolish people do
I never dreamed that I'd love somebody like you
I never dreamed that I'd lose somebody like you
No I don't wanna fall in love
[This love is only gonna break your heart
No I don't wanna fall in love
[This love is only gonna break your heart]
With you
With you
Nobody loves no one
Hursom... jag tror starkt på Anna B - men det beror på att jag gillar låten.
Annars ligger Manboobs med Saade bra till
Och bara för att merparten av alla svenskar nu längtar till våren så kan Timoteij totalöverraska med sin brunt tyllgardinfluffiga melodipastej - men i så fall måste dom lägga bort sina låtsasinstrument och jonglera med sexleksaker istället...
Nu var det kanske inte så svårt att lista ut det här... men att Jöback kom så långt ner förvånade mig - samt Jessicas klänning - och som Annika Lantz mycket välfunnet beskrev så här;
Vad fin hon är - det är som att hon växer upp ur en slidkrans! #mel2010
Tänk - nästa år vill jag livetwittra från Globen - jag gört' gratis. Hör ni det SVT? För det höga nöjets skull... för sånt här kan jag bli en sellout på nolltid.
[Update: Wildenstam definierar mellotittare]
Efter mello var det dags för RIKTIG musik... från 1989... och den är creepy-bra
WICKED GAME
The world was on fire
No one could save me but you.
Strange what desire will make foolish people do
I never dreamed that I'd meet somebody like you
And I never dreamed that I'd lose somebody like you
No, I don't want to fall in love
[This love is only gonna break your heart]
No, I don't want to fall in love
[This love is only gonna break your heart]
With you
With you
What a wicked game you play
To make me feel this way
What a wicked thing to do
To let me dream of you
What a wicked thing to say
You never felt this way
What a wicked thing to do
To make me dream of you
And I don't wanna fall in love
[This love is only gonna break your heart]
And I don't want to fall in love
[This love is only gonna break your heart]
{World was on fire
No one could save me but you
Strange what desire will make foolish people do
I never dreamed that I'd love somebody like you
I never dreamed that I'd lose somebody like you
No I don't wanna fall in love
[This love is only gonna break your heart
No I don't wanna fall in love
[This love is only gonna break your heart]
With you
With you
Nobody loves no one
lördag, mars 13, 2010
Vem vill bli matador?
Hon skakar på huvvet..flera gånger skakar hon på huvvet... min kära S
- Varför utsätter du dig för detta? Varför?
Och där sitter jag med min cape och mitt svärd - och svarslös.
Att jag alltid skall försöka visa mig så jävla duktig ... och att det aldrig går över - det är jobbigt, men skönt självplågande på nåt sätt.
Idag är det uttagning till Postkodmiljonären- och jag skall vara med.
Wish me luck or shoot me while I'm happy.
Skulle du ställa upp? Om inte - vad hindrar dig?
fredag, mars 12, 2010
En mycket bra bok...
...som du behöver läsa.
Joserru...
Nu är den nytryckt för den har sålt bra mycket bättre än vad jag någonsin trodde... och den kommer att sälja mer.
Bara för att just du är du - en god läsare av min blogg - så kan du få ett ex, signerat och dedikerat hem i lilla brevlådan för endast 140:- kr inkl frakt alltså. Maila din beställning och vips har du en bok som gör nytta. Tror du mig inte? Läs vad andra tycker
Visst är allt bra när våren kommer
Som en liten bonus kan du här nedan läsa förordet, prologen och kapitel 1 - som ett smakprov:
Förord
Det skulle ta ungefär 30 år från ord till handling. I min första lägenhet – en vindskupa på Sunnerödsvägen i Uddevalla - satt jag i början av 80-talet och knackade ner en Lundell-influerad spritroman på en duvblå Facit Privat. Det var vinter och jag använde min grammofon och lite whisky som inspiration till dom stordåd jag då trodde låg framför mig.
En sammanläggning av tre tågluffar där merparten av händelserna utspelades på Korfu fanns på agendan och dom skulle utgöra stommen i min blivande succéroman. Noggrant och strikt disciplinerat tillverkade jag tre tätskrivna A4 varje kväll. Efter en månad och drygt 100 sidor tog det stopp.
Jag läste Klas Östergrens Gentlemen och fick en oöverstiglig prestationsångest. Jag insåg att det jag suttit och knackat ihop bara var trams. Jag hade egentligen ingen historia att berätta.
Nu har det gått 28 år. Jag har gjort erfarenheter och lärt mig en del om och av livet. Det är om detta jag vill dela med mig.
Att det sker nu hänger samman med saker som jag inte riktig begriper. Och när det är så – då är det dags att agera. P O Enqvist ger ut en självbiografisk roman. Den handlar till en stor del om beroende, alkoholism och uppväxt. Han berättar om hur skrivandet kom igång igen. Han började skriva Kapten Nemos bibliotek.
Då jag hörde honom berätta om detta på TV drabbades jag av ett sorts kall, eller en slags frenetisk energi. En kraft som drev mig att skriva ner allt som hände sju år tidigare. The seven year itsch. En spritklåda som jag hade befriats ifrån men som ofta ger sig tillkänna i någon form efter just sju års nykterhet. Det lär finnas en större kanadensisk studie som visar att återfall i spriten ofta sker efter tre, sex och nio månaders uppehåll. Och efter sju år.
Jag arbetar deltid som alkohol- och drogterapeut. Utifrån dom erfarenheter jag gjort i den rollen har jag inte funnit något som motsäger denna eventuella studie.
Sju år och en kraft som drabbar. Jag bestämde mig för att plocka fram min Nemo. Det är lite av en låtsaskompis. Allra först var det en del av ett firmanamn som jag skapade på 80-talet då jag behövde ta tjänstledigt från mitt jobb i Försvarsmakten.
På senare år har Nemo blivit en bloggfigur som jag sköter om efter bästa förmåga.
Nemo har också fått tjänstgöra som den här bokens litterära jag.
Är då inte Nemo och jag samma person? Jo, Nemo är mycket jag, mycket av det jag aldrig vågat och en del av det jag skäms över. Nemo är ingen integrerad självbild med mig. Men jag hoppas att han vill mig väl och att jag kan ha mycket roligt tillsammans med honom resten av livet.
Göteborg sommaren 2009
Peter Jungerfelt
Prolog
Det är så det känns. Det här är inget förord. Det är romanens förhud. Eller förhuden till min själ.
Bortom sida fem finns hudlösheten. Eller själen som ett naket ollon. Blankt och sårbart. Den trubbiga spjutspets av kött som ger liv, skapar obalans, tar över hjärna eller bara hänger som ett oplockat körsbär i sommarnatten. Oanvänt och skröpligt påbörjas en förmultningsprocess.
Där ligger en beskrivning av något som trotsar allt sunt förnuft. All logisk briljans jag burit med mig i livet är som bortblåst. Den vilar sakta i skuggan av vansinnet och desperationen. Jag, Nemo, är sammansatt av oro och otålighet. Jag väntar på att något skall hända. Att jag skall få det lite bättre än vad jag förtjänar. Det skall gå som på räls och jag har burit detta livstema i många år.
Nu – i denna sensommar - står jag inför en slutstrid.
9 sept. - söndag
Take the first step in faith. You don't have to see the whole staircase, just take the first step.
Dr. Martin Luther King
Hur svårt kan det vara.
Barnen kommer framåt eftermiddagen.
Tvättstugan bokad lite senare.
Bra. Två fasta saker att hänga upp den här dagen på.
För några veckor sen - när mitt sinne var riktigt glödgat och sprithett träffade jag ett gangsterfyllo på en sunksylta med kinesmat i kvarteren kring Kungshöjd. Han sa;
- Du, mannen - satsa på att stämpla in på andra varvets kvinnor. Dom mellan 30-40 som är där ute, ännu en gång. Dom har lärt sig något. Satsa helst på dom med stora näsor och trotsig blick. Kvinnor med sån attityd pallar det mesta....
Som om jag bryr mig.
Som om jag bryr mig om nånting annat än mig själv, min ömkan och mina primitiva behov.
Hjulen snurrar bara snabbare.
Och snart är det måndag.
Nu står jag med ena handen på kylskåpsdörren. Blicken är sänkt i lätt skam.
Mot golvet. För ett hastigt ögonblick vädras min ångest och viskar till mig: Reson.
Då blir den halva tetran med surt Chateau Vadeu till en fiende. Inte den vän jag söker på söndagens förmiddag. Inte den respit jag investerar för ytterligare några timmars uppskjuten ångest.
Reson...
Joserru...
Nu är den nytryckt för den har sålt bra mycket bättre än vad jag någonsin trodde... och den kommer att sälja mer.
Bara för att just du är du - en god läsare av min blogg - så kan du få ett ex, signerat och dedikerat hem i lilla brevlådan för endast 140:- kr inkl frakt alltså. Maila din beställning och vips har du en bok som gör nytta. Tror du mig inte? Läs vad andra tycker
Visst är allt bra när våren kommer
Som en liten bonus kan du här nedan läsa förordet, prologen och kapitel 1 - som ett smakprov:
Förord
Det skulle ta ungefär 30 år från ord till handling. I min första lägenhet – en vindskupa på Sunnerödsvägen i Uddevalla - satt jag i början av 80-talet och knackade ner en Lundell-influerad spritroman på en duvblå Facit Privat. Det var vinter och jag använde min grammofon och lite whisky som inspiration till dom stordåd jag då trodde låg framför mig.
En sammanläggning av tre tågluffar där merparten av händelserna utspelades på Korfu fanns på agendan och dom skulle utgöra stommen i min blivande succéroman. Noggrant och strikt disciplinerat tillverkade jag tre tätskrivna A4 varje kväll. Efter en månad och drygt 100 sidor tog det stopp.
Jag läste Klas Östergrens Gentlemen och fick en oöverstiglig prestationsångest. Jag insåg att det jag suttit och knackat ihop bara var trams. Jag hade egentligen ingen historia att berätta.
Nu har det gått 28 år. Jag har gjort erfarenheter och lärt mig en del om och av livet. Det är om detta jag vill dela med mig.
Att det sker nu hänger samman med saker som jag inte riktig begriper. Och när det är så – då är det dags att agera. P O Enqvist ger ut en självbiografisk roman. Den handlar till en stor del om beroende, alkoholism och uppväxt. Han berättar om hur skrivandet kom igång igen. Han började skriva Kapten Nemos bibliotek.
Då jag hörde honom berätta om detta på TV drabbades jag av ett sorts kall, eller en slags frenetisk energi. En kraft som drev mig att skriva ner allt som hände sju år tidigare. The seven year itsch. En spritklåda som jag hade befriats ifrån men som ofta ger sig tillkänna i någon form efter just sju års nykterhet. Det lär finnas en större kanadensisk studie som visar att återfall i spriten ofta sker efter tre, sex och nio månaders uppehåll. Och efter sju år.
Jag arbetar deltid som alkohol- och drogterapeut. Utifrån dom erfarenheter jag gjort i den rollen har jag inte funnit något som motsäger denna eventuella studie.
Sju år och en kraft som drabbar. Jag bestämde mig för att plocka fram min Nemo. Det är lite av en låtsaskompis. Allra först var det en del av ett firmanamn som jag skapade på 80-talet då jag behövde ta tjänstledigt från mitt jobb i Försvarsmakten.
På senare år har Nemo blivit en bloggfigur som jag sköter om efter bästa förmåga.
Nemo har också fått tjänstgöra som den här bokens litterära jag.
Är då inte Nemo och jag samma person? Jo, Nemo är mycket jag, mycket av det jag aldrig vågat och en del av det jag skäms över. Nemo är ingen integrerad självbild med mig. Men jag hoppas att han vill mig väl och att jag kan ha mycket roligt tillsammans med honom resten av livet.
Göteborg sommaren 2009
Peter Jungerfelt
Prolog
Det är så det känns. Det här är inget förord. Det är romanens förhud. Eller förhuden till min själ.
Bortom sida fem finns hudlösheten. Eller själen som ett naket ollon. Blankt och sårbart. Den trubbiga spjutspets av kött som ger liv, skapar obalans, tar över hjärna eller bara hänger som ett oplockat körsbär i sommarnatten. Oanvänt och skröpligt påbörjas en förmultningsprocess.
Där ligger en beskrivning av något som trotsar allt sunt förnuft. All logisk briljans jag burit med mig i livet är som bortblåst. Den vilar sakta i skuggan av vansinnet och desperationen. Jag, Nemo, är sammansatt av oro och otålighet. Jag väntar på att något skall hända. Att jag skall få det lite bättre än vad jag förtjänar. Det skall gå som på räls och jag har burit detta livstema i många år.
Nu – i denna sensommar - står jag inför en slutstrid.
9 sept. - söndag
Take the first step in faith. You don't have to see the whole staircase, just take the first step.
Dr. Martin Luther King
Hur svårt kan det vara.
Barnen kommer framåt eftermiddagen.
Tvättstugan bokad lite senare.
Bra. Två fasta saker att hänga upp den här dagen på.
För några veckor sen - när mitt sinne var riktigt glödgat och sprithett träffade jag ett gangsterfyllo på en sunksylta med kinesmat i kvarteren kring Kungshöjd. Han sa;
- Du, mannen - satsa på att stämpla in på andra varvets kvinnor. Dom mellan 30-40 som är där ute, ännu en gång. Dom har lärt sig något. Satsa helst på dom med stora näsor och trotsig blick. Kvinnor med sån attityd pallar det mesta....
Som om jag bryr mig.
Som om jag bryr mig om nånting annat än mig själv, min ömkan och mina primitiva behov.
Hjulen snurrar bara snabbare.
Och snart är det måndag.
Nu står jag med ena handen på kylskåpsdörren. Blicken är sänkt i lätt skam.
Mot golvet. För ett hastigt ögonblick vädras min ångest och viskar till mig: Reson.
Då blir den halva tetran med surt Chateau Vadeu till en fiende. Inte den vän jag söker på söndagens förmiddag. Inte den respit jag investerar för ytterligare några timmars uppskjuten ångest.
Reson...
torsdag, mars 11, 2010
Kvinnor kan men vet inte - män tror att dom vet
Det var kvinnodagen i måndags.
Nu är ordningen återställd och allt återgår till det vanliga i 360 dagar till.
En av mina Facebookvänner hade den här statusraden i måndags:
"Det finns ett stort utbud av kurser för kvinnor på temat "Våga tala" och "Stärk ditt självförtroende på sammanträde". Men ingen har kommit på idén att starta kurser för män på temat "Håll käften, när du inte har någonting att säga" eller "Sluta spela kompetent".
...men det är ju lysande. Och väldigt sant.
Så fick jag sagt det också... fast jag inte kommit på det själv - och det var dessutom redan sagt.
onsdag, mars 10, 2010
Backe to life
Igår kväll var det dags att begå backpremiär. Och som jag väntat på en snö- och isfri backe.
Pliktabacken i Slottskogen är min favvo. Det tar c:a 50 sek - 1 minut att springa uppför i ett tempo som håller mjölksyran så där i ett känsligt läge... närapå hångelavstånd
Om du klickar upp bilden brukar den bli större - eller förvandlas till en installation som en Konstfackselev har gjort - vågar du?
Hur som.. han - programmakaren hade skrivit i boken;
Efter 3 km uppvärmning stannar du vid en "lagom brant" backe som du vet tar minst 40 sekunder att springa uppför och högst 70 sekunder. Spring "lagom hårt" uppför; backen ska ta mellan 40-70 sekunder uppför. Stanna på toppen (eller där du vänder) och vila några sekunder och sen sakta mjuk jogg nerför där du åter vilar några sekunder (inte för länge) innan du startar igen. Kör så att totaltiden för "backpasset" blir 15 minuter, inkl "vilosekunderna" och joggen ner.
Eftersom jag inte får ihop detta - mitt backpass tog 22 minuter och jag gjorde 10 stycken 50 sekundersryck... så blev det kankse lite för länge - eller så sprang jag för fort... vet inte. Skönt var det i alla fall. Efteråt.
Varje ryck fungerade mycket bra den förta halvan av backen... då kände jag mig som en etiopier light som med fjäderstuds fjongade upp kroppen för backen.... men sedan händer något - allt blir fel och min mjuka fjädrande spänst övergår till att bli ett stopligt och stelt steg. Jag tänker och känner mig mer så här:
På pulskurvan ser det ut som om jag skapat små "katthuvuden" under mitt pass. Varje kattöra symboliserar ett ryck.
Lite kul. Skall tänka på det nästa gång jag tränar backe.
Och säga "MJAU" högt på krönet varje gång.
Vansinnet tilltar...
Pliktabacken i Slottskogen är min favvo. Det tar c:a 50 sek - 1 minut att springa uppför i ett tempo som håller mjölksyran så där i ett känsligt läge... närapå hångelavstånd
Om du klickar upp bilden brukar den bli större - eller förvandlas till en installation som en Konstfackselev har gjort - vågar du?
Hur som.. han - programmakaren hade skrivit i boken;
Efter 3 km uppvärmning stannar du vid en "lagom brant" backe som du vet tar minst 40 sekunder att springa uppför och högst 70 sekunder. Spring "lagom hårt" uppför; backen ska ta mellan 40-70 sekunder uppför. Stanna på toppen (eller där du vänder) och vila några sekunder och sen sakta mjuk jogg nerför där du åter vilar några sekunder (inte för länge) innan du startar igen. Kör så att totaltiden för "backpasset" blir 15 minuter, inkl "vilosekunderna" och joggen ner.
Eftersom jag inte får ihop detta - mitt backpass tog 22 minuter och jag gjorde 10 stycken 50 sekundersryck... så blev det kankse lite för länge - eller så sprang jag för fort... vet inte. Skönt var det i alla fall. Efteråt.
Varje ryck fungerade mycket bra den förta halvan av backen... då kände jag mig som en etiopier light som med fjäderstuds fjongade upp kroppen för backen.... men sedan händer något - allt blir fel och min mjuka fjädrande spänst övergår till att bli ett stopligt och stelt steg. Jag tänker och känner mig mer så här:
På pulskurvan ser det ut som om jag skapat små "katthuvuden" under mitt pass. Varje kattöra symboliserar ett ryck.
Lite kul. Skall tänka på det nästa gång jag tränar backe.
Och säga "MJAU" högt på krönet varje gång.
Vansinnet tilltar...
tisdag, mars 09, 2010
En kväll på Stadsteaaaatern
Bilden är från Broadwayuppsättningen av August: Osage County
För att få lite ordning på det finkulturella kontot tog S och jag oss till Stadsteatern för att se Familjen. I lördags satt vi av 3,5 timmar skådespel.
Det börjar med att Iwar Wiklander kommer in i pyjamas o morgonrock. Han är pissfull. Det har han varit de senaste 50 åren. Ja, inte Iwar själv - men Beverly Weston - hans rollfigur.
Efter denna öppningsscen på 10 minuter försvinner pappa Beverly. Under pjäsens gång lyckas jag förstå att detta praktfyllo skrivit poesi och haft någon sorts tjänst på ett universitet.
Morsan Violet gör entré. Hon är narkoman. En mycket aktiv sådan... och här tröttnar jag.
Inte på skådespelarinsatserna - speciellt Ann Petrén är lysnade. Men jag betraktar skådespelet med mina alko-glasögon. De tillfrisknande glasögonen och blir bara förbannad på folk som skriver pjäser där medberoendet (alltså de tre döttrarnas och den övriga släktens curlande och krattande) lämnas som en urskt för att skria teater men lämnar det ohanterat och föga genomlyst.
Det som stör mig mest är att det inte ges någon logisk förklaring till varför alla döttrar och bihang kommer hemstormande till huset där livet och relationerna har ballat ur sedan många år till följd av all sprit och knark.
Jag saknar helt de drivkrafter som förklarar hela intrigen om man så säger. Ingen tycker om någon - OK - men varför göra sig besvär om att samlas? För ett Pulitzerpris? Tracy Lett är en go gubbe som ven spelat teater och film i ödesmättade kammarspel som Glengarry glen Ross och Vem är rädd för Virginai Wolf - säkert inspirationskällor men i sitt egna succépjäs söker han mer drama än förklaring. Och orealistiska senarios har jag överhuvudtaget svårt för - om det inte från börja görs klart att det just är det. (Sagan om Ringen, Back to the Future osv)
Intrig och miljö känns igen från klassiker som Eugene O'Neills Lång dags färd mot natt och Tennesse Williams Linje Lusta... eller varför inte Masjävlar - filmen av Maria Blom. Den har jag störe behållning av - det var svenskt och lättare att förstå syskonkonflikter för de blottlades tydligare. Där fanns inte heller något uppbenbart nedknarkat eller söndersupet hem att återvända till. Mer av outtalad ångest - och det är legio - det känner många igen i sambnad med tillfälliga hemkonster till ursprunget.
Länge satt jag och trodde att pjäsen utspelades på 50-talet - ända till Eric Clapton kom på tal... jaha, 70-tal dårå. Sedan ringe mobilerna och jaså - det var nutid? Ännu skummare - för så här agerar inte människor idag. Jag upplevde ett daterat skådespel
Batteriet laddas sedan med , självmord, sexuella trakasserier, pedofili, åldersnojjor, otrohet och omedveten incest.
Hela familjen kan du förresten se här och här kan du läsa hela upplägget på engelska.
Det är som Hallandsposten skriver; Dysfunktionella familjer har blivit något att skratta åt - det är väl också en orsak till att jag inte har en speciellt munter kväll.
måndag, mars 08, 2010
Marathon - 13 veckor kvar
Bild: Jan Stenmark
Veckan som gick har varit ond - vädermässigt. Lurig har den varit. Det är sol - men det är kallt och isigt. Mycket inneträning. Mycket löpband... och jag vill bara uuuut. Skulle vilja åka skidor och avlasta benen från boing-boing - till schrf-schrf - som det lät på Vasaloppet.
Inspirerad av detta tog jag i alla fall bil med S till Hovås och sprang ett fartlekspass på Säröbanan i strålande vårvinterväder. Tror t o m att jag fått lite färg - det småstramar och hettar lite i ansiktet.
Det blev ett härligt pass men också en indikation på att jag behöver nya skor - inte för att de är slitna - men för att en icke stabil skomakare la äkta läder på insidan av hälkappan istället för galon/konstmaterial i somras... så får det bli. Kanske ett par såna här:
Asics GT-2140
Anders har följande på agendan - bara att rätta in sig i ledet - och titta Dolphskt på programmet - genomföra. Visst - nu kör vi:
| Vi växlar ner till en lite lättare vecka (förra veckan var inte så mycket km, men mycket fart!), för att säkerställa att vi tillgodogör oss både gjord och kommande träning. 37 km på 3 pass. Förhoppningsvis ger veckan dig lite lättare ben även om långpasset är "långt". Hoppas du blir redo för några tuffare veckor igen; och detta utan att du tappar status det minsta genom att vi har ett fartpass, ett underhållande och ett med träning av din långtidsuthållighet! | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)