Pysselkväll

Inget kan få ett fadershjärta att smälta som en pysselkväll med yngsta dottern i skolans trygga värld. I det gamla klassrummet sprids det varma ljuset och doften av stearin. Med rosiga kinder och vild frenesi knådar den ömme fadern senit-lera och plinge-ling-lyckan är total....

Not.

- Meh... kom igen, Nemo. Ta fram barnet i dig.

Det är ju det jag gör. Nemo som barn i pysseltagen var en mycket sorglig historia. Jag må ha utförsgåvor att uttrycka mig i tal och skrift. Vara hyfsat musikalisk. Men mitt estetiska sinnelag som kombineras med finmotorik, klister, pärlor, spån, flirtkulor och piprensare blir till ett verk som får en reumatiker att framstå som en ren ekvilibrist när det gäller att sammafoga träbitar, limma små kulor på en plåt eller strössla konfettipapper på en grankvist.

Om du såg Nöjesmassakern (gick i DDR-SverigeTV på 80-talet) så fanns bl a en sketch med Sven Melander som skulle pussla. 1:04 in i klippet kommer mitt sätt att pyssla.

Så är det för mig nu. Så var det för mig då. Jag tror inte att mina föräldrar sparat ett enda av de verk som jag skamset bar hem. Skamsen för att jag själv inte tyckte det var något att ha.

Ändå fick jag alltid modellbyggsatser i julklapp. En gammal nazi-bombare kommer jag särskilt ihåg. Den fick jag av morbror Ove. Byggsatsen innehåll 139 delar. Jag använde.... 25. Stag, rör och annat plåtter blev över. Kropp, vingar hjul. Det räckte väl? Sedan var halva flygplankroppen täckt av torkat lim för jag var mycket ymnig i mitt användande av lim (kan ha haft med lukten att göra och att man blev lätt snurrig....jag visade goda drogtakter redan då)

Nä... så när jag tar fram pysselbarnet i mig, då blir jag ganska vemodig. Men för min dotters skull hänger jag givetvis på och ser till att vi har en god kväll. Och vi skrattar och jag trivs, för jag kan se min dotters lycka och glädje i att gå på pysselkväll med sin pappa. Som hon är stolt över. För att jag är hennes pappa. Även om jag inte kan pyssla nåt vidare.