Välgörenhet; smaka på det. Att göra väl.... för vem? På vilket sätt?
Under större delen av 2000-talet har Faktum funnits i Göteborg. Bildarna tänkte nog att detta skulle vara en tidning som hemlösa kan sälja för att skapa sig en bottenplatta av stärkt självbild, ekonomi och kanske mest av allt - en möjlighet att bryta sin hemlöshet och få ett socialt mer välordnat liv.
Hur går det, då?
Har Faktumförsäljningen och kringverksamheten skapat den resning ur hemlöshet och social misär som var tänkt från början?
Om så vore skulle tidningen lagts ner och det är väl så - att när organisationer som Faktum inte längre behövs - då är mycket vunnet.
Men hur går det? Faktums hemsida ger inget svar på det. Om tidningsförsäljningen gav önskad effekt, så vore väl det ett av organisationens främsta marknadsföringsargument?
- Titta här! Av 200 faktumförsäljare som vi följt under åren 2002-2005 har 50 idag ett ordnat liv i drogfrihet och egen bostad.
Naturligtvis är det inte så.
Min tro är att Faktumförsäljningen snarast cementerar och underblåser ett liv i hemlöshet och i de flesta fall missbruk. Även om det givetvis finns undantag.
Jag ser därför varje krona in till Faktum som en peng för "sannolikt möjliggörande" av fortsatt missbruk, misär och elände. Inte som välgörenhet.
Eller så här - jag kan lika gärna hiva ut några hundralappar genom bilrutan, så där på måfå och hoppas att dom hamnar rätt. Några hundra gör säkert det. Blir blommor till frun, lite extra till fredgsmyset eller så... pengar som gör väl. Välgörenhet. Några andra hundralappar köps det sex för. Eller knark. Pengar som inte gör väl. Bara skadar.
I de fall jag köper Faktum - för det händer - så frågar jag försäljaren "Är du nykter och drogfri? Sedan hur länge?" Det blir sällan bra och ärliga svar.
Numera har jag hyfsad koll på vilka som är drogfria. Dom handlar jag hellre av.
"Hur vet jag att försäljarna inte köper droger för det de tjänar?
Det vet du inte. Och vi lägger oss inte i vad försäljarna gör med sina pengar. Vi ser det som att de utför ett arbete och lika lite som vi lägger oss i vad du gör med dina pengar, lika lite gör vi det med försäljarna. De får däremot inte vara påverkade under tiden de arbetar så därmed blir arbetet med tidningsförsäljningen en anledning att inte missbruka i samma utsträckning som man kanske gjort annars.
Varför ska jag köpa Faktum?
För att du tycker att det är en bra tidning och för att du tror på att ge människor möjlighet till något bättre. Vi tror inte på välgörenhet, vi tror på respekt och arbete. Om du köper tidningen bara för att du tycker synd om den som säljer så köper du av ett skäl som inte håller hur länge som helst, och som vi inte anser är särskilt konstruktivt, nämligen medlidande"
(saxat från http://www.faktum.nu/)
Nähä. Faktum tror inte på välgörenhet. Så långt är allt väl. De tror på respekt. Och arbete.
Då säger jag så här; respekt är något du förtjänar. Inte får. Arbete i Sverige förknippar i alla fall jag med någon form av anställning, med schyssta villkor och motprestationer från den som har anställningen. Argumentationen blir lite haltande i det här fallet.
Du kan i vart fall undvika att köpa av den här mannen - en institution som kommer ihåg sin första minneslucka. Still counting.... det sticker i mina ögon att se bylinen med tung blick från en barstol håna Systembolagets råd om hur du dricker lite mera ansvarsfullt.
Jag tycker att det skall vara jobbigt som fan att knarka och supa. Det blir lite mindre jobbigt om jag rafsar ihop några tjugor om dan. Men fortfarande ovärdigt.
Nykterhet - Arbete - Bostad. I den ordningen. Är det för utopiskt?
Dom som inte vill, då? Dom som inte förmår? Tråkigt. Men som jag ser det - inte heller ett motiv för att underhålla och permanenta ett sådant tillstånd. På nära håll har jag sett vad rävlivet för med sig - och det är inte trevligt. Framförallt inte för kvinnorna i missbrukarmiljöerna.
Nu inför julen lägger jag hellre pengarna dit jag vet att de gör väl. Ett fadderbarn i Nordöstra Thailand har skolgången tryggad. Hon heter Jahria och slipper säljas av sin föräldrar för att sluta som trasigt luder på Patpong i Bangkok. Tack vare 200:- i månaden.
Den ickefungerande bostadspolitik fört sedan början av 90- talet, är inget annat än ett totalt fiasko för vårt samhälle och våra apatiska politiker. Konsekvenserna av denna hänsynslösa jakt på pengar, där bostaden blivit en handelsvara istället för en ”rättighet. Detta leder som vanligt till att vi ser ett ökande antal individer utan ett tryggt hem. Det som är oroande är att nytillkomna hemlösa går både upp och långt ner i åldrarna. Men trots detta görs ingenting eller hörs något i debatten från våra politiker, "frivilligorganisationer" eller myndigheter som på något sätt skulle kunna få det faktiska antalet hemlösa att minska. Detta handlar i grunden om vilka människor vi anser vara värda att få ta del av vår grundlag (regeringsformen), där bland annat "rätten till bostad" finns inskriven.
SvaraRaderaI och med att vi inte följer vad som står i denna konstitution och istället väljer att arbeta utifrån vissa människors moral, attityder och fördomar i denna fråga, då bryter vi även mot de mänskliga rättigheter vi skrivit under på. I FN:s allmänna förklaring i artikel 25 står att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå, en regel som ger rätt till ett "drägligt boende". Den här regeln får ytterligare stöd i 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som också slår fast att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå och till boende.
Men för att detta förhållningssätt mot våra medmänniskor inte ska bli allt för uppenbart, skyller vi dessa kränkningar av förordningar på människorna i behov av det stöd dessa ”lagar” ger om de efterlevs. Detta görs genom att vi förskjuter hemlöshetsfrågan från att handla om egna trygga hem, till att handla om hur vi ska "vårda" alla hemlösa för symptom individerna uppvisar i sin hemlöshet. Dessa symptom skulle vi alla visa upp efter ett tag som hemlös. Jag var själv hemlös till och från i över 20 år innan jag fick ett eget tryggt hem med allt vad detta innebär. Alla som har ett tryggt hem måste väl ändå anse det vara det mest grundläggande för en möjlighet till ett någorlunda drägligt liv.
Men skulle vi tillgodose alla med ett eget hem skulle det också innebära att ingen längre kan tjäna pengar på hemlösheten. Vilket skulle innebära att alla våra över 30 000 avlönade problemorienterade "symptomhjälpare" inte längre kan använda sina teoretiska kunskaper för att kvarhålla den mycket minimerade siffran 17 800 hemlösa i detta tillstånd. Det finns säkert många av våra hemlösa idag som till en början behöver stöd för att klara av både ekonomin, de vardagliga bestyren och rutinerna i sitt hem. Men sen om det visar sig behövas eller vilket stöd som kan behövas är en omöjlighet att veta innan det trygga hemmet finns på plats.
Så istället för att stödja människor kvar eller till ett tryggt eget hem vräks, ”vårdas” och kvarhålls människor i lukrativa ”fattighus” idag. Därifrån jobbas utifrån en förljugen bild av att alla hemlösa behöver "vård" och ska där visa sig värdiga ett eget hem igen i någon av alla påhittade "bostegar" vi byggt upp. Dessa som i teorin ska leda till ett eget hem, leder i praktiken på grund av den skriande bristen på billiga hyresrätter, till att verkligheten ser helt annorlunda ut.
Detta har flera av våra främsta forskare på området påtalat under lång tid utan att någon lyssnat. Den forskning som gjorts på dessa "stegboenden" påvisar ett mycket mer dystert och "hemlöshetscementerande" resultat än vad förespråkarna för denna metod uttalar sig om i olika sammanhang. För att göra "karriär" inom dessa "stegboenden" måste man följa en "livsstilskarta" skriven av människor som minsann vet hur livet ska te sig för att du ska bli en fullgod medborgare. Och visar det sig senare att det livet som erbjuds inte passar dig, blir oftast alternativet tillbaka till ”tak över huvudet garantin” (härbärge) och ruta ett igen.
Utifrån den verklighet många lever och jag har levt i kan man ställa sig frågan; får alla hemlösa komma ur systemen uppbyggda runt hemlöshet? Frågan bygger jag bland annat på mångas rädsla att få börja nytt jobb och tänka i nya banor, för de över 30 000 avlönade arbetare som "hjälper" våra 17 800 hemlösa. Och varför har vi en grundlag och skriver på att följa allas våra mänskliga rättigheter när vi ändå struntar i dem?
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86
Intressant inlägg.
SvaraRaderaMen, den skjuter inte riktigt in sig på det jag skrev om.
Om nykterhet i förhållande till hemlöshet.
Den nykterhet som efterfrågas, kan väl diskuteras på ett mer humant sätt än att avkrävas total nykterhet. Hur ska detta kunna uppnås av människor tvingade att vistas i miljöer (härbärgen) där den enda sanna utopin är alkohol och drogfrihet? Som bildlig jämförelse skulle vi kunna sätta upp alkohollås på alla portar i staden på fredag för att se hur många hemlösa vi skulle ha på måndagen. Så frågan bör av detta vara att eftersom över nio miljoner människor i vårt land behöver ett tryggt hem att gå till för ett någorlunda fungerande liv, gälla även människor som idag lever utan det.
SvaraRadera"Den nykterhet som efterfrågas, kan väl diskuteras på ett mer humant sätt än att avkrävas total nykterhet"
SvaraRaderaNäserru Rolf. Det tror jag inte. För om jag har ett beroende, så kan jag inte "ta lite grann" lika lite som jag kan vara "lite" gravid. Ett alkohol- narkotikaberoende kräver avhållsamhet - om inte annat för att börja få ordning på ekonomin.
Dom alkolås du kräver på alla portar har inte med beroende att göra - i mer än c:a 10% av fallen.
Och de stackars offer som tvingas leva på härbärgen kankse gör det till stor del på grund av att beroendet underhålls med fortsatt intag. Någonstans måste den onda cirkeln brytas.
Mitt förslag är drogfrihet - arbete - därefter bostad.
Finns flera lyckosamma projekt därvid. Bl a i Oslo.