Möjliggörarnas marknad

Det var en tid sen jag var seriös - skrev om alkohol och sånt... men nu är det dags...

Att ha ont i tänderna är inte skämmigt...vi går till tandläkaren.

Att förlora kontrollen över sitt alkoholintag är inte bara skämmigt. Det är oerhört svårt
att inse, acceptera och aktivt tillfriskna.

Det skall fan vara alkoholist idag. Fast det beror på, förstås.

Har jag ännu inte begripit att jag sitter fast i, eller är på väg in i ett beroende har jag förmodligen glada dagar.

Spriten forslas billigt in från våra grannländer. Staten funderar på att bemöta attacken genom att sänka skatten så att det blir billigare att handla på systembolaget. Men just nu verkar det gå bra ändå. Systemet sätter rekord i försäljningssiffrorna.

Det är 15 % av befolkningen som står för 90% av alkoholkonsumtionen.

På debattsidor ger den ena politikern efter den andra lika suddiga som uddlösa förslag på vad som skall göras för att vi skall få ner totalkonsumtionen av alkohol i landet.

Den förhärskande åsikten i landet tycks vara att det är den enda tulipanarosen - en sänkt totalkonsumtion av alkohol minskar alkoholskadorna.

Detta är säkert alldeles sant. Lika sant som att ett sänkt sockerintag minskar risken för fetma, högt blodtryck, karies och andra oönskade konsekvenser.

Har jag gått i fällan, sitter jag fast i ett beroende. Hur skall jag göra då?
Finns det hjälp? Vill någon se? Alkoholismen är en lömsk sjukdom. Så gott som alla fysiska åkommor som den för med sig KAN bero på annat. Och vilken läkare vill anklaga en patient för att ljuga?

Så alla höga blodtryck, ångesttillstånd, sömnsvårigheter, diffusa ryggsmärtor och diabetes och annat som KAN ha sin förklaring i annat än hög alkoholkonsumtion kan ju behandlas utifrån något annat och alkoholisten, som ännu inte vet att hon är en alkoholist tutar vidare...läkaren legitimerade på något vis fortsatt bruk; Mina krämpor beror uppenbarligen på någonting annat. Det borde ju läkaren sett eller frågat om annars...

Alkoholism är en av de få sjukdomar där endast den som själv har sjukdomen kan ställa sin diagnos.
Det är därför de flesta som kallar sig alkoholister inte längre dricker alkohol. Först när jag själv blir medveten om att jag har ett problem som har sin orsak i att jag dricker för mycket kan jag göra något åt det. Eller?

Problemet idag är sammanfattningsvis en felfokusering från samhällets sida - vi bör rikta blicken mot effekterna av konsumtionen istället för att i första hand koncentrera oss på marginalerna; hemlösa och skrumpleversiffror samt ungdom i gemen och införsel i stort.

Den som är i ett missbuk eller har ett beroende kan ofta inte se det förrän konsekvenserna blir övertydliga.
Man brukar tala om att var och en måste nå en sorts personlig botten. Denna botten är högst individuell. Och samtidigt skör. Trampar jag igenom min botten kan jag falla ännu mycket längre. Rätt åtgärd och rätt uppfångad kan en beroendes personliga botten lyftas och det behöver inte bli en personlig tragedi. Ekonomi, social trygghet, arbete och familj får ofta törnar i en sån här process - men alkoholisten kan bryta sitt missbruk och starta en ny livsföring

Tragedin och sorgen blir tung nog ändå. Tänk - att skiljas från sin bäste vän och följeslagare - alkoholen. I en alkoholistfamilj är förresten de flesta medlemmar beroende. Var och en på sitt sätt. Tommy Hellstens "Flodhästen i vardagsrummet" skildrar detta på ett lättöverskådligt sätt.

Claes Sjöberg - alkoholläkare på Nordhemskliniken - skrev för en tid sedan en debattartikel om de hemlösa. De som lever i marginalen. Var deras personliga botten är kan jag inte föreställa mig, men jag kunde själv varit i den situationen. Skulle jag då vilja leva kvar i det utanförskap som hemlöshet och gravt armod innebär. Så beroende av andras välvilja? Svårt att föreställa sig. Men att ständigt bli omhändertagen, ständigt tas om hand utan krav på motprestation - det är inte något som stärker en individ. Var går gränsen mellan att ta ansvar för sitt eget liv och att låta sig styras av sitt beroende. För så är det...så länge jag inte kommer tillrätta med mitt bereonde och missbruk kommer jag inte att ta ansvar för mitt eget liv. Därtill är beroendet för starkt och min egen vilja för svag. Nykterhet -sedan arbete - därefter bostad måste vara den enda rätta vägen i en sådan process. Därav vägrar jag bland annat att köpa Faktum - jag vill inte bli en möjliggörare. Det skall vara jobbigt att knarka och supa.

Dessa människor - de som vi ser som utslagna - utgör skrämmande nog endast 5% av alkoholisterna i samhället. Eller 25 000 personer om man så vill. De övriga 475 000 alkoholisterna arbetar, kysser sina barn godnatt, åker på husvagnssemester, skriver skarpsinniga böcker och lever som de flesta. I dessa siffror har jag inte tagit med den knappa miljon som lever i ett skymningsland - på väg in i eller med en konsumtion som gränsar till beroende.

Vi bär dock på rädslor som vi inte kan hantera på annat sätt än med alkohol. Vi vet inte något annat. Och det hjälper. För stunden. Med glas i hand känner vi oss "som vi ska". Lugna. Säkra. Som dom andra....

Vi spritbenägna. Vi som tål att festa och vet att en återställare är en hederssak. Som vet att liera oss med människor av samma skrot och korn, dom som dricker som vi.

Och ingen...absolut ingen skall ifrågasätta vårt beteende. Inte så konstigt att ingen förstår oss heller...när vi inte vill bli ifrågasatta. Eller hur?

Andra bloggar om: alkoholism, gatuvåld, knark, hemslöshet