Löpning på förr i tin'...

2005 - strong man - 16 km-passeringen

Sist det begav sig - 2005 - hade jag jazzat runt Göteborgsvarvet på 1.45.21 två veckor innan maran och fyrat av ett klämkäckt; "Ok, skall vi ta ett varv till, eller..?" i samband med målgång.

Det gjorde jag inte i år. Värmen stukade till det och gjorde tänkt kilometerfart till något betydligt mer ansträngande än jag räknat med.

2005 var däremot ett år med perfekt löparväder; det hade regnat hela förmiddagen och vädret var lagom kyligt för bra prestationer.

Det är bra att minnas sånt. Det är även bra att plocka fram det gamla diplomet från Stockholm Marathon 2005 och se sina mellantider;

5 km - 29:30
10 km - 55:36 (Var jag helt jävla dum i huvvet?? 5:10-tempo?)
15 km - 1.23.15
21 km - 1.57.10
25 km - 2.18.59
30 km - 2.47.46

Sedan ballade det uuur...

35 km - 3.21.53 - det tog alltså 34 minuter att förflytta sig 5 km
40 km - 3.58.51 - 37 minuter - och nu snittade jag 7:25 per kilometer

Mål: 42,2 km - sluttid 4:14:58 - 8 minuter per km de sista två.

Vad hände efter 30 km? Vädret var det bästa - 15-16 grader och lugna vindar, molnigt. Jag hade dessutom följt Szalkais program för tider kring 3:30 - men hade målsättning "under fyra timmar". Och det såg lovande ut vid 30 km.

På Söder Mälarstrand efter 32 km tog mina ben slut. Pang. Det kan ha varit mjölksyra. Det kan ha varit mina för gamla och stumma skor. Eller en combo. Vill inte vara med om det igen. Skorna - det är lugnt. Mina New Balance 1064 är lagomt insprungna och har inte körts mer än drygt 30 mil ännu.

Mjölksyran har jag fått lite koll på nu. Mest beroende på mitt laktatest från slutet av mars.

Om jag kan behålla mitt förstånd och värdighet under loppet - så springer jag på min puls - inte på min tid. På så sätt kan jag skjuta upp eller kanske helt undvika att komma upp i pulsnivåer som gör att kroppen producerar mer mjölksyra än den producerar - något som för min del sker vid c:a 160-162 i puls.

Det var alltså sjukt dumt att göra som jag gjorde sist - dra på mellan 5-10 km för att komma ikapp någon sorts tidplan.

Så - nu skall jag inte babbla mer om det här - ett förmodligen fullständigt döfött blogginlägg - men jag behövde processa det här - som en del i den mentala uppladdningen.