Prof Coma skakas inte om så lätt. Likt en fastkedjad ubåt på 15 famnars djup bidar han sin tid. Ibland poppar periskopet upp... Då kan det bli så här;
Bror, Torsdagens blogg var omskakande. Jag vet inte hur många gånger jag fått glädje och livslust ur The Pouges tolkningar och nya versioner av den irländska folkmusiken. Många är det i alla fall. Många gånger har jag tänkt att det finns väl något band som förbinder oss Atlant- och Nordsjöbor. Då har jag inte tänkt på brännvinsbältet. Är det bara det det som förbinder oss?
Jag blir brun i själen när jag ser förnedringen av Shane MacGowan i nederländsk TV (som han själv är ansvarig för), när jag ser andra klipp på You Tube där hans underbara röst ackompanjeras av tandlösa leenden och fylleuppträdanden i olika tv-studior. Fan, säger jag. Och detta är bara på konstens område. Har han fyllebarn med groupies? Har han en familj? All denna musikaliska begåvning rakt ner i rännstenen.
Jag känner den stora brunheten rulla in. Det finns inget förmildrande med ett konstnärsskap i alkoholdimmor. Det är lika tragiskt som om Roffe Mjunstedt skulle få för sig att köra spårvagnen på fyllan.
Detta var en mörk torsdag. Men tack ändå. Göran Stangertz räddade sin begåvning i tid och kom ut som en stark och förebildig människa. Utan moralism men med en tydlig moralisk kompass, som bara kan ägas av dem som sett sig i den spegel som visar ens rätta jag. Lär känna dig själv, som grekerna sa.
I all stillsamhet
Prof. Coma
(som fortsätter njuta av The Pouges och Shane MacGowan, men som sörjer de druknade bröderna).
Han är rätt söt ibland - min gamle trätobroder...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine