Ahh...you brought insense...

Snurrade runt i bloggcybern och såg att det var tungt fel med rökelse från indiska.

Köpte själv en stock insense i Thailand för typ 20 spänn - som bara luktade turkisk gräsbrand och osigt Märklintåg.

Nä - real stuff kommer från Indialand - titta bara - finns på Regnbågen i Haga



Hmm... kanske jag skulle transfomera bloggen till en modeblogg - med anstrykning av det new-age:iga?

Nene... Nemo i Velour - dra mig på en vagn så länge - har inte ens skägg just nu...

En depesch! *

Mottog idag försändelse från Pliktverket.

Din inskrivning har upphört.

Beslut

Pliktverket upphäver din inskrivning för värnplikt

Motiv till beslutet

Pliktverket upphäver din inskrivning eftersom du inte längre är krigsplacerad.

Enligt 3 kap. 12 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt är du krigsplacerad högst tio år efter senaste tjänstgöringstillfället. Eftersom du inte har tjänstgjort de senaste tio åren har din krigsplacering upphört och då ska din inskrivning upphävas.


Beslutsfattare

Lars Cxxxxxx

Ja..happ... det var det, det.... efter trettio år i rullorna så är det tack o goodbye... En förlorad värld som jag inte sörjer - men ändå har mycket att tacka för.


* [jfr t. depeschieren, affärda, snabbt afskicka, telegrafera; af fr. dépécher, påskynda, affärda, afsända, eg.: lösa l. frigöra (ur bojor), snarast bildadt af dé- (motsv. lat. dis-, itu, isär, åtskils) i dess upphäfvande bet. o. stamelementet i empêcher, hindra, äldst: fjättra, som lånats af lat. impedicare, fjättra, snärja, till pedica, fotboja, hvilket senare ord bildats till pes, gen. pedis (jfr FOT, FJÄT), hvartill äfv. FJÄTTER o. FJÄTTRA med motsv. bet.-utveckling höra; jfr ytterligare EXPEDIERA, IMPEDIMENT. Jfr HATZFELD & DARMESTETER Dict. samt MURRAY (under depeach, v.)]

Underbar visdom...

I Playa del Sol - av alla serier hörde jag följande igår;

"Det är ju bättre att gå i filttofflor, än att lägga heltäckningsmatta över hela jorden"

Fördumning...

Sällan har jag agg mot företeelser som i sig är oförargliga; schlagerfestivaler, Hänt Extra, båtmässor, Bygglov, dokusåpor, husvagnscamping och ... listan kan göras mycket lång över aktiviteter och vurmer som jag inte delar eller förstår.... men nu har en gräns kommit in där jag håller på att tappa...det handlar som vanligt om rädsla. Rädslan över att mänskligheten absolut inte är skapelsens krona - kanske dess keps.

Hur kan det komma sig att en valiumkryddad och helt lika logiskt oförklarlig TV-serie sätts upp, regisseras med skådespelarelit som lallar omkring i ett kustsamhälle och tänker högt mest hela tiden, gubbröra blandas med potent tantfrigörelse där brandmän, poliser och andra uniformerade batongskallar skall lägra valkvinnor och försupna slarvmajor alltmedan en allvarsam biodlare med känsla för det speciella limmar på en svärande och borttappad småskolelärarinna? Det skall vara lite spännande homosexuella relationer också, en skum man i basker och tre trallande träbockar på en bänk som spottar ur sig förnumstigt skvaller.

En hel nation... nåja, 2,4 miljoner, bänkar sig och ser hur det replikerna far som olyckliga o trötta katapultkadaver mellan aktörerna. Är det lådvinsfrossan som förlamat Sverige så till den milda grad att veckans huvudaktiviteter nu utgörs av Let's Dance och Saltön? Det verkar vara så... ack.

Minns första avsnittet av serien som gick för något år sedan... lite bett o spänst. Men sen har det bara tappat. Nu hotar författaren med en eventuell fortsättning. Må det stanna i huvvet och aldrig lämnas för manusbearbetning. Redan nu har det gått åt helvete...Rederiet är värd 3-4 Oscars i jämförelse med Saltön och hade det här utspelats i Värnamo - hade det inte blivit TV alls. Jag lovar.

Nej, mer Norén och Bergman....


Ja, jävlar Bbbbbbara massa ångest, serru...

5 år idag...

Idag är det 5 år sedan min älskade S och jag träffades IRL efter någon månads chatt o telefon. Efter en middag på Pastarestaurang följde en fortsättning som bara blir bättre o bättre...

Ett helt fång till min älskling...

Och ett hjärta i handen...

Yes - Tormato

Så gör jag ett ryck och fräser till med hågkomliga skivsläpp som på senare år kommit tillbaka i mitt liv. Vi börjar med något kort och svårt.

Yes - svår grupp - har i ett tidigare blogginlägg hissat dom och gör det om igen... fast med deras första "kortlåtsalbum" där "Arriving UFO" var nån sorts bubblare i föregångaren till Tracks. Kaj Kindvall var i alla fall mannen som påade att Yes nu släppt iväg en albumsingel som blippade o flippade.




Öfu J drog iväg till Thörners på Kungsgatan och tjackade upp sig på vinylet. Hem - rostade ett kassettband för att ha i bilen. På den tiden hade jag en silverblå VW 1302S - FAE 495 - en pärla som jag lyckades sunka ner rejält på 4-5 år.

Kaxig stereo skulle jag ha i bilen - ingen radio - sånt trams. Kom ihåg att jag hade sanslösa probelm med att få den inmonterad... och till slut vart det inte bra ändå. Bollnissarna på Trademans (uttalas INTE Trejdmäns) utan precis så skruvat tråkigt som det låter ville inte hjälpa mig med monteringen - jo - om jag betalade ungefär lika mycket som stereon kostade...


Jaja.. det löste sig med vänner som hade större teknisk begåvning än jag själv.


Åter till Yes. Jag hade nån sorts extraterristral period i livet där i slutet av sjuttiotalet. Närkontakt av tredje graden och så. Läste van Däniken som gav ut skumma grejjer på 70-talet.
Så "Arriving UFO" i bilen, på kvällen, med en sån där Los Angeles-utsikt (fast det fick bli U-a city sedd från Hönseberget - Dressmanversionen m a o) där satt jag och tänkte UFO:s. Ville väl bli upphämtad och försökskaninifierad. Sjuk utveckling för en potent 20-åring.

Nu hittade jag tillbaka till den här skivan igen och fanna att den satt sig oerhört väl. "On the silent wings of freedom" är längst och bäst!

The Work?

Har kommit över en bok som handlar om att vända sina tankar till något konstruktivt. Med detta tankesätt skulle många missnöjesbloggar aldrig författats av mig... eller andra, tror jag.

Kvinna bakom metoden heter Byron Kathleen Reid, men kallar sig numera Byron Katie, eller bara Katie.

Hur det fungerar:

The Work of Byron Katie handlar om fyra frågor och en vändning.
När de används vaknar de upp inom dig och förändrar radikalt ditt perspektiv.

Genom The Work befriar sig tusentals människor från kroniskt lidande på alla nivåer -mentalt,
känslomässigt och fysiskt.

Enligt teorin och metoden finns bara tre sorters angelägenheter:
MINA, DINA OCH GUDS (Hur du än tänker dig Gud eller en högre makt)

När jag mentalt är i dina eller Guds angelägenheter blir följden separation och ensamhet. Om du lever ditt liv och även jag lever ditt liv i mina tankar, vem finns då här för mig?

Naturligtvis blir jag ensam. Om jag mentalt lever i någon annans angelägenheter kan jag inte vara närvarande i mina egna.

Att anta att jag vet vad som är bäst för dig är ren arrogans. Kan jag verkligen veta mer än du eller Gud om ditt liv och välgång i det långa loppet? En sådan arrogans ger mig spänningar, oro och ångest.

(Redan här känner jag starkt igen kopplingar till medberoenden och andra yttringar som handlar om behov av att kontrollera andra.)

Rädsla har i grunden bara två orsaker:

Tanken att jag kan förlora vad jag har eller tanken att jag kanske inte får det jag vill ha.
DET SOM ÄR, ÄR
Jag har helt enkelt slutat att bråka med verkligheten. Hur kan jag veta att vinden ska blåsa? Den blåser. Hur kan jag veta att detta är den högsta ordningen? Det är detta som händer. Att bråka med DET SOM ÄR är som att försöka lära en katt att skälla. Hopplöst.

Jag vet att verkligheten är bra just som den är, för när jag bråkar med den känner jag mig spänd och frustrerad. Det känns inte naturligt eller harmoniskt. När jag inser detta blir mina handlingar klara, vänliga, enkla och avspända, utan rädsla eller ansträngning.

SKAPELSENS ORDNINGSFÖLJD:
Tänka - Känna - Handla - Ha
En jobbig känsla är följden av att hålla fast vid en övertygelse. Vi tänker, upplever en känsla, och
sedan handlar vi på den känslan. I ett försök att ändra våra känslor söker vi utanför oss själva
(relationer, sex, mat, alkohol, droger) för att uppnå tillfällig lättnad och en illusion av kontroll.
När jag har en jobbig känsla undersöker jag mitt tänkande (gör The Work) och märker att känslan ändrar sig – ordning ersätter kaos.

Kaos följer av att jag håller fast vid ett osant koncept, ett koncept
som verkar vara sant tills jag undersöker det. Undersöker jag det inte växer bara fler koncept ut från den ursprungliga lögnen. Det hela blir ett hopplöst försök att bevisa något som ändå aldrig kan ge frid.

Jag erbjuder dig att se fram emot en obehaglig känsla, finna klarhet genom undersökning och möta ditt eget obehag med förståelse. Iscensätt din egen lycka. Varför vänta på att något eller någon utanför dig ska skänka dig tillfredställelse och harmoni?

Därefter kommer en metodik som är synnerligen välbekant för alla som jobbat med det fjärde steget. (Gör en lista på människor du stör dig på eller retar dig på osv...)

Lägger oxå in några "sanningar" från Katie (sanningar inom fnuttar eftersom de bara kan bli sanningar för dig om du är villig att göra dem till dina)

Vad du än vill fråga en lärare om, fråga dig själv, och vänta tyst på svaret.

Var inte andlig; var ärlig istället.

Varje människa är en spegelbild av dig själv – ditt eget tänkande som återvänder till dig.

" Jag vet inte " är min favorit- ståndpunkt. Den enda sanna ståndpunkten.

Om jag hade en bön skulle den vara: “Gud förskona mig från önskan att få kärlek,
bekräftelse eller uppskattning.”

Fortsätt bara att komma hem till dig själv. Du är den du har väntat på.

Läraren du behöver är personen du lever med.

Det finns inga fysiska problem – bara mentala.

Det är inte ditt jobb att tycka om mig – det är mitt.

Du är din doktor. The Work är medicinen. Gör ett hembesök.

Jag är gärningsmannen bakom mitt lidande – men bara helt och hållet.

Det finns ingen tidens begynnelse, bara tankarnas begynnelse.

Jag är en älskare av verkligheten. När jag bråkar med DET SOM ÄR förlorar jag – men bara
till 100 procent.

Vilka övertygelser skriver jag om? De som gör ont.

Låtsas inte vara bortanför din egen utveckling.

Personligheter älskar inte; de vill ha något.

Ingen har ett minne. Tankarna visar sig bara just nu.

Jag är så upptagen med att tänka på vad du tänker att jag är från mina sinnen.

Vi träder in i dimensionen där vi har kontroll – insidan.

Vill du möta ditt livs kärlek? Titta i spegeln.

Jag släpper inte mina föreställningar – jag möter dem med förståelse. Då släpper de mig.

Ingen kan göra mig illa. Det är mitt jobb. Det är jag som gör det.

Tankar dyker upp. Det är inte personligt. Det är inget du gör.

Jag är till slut allt jag kan veta.

Förvirring är det enda lidandet.

För vidare info om The Work - gå in på www.thework.se . Du kan oxå finna mängder av bra boktips HÄR. "Älska livet som det är" är grundboken medan de små kartonagen i fickformat innehåller mycket tänkvärda och hjälpsamma citat för att understödja "The Work"-processen.

Låt mig ta ett exempel; förra veckan var det smågnabbigt på jobbet...allt var CHEFENS fel. I en liten självömskansgrupp samlades tre av mina kollegor och saggade ner sig och spred skit omkring sig i form av "vi får inte den positiva feedback vi borde få", "chefen ser inte inte vad vi egentligen gör", "hon visar oss aldrig någon uppskattning".

Jag kände mig besvärad av att höra tugget som säkert pågick i en 10 minuter...bara samma omtugg. Till slut övervägde jag två möjligheter; be dem sluta... eller låta det vara som det är.

Jag hamnade i det senare. Och fann ro i det. OK - det påverkade mig och det kan till viss del skrämma mig att jag har arbetskamrater som mår så dåligt och heller inte har modet att konfrontera den det berör... det var just det jag skulle komma till - hur kommer det sig att jag då inte konfronterade mina arbetskamrater? Jag valde att inte göra det - för jag mår bra ändå...

Jag har funnit The Work som en tillräckligt intressant metod för att utveckla o bibehålla min sinnersro.

Det handlade inte om pengar...

För 25 år sedan var jag i ett stadium av olycklighet. Vilsen o desillusionerad vandrade jag omkring i livet och befann mig på en stor officersfabrik i Uppsala. Lagom bitter på det mesta och med nån sorts sorg över att hålla på med något jag inte brann för. Den här olyckligheten skulle komma att följa mig i nästan 20 år till. Endast vissa passager i livet kunde jag anse som ljusa. Nåt år här.. nån månad där.

Under kursen skulle vi ut och praktisera. Jag och 5 likasinnade skulle under tre veckor jobba på Dalregementet. Inför resan hade våra chefer stött på patrull o problem då vi fått ett nytt resereglemente från 820101 som föranstaltade att officer på förrättning skulle ha - om inte mahognyport o husa, så åtminstone - enkelrum, skrivbord o telefon...typ.

Vi hade redan blivit inbokade på tre rum med två sergeanter i varje. Adresserna sa oss inget... priset var ganska snarlikt, det skiljde någon tia per natt. Vi bestämde i konsenus att vi skulle dra lott...så fick det bli som det blev. De som betalade minst, skulle ge till de som betalade mest.... tanken var att vi skulle betala samma pris - oavsett boende.

Helgen innan uppfärd åkte alla övriga hem - jag var kvar i Uppsala och betedde mig. Som en självklar syssla skulle jag köra en skramlig VW-buss till Falun och dessutom lasta allas packning och köra upp. Schysst, va?

Väl uppe i Falun kom det sig som så att serg H o jag hamnade i en trea som beboddes av Dagmar o hennes feta dotter. Vi fick ett pojkrum. Ingen egen ingång, ingen egen toa. Fönstret vette ut mot en rangerbangård. Smutt värre...

Två serg från Örebro hamnade "in between" - betalade mittpris o hade hyfsad standard med egen ingång.. slutligen fanns serg J o L som hamnade lite längre bort i stan, men med egen ingång o toalett. De var oxå de som betalade det lägsta priset och skulle ( i mitt huvud och enligt den uppgörelse vi gjort) pynta upp c:a 200:- var till mig o Serg H som en ersättning för de tre veckor som vi skulle bo där.

Så kom ej att ske... serg J o L menade nu att eftersom de hade så usel boendestandard, så långt ut i samhällets kant, så var det inte mer än rätt att de betalade mindre.

Inflyttning skedde måndag...och på tis förmiddag... då J o L ännu inte vikt ner sig i fråga om betalning så självantände jag. Natten hade varit svårsomnad. Serg H kastade kuddar på mig... jag kastade kuddar på serg H. Vi trodde båda att den andre snarkade. Det var istället valkvinnan Dagmar som drog timmer inne på schäslongen i vardagsrummet. Lok växlade vagnar... en smak av glömd helg låg också och gav metall i munhålan. Livet var ett jämmer.

Vi fick ingen lösning på våra ekonomiska mellanhavanden, jag for ut i rödglödgad kasernvrede mot serg J o L. Serg H - vad jag kan minnas - sa mest ingenting... han verkade inte bry sig - eller så var han bakfull - eller både och.

Det hela löste upp sig genom att serg H o jag flyttade från Dagmar och tog in på var sitt enkelrum på Esso Motorhotel och levde på grillkorv o pommes, samt såg "De vilda gässen" på hotellets intern TV c:a 10 gånger under vår vistelse. Skid VM i Lahtis gick också och vi hade många goda stunder...faktiskt.

Så här 25 år efteråt är det serg L som jag inte får ur skallen. Serg J slöt jag liksom fred med...eller kunde förlika mig med... jag visste redan var jag hade honom på nåt sätt.

Idag kan jag se att detta inte handlade om pengar - utan tillit. Och viktigheten i att hålla vad man lovar... att den bristen.. jag tappade något viktigt där.. det blev på något sätt för mycket just i den stunden... tröttheten, sveket, olyckligheten, bristen på support från serg H. Det är nog därför händelsen och minnet av serg L och hans svek sitter så djupt rotat.

Då jag rannsakar mig och tittar bakåt för att se om jag själv utsatt någon på samma sätt...så hittar jag inte riktigt fram där. Jag tror att jag varit less o dum mot en o annan värnpliktig. Det finns onekligen människor som jag behandlat respektlöst.

Idag är händelsen i Falun något som jag ändå inte vill vara utan. Jag har lärt mig att känna igen situationer då mina knappar trycks in och illamåendet, den sårade sergeanten kommer fram igen...

I o med att jag skriver det här och sänder till de inblandade känner jag också en form av gottgörelse. För mig handlar det om att förlåta och gå vidare. Min egen del i detta är givetvis stor. Jag kunde hanterat det på ett annat sätt - men där och då kom jag ner på samma sandlådenivå som de jag hade tänkt samarbeta med....Ack!

Kan f ö meddela att ljuset åter lyser över Kapellplatsen...frid.

Brideshead Revisited

För dem som är svaga för engelska lantegendomar och dekadenta 20-talsdandys, är En förlorad värld en sådan där serie på en 5-disc DVD som bara måste ses.

Nu i helgen såg jag igenom hela serien... i ett flöde. Underbart. Såg den bitvis i svensk TV 1982 -sedan lite ryckigt när den gick i repris (vet inte riktigt när det var.... men, men..)

Seriens huvudperson är den konstnärlige oxfordstudenten Charles Ryder, som till sin moraliska kusin Jaspers förfäran börjar umgås med universitetets mest suspekta individer. Bland dessa finns Sebastian Flyte; en förtjusande aristokrat som charmar alla i sin omgivning genom sina excentriska påhitt och sin klassiska skönhet. Charles drabbas av något som ser ut som en homoerotisk förälskelse, även om det bara antyds i förbigående. Jeromy Irons och Anthony Andrews spelar Charles resp. Sebastian. Från början var det tänkt o castat att de skulle vara tvärtom...men de båda tyckte att de passade bättre i den andres roll... och så fick det bli. Ett lyckokast.

Under sommarlovet bjuder Sebastian in Charles till Brideshead - det magnifika slott som tillhört hans förfäder i flera århundraden. Det är under vistelsen i slottet som Charles börjar märka att Sebastians glättiga yta döljer ett tomrum som ingen utomstående förmår att fylla med mening. Charles lär så småningom känna de övriga medlemmarna av familjen och blir djupt fascinerad av Sebastians syster Julia. Men han upptäcker också att familjen har en del dystra hemligheter.

En förlorad värld är ett brett epos som sträcker sig över flera decennier. Det är en historia som går från ljus till mörker; Sebastian försvinner redan i seriens mitt in i alkoholismens fängelse och överges både av Charles och av storylinen. Det blir lite av en antiklimax att den karismatiska figur, som varit navet i de tre-fyra första avsnitten, så snabbt reduceras till en bifigur långt ute i periferin.

Den omges också av ett drömskt skimmer, som om hela historien om Sebastian, Charles och Sebastians syster Julia utspelas i ett icke- medvetande. En slags koma skulle man kunna säga. (Varför gör ingen nåt??)

Av huvudpersonerna är det bara Charles som kan se att tiderna förändras och att det de har inte kommer att vara för evigt. Ändå förhåller han sig passiv, hans roll är betraktarens, även när Sebastian sjunker djupt ned i galenskap och självömkan och Charles själv blir inblandad i en passionerad kärlekshistoria med Julia. Han är märkligt avvaktande, nästan avståndstagande mot slutet, när han inser att aristokratins liv rymmer många mörka hemligheter och att dess glansdagar sedan länge är förbi. Kärlekshistorien med Julia är sorgligt smärtsam.

Av dem tre är han ändå den som finner något slags ro i den nya världen. Hans karriär, som upptäcktsresande/konstnär blir framgångsrik medan Sebastian går ned sig och Julia gör det till en karriär att gifta sig med framgångsrika karlar. Under andra världskriget blir Charles av en slump stationerad på Flytes släktgods Brideshead och återupplever hela den sällsamma historien. Han ser med vemod tillbaka på de ljusa dagarna i Oxford och på det glittrande livet på Brideshead. "Jag är barnlös, historielös och utan mål och mening och riktning i livet" säger Charles till sin adjutant mot slutet.

Förutom att vara en betraktelse över ungdomens sorglöshet och världens föränderlighet behandlar Waugh Charles väg från ung, naiv och godhjärtad till äldre, cynisk och fortfarande godhjärtad men lite mindre lättpåverkad. När du sett 13 timmar DVD - den gör sig bäst över en helg - svårt att inte titta vidare - och man inser att det inte kommer mer, att man aldrig får veta mer om personerna och deras fortsatta liv blir jag lite ledsen och tycker synd om Charles som faktiskt mest var en leksak för de rika Flytes. Katolicismens stränga regler o riter vilar som ett tungt ok över Flytes.

Det som gör alla 11 avsnitten (det första och det sista är långfilmslånga) är så lysande bra är att de lyckas frammana en svunnen tidsepok. Här finns alla de svulstiga attribut som den engelska överklassen omgav sig med. Charles Sturridge som regiserat har fått fram tonläge, blickar och subtiliteter på ett mästerligt sätt. Även boken är läsvärd - helst på engelska. Språket är ljuvligt när författaren Waugh ger sig på på att beskriva inredningsdetaljer och maträtter på ett sätt som gör att man ser dem alldeles klart framför sig och känner hur det vattnas i munnen.

Som kuriosa kan nämnas att författaren skrev boken mitt under brinnande världskrig. Han hade skadat foten under ett fallskärmshopp och slapp därför militärtjänstgöring i några månader. I förordet berättar han att han lät boken genomströmmas av ett frosseri av mat och vin, eftersom han under denna kristid levde på en diet baserad på sojabönor.

En annakul detalj är att Castle Howard - där serien spelats in - ägdes av BBC:s chef. Det var konkurrerande ITV o Granada Television som gjorde serien. En ödmjuk konkurrerande chef hyrde villigt ut sin egendom för att "serien kommer att bli bra TV" (fler såna chefer...)

Se f ö på IMDB att det planeras en amerikansk remake... med bl Jude Law... måtte projektet stanna i huvvet på någon. Även om den här serien är från 1980-81, så kunde den lika gäran vart inspelad idag - som alltid med epokfilmer från en svunnen tid, så spelar det inte så stor roll när de är inspelade. Den här serien känns ruggigt fresch!

Totalt jävla mörker... del II

Ännu en vecka i mörker har framlevts och dom som regerar lyfter inte ett finger för att få ljuset åter över Kapellplatsen.

Jag står i bergrepp att åter lyfta luren för att trycka in 15 00 17 och fråga verkmästarn' vad som är i görningen...

Hamnar i kö...

En vänlig kvinna ber om mitt mobilnummer... voffo? Skall återkomma.

Det tar två minuter, sen blir jag uppringd.

"Det är ett allvarligt kabelfel...men dom jobbar på det"

"Jaha, måste vara synnerligen allvarligt då... det har vart mörkt i över en månad. Finns det nån sorts datum då det kan vara klart?"

"Nej, dom jobbar på det."

Må all lycka o välgång vara med dessa kabelmän som försöker sprida ljus över mitt hood.

RÄDDAD AV ATT KAPITULERA.

Utmärkande för den så kallade typiske alkoholisten är ett självbespeglande, självupptaget inre, dominerat av känslor av allmakt, inriktat på att till varje pris bevara sin självständighet... Inombords tål alkoholisten ingen mänsklig eller gudomlig styrning. Han, alkoholisten, måste vara herre över sitt eget öde. Han kämpar ändå in i döden för att upprätthålla den självständighet.
(AA COMES OF AGE,p. 311.)

Något som jag ofta funderar på är; "Hur kommer det sig att vissa av oss biter sig fast i sin sjukdom år efter år, kämpande för att bevara sitt eget jags 'självständighet', medan andra bestämmer sig för att börja leva nyktert, och lyckas?" Hjälpen från min Högre makt kom till mig genom att en annars oförklarlig längtan att sluta dricka sammanföll med min villighet att godta de förslag jag fick från män och kvinnor i AA. Jag fick ta fram gamnacken och böja mig för att min egen självständighet höll på att bli min ofrånkomliga utförsbacke.

Totalt jävla mörker...

På Kapellplatsen härskar nu mörkret. Korsningen Aschebergsgatan/Amund Grefwegatan är inbäddad i en malvanyans och så har det varit i flera veckor.


Någon central fas i nåt systääm har förmodligen pajjat ihop med uppfuckade proppar som följd.


Vad gör då rättrådige Nemo? Först ingenting... men sedan börjar jag lacka ur efter att nära ha blivt överkörd några gånger.


Slår 15 00 17 och kommer till "dom som har hann om'et".


"Jaha.. det där felet känner vi mycket väl till.."

"Jaha, men varför gör inget nåt'?" (den är maktlöst bra...)

"Vi har kontaktat vår entreprenör, men det är vi som är ansvariga"

"Hur hänger det ihop"

"Ja, jag skall stöta på entreprenören igen"

"Vem är entreprenören? Han borde få en tomhylsa inknackad bakom höger knäskål så att ledvätskan sakta sippr.."


"Ja... nu har vi ju flera... just vem som opererar där vet jag inte"

"???...?? Hrmmf"

"Ja... vill du ha nån återkoppling på det här...?"


"Nä...jag vill ha ljust, så jag hittar hem"

"Skall se vad vi kan göra"

Klick....


Väntar i mörkret och undrar vad som skall hända... och när?