För 25 år sedan var jag i ett stadium av olycklighet. Vilsen o desillusionerad vandrade jag omkring i livet och befann mig på en stor officersfabrik i Uppsala. Lagom bitter på det mesta och med nån sorts sorg över att hålla på med något jag inte brann för. Den här olyckligheten skulle komma att följa mig i nästan 20 år till. Endast vissa passager i livet kunde jag anse som ljusa. Nåt år här.. nån månad där.
Under kursen skulle vi ut och praktisera. Jag och 5 likasinnade skulle under tre veckor jobba på Dalregementet. Inför resan hade våra chefer stött på patrull o problem då vi fått ett nytt resereglemente från 820101 som föranstaltade att officer på förrättning skulle ha - om inte mahognyport o husa, så åtminstone - enkelrum, skrivbord o telefon...typ.
Vi hade redan blivit inbokade på tre rum med två sergeanter i varje. Adresserna sa oss inget... priset var ganska snarlikt, det skiljde någon tia per natt. Vi bestämde i konsenus att vi skulle dra lott...så fick det bli som det blev. De som betalade minst, skulle ge till de som betalade mest.... tanken var att vi skulle betala samma pris - oavsett boende.
Helgen innan uppfärd åkte alla övriga hem - jag var kvar i Uppsala och betedde mig. Som en självklar syssla skulle jag köra en skramlig VW-buss till Falun och dessutom lasta allas packning och köra upp. Schysst, va?
Väl uppe i Falun kom det sig som så att serg H o jag hamnade i en trea som beboddes av Dagmar o hennes feta dotter. Vi fick ett pojkrum. Ingen egen ingång, ingen egen toa. Fönstret vette ut mot en rangerbangård. Smutt värre...
Två serg från Örebro hamnade "in between" - betalade mittpris o hade hyfsad standard med egen ingång.. slutligen fanns serg J o L som hamnade lite längre bort i stan, men med egen ingång o toalett. De var oxå de som betalade det lägsta priset och skulle ( i mitt huvud och enligt den uppgörelse vi gjort) pynta upp c:a 200:- var till mig o Serg H som en ersättning för de tre veckor som vi skulle bo där.
Så kom ej att ske... serg J o L menade nu att eftersom de hade så usel boendestandard, så långt ut i samhällets kant, så var det inte mer än rätt att de betalade mindre.
Inflyttning skedde måndag...och på tis förmiddag... då J o L ännu inte vikt ner sig i fråga om betalning så självantände jag. Natten hade varit svårsomnad. Serg H kastade kuddar på mig... jag kastade kuddar på serg H. Vi trodde båda att den andre snarkade. Det var istället valkvinnan Dagmar som drog timmer inne på schäslongen i vardagsrummet. Lok växlade vagnar... en smak av glömd helg låg också och gav metall i munhålan. Livet var ett jämmer.
Vi fick ingen lösning på våra ekonomiska mellanhavanden, jag for ut i rödglödgad kasernvrede mot serg J o L. Serg H - vad jag kan minnas - sa mest ingenting... han verkade inte bry sig - eller så var han bakfull - eller både och.
Det hela löste upp sig genom att serg H o jag flyttade från Dagmar och tog in på var sitt enkelrum på Esso Motorhotel och levde på grillkorv o pommes, samt såg "De vilda gässen" på hotellets intern TV c:a 10 gånger under vår vistelse. Skid VM i Lahtis gick också och vi hade många goda stunder...faktiskt.
Så här 25 år efteråt är det serg L som jag inte får ur skallen. Serg J slöt jag liksom fred med...eller kunde förlika mig med... jag visste redan var jag hade honom på nåt sätt.
Idag kan jag se att detta inte handlade om pengar - utan tillit. Och viktigheten i att hålla vad man lovar... att den bristen.. jag tappade något viktigt där.. det blev på något sätt för mycket just i den stunden... tröttheten, sveket, olyckligheten, bristen på support från serg H. Det är nog därför händelsen och minnet av serg L och hans svek sitter så djupt rotat.
Då jag rannsakar mig och tittar bakåt för att se om jag själv utsatt någon på samma sätt...så hittar jag inte riktigt fram där. Jag tror att jag varit less o dum mot en o annan värnpliktig. Det finns onekligen människor som jag behandlat respektlöst.
Idag är händelsen i Falun något som jag ändå inte vill vara utan. Jag har lärt mig att känna igen situationer då mina knappar trycks in och illamåendet, den sårade sergeanten kommer fram igen...
I o med att jag skriver det här och sänder till de inblandade känner jag också en form av gottgörelse. För mig handlar det om att förlåta och gå vidare. Min egen del i detta är givetvis stor. Jag kunde hanterat det på ett annat sätt - men där och då kom jag ner på samma sandlådenivå som de jag hade tänkt samarbeta med....Ack!
Kan f ö meddela att ljuset åter lyser över Kapellplatsen...frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine