Totalt jävla mörker... del II

Ännu en vecka i mörker har framlevts och dom som regerar lyfter inte ett finger för att få ljuset åter över Kapellplatsen.

Jag står i bergrepp att åter lyfta luren för att trycka in 15 00 17 och fråga verkmästarn' vad som är i görningen...

Hamnar i kö...

En vänlig kvinna ber om mitt mobilnummer... voffo? Skall återkomma.

Det tar två minuter, sen blir jag uppringd.

"Det är ett allvarligt kabelfel...men dom jobbar på det"

"Jaha, måste vara synnerligen allvarligt då... det har vart mörkt i över en månad. Finns det nån sorts datum då det kan vara klart?"

"Nej, dom jobbar på det."

Må all lycka o välgång vara med dessa kabelmän som försöker sprida ljus över mitt hood.

RÄDDAD AV ATT KAPITULERA.

Utmärkande för den så kallade typiske alkoholisten är ett självbespeglande, självupptaget inre, dominerat av känslor av allmakt, inriktat på att till varje pris bevara sin självständighet... Inombords tål alkoholisten ingen mänsklig eller gudomlig styrning. Han, alkoholisten, måste vara herre över sitt eget öde. Han kämpar ändå in i döden för att upprätthålla den självständighet.
(AA COMES OF AGE,p. 311.)

Något som jag ofta funderar på är; "Hur kommer det sig att vissa av oss biter sig fast i sin sjukdom år efter år, kämpande för att bevara sitt eget jags 'självständighet', medan andra bestämmer sig för att börja leva nyktert, och lyckas?" Hjälpen från min Högre makt kom till mig genom att en annars oförklarlig längtan att sluta dricka sammanföll med min villighet att godta de förslag jag fick från män och kvinnor i AA. Jag fick ta fram gamnacken och böja mig för att min egen självständighet höll på att bli min ofrånkomliga utförsbacke.