En man fyller år...

Mötet med den store Artisten då, för två veckor sedan, blev inte riktigt vad jag trott.

Min tanke var att förse mig med ett CD-kit. En limiterad utgåva och ynnesten i att äga, förvalta en RIKTIG CD i dessa pod-tider börjar jag numera att känna som en sällsynt företeelse.

Istället blev det Prof. Coma som dedicerades detta album...snullet.

I Jiffy-bagen, som nu förmodligen nått sin adressat, levererades med adress "parhus i östgötsk mylla" medföljde ett brev i urskuldrande, nostalgiska och litterära tjuvnadstermer...

Full fart i natten…det fullödiga mötet efter Clapton i Göteborg med det då rostbruna tåget till Stureplan på 6 timmar blankt. Inget kaffe…bara stöl. Där står han…min förlupne litterat ..i svampskyddet och trycker… The Matchstick man… utan släkt…utan kvinna.

Ta fram mig…res mig…förlös mina lustar…du bror utan andra mål än kanditatpoäng. Det blev Marinella, Python och sedan mådde du som filmen vi sett…en negerkvinna fick närapå smaka det din kontaminerade kropp fick fram så fort dagen därpå.

Det var livet efter Agnholm, ”På andra sidan Poffi”. Även om vi inte ägde världen…så skulle vi i vart fall tillägna oss något mer än vi förtjänade. Ett parallellspår som fick en ände vid Tåkerns strand en oktoberdag i nådens år 1993. Där tog vi nog farväl av en sorts gamängartad eskapism ihop. Vad som följde därefter har mer varit frågor kring etik, moral och fördärv.

Våra inre resor har fört oss i olika riktningar och för egen del har jag tappat mycket på vägen. Ryggsäcken har tömts med det har fört det goda med sig att där har blivit plats för annat.

Det har hursomhelst blivit andra tider nu. 25 år i galopp, stiltje, sot och baconfett. Östergötland – Bohuslän completly unlimited. Hela tiden fanns den där snubben som sjöng och kvinnor i röd klänning och skrev böcker om sig själv och sände nådastötar efter sönderfallets startskott på Sveavägen 1986.
Inspirerad av alla, nykter av nåd, målat på tavlor,invirad i scarf på Österlen. Och allt han vill är att hitta en kvinna…

Jag har mött honom nu…denne man, denne morfar. En liten grå tomte med stålbågar på näsan. Lite farbroderlig. Barnjaget höll jag dolt och sa; ”Det är till en vän jag har…du får gärna sända en hälsning.”
Han sa; ”Vad heter din vän, vad behöver han nu?” Jag svarade; ”Han sitter i ett parhus på en åker i Östergötland, han försöker springa långt ibland, har kör Chrysler med tonade rutor…och så har han cykelhjälm, fru och tre barn…han mår väl som han förtjänar…”
Han sa; ”Det där låter illa…”

Vad han syftade på tordes jag inte fråga…men där jag stod nedanför podiet och såg hur hans hand svepte med silverpennan över digipacken slogs jag av ånger och tänkte att jag kunde fört ett gemensamt resonemang, en tydligare frågeställning, gett mer information; Vad vill du sätta ner på ett konvolut till en man som går genom livet likt en näbbmus på jakt, som vill väl och skapar sina egna tunga ramar om vad livets goda är?

Kanske hade resultatet blivit detsamma… men här föreligger i vart fall en riktad uppmaning från vår gemensamme folkhemsguru. Tror varken, Bruce, Van eller Bob ens hade kommit på tanken att få ner en slik hälsning.. Jag tror framförallt på den fyra inledande spåren och de fem avslutande. Hade OK Baby OK, Högtryck och Lazarus tröckts ihop till en samlad dubbel hade vi haft ett diskografiskt mästerverk. Less is more, Uffe…Less is more….

Ta väl vara på din 46:a till Sture eller vart året nu för dig. Don’t let it end with a bang...not even with a whimper. Som John Mellencamp sa; Du måste stå för något – annars faller du för vad som helst

Broder Bart hälsar från Sin Citykvart