Att sprida ordet...

Fick en e-post idag från en Baravara-vän. Så här stod det:

En vän till mig öppnade lådan i sin frus byrå och tog fram ett litet paket inslaget rispapper. Det här, sa han, är inget vanligt paket, det är underkläder. Han slängde pappret och tittade på det utsökta sidenet och spetsen. Hon köpte det första gången vi åkte till New York för 8 eller 9 år sedan. Hon använde det aldrig. Hon sparade det till ett "speciellt tillfälle". Bra, jag tror detta är det rätta tillfället. Han gick fram till sängen och lade de andra kläderna hon skulle ha på sig till begravningen.
Hans fru hade just gått bort. Han vände sig mot mig och sa: spara aldrig något till ett speciellt tillfälle, varje dag du lever är ett speciellt tillfälle. Jag tänker fortfarande på dessa ord; de har förändrat mitt liv. Nu inser jag mer och städar mindre. Jag sätter mig på terrassen och beundrar landskapet utan att tänka på ogräset i trädgården. Jag spenderar mer tid med min familj och vänner och mindre på att arbeta. Jag har förstått att livet måste vara en enhet av erfarenheter att njuta av, inte en överlevnadskurs. Jag sparar inget längre. Jag använder mina kristallglas varje dag. Jag tar på mig min nya kavaj när jag ska till snabbköpet, om jag har lust. Jag sparar inte min bästa parfym för speciella fester, jag använder den varenda gång jag har lust. Uttrycken "nån dag" och "en vacker dag" håller på att försvinna ur mitt ordförråd. Om det är värt att se, lyssna på eller göra, vill jag se det, lyssna på det eller göra det NU. Jag är inte säker på vad min väns fru hade gjort om hon visste att hon inte skulle vara här i morgon, som vi alla tar för givet. Jag tror hon hade kontaktat sina familjemedlemmar och sina närmaste vänner. Hon hade kanske ringt några gamla vänner för att be om ursäkt och sluta fred för något gammalt gräl eller meningsskiljaktighet. Jag föreställer mig gärna att hon skulle gått ut för att äta Kinamat, vilket var hennes favorit mat.
Det är dessa ogjorda småsaker som stör mig om jag visste att mina timmar var räknade. Det stör mig att jag slutat träffa gamla vänner som jag "nån dag" skulle ta kontakt med. Det stör mig att jag inte skriver de brev som jag tänkt skriva "en vacker dag". Det stör mig och gör mig ledsen att jag inte sagt till mina föräldrar, syskon och barn, tillräckligt ofta, hur mycket jag älskar dem. Nu försöker jag att inte försena, hålla tillbaka eller spara något som skulle kunna berika våra liv med skratt eller glädje. Och varje dag säger jag till mig själv att idag är det en speciell dag. Varje dag, varje timme, varje minut... är speciell. Om du har fått detta meddelande, är det för att någon tycker om dig och antagligen finns det personer du tycker om. Om du är alldeles för upptagen för att skicka detta till andra människor och säger till dig själv att jag skickar det "en annan dag", "senare", Se upp!
"En annan dag" är mycket långt bort... ibland kommer den aldrig.

Har oxå hämtat hem mig själv och sovit till mig mycket energi. Luftombyte är inget att leka med... från Roslagen till Gbg,.. skumt. Att det påverkar mig så.

Min PT var onådig och stirrade lite uppfordrande på min mage som inte följer programmet. Det är annrs den del av kroppen som utveclats mest sedan jag började min styrketräning. Skulle hellre mäta överarmar och annat... men... ack... hoppas nu min återgång till normallivet kan få de effekter som PT utlovat. Bl a raska morgonpromenader istället för löpning. ETT pass i veckan med spring... två gympass och två morgongåingar... hmmm fan trot.

Har oxå minskat mina ondgörelser...tillfälligt lugn eller bara att jag haft för mycket att göra?? Återstår att se.

God fortsättning... idag ser jag sommarens sista suck fisa ut i naturen...