Arbeit macht nicht frei!

Fick ett bitterljuvt besked igår. Min safea framtid är här... Med ett års knåpande på bolaget...samtidigt läser jag färdigt min terapeututbildning.

Och så har jag gjort ett litet överslag på vad jag ev skall betala i skatt...hjälp.... av de 70' papp jag räknar med att dra in resten av året kommer förmodligen runt 50' gå till masen... så är det idag...men detta har fått min uppfinningsrikedom att flöda... hem på kammaren och tänka ut nåt
bra.



Mitt avtal med den ekonomiska konsultfirman kommer vara klart denna månad... där försvinner pengar...eller kommer möjligtvis fram...

Känner mig i vart fall som en jävla tomte....i betong




Dagens låt: "Money for nothing" Dire Straits

En sista uppslipning inför lördagens EM-lopp väntar idag...denna sista dag på jobb innan A-kassan försörjer mig fram till 1 oktober.


Förresten... larmrapporter kommer om ORO...

Att varaorolig, irriterad och missnöjd är en fientligt tillstånd där jag är min egen fiende.
I Expressen ges följande tips:

Ta din oro på allvar. Ju snabbare du tar tag i problemen, desto större är chansen att snart må bra igen.

Vad är orsaken? Finner du den är hälften vunnet. Prata med människor i din omgivning vänner, bekanta och grannar.

Om du är oroad för att du inte har arbete tänk på att du inte är ensam i denna situation. Det är inte ditt fel. Sök stöd.

Om du har alltför mycket arbete, be om hjälp från dina chefer och använd de stödresurser som finns på arbetsplatsen.

Slarva inte med maten, motionera regelbundet. Döva inte oron med alkohol och droger.

Fundera över problem och lösningar och förändra din livsstil. Är en dålig relation orsaken -bryt upp. Om du inte trivs med ditt arbete så sök nya tjänster.

Skapa mening i livet. Odla intressen och hobbies.

Sök vård när oron är svår, långvarig och hindrar dig i dina dagliga sysslor.
Oro och ångest är ofta ett första tecken på depression eller stresskänslighet.

Andra vanliga symtom är nedstämdhet, håglöshet, sömnstörningar och trötthet. Ofta minskar aptiten men unga och kvinnor kan börja äta och sova mer.

Allt gott så långt... det stora problemet är kanske att för många har oron kommit att bli ett normaltillstån, ett naturligt lidande som det kan vara svårt att vara utan... likt ett beroende...jag vet att detta inte är bra för mig...men jag vet inget annat...det är tryggt...jag vet att min oro är där ..hanterbar men inte bra...men jag är rädd för att må bättre..jag kanske inte är värd det...??

CU...on the run