#blogg100 p 61
Jag var en pajas med gitarr. Jagad och sökande efter något som jag inte hade någon koll på alls. Försök leta efter något som du inte vet hur det ser ut, var det ligger eller ens hört talas om. det blir svårt att hitta. att ens ta ut en riktning är ogörligt.
Att sätta in just den här tågluffen i sitt sammanhang kan ge en tydligare förklaringsmodell för mig. Den blir lättare att förstå. Den utspelar sig i en brytningstid. Mycket är på väg att gå förlorat på många sätt.
Den invanda livsstrukturen börjar krackelera. På våren 1981 blir det klart att jag skall lämna mitt första egna boende - en vindskupa utan hall, kokvrå med galopperande kylskåp och toa utan dusch.
Flytt till Uppsala står för dörren. Hemstaden lämnas. Tidigare polare har flytt stan sedan länge och intagit Göteborgs studentliv. En och annan har dragit till Stockholm.
På relationsfronten var det så att jag nödlandat två-tre förhållanden 1979-80 och levde sedan dess i ett syrefattigt kärlekstält där endast små brottstycken gav livsuppehållande åtgärder. Jag fick inte lugn och ro.
Det dröjde ända till 1985 innan jag landade i något varaktigt, tryggare och bättre.
Så var det det här med spriten....
När jag plöjer igenom min dagbok som rimligtvis inte kan ge någon djupare bild av vad jag upplevde för en extern läsare (typ bloggläsare) så kommer minnena, kroppsminnen, bilder och lukter, ljud och röster nedfallande från Ios klippväggar och bombarderar mig på ett otäckt vis.
När jag tidigare skrivit om det här har det varit på distans och jag har sorterat fram, varit selektiv, som ett skydd, förmodligen.
Nu sitter jag här och mår lätt dåligt över min framfart, vilsenhet och oförmåga att ens förnimma mitt läge där och då. Jag var ju körd redan som 22-åring. Bortom räddning - full fart mot avgrunden. No remorse. att det skulle ta 20 år till innan jag slog i kaklet är ännu en gåta för mig.
Dagböckerna från de här åren - det finns 4-5 till, en för varje år och resa, tenderar till att mjukna, falla sönder och förbli oskrivna. Jag kommer inte digitalisera dem i sin helhet. Kanske utdrag som visar på hur det stod till. Jag behöver det för mina reflektioner. Dessa blottlägger jag gärna... från pajas med gitarr till clown med en blogg? Kanske det.
Huvudmål - Ios Club 1981
Som jag tidigare lyft fram kommer min första Iosresa i ett annat ljus när jag upptäcker mina dagböcker från den här tiden. Jag har möjlighet att metareflektera.
En ung man - 22 år - på hysterisk resa. Rädd för att förlora kontrollen, rädd för att vara kontrollerad. Rädd för allt.
Jag var en pajas med gitarr. Jagad och sökande efter något som jag inte hade någon koll på alls. Försök leta efter något som du inte vet hur det ser ut, var det ligger eller ens hört talas om. det blir svårt att hitta. att ens ta ut en riktning är ogörligt.
Att sätta in just den här tågluffen i sitt sammanhang kan ge en tydligare förklaringsmodell för mig. Den blir lättare att förstå. Den utspelar sig i en brytningstid. Mycket är på väg att gå förlorat på många sätt.
Den invanda livsstrukturen börjar krackelera. På våren 1981 blir det klart att jag skall lämna mitt första egna boende - en vindskupa utan hall, kokvrå med galopperande kylskåp och toa utan dusch.
Flytt till Uppsala står för dörren. Hemstaden lämnas. Tidigare polare har flytt stan sedan länge och intagit Göteborgs studentliv. En och annan har dragit till Stockholm.
På relationsfronten var det så att jag nödlandat två-tre förhållanden 1979-80 och levde sedan dess i ett syrefattigt kärlekstält där endast små brottstycken gav livsuppehållande åtgärder. Jag fick inte lugn och ro.
Det dröjde ända till 1985 innan jag landade i något varaktigt, tryggare och bättre.
Så var det det här med spriten....
När jag plöjer igenom min dagbok som rimligtvis inte kan ge någon djupare bild av vad jag upplevde för en extern läsare (typ bloggläsare) så kommer minnena, kroppsminnen, bilder och lukter, ljud och röster nedfallande från Ios klippväggar och bombarderar mig på ett otäckt vis.
När jag tidigare skrivit om det här har det varit på distans och jag har sorterat fram, varit selektiv, som ett skydd, förmodligen.
Nu sitter jag här och mår lätt dåligt över min framfart, vilsenhet och oförmåga att ens förnimma mitt läge där och då. Jag var ju körd redan som 22-åring. Bortom räddning - full fart mot avgrunden. No remorse. att det skulle ta 20 år till innan jag slog i kaklet är ännu en gåta för mig.
Dagböckerna från de här åren - det finns 4-5 till, en för varje år och resa, tenderar till att mjukna, falla sönder och förbli oskrivna. Jag kommer inte digitalisera dem i sin helhet. Kanske utdrag som visar på hur det stod till. Jag behöver det för mina reflektioner. Dessa blottlägger jag gärna... från pajas med gitarr till clown med en blogg? Kanske det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine