onsdag, januari 12, 2011

Svek som inte bleks

Jag har gjort tappra försök att hitta mig själv och minnen från åren 5-20. Det går sådär. De minnen jag framkallar ger inga direkta förklaringar till mina val senare i livet.

Detta är ytterst märkligt. Eller kan det vara så uppenbart att jag väljer att se förbi enkla sanningar i förhoppning om att finna finurliga förklaringar bortom detta?

Det verkar dock som om svek har tagit styggt. Upplevda svek. Dom sitter kvar ännu. Likaså att bli orättmätigt beskylld för något jag inte gjort.

Nedanstående svek är givetvis min högst privata och självvalda sanning. Hur de övriga figuranterna upplevde de här situationerna har jag förstås ingen aning om....

Ett tydligt svek ( i mina ögon)  skedde då jag var 15-16 år och spelade i ett källarband. Först slutade trummisen och började spela med en gitarrist i en annan del av stan. Inom loppet av två veckor hade de resterande två i bandet också börjat spela med den nye gitarristen. Kvar stod jag med ett band där ingen var med.

Efter det har jag inte spelat i något band. Jag sålde till och med elgitarr, förstärkare och den gigantiska högtalarlåda jag byggt. Köpte en oerhört vass Levin-gitarr som blev tre år gammal innan den kördes över av en bil och blev flis.

Ett annat svek som drabbade mig har militär anknytning. 1981-82 gick jag en utbildning i Uppsala. Vi var totalt fyra sergeanter från Uddevalla och två från Örebro som skulle arbeta på I 13 i Falun under tre veckor.

Skolan hade långt i förväg ordnat vårt boende. Då så skedde gällde inkvarteringsregler enligt gammalt system. Vi hade inte rätt till enkelrum eller hotell. Nä. Två och två skulle vi bo. Vi hade tre bostäder att välja på och vad jag kan minnas drog vi lott. Det var också billiga boenden – mellan 45- 55 kr per natt. Vi beslöt att jämna av det här om boendena visade sig vara likvärdiga. Fair deal. Inför resan tog jag dessutom på mig att köra en gammal folkabuss med allas utrustning i upp till Falun från Uppsala så att de övriga sju kunde resa direkt till Falun utan att behöva bry sig om de grejer som behövdes för tre veckors fält- och kasernliv. Det var snällt gjort av mig tyckte jag. Ingen tackade mig för det.

När vi kom till de olika adresserna där vi skulle bo visade sig att jag och en av de andra fått det dyraste boendet och den sämsta standarden. Örebroarna bodde för 50 kr per natt och hade vinstlott – en sorts egen lägenhet, egen toa och pentry. Gött. De andra från Uddevalla hade egen ingång och egen toalett.
I min värld var saken klar – vi skulle ha 200:- var av de andra uddevallaborna…men se; det blev det inget med.

Idag minns jag inte argumenten men jag minns att jag var fullkomligt rasande över den oginhet och svekfulla attityd som de andra två visade. Jag blir nästan skakig när jag skriver det här. Än idag sitter den här skiten kvar. Det är ovärt. Ut med möget bara. Och som jag har försökt göra det. Jag har delat om det muntligt många gånger och möts av förståelse. Jag har påbörjat brev till de som jag anser svek mig. Jag förstår fortfarande inte hur det kunnat ta så styggt i hjärteroten. Det handlade ju inte om någon större summa pengar. Herregud. 200 kronor då är 500 kronor idag. Utslaget på tre veckors boende är det piss.

Det kanske är det som stör mig. Kombinerat med besvikelsen av att vi fick ett så lusigt boende hos en tjock tant som snarkade. Att vårt rum i lägenheten vette mot en rangerbangård. Vi flyttade till hotell efter en natt. Så problemet löstes men taggen av svek sitter svårt fastvuxen.




Här bodde inget gott... inte i Falun heller
Enhanced by Zemanta

10 kommentarer:

  1. Igenkänningen är hög här. Och hur vuxen och mogen jag än blir är det svårt att känna det jag tänker; att de begrep inte bättre, tänkte inte på...eller något annat rationellt. Svek svider som fan och det enda goda är förhoppningsvis att man lärt sig att inte svika andra som man själv blev sviken.

    SvaraRadera
  2. Sveket från bandkompisarna har jag full förståelse för men varför älta en trettio år gammal snålkompismojäng? När saker inte leder till något konstruktivt kanske man skall släppa dem istället för att gräva vidare?
    Skit i småsakerna, det är inte där du hittar svaren ändå säger m.x|360

    SvaraRadera
  3. DHT - du är ju så klok, men jag tror det kan ligga något i detta för mig själv - att jag gjort så här mot andra, utan att förstått det själv. Iihh.. det tar styggt

    Om du visste - m.x 360 - vad jag försökt. Skruvat på lock, täckt med mossa... ändå kommer det tillbaka. Tror fan jag har svektourette på den där snålgrejjen - det handlar förmodligen om något annat - jag behöver förstå det för att släppa det.

    SvaraRadera
  4. Det kan jag förstå. :-) m.x

    SvaraRadera
  5. Jag hugger den första delen, den om att du inte hittar anledningar till dina senare val.
    Kan det inte vara så då, och att det även är det faktumet som gör att du ändå har "klarat" dig så bra?

    SvaraRadera
  6. Åsa - Jo, visst kan det vara så. I mina inre dialoger har jag alltid varit snäll mot mig själv - d v s den inre "rösten" har sagt bra saker till mig.


    Det är därför än mer konstigt att den här skiten biter sig kvar och fast. Fullt hanterbar, men ändå som en liten finne på ryggen som inte vill läka ut helt, typ

    SvaraRadera
  7. Buddanman - tack för det. Välkommen åter

    SvaraRadera
  8. Får väl säga som Hasse Alfredsson i Den enfaldige mördaren: "Det är inte pengarna, det är principen!"

    SvaraRadera
  9. Annas Sanna - det var definitivt inte pengarna. Tror inte det var principen heller. Det var nog mer personerna som var inblandade som gjorde att det sved så styggt. Jag hade väntat mig något annat av dem

    SvaraRadera

Eehhhummm... This is my theory...and it's mine