Köttiga möten eller ingen kontakt alls?

Cicci Wallin skriver bl a kolumner i Metro. En av de senare handlar om Internetmänskans verkliga jag
och hur fel det blir då nätmänskan övergår i kött;

"Man följer en blogg, skriven av ett riktigt geni som spottar ur sig sanningar och samtidsanalyser på löpande band. Och man avundas personen i fråga. Man sitter och svär i sin ensamhet över att man inte får till det på samma sätt, att man inte ens kommer i närheten. Sen dyker personen upp i en tv-debatt, eller radiopanel. Eller bara på samma fest som man själv. Och man får dubbelkolla namnet för att verkligen inse att den stakande och färglösa gestalten med dålig hållning och talfel verkligen är s a m m a person som ens nätidol.. Den besvikelsen. Det antiklimaxet."

Ja... så kan det ju förstås vara.(och så heter det JAG, inte man, Cicci).  Utan att vara bloggproffs eller nätikon är jag/Nemo något annat i verkligheten än den bild som kommer till dig via inlägg och statusuppdateringar och för den delen Twitter då det begav sig.

Den egna fantasin är ju tvungen att fylla  i det som blir ett hål. Text förmedlar visst bara 9-10 % av din kommunikation, så det finns gott om utrymme kvar.

De flesta som träffar mig "utanför nätet" (det är inte många) upplever mig säkert som introvert, tystlåten och inte särskilt högljudd. Så är det nog. Jag gör inte mycket väsen av mig. Jag har ju bloggen och Facebook ;)

Det kan ju vara så att många som annars inte skulle höras alls - om nu köttmöten var det enda sättet att kommunicera - inte skulle kommunicera alls eller ytterst begränsat.

Eftersom jag jobbar med grupputveckling och de svårigheter som uppstår i gruppdynamiska processer så borde jag väl veta... eller?

Det är även andra som är ute och surrar om sociala medier och dess effekter.

Kvinnan som gav TV:s 16:9-format ett uppsving - Bettan Höglund - har bestämt sig för att sociala medier är något dåligt.

" Det enda vi snart läser är vad anonyma bloggare tycker eller vad ”vännerna” på Facebook skriver, ”vänner” som vi inte ens känner, som vi aldrig har träffat och som vi förmodligen aldrig kommer att träffa. 
Jag är kanske gammalmodig, men jag tror fortfarande på det mänskliga mötet. Jag tror på de intima samtalen. Det är i dessa vi hittar de "riktiga" vännerna. De är kanske inte lika många som de tusentals "vännerna" på Facebook, men de ger oss kanske lite mer än ytligt pladder på nätet."

Hmmm... när jag loggade in 1997 var en av mina första större upplevelser att jag kunde mejla en människa som hade skrivit något i en tidning - och få ett personligt svar. Det var nästan som att få en vinstlott. Vill minnas att jag feedbackade en krönika som Annika Sundbaum skrivit.

Att ta pennan, skriva ett riktigt brev fanns inte på kartan - för omständligt. Vet hur det var när jag skrev Sveriges radio, Programkontrollen, 105 10 Stockholm pre-Internet 1986 och frågade vad för musik som hade spelats i P 3 just då - fredag 28 augusti kl 17.08. Det tog två veckor - sedan ringde Rune Berg till min röda knapptelefon - jag kände igen rösten. Han var programuppläsare i radion och han hade luskat. Mycket stort. Men jobbigt.

Att läsa både Ciccis och Elisabeths krönikor stämmer mig något i moll. För mig har sociala medier gjort att jag känner mig ingående i ett större sammanhang. En sorts gemenskap. Ytlig?  Tja, ibland har jag fått oerhört värdefulla kontakttips och råd kring stort och smått. Utan tvivel har jag fått större kunskap och medvetenhet genom att läsa sådant jag inte gillar. Jag har också kastat ett och annat får, matat fiskar eller strött uppåttummar omkring mig i brist på vettigare sysselsättning...

Min förståelse för andras åsikter har definitivt ökat. Att vara FÖR sociala medier är att vara MOT inskränkthet för mig. Det är att bygga murar istället för att delta i ett mer offentligt rum

Sällan eller aldrig har jag upplevt näthat.
Jag har dessutom haft ynnesten att kunna vara till nytta genom att dela med mig av de erfarenheter och kunskaper jag har kring beroendefrågor - ja och lite annat också.

När jag talar med "gammelfolk" brukar jag prata vägstandard som liknelse - så att de förstår.

publicerad med tillstånd av GP:s teknikredaktion

Om du har en nybyggd motorväg mellan Jönköping och Göteborg - tar du den då - eller väljer du gamla Boråsvägen, bara för att du alltid kört där - även om det tar 1 timme längre att komma fram, är osäkrare ur trafiksäkerhetssynpunkt?

Jag undrar vilken väg Elisabeth Höglund skulle ta...

Precis som Elisabeth är jag för mänskliga möten, jag tror på det också. Det ena behöver inte utesluta det andra. I bästa fall kan en kontakt via nätet bädda för mänskliga möten med hög kvalité - även om Cicci Wallins upplevelse inte verkar falla inom den ramen.