programmet Ladies på Östermalm.
I en kommentar till mitt första blogginlägg i år ville hon gärna ha min analys av detta märkliga program. Kanske även det märkliga förhållande att jag tvångsmässigt följt seriens alla avsnitt och väntat lika upphetsat på varje veckas avsnitt som inför en Mad Men-säsong. Och vem är jag att negligera en sådan uppmaning… det kan ju sluta illa.
Så här började det;
Först kom Svenska Hollywoodfruar med Anna Anka och kvinnan som gav de tunga tofsarna sin välförtjänta renässans - Maria Montazami.
Det fanns en tredje fru med också; Agnes-Nicole Winter - men hon var ingen fru på det viset. Hon var skild tre gånger och gick på privata dejtingträffar med enbart mycket rika män genom Millionaires Club. Blott det faktum att hon endast kunde tänka sig att träffa rika män får mig att anstrykas av tung magsyreproblematik.
Hon höll även på att spela in filmen The Gold & Beautiful där hon skulle föreställa 30 år yngre än de 54 som hon är. Filmens handling i korthet: A spoiled Beverly Hills socialite finds new meaning to life, through a treasure hunt. I programmet visades några smakprov ur filmen och jag blev mycket orolig.
Hösten svämmade annars över med Skånska Hollywoodfruar (ungefär - vi lever lyxliv som i Hollywood fast vi bor i Limhamn), mera Svenska Hollywoodfruar.
Som en motvikt till detta fanns Svennebanansåpor; Ullared, Böda Camping. Filip & Fredrik hade ett datingprogram från Värmland. Och så Bonde söker fru förstås. Igår såg jag de två sista avsnitten och blev då mycket glad över att jag inte sett fler.
Är det inte nog nu TV4? Är det inte dags att hänga fram någon annan yrkesgrupp i datingljuset? Arkitekter? Revisorer? Kulturarbetare?
Annars har jag ett fett format; Player söker fru. Till skillnad från tafatta bönder är det här frågan om att hitta deltagarna från Kungarna av Tylösand fast 15 år senare ( i mån av tillgång) Killar (o tjejer med för den delen) som vet hur man limmar upp någon mot en toalettdörr, strör lismande komplimanger omkring sig och med ett stadigt grepp hugger sin partner för hänsynslös partying på dansgolvet.
Nu - utfestade och trötta på krog- o ragglivet vill de slå sig till ro med en riktig fru. Där har ni nåt att jobba med. Det kan bli riktigt dynamiskt.
Var var jag? Ladies på Östermalm… jo.
Det programmet gillade jag eftersom det var lättare att förhålla sig till än Hollywoodfruarna. Jag menar, Stockholm… Östermalm, Stureplan. Jag känner ju mänskor som håller till i dom krokarna. Jag har till och med bott där under en period när jag jobbade som lattepojke åt kända rika kvinnor. (Det där var ljug, men ganska skoj…erkänn) Dessutom föll jag pladask för Gaby som var oerhört inkompatibel med det mesta som jag står för - men jag gillade henne ändå. Mycket. Hon gav intrycket av att vara en genuint god människa, klok, empatisk. Det räcker mycket långt.
Lite svårare hade jag för Grete. Ibland kom det saker ur hennes mun som inte verkade helt genomtänkta - men jag gillade henne med. Det fanns nån sorts värme och snällhet där. Och så var hon gott tydlig med sin självdistans. Bland annat till sina bröst som hon ofta återkom till.
Kvar var Tone. Här fick jag problem. I mitt ljumma och softa sinne, mina försök och min vilja att tro de flesta om gott så blir det svårjobbat här. För Tone väcker ingen sympati alls hos mig. Inte medlidande heller. Jag kan få lite tycka-synd-om-känslor när hon och väninnorna skall ut och göra stan och stajlar om sig till 18-25 åringar, Men alltså… när blev det OK med kjolar så korta att rövvecket syns och jäääättehöga klackar. För det första är det sällan snyggt på någon som rör sig. Det kan vara snyggt i ett sittande, eller fryst läge. Inte annars.
Jag har dessutom mycket svårt att förstå Tones prioriteringar; åka till St Tropéz och packa helgens utrustning i Louis Vuittonväskor där bara den väskan för skorna - de med skyhöga klackar - kostar 150 000 kr enligt Tone…. men hon knör med sina två väninnor på ett litet hotellrum. Hur tänker man då? Packa fint och bo trångt?
I sällskap med fästmannen Niclas intas dennes sommar stuga i skärgården där det mesta är obekvämt och fel. Tjôt-a-tjôt hela tiden. Jag får mer svårt att gilla. Nån' relativt vettig mänska sa; ""It's nice to be important, but it's more important to be nice." Det var inte Tone...
Nä, Ulrika - jag vågar mig inte på någon vidare analys här. Det är mer intressant att analysera sig själv; hur kommer det sig att jag inte klarade av att missa ett enda avsnitt och är lite ledsen för att serien är slut?
Det är det värsta, för jag tror det säger mer om mig än figuranterna i TV-serien som gjort lyckade marknadsföringskampanjer utan att kanske lägga ner för mycket tid eller pengar. Det lär bli fler Vuittonväskor på Östermalm inom kort. Kort-kort.
*) kan även utläsas som två ord...ibland
Jag har också följt serien och är rysligt betuttad i Gaby Borglund. Mycket god självkänsla hos den damen.
SvaraRaderaVisst är det så Åsa, nästan så jag får lust att ta vägen förbi Look nästa gågn jag är i Sthlm och krama om... och känna lite på håret ;)
SvaraRadera