Svek som inte bleks

Jag har gjort tappra försök att hitta mig själv och minnen från åren 5-20. Det går sådär. De minnen jag framkallar ger inga direkta förklaringar till mina val senare i livet.

Detta är ytterst märkligt. Eller kan det vara så uppenbart att jag väljer att se förbi enkla sanningar i förhoppning om att finna finurliga förklaringar bortom detta?

Det verkar dock som om svek har tagit styggt. Upplevda svek. Dom sitter kvar ännu. Likaså att bli orättmätigt beskylld för något jag inte gjort.

Nedanstående svek är givetvis min högst privata och självvalda sanning. Hur de övriga figuranterna upplevde de här situationerna har jag förstås ingen aning om....

Ett tydligt svek ( i mina ögon)  skedde då jag var 15-16 år och spelade i ett källarband. Först slutade trummisen och började spela med en gitarrist i en annan del av stan. Inom loppet av två veckor hade de resterande två i bandet också börjat spela med den nye gitarristen. Kvar stod jag med ett band där ingen var med.

Efter det har jag inte spelat i något band. Jag sålde till och med elgitarr, förstärkare och den gigantiska högtalarlåda jag byggt. Köpte en oerhört vass Levin-gitarr som blev tre år gammal innan den kördes över av en bil och blev flis.

Ett annat svek som drabbade mig har militär anknytning. 1981-82 gick jag en utbildning i Uppsala. Vi var totalt fyra sergeanter från Uddevalla och två från Örebro som skulle arbeta på I 13 i Falun under tre veckor.

Skolan hade långt i förväg ordnat vårt boende. Då så skedde gällde inkvarteringsregler enligt gammalt system. Vi hade inte rätt till enkelrum eller hotell. Nä. Två och två skulle vi bo. Vi hade tre bostäder att välja på och vad jag kan minnas drog vi lott. Det var också billiga boenden – mellan 45- 55 kr per natt. Vi beslöt att jämna av det här om boendena visade sig vara likvärdiga. Fair deal. Inför resan tog jag dessutom på mig att köra en gammal folkabuss med allas utrustning i upp till Falun från Uppsala så att de övriga sju kunde resa direkt till Falun utan att behöva bry sig om de grejer som behövdes för tre veckors fält- och kasernliv. Det var snällt gjort av mig tyckte jag. Ingen tackade mig för det.

När vi kom till de olika adresserna där vi skulle bo visade sig att jag och en av de andra fått det dyraste boendet och den sämsta standarden. Örebroarna bodde för 50 kr per natt och hade vinstlott – en sorts egen lägenhet, egen toa och pentry. Gött. De andra från Uddevalla hade egen ingång och egen toalett.
I min värld var saken klar – vi skulle ha 200:- var av de andra uddevallaborna…men se; det blev det inget med.

Idag minns jag inte argumenten men jag minns att jag var fullkomligt rasande över den oginhet och svekfulla attityd som de andra två visade. Jag blir nästan skakig när jag skriver det här. Än idag sitter den här skiten kvar. Det är ovärt. Ut med möget bara. Och som jag har försökt göra det. Jag har delat om det muntligt många gånger och möts av förståelse. Jag har påbörjat brev till de som jag anser svek mig. Jag förstår fortfarande inte hur det kunnat ta så styggt i hjärteroten. Det handlade ju inte om någon större summa pengar. Herregud. 200 kronor då är 500 kronor idag. Utslaget på tre veckors boende är det piss.

Det kanske är det som stör mig. Kombinerat med besvikelsen av att vi fick ett så lusigt boende hos en tjock tant som snarkade. Att vårt rum i lägenheten vette mot en rangerbangård. Vi flyttade till hotell efter en natt. Så problemet löstes men taggen av svek sitter svårt fastvuxen.




Här bodde inget gott... inte i Falun heller