Långt mellan lycka o leda...

En känd musikrecencent utgjöt sig i gårdagens SvD kring Lundells senaste alster...eller rättare sagt; det gjorde han inte alls.

Han orerade om Hr Lundells tillkortakommanden, Viagraätande och glåpade artistens alltmer tillskrynklade, ärrade och sotade skinn.

Om Lazarus skrev han ingenting.

I vredesmod författade jag;

Ett "snakeeye" avser recensionen...har inte lyssnat på albumet än...men när recensenten går loss och recencerar annat än musik...då blir det bara fel.Jag får ingen som helst uppfattning av hur det låter om skivan...även om jag inte lär bli besviken. Recencenten kan med fördel skriva långa, djupa artiklar om esoterisk soul, spräckjazz och nån retropunkmods-skiva från en belgisk källare..eller nåt. Stampa gärna på Uffe - men recensera skivor där skivor recenceras - mittåt!

Rött - som blodet i min kropp...

Konstigt att jag tar mig själv på så blodigt allvar...och varför drar jag lans för Lundell?? Har ju inte ens hört skivan... förmodligen är det min avsky för journalism som inte tar ansvar...skall jag skriva om kriget i Irak...elller sport för den delen - då vill jag som läsare inte hamna på jazzklubb och få tips om hur jag skall blanda bra drinkar, laga grillade revben eller höra om hur vidriga toaletterna är.

Lite som en känd kolumnist i gårdagens Carin 21:30 uttryckte sig över vänster-intoleransen på Södermalm visavi motsatsen på Östermalm; "Här vid middagsbordet talar vi inte om politik, religion och magar"

DAGENS BILD: Mos är mos...om än i gyllene brickor
















Nu tar bloggen förmodligen ledigt fram till 8 oktober - studier och arbete i obygden innebär nada internet men däremot gott om tid för att angripa Klas Östergrens senaste alster: "Gangsters"