Chilifisk från Indien

Beräknat för 4 portioner 700 g vit fiskfilé, benfri 1 ½ dl salta, rostade cashewnötter, hackade 150 g naturell färskost 1 kruka färsk koriander 1 gul lök 2 st vitlöksklyftor 2 st morötter 4 cm färsk ingefära 2 msk raps- eller jordnötsolja 1 tsk garam masala 1 st grön spansk peppar, urkärnad och hackad 5 dl passerade tomater eller färdig tomatsås 1 ½ dl lagrad ost, riven salt, strö- eller råsocker

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 225 grader.
2. Blanda 1 dl cashewnötter med färskost. Hacka hälften av koriandern och rör ner.
3. Salta fisken, lägg på en klick oströra, rulla ihop och lägg i en ugnsfast form (smörj med smör om det inte är en nonstickbeläggning).
4. Finriv lök, vitlök, morot och ingefära i matberedaren.
5. Hetta upp oljan, fräs garam masala, chili och lökblandningen. Tillsätt tomatsås och koka upp.
6. Smaka av med salt och socker, häll såsen över fisken. Toppa med ost och grädda ca 10 minuter, fisken ska vara knappt färdig.
7. Koka saffransris och blanda ihop raita under tiden.
8. Toppa fisken med nötter och koriander innan servering.

Servera med saffransris, raita och varmt naanbröd, som finns att köpa färdiga i bake-upversion

Om du snålar med osten och nötterna får du en rätt på strax under 500 kcal/portion.

Vi gjorde den här rätten förra lördagen och använde rödtungsfilé - osmart då fisksmaken är av underordnad betydelse i det här smaklöksfyrverkeriet - välj hellre något billigare som sej, eller så

S och jag äter frukost

Three in one

+

+

=

En socialdemokrat med smak för kritik

En SAABbad affär

Nu undrar givetvis alla vad som kom först... Hönan eller Koenigsegget.

Eller hur det kom sig att ett Koeningsegg var ett fejkat Kinderägg

Eller hur man förvandlade ett Koeningsegg till att endast bli en stötdämparfjäder

Eller.... (fyll gärna på)

Du tuppar väl inte av?

Mvh Nemo Hegerfors

Mannen i fönstret

Då jag slutat supa kunde jag stå i mitt fönster och titta efter mig själv. Sakna mig. Utanför min kropp.

Att vara ensam och sakna sig själv tär och får sinnet att vittra och sukta efter det som är borta.

Bild: Jan Stenmark

Då och då ville jag kunna se mig själv komma slirande uppför gatan på väg hem med fladdrig rock och ostyrig gång - gärna ilsket hojtande mot en förbipasserande bil. Hötta med näven som en gest och markering av att kvällen och nattens strävan efter tröst och mjukhet bara lagt sig till ro i en stenhårt upparbetad berusning som inte lämnat något annat kvar än tunnelseende och ett känsloliv från naveln och neråt. Om ens där.

Och det kommer minnen framvällande av alla år som gick åt att försöka lyckas - ragga upp, brotta ner, hålla kvar - misslyckas.

Mannen. Den där jävla mannen som skulle ut och bevisa. Men som inte vågade eller räckte till. Prästen på behandlingshemmet hade pekat menande mot mitt skrev och hävdat att där satt "roten" som stökade till det för oss.

Den enda egentliga drift jag har är sexualdriften - att fylla världen med mina spermier. Det här är inget unikt. Det har alla män - och kvinnor. Sexualdrift - inte spermier. Kvinnor har ägg. Lektion slut.

Det är egentligen den enda drift vi har - så där biologiskt. Skulle det bara vara så enkelt och accepterat hade samhället sett annorlunda ut idag, det kan vem som helst förstå.

Här kommer jag att tänka på bögar och flator - vad som driver de som älskar samma kön... hmmm... det skulle jag vilja veta. Är det bara att tuppa sig och jaga det egna könet - en sexualdrift av nöje - för fortplantningsincitamentet finns ju inte... eller gör det det? Och hur? Det var en ny tanke för mig...spännande.

Många brukar lägga till den ekonomiska och sociala driften vid sidan av sexualiteten. Jag kan hålla med om det. Alla rädslor eller konflikter du har i dig kan du placera in i sex, ekonomi eller sociala fack.
Men vi har formats av normer, religioner och sociala umgängesregler. Begåvats med dygd. Det finns alltid en majoritet som formar de handlingsmönster som är tillåtande och samtidigt fördömande mot det som inte är OK... och vad som inte är OK det beror på så mycket.

Vad är en man? Finns det andra sidor av en man?

Frågan poppar upp lite här och var. Nu är Bloggvärldsbloggens Mymla ute och fiskar om vad manlighet är. Och ställer frågor:

Vad är manligt?

Finns det något som rent biologiskt är manliga egenskaper?

Eller är de skapade genom kultur och arv?

Vad är det bästa respektive sämsta med män?

Hur skiljer sig män från kvinnor, egentligen, och varför?

Finns det något som kan kallas för en "riktig man"? Hur är han?

Lätt att ställa frågorna - svårt att svara på. Vänder på det... vad är kvinnligt?

Det är givetvis lika svårt att svara på. Ja, inte för mig, förstås. Förmodligen inte för dig heller. Det är just det som är problemet - kvinnligt och manligt är som etikett betraktat så subjektiv att det blir lika svårt att reda ut och enas om vad ordet "vanligtvis" betyder. Eller vilket som innehåller mest vatten...något fuktigt, vått eller vattnigt

Sedan beror det på vem man frågar; en hortorsk i Pattaya, Ulf Lundell, Hagamannen eller Björn Ranelid kommer ge dig vitt skilda definitioner.

Riktiga män finns lika lite som det finns riktiga kvinnor.

Hur jag än brottas med frågan kommer jag inte längre än att det handlar om att vara en riktig människa. Är jag en riktig människa så är jag väl också en riktig man, för det är mitt kön.

Ju mer autentisk jag förmår vara - eller bara är - för handlar det om autenticitet så är transparensen påtaglig - rollerna och maskerna få.

Jag behöver inte bygga ett hus, välta kvinnor som jag fäller julgranar eller hö-hö-hö:a i en bastu över något förklenande blondinskämt och knäcka nötter och välta julkorv i ett tråg.

Jag strävar efter att bara vara. Med mina känslor. Som jag känner mig fri att uttrycka. Utan kemi. Det är viktigt. Utan alkohol eller annat som förvrider sinnet på mig. Lycka, kärlek och trygghet är OK.

Rädslan bortträngd. Rädslan att försöka bevisa något som jag tror att jag eventuellt är. Bara naken. Bara blottad. Visad sårbarhet. Lugnet...friden...stillheten.... kärleken

Och då kan jag suckande stå i mitt fönster och se efter mig själv. Hur det var - hur det är nu - så mycket bättre. Jag inser att saknaden efter mitt gamla jag behövs för att jag bättre skall omfamna mitt nu.

Blir melankolisk i sen kväll och drar på lite "stå-i-fönstret-musik"

Tänker också att i ett jämställt samhälle behövs ingen feminism - bara humanism.

LIGHTS IN THE NIGHT

Sitting in the kitchen
Coffee on the boil
Staring at the bacon
Goodbye olive oil
Think another feeling
Have another smoke
I've got money in my pocket
But I'm feeling broke

Try to read a paper
Try to read a book
Walk another circle
Hanging on a hook
Talking to the ceiling
Feeling kinda ill
If the radio doesn't get me
The TV will

Lights
Shiny bright
What's it like
In the light
Come down
Lights in the night
Come on down
Lights in the night

Standing by the window
Balance on the brink
Kiss another bottle
Sink another drink
Throw away the feeling
Throw away the pill
If the bottle doesn't get me
The thinking will

Lights
Shiny bright
What's it like
In the light
Come down
Lights in the night
It's easy to believe
Lights in the night

[Update:

1. Vara praktiskt händig (7,1)
2. Ha bra potens (6,4)
3. Ha välavlönat jobb (5,9)
4. En attraktiv partner (5,9)
5. En vältränad kropp (5,8)
6. Ett attraktivt yttre (5,5)
7. Vara sportintresserad (4,9)
8. Alltid vara redo för sex (4,9)
9. Äga tekniska prylar (3,9)
10. Ha en häftig bil (3,3)

Läste det på Trollhares blogg - listan är hämtad från Pfizer - dom som tillverkar Viagra. Den bygger på en undersökning där 1019 svenska män o kvinnor över 30 år svarat

Så nu vet vi... kan man bygga hus och vara spänd i underlivet är manligheten räddad.... så skönt att veta.]

Nemo wokar

(2-3 personer)

färsk ingefära, en bit stor som en tummetott

2 vitlöksklyftor

1 pepparfrukt

2 morötter

250 g färsk broccoli

1 purjolök

1 röd paprika

100 g färska sockerärtor,

eller lika mycket frysta

350 g kycklingbröst eller strimlat kycklingkött

3 msk raps- eller solrosolja

1 msk ostronsås

1 msk fisksås

2-3 dl ris beroende på hunger

Så här gör du

1. Sätt igång riskoket.

2. Skala och hacka vitlöken och ingefäran fint.

3. Kärna ur och hacka pepparfrukten fint.

4. Skala moroten och skär i sockerbitsstora bitar.

5. Dela broccolin i buketter och skär stammen i bitar.

6. Rensa purjon från sand och jord och skär på snedden i tunna skivor.

7. Kärna ur paprikan och skär i strimlor.

8. Ansa sockerärtorna.

9. Hetta upp 2 msk av oljan i en wok och bryn vitlöken, ingefäran och chilipepparn.

10. Lägg åt sidan och lägg sedan i kycklingköttet som bör stekas igenom rejält.

11. Tag upp köttet och lägg även det åt sidan.

12. Tillsätt resten av oljan och fräs morotsbitarna och broccolin tills de börjar mjukna.

13. Lägg i resten av grönsakerna och woka ett par minuter.

14. Tillsätt den stekta vitlöken, ingefäran, pepparfrukten och kycklingen samt ostronsåsen och fisksåsen och låt detta dra in under ett par minuters omrörning.

15. Servera sedan genast med ris och "sweet & sour"-sås.

En portion + 2 dl KOKT ris ger c:a 500 kcal

50 år - still running - away or towards?

Den här katalogen kom ut för 50 år sedan.

Det gjorde jag med... och agerar nu därefter.

Precis som en äldre möbel behöver jag tätare underhåll
och omsorg.

Det går hittills väldigt bra


Min målkalorinivå: 1677 kcal
Min vikt:81,5 kg
Mitt BMI:26,3

Mitt mål:-8 kg lättare
Tappat hittills: -2,5 kg
Måldatum:2 feb, 2010

En kväll med Mauritz Binot*

Image by Citizen Media Watch via Flickr

Det börjar inte alls bra. Rent uselt faktiskt. Det var Fiffis blogginlägg som jagade röven ur soffan och fick ut mig i lördagskvällen.

När vi kommer till Stora Teaaatern får vi reda på att "det är feltryck på biljetten". Föreställningen börjar 20.00. Inte 19.00.

Likt det strävsamma paret vandrar vi runt i lördagskvällen och försöker fönstershoppa efter bästa förmåga. Stannar vid Almedalsmagasinet och förstärker vår klokskap genom att vara överens; detta är lyx att unna sig. Bäddset för 2 000:- är bättre att satsa på än finporslin, dyra designbord och dansk armatur, knepigt formad i plast för 4 000:-. Känslan av att ha kvalitetstextil nära kroppen ligger högt. Bra. Då slipper vi konflikta om det. Överflöd i form av dyra handdukar, morgonrockar och sänglinnen - värt att satsa på.

Nåväl - vi lufsar dit - den här gången i rätt tid och bänkar oss.

Det börjar med att Marcus kompisar från förr kommer upp och har en spelning. Fyra låtar varav de tre första låter likadant gör mig skeptisk... det var ju inte för Lerenby, Krånne och en halvt ostämd gitarr jag var där.

Men så kommer han till slut i en kostym som sitter lite sjavigt. Som en mix av Blues Brothers och killen som klätts upp för ett ovilligt barnkalas. Det är som om stassen inte riktigt trivs på hans kropp eller tvärtom. Jag noterar lite fladdriga händer som ibland viks upp och greppar om ärmlinningen.

Helt i onödan skall det visa sig.

Under en timma drar han och sliter. Mer med sig själv och sin historia än med sin publik, som är helt fantastisk. Det är svårt att inte vara det. Jag dras med, fångas och skrattar - ofta igenkännande - eftersom till viss del bär på en likartad historik.

Han delar ut svingar åt kulterelit, Ullared, radhusliv och lokalrevyer - men det är med hjärta och när han knyter ihop säcken är han den som häcklat sig själv. Det är briljant genomfört. Och konsekvent.

Han lyckas balansera föreställningen att inte tippa över i stand-up eller få långa passager av Gardellskt underläppsdallrande gravallvar.

Han läser en stark dikt om sonen Dantes död. Det svider illa och drar in en isvind i teatern - som Marcus själv motar bort. Det är tur det - för han försätter publiken inom loppet av två minuter från hysteriskt fnitter till ögonväta, halsklump och smärta.

Så du Marcus, Roger eller Mauritz - tack själv. Det var en höjdartimme du bjöd på. Det tyckte "dom där murvlarna" också.

[*Syftar på ett namn som Marcus gavs via hotell-TV]

Idag är sista dagen...

Nominerad till bästa 50+ blogg i kategori Personligt - rösta här

Pulsen...pulsen

Min puls är på tok för hög när jag tränar. Inget att oroa sig för egentligen - men det suger att jag har en snittpuls på 150-160 slag/min då jag ligger och tuggar asfalt längs Dag Hammarsköldsleden. Det är c:a 85% av maxpuls och där kan jag ligga lääänge.

De flesta träningstipsare och coacher pratar gärna om att ligga på runt 70% av max vid långpass - det innebär att jag får lalla fram i promenadfart. Löjligt.

Skriver till en sajten www.marathon.se och frågar på råd:


Hej!

Jag är 50 år.

Har sprungit och löptränat i 15 år. Halvmarathon varje år, STH Marathon 2005.

Har alltid haft ett tävlingstempo på runt 5.00-5.30 /km
När jag var som bäst tränat 2004-2005 Löpte jag 10 km på runt 45 minuter.

Nu till frågan - min träningspuls ligger alltid högt. Med rekommendationer om att ligga på 75-80% av maxpuls känns det som mer som om jag lufsar eller går snabbt. Får då en fart på 6.00-6.30/minut.

Satsar nu på Stockholm marathon 2010 och en tid runt 4 timmar.

Är det dumt/kontraproduktivt att ligga på snittpuls 150-165% under träningarna?

Min maxpuls är 180.

Vänligen

Nemo


Svar från coachen Peder 2009-11-18

Hej Nemo!

Det är alltid svårt, "det här med olika pulser", att säja vad som är rätt eller fel. Om man vet sin maxpuls så vet vi att bra träning, lite beroende på vad vi gör, är pulser mellan 60-90% av max. Ligger man där så har träningen effekt. I de fall där man tycker att detta inte stämmer så brukar jag rekommendera att springa på "känslan" dvs känns det bra - så är det nog också bra. Alltså, har jag en bra träningsbakgrund och "känner mig själv" dvs vilka tempon som är bra just för mig, då brukar det räcka långt.

Så om du tycker att det går för långsamt när du ligger på en viss pulsnivå så höj tempot och träna så att det känns bra oavsett vad pulsklockan för tillfället visar.

Du kan ju pröva och se om det gör någon skillnad.

Återkom gärna med resultat och kommentarer.

Hälsningar Peder

Så bra - känslan gäller - då är det alltså bara att slänga pulsklockan...nä,nä... det klarar inte mina lighta kontrollbehovsstörningar. Att springa utan att veta tid, puls och kaloriförbrukning.... det är ju som att se på film med förbundna ögon

Mera om Konspirationsteorierna...

Image via Wikipedia

Knappt hade jag varit på 2012 - förrän jag fick mera till livs om den gigantiska sammansvärjning som pågår i och med svininfluensavaccineringen. Ett varnande mail med startskottet på en djupare nedgrottning i de konspirationsteorier som delvis ligger till grund för den oro som råder.

Enligt denna teori är det inte influensan som är farlig. Det är vaccinet.

Artikelförfattaren David Icke har gjort sig känd för att sedan 1990 undersökt vem eller vad som kontrollerar världen. Han ägnar sig åt vad som brukar kallas "higher paranoid schoolarship" genom att hans böcker ser imponerande ut, de är ofta tjocka och ordentligt tryckta, inte några fotostatkopierade kompendier. De har fotnotssystem, referenslista och innehållsförteckning. Han försöker efterlikna eller bygga sina framställningar på det system som är etablerat i den akademiska världen som ett tecken på god forskning.

Det är förbluffande och häpnadsväckande stuff han kommit fram till:

Icke tror att världen kontrolleras av ett hemligt nätverk vid namn "Brödraskapet", som leds av den hemliga gruppen Illuminati. Även Frimurareorden ingår i denna teori, där ett trettiotal av USA:s presidenter genom tiderna även skall ha varit medlemmar. Från George Washington till George W Bush.

Brödraskapets mål är att etablera en världsregering och förslava varenda människa. Självfallet styr Brödraskapet i stort sett allt i hela världen - politiken, religioner, media och organiserad brottslighet.

Illuminati har också ett annat namn - Fångvaktarna. De är egentligen utomjordingar som liknar humanoida reptiler. Dessa utomjordingar kommer från solsystemet Draco och är med i en ond allians som kallas det Luceferianska Medvetandet. Många kända politiska ledare och andra figurer är utomjordingar, så som George W. Bush, Hillary Clinton, Storbritanniens drottning Elizabeth II och till och med skådespelaren Michael Ironside. Signifikant för dessa är att de samtliga är medlemmar i Frimurareorden.

Icke tror att de tre största religionerna, Kristendomen, Islam och Judendomen är Illuminatis skapelse, och att de finns för att få människor att starta konflikter mellan varandra. Rasism är också Illuminatis skapelse, enligt Icke.


Men då så - det är väl dags att dra skinnet av Englands drottning och fråga Clinton hur det är att ligga sked med en V-ödla?

Vid närmare eftertanke - så är kanske Men in Black dokumentärfilm?

Nä - här reder Soifa Åkerberg ut begreppen - och gör det begripligt. Och ja- jag skall ta min spruta.

Uffe 60

Han har varit med mig - ständigt - sedan boken Jack. Den läste jag till största delen i ett skyddsrum med giftgröna väggar. En lokal som vi i Boxhults mopedburna ungdomsgäng på något mystiskt sätt kommit över och inrett med de popiga färger som hörde 70-talet till. Tänk Apelsinrummet. Bajskorvssoffa. Tänk blomblad i fallskärmsstorlek. En bardisk med galon och självhäftande plast i furumönster.

Jag hade Push Dakota och en fårpäls, fast inte godis och dalamössa, men Jack i fickan. 16 år och pilotglasögon och såg ut:



Precis... det var tungt att vara ung på 70-talet. Och stoppa kärnkraften skulle vi göra också.

Uffe var den 10 år äldre rebellen som bodde i ett litet hus i en park mitt i Stockholm. Han rökte på, spritade och la omkull brudar. Han jobbade inte, vägrade lumpen och flydde till ett kollektiv med katter och vin.

Sån skulle man va.. sån ville man bli (skriver man, för jag var inte ensam i det här)

Nu blev inte mitt liv så. Jag gjorde tafatta Uffepastischer med min Facit Privat och skulle väl bete mig lite som honom också i kroglivet och festgalenskap - men det gick inget bra alls.

De första försöken uppe i Stockholm slutade oftast i kaos och dimma. Utan brudar - men med en dov Ågren, järnsmak och aceton.

På ett sätt var det ju "living the dream" eftersom Uffe i början på 80-talet sakta krackelerade och ibland sågs kräla runt inne på Café Opera och bita kvinnor i benen...sen blev det visst värre.

En gång har jag mött honom, de 15-talet konserterna oräknat. Då satt han krum bakom ett litet bord på Bengas och signerade Lazarus-skivan. Han viskade modstulet och tittade över sina glasögon - som en liten tomte.

Sist jag skrev något längre om honom var det med anledning av att jag plöjt Vädermannen nu sist i Grekland.

Så det är hans musik jag gillar mest - på det lugnare planet. Därav Spotifylistan här nedanför.

Grattis Uffe - det är dags att softa - på riktigt

Softlundell

2012 - all on board, please

Biopalatset - salong 6, rad 7 - mitt i med max benutrymme. Bra. Inga "säg det-säg det-tonåringar" som sitter bakom och spiller popcorn på min svåliga nacke. Bra.

Vissa filmer behöver inte brottas med trovärdighetsproblem. Sagan om Ringen-trilogin t ex. Det är OK att en alv gör om en flod till hästar eller att man blir osynlig av en ring. Det blir lite värre när det handlar om människor i kris – riktiga människor i den riktiga världen. Men det är klart – det hade inte blivit mycket till katastroffilm om det inte fanns några hjältar som skall rädda sin familj eller ta ansvar för världen i stort. Några tveksamma cyniska eller onda män bör också vara med. Och ett sött husdjur.

Det är alltid lömskt att se filmer som sväller i effekter, men jag är svag för dom. Effekterna, alltså. 2012 brottas med gigantiska trovärdighetsproblem på så sätt att jag tror mer på själva apokalypsens scenario – att solen framkallar neutriner som får jordens inre att koka så att hela klotet ballar ur – det är det som står klart i filmens inledning, men jag kan köpa det.

Det som är svårt att vifta bort är den lilla människans coolness i form av John Cusack och hans big rescue från ett Kalifornien som välver och böjer sig, krackelerar och skapar rena LSD-trippen på bioduken.

Det är oerhört häftigt att se skyskrapor rämna och hela landskap glida ut i havet. Hela Pasadena slukas av ett avgrundshål som skapas då förkastningarna börja röra på sig. Synd då att Emmerich – flera gånger under filmen – låter familjen vara så där på vippen att duka under. De kör en limousin kors och tvärs mellan eldklot, magma, stup och fallande byggnader och för samtal om att de glömde katten hemma. Det är inte en stabil dialog. Dom gjorde klokast i att hålla käft. Emmerich hade också gjort klokt i att låta familjen komma undan nååågon minut tidigare. Det är hisnande ändå. Istället blir det för mycket TV-spel och för lite "häftiga scener" när han blåser på med dataanimeringarna - just under de där bilåkningssekvenserna.

Flera gånger i filmen skall flygplan starta. Nästan alltid i samband med att start- o landningsbanan förtärs och äts upp av en jordbävning med magnitud 9.4 eller högre. Det är inte trovärdigt det heller.

Men om man bortser från att det är många ”i sistaminuten-scener” så är det en riktigt lyckad katastroffilm med bra tempo. Inte någon gång under filmens 2.30 såg jag på klockan eller tyckte att filmen saggade ihop.



Den onde och den gode - den fule var inte med i filmen så länge

Sedan är det en sak till som stör. Den cyniske och det här fallet trinde bad guy:en Dr Anheuser får inte en våldsam död på slutet, viket ofta är fallet i den här typern av filmer – han bara försvinner ur handlingen och hans cynism och elititiska människosyn lämnas därhän. Onda män skall dö ont - det är annars regel. Den galne konspirationskuckun i form av Woody Harrelson är så där skönt hippiecrazy och sänder radio live från en bergstopp i Nepalmössa. Att han får leva så länge i filmen är mycket konstig - i förhållande till vad som händer med andra i början. Dom som vet vad som skall hända, men som dör i olyckor när dom agerar.

Några som definitivt inte dör (och det här är ingen spoiler - alla såna här familjer klarar sig alltid i katastroffilmer) är Cusacks familj som under hisnande flyg- och bilfärder terapeutar ihop sig till en syltig sockergröt av amerikansk familjelycka.

Tre fiskar, varav den sista sprattlar något slappt, blir betyget medan Adam Lambert – Time For Miracles sjunger till en oändlig rullning av eftertexter där F/X -personalen får mycket stort utrymme. Märk väl att filemn bedöms i genren katarstroffilmer och kan inte jämföras med annan film. Att hyra och se hemma på DVD är att kasta bort tiden. Det blir bara dumt.

Bästa katastroffilmen hittills är ändå Mars Attacks - fast det är en parodi



Psst... du röstar väl på Nemo - Till röstningen

Karriären

Bill Lumbergh - ur Office Space - a must see

Det händer stora saker på jobbet.

Köttberget som befolkar större delen av kontorslandskap och tjänstemannakyffen är på väg u ti pension, andra skall göra karriär på annat håll.

Nya chefer skall in på jobbet..

Jag söker givetvis. Och kommer på intervju.

-Tjenare, hej!

-Ja, hej hej... kul att jag fick komma - trodde inte
jag skulle gå så här långt i processen.

- Jo, dina meriter är fina, du har bra records på ditt ledarskap.

-Mm.. tänkte bara ni skulle veta att jag från nu kommer
att ta tjänstledigt för att på heltid skriva min nästa bok, åka på
författarturné och hålla kurser i personlig utveckling...

-Du skojar...

-Tyvärr inte, min gode Lumbergh. Stärkt av andra förebilder
i samhället finner jag detta som en mycket god lösning.
Jag menar - såsseadvokaten skall ju fixa detta - då borde väl du
ha samma inställning till mig, som Sahlin till Bodström.


Äta kakan och ha den kvar - eller inte

Katastrofscenario

Den som eventuellt ser en Nemo som en svårmodigt svartklädd mupp som endast går till Hagabion eller Roy och ser filmer på 2 timmar utan dialog där tretton iranska tanter hänger tvätt eller nerrökta polacker i gult ljus som lustmördar varandra - glöm det

2012 - den skall jag se ikväll.

Den är så här bra + enligt Aftonbladets Emma Gray Munthe

Svenska Dagbladets Jan Söderqvist delar ut fyra tärningsögon

Miranda Sigander i Expressen ger tre getingar till Rolle Emmerich nya film.

I lokalorganet GP tycker Olle Råde att filmen "är inget annat än en lång hyllning till den amerikanska kärnfamiljen, kryddad med patriotism och kristna värderingar." Och sätter en uselt brinnande fyr i betyg.

DN:s Eva af Geijerstam har en tvåa i beredskap för en Emmerich "som vanligt hos Emmerich patriarkerna, familjefäderna – och deras söner – som offrar sig, medan kvinnorna famnar barn och mycket små hundar i bakgrunden"

Facit - d v s ett antal Nemofiskar - och en klargörande recension kommer på torsdag.

Svårt att vara förutsättningslös, men jag är lite svag för filmer där bion skakar och många saker går sönder.

Ömhet är passion i vila

Den förnämliga och synnerligen läsvärda bloggen Nattens Bibliotek har inspirerat mig och gett mig påfyllnad, insikt och klokskap.



Hon, Siri, som skriver bloggen har läst Kärleksrelationen av Tomas Böhm och delar med sig av de citat hon gillar bäst. Visst är dom bra?

Förälskelse

Förmodligen är det nyttigt om den förälskade så mycket som möjligt ändå vågar släppa fram sin tvekan och sätta ord på den, även om det ska behöva gå ut över stundens njutning. Antingen är hans tvekan en nödvändig del av hans ”reorganisation” kring den älskade, och då försvinner den allteftersom han ställer om sig. Eller så är tvekan ett viktigt tecken på att han försöker lura sig själv, och då bör han lyssna på denna signal. (sid 23)

Kärleksrelationen

Den som mognad som krävs är att våga satsa och ta med hela sig själv in i relationen, även det som känns stört, skört och sårbart. Därigenom vågar man vara beredd att förändras själv. Genom att tala om det, låta det bli föremål för bearbetning inom relationens ram, kommer den förändring och fördjupning att kunna ske som åstadkommer närhet istället för garderad och ensam upplevelse av sårbarhet. (sid 45)

Att jobba med relationen

Varje natt som parterna går och lägger sig med stolta, tysta, sura, kränkta, hämndlystna känslor bidrar till den långsiktiga förvittringen av förhållandet. Varje kväll som parterna uppbådar viljestyrka, tar risken att visa sig sårbara genom att reda ut misshälligheter och ta den andres otillfredsställelse på allvar bidrar till att fördjupa och öka förmågan till närhet. (sid 43)



Otrohet

Min poäng är att varje sexuell relation behöver ha sitt exklusiva utrymme. Relationer tränger alltför djupt in i och genom oss, för att vi helskinnade ska kunna klara flera intima relationer samtidigt. Och framför allt klarar vi inte vår huvudrelation genom att spä ut den med andra relationer, så fort vi får svårigheter bortom det pratbaras gräns. (sid 57)

Risk för otrohet

Strategin vid risk för otrohet är att ställa högre krav på sig själv och på sina relationer. (sid 164)

När är det över?

Lågan förväxlas ofta med bindning. Om man vistas tillräckligt länge tillsammans med någon, kommer man att internalisera delar av den andre och man kommer att binda osynliga rep till honom eller henne. Vid dessa rep knyter man förhoppningar och uppgifter som man behöver den andre till, man gör sig beroende av den andre som en del av sig själv. Men dessa rep behöver inte motsvaras av kärlekslågan. Kärleken kan ha sina särskilda rep som kan ligga lösa, hoprullade i väntan på den hett eftertraktade hemliga passionen, eller redan vara på väg att fästas på en annan person. (Sid 63)

Att lämna

I den dåliga relationen ingår också att den andre inte märker vad som är på gång med den som tänker lämna. (sid 75)

Så långt Thomas Böhm.

Klok, bra - och svårt. Det underlättar med smörjmedlen tillit, intresse samt nyfikenhet. Åtminstone har jag den erfarenheten - den lutar jag mig mot.


Håller du med? Har du ytterligare klokskap eller dimensioner - dela gärna med dig i kommentarerna eller på egen blogg.

Mina tävlingsvänner

Här är vi!

De 50+:are som tävlar i kategorin personligt. Bland 28 nominerade har vi plockats ut.

I den här kategorin har jag inte läst någon tidigare, så det är nya trevliga bekantskaper - snabbpresentation:

Gunvors bildblogg består - precis som namnet antyder av en mängd bilder. Bloggen har funnits sedan 2006 och har genomgående hög bildkvalité. Vacker.

Farmorsbloggen är en mastig blogg som innehåller oerhört mycket. Den påminner nästan mer om en traditionell sajt än en blogg. I nästa vecka flyttar bloggen till Allt för föräldrar. Här kan du läsa om denna blogg

Darkangel och Mumma har sitt senaste inlägg 2 november med rubriken SJUK, vilket jag finner illavarslande. Hoppas på bättring. Darkangel är tabet från TV-serien som bloggerskan Inger gillar. Mumma är hennes hund. Precis som Gunvor har Darkangel foto som främsta tema. Mycket vackra bilder

Skatans tankar är den blogg som mest påminner om min egen när det gäller personligt anslag och inriktning. Skatan hon skriver fint och innerligt om väner, familj. Jag fastnade vid gravsättningen av vännen Margith

Håhå-jaja.... Fyra kvinnor och så lille Nemo med hatten. Om du klickar på bilden så kommer du till sidan som jag screendumpat. Du kanske hittar någon av de andra som tilltalar dig mer än min - rösta på den i så fall - men rösta gärna. Och ofta. En gång per dygn

Pappers-Nemo

Att vara med blogg och förekomma på Internetz är en sak. Där vistas inte så många och de som gör det känner mig främst på det sättet - bloggmannen som spritade fram till 2001, putsade upp sig och stretade vidare i livet, fann harmoni, skrev en bok och så vidare.

Att bli fett uppslagen i en stor lokal söndagstidning med 500 000 läsare är något annat. Det kommer påverka mina relationer på jobbet något. Kanske även på andra håll. Det kanske inte betyder något mer. Det är Göteborgspostens Levaredaktion som imorgon fokuserar på alkoholberoende i familjer.



Mina barn kan komma att få frågor i skolan. Det har vi pratat om. Dom är förberedda, om det skulle behövas.

Jag har läst reportaget som är uppdelat i tre delar och handlar dels om fakta kring barn som lever i familjer med aktiva beroende föräldrar. En flicka i övre tonåren berättar om sin mamma som väljer att fortsätta vara aktiv i de konsekvenser det innebär. Och så jag - som får lägga ut texten om hur det var - och hur det blev.

Anfäkta lyfts fram i artikeln.


Denna bok - mitt kära lilla pappersbarn - som nyligen fick en recension av en lektör på Bibliotekstjänst (BTJ). Den satt fett gott tillsammans med alla andra lovord som haglat över min enastående bok (förlåt Björn).

”Dagboksbladen lovordar behandlingen enligt Minnesotamodellen...[ ]... en skarpögd iakttagare av såväl människor som miljöer. Den bistert humoristiska romanen fungerar ypperligt som en kursbok om alkoholister och alkoholistvård.”

Göran Källqvist utdrag ur häfte 09124460

Och så det här med att vara nominerad som en av Sveriges bästa blogg - skriven av en 50+:are - i kategorin Personligt gör att jag känner mig stolt hedrad och lite märkvärdig - det sistnämnda är iofs ett normaltillstånd, men ändå...

Kommer snart med en presentation av mina medtävlare, för du är väl inne och röstar - varje dag?

Toleransens anatomi

"Det enda du inte skall tolerera - det är intolerans"

/Farsan - 1972

Det är en av hans så kallade käpphästar - och den skulle klappra ganska tomt om han inte själv levt efter den. Det gör han - det påverkar mig. Det har påverkat mig. Det har påverkat mig hela livet. Som officer där jag mött ALLA nationaliteter. På försäkringsbolaget där det var viktigt att behandla alla rättvist oavsett härkomst, bostadsadress m m osv....

Förvisso - jag spontanhatar ungdomsgängen med knäna som tankeverktyg när brandmän och poliser attackeras i segregerade förorter - men jag lugnar ner mig och finner att min ilska inte kan leda till något gott.

Sedan Jimmie Åkesson skrev sin artikel med svepande beskrivningar kring "dom andra" - ja muslimhotet och så har debattklimatet och SD satts i fokus.

En mycket bra och ifrågasättande artikel hittade jag på Aftonbladets debattsida

Sedan kom Martin Ezpeleta och spikade igen genom att fånga svenskheten (vad nu det är) med en underhållande och dräpande skrivning om tvättstugefenomenet . Något som upprört några men roat andra.

Själv har jag svårt att förstå hur en artikel som raljerar med något av det svenskaste som finns - när det gäller sociala boendenormer i flerfamiljhus - kan uppröra. Den har således ingenting med så kallade svenska traditioner (vad nu det är) att göra. Jag tänker här på traditioner som Lucia (Italien) Julgran (Tyskland) och röda jultomtar (USA).

Just nu pågår en debatt som aktualiserar kommuners ovilja att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Anjo fångar det på ett närmast Hemingwayskt sätt. Elin Grelsson menar att Vellinges politiker och innevånare görs till slask för att "de är värre än vi andra". Även Mymlan gör en postning med avstamp i Vellinge och hur konstigt det blir om man börja hata en hel grupp bara för att några i gruppen beter sig illa

Den svenska idiotin kommenteras förresten vasst av Hillevi.

Själv tar jag del av debatten - har ingen egentlig tanke på att vara politiskt korrekt - följer mina grundläggande värderingar (se ovan). Dessa kan givetvis vara svåra att förhålla sig till om de provtrycks.

Exempel: Om mina döttrar blir utsatta för våld. Överfallna av ett gäng GHB-susiga invandrarkillar från Bergsjön, Frölunda, Angered, Backa eller så. Skulle det påverka min inställning till hur jag ser på invandrare eller "svenskar med långtifrånkommande etniskt ursprung"? Förhoppningsvis inte.

Om samma sak skulle ske - fast förövarna var några fläskkotlettbackslicks med rosa skjortor och pappas bil, rusiga på dyr vodka och de skulle begå vidrigheter i en Hovåsvilla - hur skulle det påverka mig? Förmodligen på samma sätt och av samma skäl - det är deras handlingar som räknas - inte deras ursprung eller antal svennepoäng.

Våld och våldtäkter är främst ett alkoholrelaterat problem. 70% av gärningsmännen är påverkade av alkohol/droger. Hudfärg eller ursprung på den som utför handlingen har givetvis ingen som helst betydelse. Det är handlingen i sig som är avskyvärd.

Skulle vi betrakta fyllemorden på samma sätt som hedersmorden, så skulle det brinna ljus och hållas minneshögtider som skulle göra Pela, Fadime m fl ganska anonyma i mängden.

Toleransens anatomi handlar för min del INTE om vi och dom. Att försöka tillskriva en speciell grupp människor vissa egenskaper och sedan förutsätta att alla är likadana är inte konstruktivt - det är att förenkla en komplex verklighet som kan vara svår nog att leva i. (Fransmän yviga, skåningar dryga, smålänningar snåla, araber bindgalna i största allmänhet osv) Mymlan utvecklar det här på ett sätt som gör min egen fortsättning i den delen överflödig.

Främlingsfientligheten ökar då det blir kärvt i samhället och den egna utsattheten kryper närmare - toleransens anatomi blir till ett skramligt skelett som ekar jävligt farligt i en mörkbrun garderob. Så vill jag inte att det skall vara.

Vi har helt andra frågor att hantera om vi nånsin' skall få rätsida på det förlorade folkhemmet.

Enligt Göteborgsposten från 091112 ser problemet ut så här - källorna är från SCB:

"I dag försörjer 100 yrkesverksamma cirka 70 som inte arbetar, främst barn, skolungdom och äldre. Den så kallade försörjningsbördan ha varit stabil sedan 1960-talet.

"Om 20 år kommer försörjningsbördan att stiga till drygt 80 på 100 yrkesverksamma. Den yrkesverksamma befolkningen skulle behöva öka med närmare en miljon på 20 år för att inte försörjningsbördan på dem mellan 20 och 64 års ålder skall stiga brant.
Men det kommer inte att hända."

"Behovet av arbetskraftsinvandring skulle vara gigantiskt. Vi skulle behöva ha en nettoinvandring av arbetskraft på minst 200 000 människor per år."

"I dagsläget har Sverige en nettoinvandring på knappa 50 000. SCB:s demografiexperter tror snarare att den siffran kommer att sjunka framöver."

Knivigt för politikerna enligt samma tidning

"Drygt 140 000 ungdomar är registrerade som arbetslösa.

Politikerna har ett verkligt pedagogiskt problem, när de skall förklara varför pensionsåldern måste höjas."

"Fler kvinnor, fler med utländsk bakgrund, fler arbetskraftsinvandrare, fler som i dag kallas för pensionärer och fler som har sjukersättning behövs i arbetslivet för att försörjningsbördan skall bli rimlig. "

"Just denna månad har 412 412 medborgare sjukersättning tills vidare. Den närmaste tiden upphör permanent ersättning från Försäkringskassan för 54 000 människor. Försäkringskassan räknar med att ungefär en tredjedel av dem, cirka 18 000, återkommer dit. De kommer inte ut i arbetslivet."

Tuffa puckar. Och jag är mycket oroad. Inte för att behöva jobba tre år till - det ordnar sig nog - men att ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden. Detsamma gäller de som kommer till Sverige från övriga EU eller bortom.

Det behövs ett Sverige där det är lätt att starta företag och tjäna pengar samt betala in skatt. Smidigt skall det vara. En ung företagare skall fanimej kunna twittra in uppgifter till Skatteverket.

Det skall också vara mycket smidigare och enklare att både ställa krav på de som skall arbeta och uppfylla dom kraven för att få stanna och arbeta i Sverige för längre eller kortare tid.

Facket... the though shit - facket, som idag är en skog av järnspett i stelnad lera behöver en uppluckrande våg av förnyelse och tvärtomtänk över sig. Tillåt delade tjänster - låt kollektivavtalen formas så att yngre kan få in en fot.

Fackföreningsrörelsen idag har blivet en "Hej -Nej -Hej-rörelse" (Hej, vad kul att du kom, - Nej, så kan vi inte göra... Hej, kul att du gick)

Av de 412 412 människorna som sitter med sjukersättning borde en massiv insats till för att få ut dem i älderboende för att prata med ensamma gamla, i skolor som behöver fler vuxna och i annan offentlig verksamhet. Det finns massor att göra - och ingen blir bättre av att inte göra något. Bara sämre. att finnas med i ett sammanhang - att få en känsla av tillhörighet att känna mening. Att känna sig behövd.

Tanken om att 60+:are och en ung arbetslös delar på ett jobb tilltalar mig mycket. Hoppas tillräckligt många, tillräckligt fort vågar släppa de politiska hörnflaggorna och plocka upp bollen. Det behövs många rökare i krysset - snart.

Åter till toleransen - eller bristen på. Jag försöker att lägga den på individer och deras beteenden - inte grupper. Det blir kanske inte enklare så, men jag vet hur jag skall förhålla mig gentemot varje individ - så slipper jag röra till det med grupper av människor - som givetvis är lika olika och konstiga som alla UFO:n här i Landala.

Ha en fin helg - och krama varandra... (och rösta på min blogg - varje dag fram till den 22 november)

Seniora beteenden

Image by MiniTar via Flickr

Häromdagen kom jag på mig själv med att klä på mig enligt gammelmanspriciper.

Efter kroppstvagning på gymmet, följt av frottering fann jag mig stående halv påklädd på gubbvis.

Detta innebär skjorta först, strumpor sedan. Kalsonger och byxor kommer på efter mycket stök och packning. Varför är det så?

Föreställ dig.... nej, förresten. Gör inte det.

Gå istället in på daxbloggens sida och rösta på min blogg som blivit nomierad och uttagen till finalomgången i kategorin personligt - alternativt skriv en saftig feedback till varför du hellre äter leverbiff och maila mig, så jag kan förbättra bloggens innehåll och standard - det är egentligen ännu mer välkommet än en röst.

Fall of Ramsvik

Förra veckan la jag upp några bilder från Ramsvik...grävde vidare och plockade ihop fler höstbilder.

Nöjd. Se gärna PÅ Youtube. I helskärmsläge håller den också hög klass (skärpemässigt)

Dimman lättar...

Image via Wikipedia

En vecka sedan jag stod och såg min nakna kropp i spegeln.

Då jag konstaterade att jag hade synliga kroppsdepåer för att genomföra 5-6 Vasalopp, men utan förmåga att genomför ett enda.

En spricka i den grandiosa muren.. en strimma självhat som sipprar ut och blir till motivation.

Jag vet hur jag skall göra - har gjort det förut. Nu har det gått en vecka. Facit?

Vågen står på: 82,5

Midjan mäter: 98

Hur gick det till?

9 630 kcal på 7 dagar (tis - mån) mot "normala" 16 000 ( c:a 2 300 kcal är mitt dagsbehov för att ligga där jag ligger med den typ av liv och jobb jag har)

Eftersom jag redan tränar 2-3 gånger i veckan och äter hyfsat rätt - och ändå går upp är det något skit i systemet och då återta jag kontrollen genom att räkna plus och minus.

Har funnit ut att BRÖD är ett jävla otyg. Massa energi som jag egentligen inte känner mig mätt på. Bara mölar och mölar....

Mina kära pappabröd, vars recept finns här nedan* klockar in på 220 kcal per smarrig bulle. Det är styggt mycket och embeddar magmusklerna skyndsamt. Men det är gott.

Uppföljning/träningsrapportering sker här varje vecka framöver. En motivationsfaktor är givetvis att du som bloggläsare inte skall få möjlighet att begabba mig eller skicka glåpiga kommentarer utifrån ett misslyckandeperspektiv.

Skamkänslorna i ett misslyckande är många - eftersom jag jobbar i en miljö där motivation, att följa program och att göra rätt saker ligger högt, så vore det väl skit om jag själv inte fick ordning på det här.

Ungefär som om Björn Ranelid skulle tillstå svagheter och tillkortakommanden, Jan Guillou brista ut i självanklagelse eller Ulf Lundell skulle tröttna på att skriva böcker om sig själv och hans relationer till kvinnor...


[*Grova rågbrödsbullar (aka Pappabröd)

Det här behöver du till c:a 20 bröd:
10-13 dl vatten
1/2 msk socker
1 msk salt
1 paket jäst
1 dl vetekross
1 dl torkade hela linfrön
4 dl grahamsmjöl
4 dl grovt rågmjöl
10-12 dl vetemjöl (varav 2 dl sparas till utbak och "klethämmare")

Så här gör du:Koka 1 dl vetekross i 3 dl vatten på svag värme i 20 minuter. Lös upp jästen i 1 liter fingervarmt vatten. Tillsätt alla ingredienser - även det avsvalnade vetekrosset - och arbeta med degkrokar eller i degblandare under 5-10 minuter. Degen skall bli ganska lös och kletig. Ta upp på mjölat bakbord och knåda lätt till en stor degbulle med mjölade händer. Låt jäsa i 20 minuter. Forma därefter degen till c:a 20 bullar (2 plåtar) och jäs på plåt i 30 minuter. Grädda i mitten av ugnen på 250 grader i 12-13 minuter. Låt svalna under duk på galler en stund. Brödet smakar bäst värmt i micro. Frys med fördel in i påsar. Du är nu...om inte förr...en favorit för din omgivning. Låt någon annan i hushållet diska! ]

Begreppsmos

Varje allvarligt menande alkoholist som tagit tag i sitt problem är förmodligen ense med mig i min frågeställning som jag sänt till DN:s Idagsida med speciell adress till Peter Wirbing som i nedanstående klipp försöker bringa ordning i skillnaden mellan riskbruk, missbruk och beoende.

Föstår du skillnaden? Jag gör det inte. Borde jag inte göra det? Jag har ju trots allt ett facit att leva med?







Hej Insidan – den här frågan är riktad till Peter Wirbing.


Sedan du rett ut begreppen riskbruk, missbruk och beroende i TV-serien ”Kysst av spriten” har jag funderat en del.

Vad är det för vits och mening med att dela in alkoholproblematik i mer än två delar?

En del skulle kunna vara riskbruk eller högkonsumtion för att definiera de som INTE är beroende.

Övriga – beroende. Termen ”missbruk” är väl egentligen ointressant?

Graden av beroende är väl egentligen ointressant? Det är som graviditet – antingen är man det - eller inte.

Vattendelaren i den här problematiken är väl att man som riskbrukare klarar av att dämpa sitt drickande, återfå en alkoholkonsumtion som inte ger oönskade konsekvenser för den som dricker och dennes anhöriga.

En beroende klarar inte detta - utan får avhålla sig från alkohol. Finna sinnesron, lindra ångesten på annat sätt än på kemisk väg.

Vore tacksam om du kan utveckla din syn på nyttan av att definiera problematik på mer än två sätt.

Vänligen

Nemo

Så långt min frågeställning. I den kurslitteratur jag har (Att släppa taget) definieras bland annat olika faser av seglatsen in i ett alkoholberoende. Jellinek talar bland annat om prealkoholistiska fasen, prodromala fasen (prodomal betyder risk för/tecken på sjukdom) kritisk fas och kronisk fas.

Nyttar inte heller så mycket mer än för internt bruk, ganska oväsentligt ifall någon är i den ena eller andra fasen - det är främst när de icke önskvärda konsekvenserna poppar upp - när de återkommer trots löfte om motsatsen - löfte till sig själv och sin omgivning. Spelar det då någon roll om jag är prodomal eller kritisk. Jag kan lova att dina närstående är fullständigt ointresserade.

Delerium

Image via Wikipedia

Har absolut inget att blogga om. Just nu.

Tystnad eller youtubeklipp?

Det får bli tyst. Silcence -här i en akustisk version

Passar bra för kontemplation en söndag med gråmurr...

Dimman tätnar...

...och Nemo sväller.

Under hösten har jag semifetmat. Kraftfullt. Svårt att ta på något särskilt. Kanske stress och högt tempo har gett effekten tröstätning. I combo med några sliriga småinfektioner har vikten dragit iväg.

GI... jaha. Har prövat. Blir inte så bra. Gallan...gallan. Allt fett. Baconfett, smörfett.

Kör istället den Rössnerska varianten - tallriksmodellen och går med i Viktklubb.se

Genomförde detta med gott resultat våren 2004 och trimmade ner gosskroppen 8-10 kg. Nu är det dags igen. Att preparera sig så att min marathonträning kan få de rätta förutsättningarna.

När jag gick med igår fick jag följande "välkomstbrev":


Ditt mål: -8 kg lättare på 13 veckor

Du har satt ett bra och realistiskt mål. Att gå ner upp till 1 kg i veckan är en hälsosam viktminskningstakt. Om du minskar för snabbt i vikt finns risk för att du förlorar för mycket muskelmassa. I viktsammanhang är muskelmassan viktig då den bidrar till en bättre ämnesomsättning

Din nya kalorinivå: 1677 kcal per dag.

Du väger i dag 84 kilo. Med hänsyn tagen till din vikt, längd och ålder innebär det att du i dag ligger på en kalorinivå kring 2292 kcal per dag.


Fotot taget på kvällen - morgonvikt, nykissad - 84 kg

För att gå ner -8 kilo på 13 veckor rekommenderar vi att du sänker din kalorinivå till 1677 kcal per dag. I den här nivån är inte din motion på fritiden inräknad - men genom att skriva in i dagboken hur mycket du motionerar ser du också hur mycket extra du kan äta om du motionerar.

De menyer som du får av ViktKlubb.se är anpassade efter din rekommenderade kalorinivå och tar även hänsyn till hur mycket du i genomsnitt motionerar. Tänk på att det inte bara handlar om att ligga på rätt kalorinivå - utan du måste även ha rätt fördelning av fetter, proteiner och kolhydrater (fetter cirka 25-35 procent, protein cirka 10-20 procent, kolhydrater cirka 56-60 procent).

Ditt BMI (Body Mass Index): 27,1

Det innebär att du är överviktig och du bör av av medicinska skäl försöka gå ner ett antal kilon. Du ska eftersträva att nå ett BMI (Body Mass Index) mellan 20 och 25. Fördelarna med att minska i vikt är många fler än att du kanske tycker du ser bättre ut viktigare är att du minskar risken för diabetes typ 2 och hjärt-kärlsjukdomar. Tänk på att många har lyckats före dig. Och med ViktKlubb.se sätter du ju upp delmål för de kommande tre månaderna. Glöm inte heller att även om du inte når din målvikt är varje kilos viktminskning mycket positivt för din hälsa.

Ditt midjemått är 99.0 cm.





Det medför inga faror för din hälsa. Forskning har visat att midjemåttet är viktigt när det gäller utvecklandet av fetma och dess komplikationer. En man bör ha ett midjemått under 102 cm, allra bäst är ett mått under 94 cm. En kvinna bör ha ett midjemått under 88 cm, allra bäst är ett mått under 80 cm.

Din motion:

Du är redan igång med en hel del motionsaktiviteter. Det är mycket bra och kommer göra det mycket enklare för dig att nå dina mål i ViktKlubb.se. För att lyckas gå ner i vikt finns det egentligen bara två riktigt säkra sätt genom att äta sundare mat och röra ordentligt på sig. Om du vill kan du även anmäla dig till något av ViktKlubb.se:s motionsprogram. Med programmen får du inspiration att förnya och förbättra ditt sätt att träna och motionera. Glöm inte att föra in hur du motionerar i dagboken så att du ser hur många kalorier du totalt ska få i dig med maten.

Din ålder: Du är 50 år.

Det är bra att du tar tag i din hälsa nu. Med stigande ålder sjunker ämnesomsättningen. Det betyder att ju äldre man blir, desto lättare är det att lägga på sig vikt och svårare att gå ner i vikt. Det är dock inte förrän du närmar dig pensionsåldern som ämnesomsättningen börjar bli en betydande faktor för viktutvecklingen. Detta i kombination med eventuell minskad fysisk aktivitet på grund av ålder gör att det kan vara svårt att minska mycket i vikt senare i livet.

Din bakgrund:

Man vet att arvet spelar in när det gäller vilken kroppsvikt man har. Inte på så sätt att det är omöjligt att gå ner i vikt om man har överviktiga föräldrar men det kan vara en försvårande omständighet. Det finns ju många andra faktorer som starkt påverkar vikten - men man vet att det är cirka 50 procent av överviktiga personer som har föräldrar som också är överviktiga. Det man ärver från sina föräldrar är inte bara genetiska faktorer utan även faktorer såsom mat- och motionsvanor.

[Tack, mina gener... nu kör vi]

Ramsvik i november

Längst ut, där havet möter västra Bohuslän, strax söder om Hunnebostrand.

Stilla, vilsamt och mycket lämpligt för återtag av verkligheten

Mysbyxor - stolt bärare

Ett kliv närmare den fullständiga utblomningen i vuxenlivet togs igår kväll...

Stolt är jag. Omvänd. Kalkad Såld. Men mjuk....

För 10 år sedan fnös jag åt allt vad velour och lösa byxor hette. Jeans. Bälten. Skor. Alltid.

Surfar vidare och lyssnar på valar en stund....