Gertskärande...

Känner du som jag ett visst vemod...om det nu är så - att många har kungafamiljen som enda familj - så är det kris på många håll just nu - och det blir svårt att lägga relationspusslet i en familjeterapi

Självkänsla

"Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt",

 

Bruno K Öijer

 

 

 

 

Snyggt formulerat... hur välkammad  är din självkänsla? Nedan följer några frågor av självrannsakande karaktär.

 

Behandlar jag mig själv väl, fysiskt, mentalt och andligt?

Kan jag acceptera mitt fysiska utseende?

Är jag stolt över mitt utseende?

Äter jag rätt mat?

Vilar jag tillräckligt?

Tycker jag om mig själv?

Vet jag att jag är värd att tyckas om?

Tror jag att jag kan vara värd att älskas?

Om jag har stötts bort av andra – tror jag fortfarande att jag är värd att älskas?

Accepterar jag möjligheten att jag verkligen kan vara en varm, älskande människa?

Umgås jag med människor som är emotionellt sunda?

Njuter jag av mitt eget sällskap?

Är jag lika snäll mot mig själv som jag skulle vara mot någon annan som jag bryr mig om?

Har jag utvecklat någon grad av självrespekt och strävar jag efter att förverkliga mina egna resurser, snarare än jag försöker mäta mig med någon annan?

Uppskattar jag mina färdigheter?

Kan jag acceptera mina begränsningar?

Kan jag se mina brister som ”fläckar på solen” dvs som brister i ett ideal?

Kan jag få tillfredsställelse genom att arbeta med att förbättra mig själv?

Tar jag mig tid för mina egna andliga behov?

Jorden gick inte under...

...i lördags. Vad H Camping och andra hade missat var att Bob fyller år. Då funkar inga domedagsprofetior. Då blir det på sin höjd ett askmoln och en tornado i USA.

"Och till er som envisas med ert löjliga snack om att Dylan inte kan sjunga, till er vill jag bara säga: det är ni som inte kan lyssna."

Anders Westgårdh

Så är det - Grattis Bob!

Fullpatten som fes ihop...

Orkestrar spelade, vimplar vajade i vinden, solen sken, barnen var glada. Det var på alla sätt upplagt för ett fint Göteborgsvarv.

Men - för mig sket det ner sig så fort jag kom över till Hisingen. Vid 9 km sa vänster häl; " - Aj, aj, aj" och jag fick ta in den i ett sjukvårdstält för compeedbehandling.

Nu är det stoppet endast en liten del (3-4 minuter) av förklaringen till att mitt lopp slutade på 2:09 och inte 1:55. Det är tio minuter - eller 30 sekunder per kilometer som inte kan förklaras med annat än  fedet...bukfedet. Den imaginära fullpatten förvandlades till ett par illa hanterade hängbröst, utan styrsel, mål och mening...

Efter målgång var jag givetvis i god form och kunde gärna sprungit några kilometer till i 6:40-tempo.

Ack... på kvällen hade min älskling mycket välmenande lagt fram Haruki Murakamis bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".

Han skriver; "...efter det att jag fyllt fyrtiofem, började mitt sätt att betrakta mina prestationer förändras lite undan för undan. För att uttrycka det enkelt: jag förmådde inte längre förbättra mina tider i loppen. Med tanke på åldrandeprocessen är det kanske oundvikligt, alla människor når vid någon tidpunkt i sina liv fram till sin fysiska prestationsförmågas höjdpunkt efter vilken det bara går utför."

Boken recenseras i Svenska Dagbladet också:

"Råden (livsråd, skrivråd, löpråd) är diskreta men användbara, kanske framför allt när man är gammal nog att börja ana något om det författaren försöker formulera: att man aldrig kan lyckas och aldrig vinna men däremot fullfölja loppet för sin egen skull. Till sist kommer kroppen att svika, då blir det ännu viktigare att inte bryta.
Murakamis tre mål som snart 60-årig maratonlöpare är: att delta i loppet, att njuta av loppet, att inte gå. Sen får tiden och placeringen bli som den vill och han måste också lära sig hantera det vemod som uppstår ur den nedåtgående prestationskurvan. För som han säger med en ganska typisk formulering: ”Det är minsann inte alltid så roligt, men det är ju inget att göra något åt. Jag har ju faktiskt levt ett någorlunda trevligt liv. Det skulle kanske ha kunnat vara ännu trevligare, men i alla fall.”

2005 var jag 45 år. Sprang då Göteborgsvarvet på 1:45 - och höll igen eftersom jag skulle springa Stockholm Marathon två veckor senare.

Jag kan inte påstå att jag tränat så oerhört mycket mindre denna säsong. I alla fall inte så att den förklarar en minuts skillnad per kilometer.

Kanske har jag peakat - kanske tränar jag fel och dumt. Kanske är jag för fet. Kanske vill jag inte uppleva smärta och plåga mig.

Förmodligen behöver jag läsa mer Murakami....

För kung och maffigt fosterland... på Webben

Idag genomför jag mitt 16:e Göteborgsvarv. Förutsättningarna är vädermässigt de bästa tänkbara.

Ända sedan det första - 1994 har mina tider legat mellan 1:45 - 2:15 med tonvikt på spannet mellan 1:50-1:59

Tror det blir en sån där mellantid runt 1:55. Det känns så. Är du nyfiken på hur det går?

Beställ tider via SMS

Beställ dina egna eller kompisens tider via SMS. Det går att beställa tider till en annan mobil. En glad överraskning för släkt och vänner kanske.

Så här gör du:

Vill du följa en  löpare, skriv GV följt av mellanslag och önskat startnummer. (mitt är 18330...dårå)

Vill du att någon annan ska få dina tider, skriv GV följt av mellanslag och därefter ditt startnummer, mellanslag följt av TILL och sedan önskat mobilnummer.

Alla beställningar SMS:as till nummer 72700.

Nu kör vi... full patte!

Spring - för livet...eller pengar?

 Budhi - under sitt 67 km-lopp

I förrgår kväll såg jag en DOX på SVT 1. ;Marathonpojken, hette den (länk till SVT Play där den finns till och med 16 juni)

Det var onekligen en  mycket gripande dokumentär. Den var också bra på det sättet att den inte tog ställning - det överläts åt tittaren.

Det är för mig svårt att tycka eller döma efter att ha sett den här filmen. Kulturen och villkoren i Indien vet jag för lite om för att förstå människosyn (något liknande skulle knappast hända i Sverige - i alla fall inte på det sättet - barn far mycket illa här med) och vilka drivkrafter som finns - men klart är att pengar inte är en oväsentlig del i det som kom att förgifta hela tillvaron för de inblandade.

Sevärd är dokun hursom... till och med mycket sevärd. Och jag tror att vi kommer att få höra mer om Budhi Singh i framtide. Kanske inte som marathonlöpare, men i något annat sammanhang.



Mikael Forsström skriver på Funbeats Forum;

"Jag tittade från början till slut på den här dokumentären (känns konstigt att behöva säga det. Varför stänger man av mitt i?).


Jag har varit i Indien flera gånger och det här programmet väckte många minnen till liv. Hela storyn är landet i ett nötskal. Man kan också säga hela tredje-världens nötskal för så här funkar det nämligen för majoriteten av vår planets befolkning. Du föds i fattigdom till ett liv i fattigdom och skulle det slumpa sig så att det finns ett mikroskopiskt hopp om att få det ett snäpp bättre så måste du ta den chansen, kosta vad det kosta vill.


Den här judotränaren såg sin chans och tog den. Han var duktig men gjorde några fatala misstag. Stor i orden är sällan bra för karriären. Han gjorde också ett rent idrottsligt misstag. Han försökte tvinga sin adept som just tyckte sig ha fullföljt en tävling om 65 km att springa några kilometer till. Alla som har fullföljt ett ultralopp vet hur omöjligt det är, vare sig man är 4 år eller 40 år.


Myndigheternas agerande därefter var helt logiskt och helt identiskt med hur motsvarande svenska myndigheter skulle agerat. Jag förvånades faktiskt över att myndighetsrepresentanterna ens ställde upp på att diskutera det enskilda fallet. Det skulle aldrig hända i Sverige. Sådana här ärenden där ett barn slits mellan biologiska föräldrar, fosterföräldrar och tolkningen av lagen händer även i Sverige varje dag och utfallet är så gott som aldrig till barnets fördel.


Om man tycker att det här var en stark och upprörande dokumentär om hur barn missbrukas för vuxnas vinnings skull så ska man ha klart för sig att det inte alls är isolerat till länder långtbortistan. Precis samma sak händer alltså dagligen i Sverige, speciellt i flyktinghanteringen. Våra folkvalda politiker och deras tjänstemän är inte det minsta mer kompetenta än sina indiska kollegor, snarare saknar de den empati som framkom i programmet. Här i Sverige anses det "fint" att inte bry sig om någons olycka. I Indien tolkas det som översitteri och det vinner man inga röster på i världens största demokrati."

Jag är benägen att lyssna nickande till dessa kursiva rader...

2 juni 2012 - bara 230 mil kvar...

Anas  bananas bakom ananas...?

Mannen, vars kropp syns på bilden heter Jonas Colting, och han ser bra ut naken. Det vill jag också göra. Framförallt vill jag känna mig smidig och lätt i steget. 

Då vi skriver att vecka 19 lagts till handlingarna, vilket skedde i söndags, hade jag sprungit 50 mil sedan 1 januari - eller 2,6 mil per vecka.

Min målsättning för året är att ligga över 30 kilometer/vecka.

Det blir dock fel fokus... trots mina disciplinära och närmast kirurgiskt utmejslade träningsprogram på funbeat.se

Fedet... bukfedet... det förföljer mig. Och avundsjukt ser jag de runt mig med "förbränning näbbmus".
Efter att nu förlängt medlemskapet i viktklubb.se till den 28 september så gör jag ett seriöst försök (likt det lyckosamma som pågick november 2009-mars 2010) att hitta min målvikt igen.

Viktklubb.se är bra på så sätt att de räknar intag och uttag - och mitt energinetto skall ligga på 1590 kcal/dag. Är jag ute och ränner i 1 timme och 45 minuter, så kan jag stoppa i mig lika mycket till - för se det är det som går åt då jag löper i terräng eller längs cykelbanorna i södra Göteborg.

Nu kanske du tycker att en vandring från 82 kg till 75-76 kg inte är en stor sak. Jag lovar  - det är det. Eller - en midja som skall ner från 98 till 92 centimeter. Det är plågsamt att ta den dit - jag vet hur jag skall göra. Inga problem. Det är genomförandet som tjorvar.

- Men, Nemo... du är ju inte tjock.

Nä, det är jag inte - men jag är TUNG. Jag är mösetung när det gäller att förflytta min kropp och att uppnå mina mål.

Jag vet - du blir inte snabbare med åren - men uthålligare, och jag har tillräckligt många som är äldre än vad jag är för att jag skall fatta att med rätt träning och kroppsvikt så finns det stordåd att hämta bakom hörnet.

Nu gäller följande kronologiska  målsättningar;

27 augusti Midnattsloppet - under 50 minuter, kroppsvikt sub 78

24 september - Lidingöloppet - c:a 3 timmar, kroppsvikt sub 76

8 oktober - Göteborgs Halvmarathon - kring 1:50,

31 december - Sylversterloppet - sub 48 minuter

Sedan kommer jag att följa ett träningsprogram för Stockholm Marathon som 2012 går den 2 juni.
Målsättningen med det loppet är att slå mig in under 4 timmar. För att lyckas med det kommer jag att följa ett träningsprogram som siktar på en tid kring 3:30.

Vis av tidigare erfarenhet, så brukar jag bli en halvtimme långsammare än vad jag tränat för - så det får väl bli så.

Det är också mycket möjligt att min blogg mer och mer kommer att nörda till sig och dofta svett, polyester och liniment från och med 1 juli då träningen och initialt viktmiskningsperioden börjar... allvarligt -  Nemo - en blogg för beroende är kanske inte ett så dumt namn om man tänker på vad jag sysslar med...

Min blogg får bli ett verktyg. Ett redskap för att hjälpa mig på traven att "visa hur duktig jag är med min sko och min keps"

Sa jag att jag är triggad och motiverad för det här?

 With a little help from my back...
  

A silly life

Eftersom ordvitsarnas okrönte mästare Arne "Krychzz" Hegerfors kollapsat till följd av sunkigt matintag - typ kanelbullar och läsk i omåttligt överflöd

(här hade jag tänkt att referera till en artikel - men eftersom jag hårdvägrar att sponsra Aftonbladet och deras PLUS-tjänst så blir det inte mer än så här...)
så breakar nu Aftonsnattret med ett helt koppel sportlegendarer som haft samma förhållande till sunda matvanor som Arne - det vill säga inget förhållande alls.

Tommy Engstrand liv betraktas som så hårt att det får toppa löpet. Och det är klart... om man lever på sill och champagne, så framstår ju en bootcamp på Navy Seals som en dag på Liseberg.

Om du som läser till äventyrs tagit del av papperstidningen eller läst PLUS-artikeln får du gärna tala om vad Björklund och Zachrisson stoppad i sig under åren. Oldsberg har jag hyfsad koll på - han sprang på löpband och drack Gin & Tonic samtidigt... det talar för sig själv.

Intagne Snickaren

 "Nemo - ditt as... jag skall döda dig...döööööda"
 
Igår såg S och jag en repris av Arga Snickaren - du kan se avsnittet här.... oh, så trött jag blev.

- Fattar du nu  - sa jag till S - varför du valt helt fel man om du suktar efter ett litet mysigt torp i skogen eller något eget boende som går utöver max bostadsrätt när det kommer till ansvar för reparation, läkt, geringssåg, spackel och annan skit.

- Jo, men du har ju fixat lite själv... försökte älsklingen

- Du, senast var det projekt "Väggfast pall i hallen" - jag skulle borra upp fem hål, plugga och skruva in...det tog tre månader att bli klar med det projektet.

Jag fortsatte;

- Om... säger om... vi skulle bli med torp eller hus så skulle Arga Snickaren bli Intagne Snickaren efter att ha gett sig på det objektet. Låt oss slippa utsätta honom eller någon annan för det.....  vi skall gå till Grekland istället. Det är ett mycket bättre projekt.

Ola på en slak vit lina?

Kokain är en drog som jag aldrig provat - såvitt jag vet. Jag kan ha snortat i ett tillstånd av total alkoholberusning - men det är inget jag minns. Det kan ha skett, jag kan inte svära på att jag aldrig tagit kokain. Om jag har gjort det, så har jag varit så bananas på sprit att jag inte förstått vad jag gjort.

Det skulle i så fall inte vara första och enda gången som jag gjort saker på fyllan som jag inte kommer ihåg. Ibland har taxikvitton och andra elektroniska spår - i mobilen, via kontobesked och annat talat om för mig att jag gjort saker som jag inte riktigt haft någon aning om. Eller så har människor i min omgivning ibland vänligt, ibland skadeglatt, redogjort för mina beteenden och föga imponerande konster under påverkan.

Ola - som jag inte känner alls och därför inte kan uttala mig om när det gäller vanor, beroende eller livsföring har onekligen hamnat i en besvärlig sits.

1. Han har som en i mängden (eller kanske för att han har ett känt ansikte) blivit uppmärksammad på en fotbollsmatch, misstänkliggjord och provtagen på plats. Så långt är allt väl - men varför får ha ta bilen från platsen?

2. Provet han lämnar visar positivt - 150 mikrogram/Liter benokylgkonin - det  gränsvärdet. Olas urinprov visade 1,9 mikrogram/milliliter - om man översätter det = 19000 mikrogram/Liter - det är mycket högt över gränsvärdet. Undrar hur många mikrogram benokylgkonin  Al Pacinos Tony Montana hade i Scarface?

Kammaråklagare  Zilla Hirsch till Dn.se; 
" – Provresultatet visade 1,9 (mikrogram/milliliter) och det anser jag vara väldigt högt. I andra åtal kan det handla om noll komma noll någonting, så jag kan tycka att hans invändning – att han inte har en aning – är lite märklig. Koncentrationen är av intresse i förhållande till hans påstående – att han aldrig tagit kokain."

Jag skulle även vilja ha en rättsmedicinare som reder ut vad som är högt, lågt och vad man kan dra för slutsatser av själva analysresultatet. Halveringstiden är 8 timmar och analysen bör görs senast 1-3 dygn efter det att man fått kokain i sig. Det innebär att Ola kan ha varit högt kokainrusig 2 dagar innan testet. Det kan också innebära att han fått i sig en mindre mängd några timmar innan testet. I alla fall som jag förstår det.

Mycket av debatten har handlat om hur media har agerat i den här frågan. Om Ola på grund av sitt programledarskap riktat till barn, styrelseledamot i BRIS och chefredaktör på Kamratposten skall hängas ut och bli av med sina uppdrag och se sin karriär fara och flyga all världens väg. Det är en intressant diskussion.

Jag tycker den bli ännu mer intressant om man ställer den i relation till det som hände då Plura var i Göteborg och greps utanför Kometen med några gram koks i fickan.

Och vad som har hänt sedan. Kan en barmagad TV-kock bli mer folkkär?

Vad är det som nu gör Ola och hans eventuella brott och skuld till en mer moraliskt beklämmande angelägenhet? Är det det här med barnen? Eller är det för att han förnekar?

Jag vill ogärna "tycka" något alls i detta. Men jag blir fundersam på de uttalanden och omständigheter som råder kring Ola-affären. Det mesta av mina funderingar handlar om de formuleringar Ola använt;

Aftonbladet 2011-05-08

"I ett långt blogginlägg gav Ola Lindholm i lördags sin syn på misstankarna mot honom och hur han behandlats av polis och medierna.
Han skrev också att han var besviken på sin arbetsgivare:
”SVT sitter dessutom med information som kan ge dom anledning att tro att jag faktiskt inte kommer bli dömd för det här.”
– Jag har en liten uppfattning om vad han talar om, säger Helga Baagøe.
Vad vill hon inte säga.
– Om inte Ola vill berätta kan inte jag berätta det. Men jag tror att jag vet vad han syftar på.


 Olas egen blogg - inledningen, andra stycket;

"Mitt rikskända kissprov kom tillbaka negativt för kokain, men positivt i små mängder för något som heter bensoylekgonin. Det indikerar att jag har haft kokain i kroppen. Det var chockerande att få det beskedet när man sitter och väntar på ett helt rent testresultat. Jag har under den tid som förflutit aldrig tvivlat på det. Efter ett sådant besked behöver man utreda vad som faktiskt hänt. Det har jag gjort. Och jag har helt rent samvete. De som är viktigast i mitt liv vet också vad som hänt och därmed är sakfrågan utredd rent privat. Det är det viktigaste för mig. Men det som hänt är inte något jag kommer att berätta om i pressen. Den rättsliga processen fortgår och det är ytterst viktigt för mig att inte påverka den processen eftersom jag ännu inte dömd för något brott. Jag vidhåller min absoluta oskuld och kan inte och kommer inte under några omständigheter erkänna att jag tagit kokain medvetet."

Expressen 2011-05-07

Programledaren och chefredaktören förhördes därför klockan 07.49 i går morse av Västerortspolisen i Solna . Eftersom han fortfarande inte ville acceptera ett strafföreläggande, kommer fallet nu att avgöras under en rättegång i Solna tingsrätt.
– Om han döms är straffet 30 dagsböter, säger åklagaren Zilla Hirsch till Expressen.
I fredagens polisförhör fick Lindholm frågor om vad han gjorde under den aktuella helgen – och berättade att han på två dagar före avslöjandet var på middag hos bekanta.
Polisen frågade om han känt sig påverkad på något sätt, och Ola Lindholm svarade nej, det har han inte gjort – "mer än av att ha druckit lite vin".
När förhörsledaren undrade om han vid något tillfälle använt narkotika, svarade han att han inte hade "någon anledning att besvara den frågan".



Oavsett utgången i det här - så kommer alla att losa något.Ola har däremot något att vinna - genom att räta ut alla de berättigade frågetecken som framkallas av hans tvetydiga och luddiga formuleringar. Att "göra en Plura" verkar i alla fall inte fälla någon....

I sin blogg med ett enda inlägg skriver Ola; "Och som en man med en rejäl ryggrad sa till mig: ”Det går inte att tvätta sig i trycksvärta”.


Det mannen med den rejäla ryggraden kanske skulle lagt till; "men du kan bli något renare om du nyanserar dina uttalanden med Klorin och sköljmedel"


Andra som enligt mig skriver vettigt och balanserat om detta; 

Deepedition

Kjellberg 

Emanuel Karlsten

Dag 30 - en låt som du lyssnade på vid den här tiden förra året

Japp!

Då tränade jag massor för Stockholm marathon. Mest hade jag Slash nyutgivna soloalbum i lurarna. Slash kan inte sjonga... sjonga. Nä, det kan han inte - så han hyr in sångare. Inte Christer Sjögren, men en annan Chris. Cornell, t ex.

Han sjonger gött. Tänk Black hole sun, tänk Bille Jean...  eller ledmotivet från Casino Royale - och så den här då;



Promise är ett av de bättre spåren på skivan, tycker jag dårå...


Så där - handen i kaklet - mission completed yada-yada.... nu var alla 30 låtarna redovisade och klara.

Nu skall jag bloggtramsa ett tag och skriva om kokain. Och Ola. I kombination. En härmis är jag  alla andra skriver om det - men jag skiter i det. Det här är min blogg - så det så.

Är det roligare om jag skriver vad som hände vid mitt senaste besök på Elgiganten... nä, just det.

Dag 29 - en låt från din barndom

När jag var liten... alltså i min bardom - före jag blev prepubertal - då var mina begrepp om musik; Gullan Bornemark, Alice Tegnér och möjligtvis Sven-Ingvars.

När så min gode fader tog med mig på bio för första gången - i alla fall var det första gången som jag var på en kvällsbio - så var jag nog inte stort mer än 6 år. Möjligtvis 7. För jag kund läsa. Och hänga med på den då odubbade filmen. Den fick faktiskt inte dubbning för än 1999

Det var helt fantastiskt! Det var Mary Poppins! Det var färg! Bara en sån sak. Och på stor duk! Istället för att se flintskalliga gubbar i kostym bakom ett skrivbord på den lilla svartvita TV:n hemma... en sån lycka. Ett sånt skådespel.



Här är sing-a-long-versionen av den låt jag bestämde mig för - och lyckades lära mig utantill - på svenska.

Musiken från filmen gavs i samband med premiären ut på bland annat  en EP-skiva med fyra av de populäraste sångerna översatta till svenska av Gösta Rybrant. Sångtexterna och titlarna skiljer sig helt från de som förekommer i 1999 års dubbning.

Gunnar Wiklund sjöng Chim-chim Chérie och Marianne Stjernqvist tog sig an Julie Andrews partier. Men när det gällde ”Supercalifragilisticexpialidocius” (klippet ovan) så var det givetvis Thore Skogman som fick ge sig på att tolka "Super-opti-mopsiskt-topp-i-pang-fenomenaliskt” som den svenska låttiteln lyder.  Oh...vilka minnen.

Jag fick skivan av min mormor - men hade vi hade ingen grammofon. Bara en fet rullbandare... farsan fick baxa iväg allt till någon AV-central eftersom han jobbade i  skolan och där var det väl någon ljudsnubbe som  förde över skivan på rullband. Ack - vilken lycka!

Dag 28 - en låt som får dig att känna dig skyldig

Inte guilty pleasure, alltså... men då förstår jag inte.

Finns det någon låt som kan framkalla det? Ja, om jag rånade en bank och hade kompband till det (?)  - eller mördade till musik.

Nu är jag en relativt fridsam man som inte håller på med sånt. Det får bli en lightvariant  - och då handlar de om en av de låtar som jag mycket starkt förknippar med sommaren 2001 - strax innan jag föll handlöst in i spritmörkret.... eller man kan säga att det här var en av de låtar som kantade vägen dit....



This is how you remind me...

Never made it as a wise man
I couldn't cut it as a poor man stealin'
Tired of livin' like a blind man
I'm sick of sight without a sense of feelin
And this is how you remind me
This is how you remind me
Of what I really am
This is how you remind me
Of what I really am
It's not like you to say sorry
I was waiting on a different story
This time I'm mistaken
For handing you a heart worth breakin'
I've been wrong, I've been down
Been to the bottom of every bottle
These five words in my head
Scream "Are we having fun yet?"
Yet?, Yet?, Yet?, no no

It's not like you didn't know that
I said I love you and I swear I still do
It must have been so bad
Cause livin' with me must have damn near killed you

Som en sång till alkohol passar det rätt bra för någon som lämnat det bakom sig - men det var inte den kopplingen jag gjorde där och då... Big no.

Dag 27 - en låt som du skulle vilja kunna spela på instrument

Det är givetvis så att jag har tragglat Clapton, Deep Purple och sånt som är svårt och kräver snabbhet.



Men... när jag ser sånt här; en 14-årig tjej som leker fram Superstition - då far ju tankarna till tiden då jag själv var högoktanigt pubertal. Oj - om jag hade varit i skick och fason att spela så då... hur hade det slutat? Förmodligen inte alls hälsosamt med tanke på att jag blixtsnabbt fallit för rockstjärnemyten och ballat ur fort. men fel. Plufsigt alkostinn och med drag av Yngwie hade jag vacklat omkring i Uddevalla och trott mig vara något jag inte längre förmådde. Ibland är det bra med måttlig talang...

Hade annars - med bibehållet förstånd gärna medverkat i den här sättningen. Bara att spela triangel hade vart OK. Helt OK. Solospelet börjar vid 2:15

Dag 26 - en låt som du kan spela på instrument

Joserru... tre gitarrer pryder mitt hem men sitter nu sällan i mina nypor. Mitt gitarrspel peakade i åldern 16-25 sedan bar duet utför och sedan 2000 är det hyfsat dött på spelfronten. Jag behöver ett band att spela med för att få tillbaka nerven, tror jag.

En av de få låtar som jag plockat ut - bara sådär och lärt mig spela är Lynyrd Skynyrd – Sweet Home Alabama



 Och det är inte bara den taffliga ackordgången - D-C-G-G - utan själva licket - introt, you know. Det är jag mäkta stolt över. Speciellt var det att sitta i en bar på  Ios och lära ut det till en sydafrikan som spelade avsevärt bättre än jag. Det fick till följd att vi jammade ihop en kväll. Neil Young - och den här pärlan - fast i en en unpluggedversion dårå...

Om du vill pröva att lära dig själv så finns det helt andra möjligheter idag än då - 1983

Dag 25 - en låt som får dig att skratta

Mja... har väl iofs dragit på smilbanden åtskilliga gånger då Povel Ramel (hela världens knickedickgubbe) har brustit ut i den ena efter den andra kupletten Spår 6-10 på den här skivan har jag funnit mycket knickedickig. Annars är  - som klippet här ovan - ett exempel på något som förmodligen var helt sanslöst kul när det begav sig för 50 år sen... men som nu inte håller, mer än som en illustration och ett tidsdokument. Jag tror Povel hade för avsikt att driva med nån sorts gammeltjo och landsplågor överhuvud taget. Du kan lyssna på hela Birth of the Gammeldans här - Youtubeklippet är själva avslutningen

Mest och vassat tycker jag Uggla är, medan Robban Broberg inte är skojig när han skall ordvitsa i sina sånger. Det blir för mycket. Som i Båtlåt till exempel.


Ugglas Fula gubbar är så träffsäker så att jag skäms ibland. Det är ett högt betyg. Jag rodnar och skrattar. Även om det är dagispop. Roligare än så blir inte musik. Men det är inte speciellt bra - musikaliskt sett. Den här har han dessutom snott... den lurven... lyssna bara här efter 1:20

Slutligen - den här har jag skrattat åt - för att videon är så oerhört trogen texten -

Dag 24 – en låt du vill ha på din begravning

Jag har redan börjat fila på Vita Arkivet. Det här med döden vet jag ju om... bröllop det kan jag ju bara hoppas på... döen den är kokad och klar så att säga. Varför inte planera för det då... nu vill jag ju inte sätta gränser - jag hoppas att mina barn och efterlevande gör det här till sitt. Bara jag får Freddie att sjunga under min inflyttning till en annan dimension, utsläckt eller vad som nu händer med en kropp  som slutat röra på sig...

En av de sånger som skall spelas är Over the Rainbow... men bara med Freddie.



Han gör den full rättvisa. På Skivan "A Softhearted killers Collection" är den ännu bättre...

Bubblare; Rolf Wikström - Jag har hört om en stad ovan molnen... men bara den versionen. Inget trams med Carola eller Christer Sjögren... never

Dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop

Lite öppet mål... alla har väl redan sett paret som gifter sig till Chris Brown - över 65 miljoner visningar på tuben...



Men eftersom jag är en symfonirocksfreak så vill jag ha det på mitt sätt - om nu S går med på det... som utgångsmarsch är det helt rätt...om den tonas in vid pass 4:45. Mellan 5:30-8:30 är det 3 minutersblaning av keyboardmattor, basgångar och disharmoniska gitarrer blandat med flipprigt epilepsipiano... där får jag beställa in nån sorts trikåpantomin som underhåller medan S och jag pussas i altargången. Från 8:33 och fram till slutet  3 och en halv minut senare är detta musik som lyfter. Den är magnifik.



Texten:

Hold your head up high you know
You've come a long way, a long way
Tainted as a fugitive with nothing left to say
Temptation may come, hope your vision doesn't stray
In the name of god you may be forced away

Moving forward to the only place you know
Side tracked by some indiscretion,
Changing as you go
Temptation may come, hope your
Conscience doesn't hide
The longest trip you'll take is inside

It's the last time,
Telling myself everything
Call me over, than bring me back again
It's the last chance,
Telling myself, that I believe
Your forever, is mine, and all I need

Now! Life! Tell me now, in your arms
All I really need, is you by my side
I sing this to you, all the world and all it is
I bring this to you, this gift of love

And the world turns...
And the world turns...
Time tells all we know...
We look to tin jesus on the radio
Pledge me what you got...
I'll give you eternal resting spot
How intense I pray depends on how much you pay.

It's the last time, getting it, this life
First calling, in a silent spring
It's the first time, getting it, this life
First calling, in a silent spring
Fear! Strikes!-Deeper than-visionary
Screams and tears, never justify this love

Talk! Talk! listening
Like the first words ever to reach out
Talk! Talk!
Like the first sounds, in a silent spring
Talk! Talk! listening
Like the first words ever to reach out to you
Talk! Talk!
Like the first sound, you start to sing

So take your time
Look round and see
The most in time,
Is where you're meant to be
For they talk too loud,
And take the hope and peace
>From your heart
We call this surrender
Slowly towards the north,
And this endless dream,
Giving ourselves everything
We're deserving,
We're gonna bring it back again
It's the last time,
Telling myself everything
It's the last time,
Bring me back, bring me back again
When the world brings you down
You can search you inside
For the love you will find
(Bring me back home)
When the world brings you down
You can search you inside
When the world brings you down
I've waited so long
When the world brings you down
You gotta play this living game
When the world brings you down

Dag 22 - en låt som du gärna älskar till

Idag skulle det egentligen handlat om en låt som du lyssnar på när du är ledsen. Det där med ledsenhet och musik är lite knepigt. Om jag är ledsen, så lyssnar jag helst på något som piggar upp, eller i alla fall inte förstärker känslan av svårmod. Temat påminner också väldigt mycket om dag 04 – en låt som gör dig ledsen. Så jag är nu olydig och plockar fram:

Dag 22 - en låt som du gärna älskar till



Alltsedan Bo Derek gjorde det i "10"  till Ravels Bolero (i Sverige fick denna film titeln "Blåst på konfekten") har musik i samband med parningsprocesser varit ett fint ämne. Ett tag hade jag till och med en närmast tvångsmässig idé om att alltid ha musik med "rätt attityd" då jag skulle kötta till det.

Och det är där skåpen brukar ställas - antingen i klassiska hörnet eller något brummig R&B-björn som mullrar med värsta magstödet och ett soulskägg runt sin vokala ringmuskel.

Jag bjuder på några alternativ;



I en av kommentarena på tuben läste jag; "One day, I'm going to sing this song to the pope."

Ett annat fiffigt spår är Angel med Massive Attack

För att vara lite mer tantrisk - Brian Eno - Ambiet4/On Land. Mästerligt!

Idag har jag en avspänd syn till musik och sex ihop. Men den här spellistan är bra... det går även att kakla ett golv eller baka surdeg till den... även om jag fått klart för mig att Barry White ligger högt på mångas listor... men jag köper inte det. Det är så tydligt. Det är som att gå med öppen gylf och en halvseg ribba i friska luften. Och det gör vi väl inte... neee....

Slutligen - en låt som du gärna älskar till; (jag skulle väl välja en...??)



Bara för att det är han... den buttre. Han är så bra. Även på Spottan... jag har valt att bortse från de religiösa undertonerna i texten.  Kärlek står över tillbedjan i min bok.

Dag 21 - en låt du lyssnar på när du är lycklig

Att vara lycklig är ett härligt tillstånd. Ännu skönare är det när lyckan svämmar över, glädjetårarna strömmar och ståpälsen blir påtaglig.

Senast det skedde var efter ungefär 19 kilometer på träningsrundan Valborgs förmiddag. I lätt utförslöpa från Nya Varvet ner mot Röda Sten kom dessa toner via iPhone;



Jag kan iofs hitta 10-20 låtar till som lätt framkallar lyckorus hos mig. I kombination med befriande och meditativ löpning sker det ofta.

Niclas Frisk är en fantastisk låtsnickrare. I Atomic Swing ficka han till flera guldkorn. Ihop med Andreas Mattson har han skrivit och understött flera framgångsrika produktioner.

Nu har han ett eget band igen. Jag såg honom på Gokväll'. Med plåster på näsan. Var det för att hans grupp heter Niclas Frisks Chinatown? Hoppas det. Så att det inte var en propp han åkt på.

Den skivan finns för övrigt på Spotify och på den finns en gammal bekant i ny förpackning. Den har också med lycka att göra ;)

Dag 20 - en låt du lyssnar på när du är arg

Är det inte hat - så är det ilska. Den här listan är aggresiv... på min ära. Det kommer en knüllåt... vilken dag som helst. Som motvikt. Som olydnad. Men OK... en låt för arga stunder.

De är få. Ilska är en lyx som jag numera inte har råd med. Det är slöseri med energi, för upprinnelsen till den ilska jag rättmätigt kan känna har jag ofta svårt att göra något åt - d v s ändra andra mänskor.

Jag brukar tillämpa frigörande andning - eller ta ett ursinnigt träningspass. Då kommer ofta det här in i öronen




St Anger-videon är inspelad på San Quentin. Hela albumet St Anger är starkt och ursinnigt. Passar bra att ha när du skall slåss med dig själv och ditt inre...

Metallica är sorgligt undanskuffat från Spotify. Låt oss hoppas på att spottan vinner USA-marknaden snart...