Sanur Beach Hotel, Kuta och löpträning

Den första nattens sömn var av karaktären Alienresa. Som om vi färdats i ett rymdskepp under några eoner och bara klev upp som om inget hänt trots att lååång tid passerat. Sällan har min sömn varit så obefläckad. Det var som att jag varit nedsövd på tunga droger. Det var helt klart resan som talat till mig på ett bra sätt - för nu skulle jetlagen inte bli ett bekymmer.

Vi vaknade upp i vårt rum - det såg inte riktigt ut som på bilden, men nästan

På Sanur Beach Hotel stegade vi ner för frukost. Jag hade först tänkt att ta min Toshiro Mifune-morgonrock från garderoben och strolla ner till frukosten, men eftersom jag saknade samurajsvärd och hårknut i nacken, så fick det vara.

 Hai!

Djungelshorts och svart linne på en blek kropp = gott nyanländ. Sällan är kroppen så blekt vitmenad som i mitten på februari. Dotter M tog foton på mig och S vid första kvällens middag - men de har jag kraftfullt deletat; vi såg ut som två färska vattenlik. Klädda i vitt för säkerhets skull. Tyckte nog att balineserna var ovanligt återhållsamma första kvällen. Inte påflugna alls

Frukosten var buffé. Med korvar. Müsli. Och Speck. Det var mycket tyskt. Eller danskt. Kanske holländskt. S o jag, som båda är 50+are, sänkte medelåldern rejält vid buffén. Döttrarna E o M var gott aparta i den här frukostpaviljongen som påminde om ett äldreboende i kolonial stil.

Alla män var vithåriga och hade khakishorts. De skred fram och hade i flera fall koloniala översittarmanér gentemot den alltigenom vänliga personalen som var närmast övernitiska i sin strävan att hålla borden rena från avätna tallrikar och urdruckna koppar. Det gällde att hålla i grejerna om man inte ville stolpa iväg och ställa sig på kö hos omelettmannen för att den föregående äggrätten blivit snodd av en servitör.

Omelettmän - det skall tydligen finnas på hotell som håller en viss klass. Sanur Beach Hotel inget undantag.

Åter till de övriga gästerna; under de två dagar vi var på hotellområdet såg vi samma typ av människor mest hela tiden. Och handdukspaxningen vid poolen var raffinerat. Förtjänar nästan en egen bloggpost.

Tiiidigt morgon efter andra natten var jag "up with the cock" so to say… lite tjusig morgonlöpning längs strandpromenaden var det tänkt.
Jag intog först balkongspanläge och noterade att handdukar var utplacerade redan i soluppgången vid 6-blecket. Hur var det möjligt? Handduksmannen öppnade ju inte sin kiosk förrän 8?

Svaret låg i en lömskt tysk list… bulvanhanddukar från dagen innan… och sedan frampå förmiddagen då gick de och bytte ut sina gamla strandbadlakan mot nya fräscha. En sån olydnad kan ju inte en svenne klara. Vi är ju vana att följa instruktioner och eftersom det stod att "towels has to be returned on the same day" och våra rumsnummer noga skrevs upp - hur skulle vi våga?

Skön lirare i hotellträdgården med blomma bakom örat

Danskarna var annars irriterande många på hotellet. Och de var verkligen där. Bara där. Det var som att poolområdet utövade en magnetisk kraft på allt tungoljud som danskarna frambringar.

På eftermiddagen hade ett kuvert stoppats in under dörren till vårt hotellrum 711 (7-eleven). Det var från Mr Bram. Han skrev på god svenska att han ville visa oss vad Bali hade att erbjuda och skulle svara på alla frågor. Dagen därpå skulle vi ses i receptionen. Här överraskade Globetrotter genom att oombedda vaska fram en lokal agent. Stiligt. Samtidigt förstår jag att ingenting är gratis. Givetvis vill Mr Bram göra mersälj på oss i form av fler hotellnätter, utfärder och annat. 

Min första löprunda på Bali

På kvällen skulle vi till Kuta. Dags att hur det utvecklats sedan 1988. Hrm. Jag kände inte igen mig. Inte alls. Det som då var "a sea of shit" och mest påminde om en vattenskadad by i vilda västern var nu något helt annat. Storstadsmiljö. Trångt. Påfluget. Bilar. Internationellt.

Vi åt middag på klassiska Mades Warung. Längre ner på samma gata fanns Hard Rock Café. Lite dubbel inför det - precis som att Starbucks hade knölat in sig i hjärtat av Ubud.

Det tog lång tid att ta sig till Kuta. Här ovan syns förklaringen. Ett random vägarbete i en viktig korsning. Där kom förklaringen till varför de sista 500 metrarna av taxiresan tog 20 minuter.

Vi skulle ha fatt i ett boende också. I Legian var det bestämt. Efter Mades Warung - mätta och nöjda gick vi Jalan Legian norrut för att hitta Hotel Puri Thana Lot. Mest för att Aftonbladets resguide sa så här;

Hotel Puri Thana Lot,
Legian
På en liten bakgata mellan stranden
och huvudgatan ligger det
här mysiga hotellet med pool
och en grönskande trädgård.
Rummen är enkla men rymliga
och utanför varje rum finns en
liten uteplats med stolar. Här
kan du få massage, boka turer
och hyra vespa. Ett dubbelrum
med fläkt kostar från 115 kr och
ett rum med AC kostar från 160
kronor per natt. Frukost ingår.
Tel: 0361-752281.

Detta visade sig vara en av resans få, men större besvikelser. Framförallt var prisnivån sanslöst upphissad och det rum vi till slut blev visade skulle kosta 330 kr/natt. Portiermannen var dessutom mer intresserad av att ordna med ett hängmappsystem i receptionens bakre delar än att hyra ut rum. Lumpet molokna tog reseledaren sitt nu övertrötta damsällskap och forslade hem oss i en sval blå taxi.

Mr. le Boss  (så kallades jag av så gott som alla balineser i Kuta-Legian - tyvärr är det inte samma tilltal på Konsum hemma  i Landala...) hade misslyckats i reseledaruppdraget och fick en orolig nattsömn, men grep efter ett halmstrå i Mr Bram... "kom fram, kom fram - Mister Bram"  - med detta febriga mantra trynade jag in....

I nästa avsnitt; På tur med Norman Bali och två dagar i Ubud