Så olika - så det slår över

För några inlägg sedan, så beslöt jag att ta mig igenom några av de senaste årens mindre lyckade filmprojekten av svenskt ursprung som poppat upp
under kortare tid på biograferna.

Först ut var ofrivilligt nog Helena Bergströms Så olika

Det var en film som jag kan tycka mycket om - som ett illustrativt komp till en LSD-tripp funkar den utmärkt. I en haschdimma skulle flabben flöda fritt.

Numera är jag nykter. Därmed inte sagt att livet behöver vara tråkigt och grått. Men Så olika ger mig bara svårmod och många, långa funderingar. Samt några goda skratt på fel ställe och av missriktad art.

Filmen i korthet:

Ensamma mamman Lotta är nyblivet finansborgarråd i Stockholm medan hennes lillasyster Sanna är framgångsrik tv-producent. Trots att båda har såväl trassliga yrkes- och kärleksliv dras de till män som är deras raka motsatser.

Låter det upphetsande? Det är det inte. Det är absurt. Det är jättekonstigt. Men - det är nog inte meningen att det skall vara det - och då blir det bekymmersamt.

Att Nutley producerat och hans fru regisserat gör ju att  nepotismgeggan svämmar över och dränker all möjlighet till normalt kvalitetstänk. Det är OK. Det är förståeligt. Men att castingen skulle balla ur - det trodde jag inte. Kan bero på att filmen inte har någon namngiven rollsättare.

Johan Widerberg spelar Kristian Berg-Möller. Han är djurskötare och hänger med surikater mest. Trots att hans rollfigur har en dubbelnamn och trots att han har ett svårmodigt emo-drag över sig. Djurskötare skall vara gingerballs typ Jonas Wahlström och hurtigt kela med djuren. Johan är bara svår. Så oemotståndligt svår.

Rolf Lassgård är lämnad av sin fru men sover kvar i samma dubbesängsram, fast en bäddmadrass saknas. Han får span på Richard Wolff som gestaltar Max Scheele. Max är givetvis bög och spelar teater. Han spelar Åååågust Strindberg. Lassgård går och ser denna föreställning som om det var Sound of Music (det vill säga väldigt många gånger...). Och blir förälskad. I Max.

Sanna är alltså TV-producent och skall göra ett slags Allsång på Skansen, men det skall vara ambulerande, så att artisterna är bland älgar. Eller åker karusell. Arvingarna åker karusell och sjunger.
Det här är en mycket förvirrad film, men faktiskt - det händs så mycket konstigt hela tiden att jag hade kul medan jag tittade, och jag skattade en hel del, men säkert inte åt rätt saker.

Yster av denna första film, skall jag gå loss på nästa. Väljer mellan Hanna med H eller Änglavakt.

Återkommer….