Mr Bram tittade fram, helt enligt sina löften, och gav några förslag till lösning på mitt dilemma. Eftersom vi stod utan bostad, mål och mening dagen därpå var hans prospekt lättköpt. Det var dessutom varmt. Jag ville inte jiddra i en hotellobby. Jag ville bada, sola och vältra mig i en solstol på stranden.
Mr Bram föreslog; imorgon kommer Norman Bali och en chaufför och hämtar er. Ni kommer att få en guidad tur "klassiska Bali" (även om det här luktade touristtrap lång väg, så föll jag för Mr Brams lena säljröst) turen avslutas med att ni lämnas vid ert hotell Villa Chempaka i Ubud. Två dagar senare hämtas ni av Norman Bali och körs till Rama Garden Hotel i Legian. Där bor ni de sju nätter som återstår innan ni skall bo i Nusa Dua.
Ok, ok, ok… efter lite dividerande och valautaomvandlande lät det som en bra deal. Jag orkade i vart fall
inte stå emot utan lassade fram mitt plastkort och lät chipet glida in i Mr Brams väloljade transaktionsapparat.
Så - resten av dagen handlade om solskyddsfaktor, bränd hud, varsamhet och förmaningar om att äta rätt eftersom morgondagen var transport. Mycket transport.
Allt gott så. Norman Bali visade sig vara en habil och språksam guide som gjorde ett styvt jobb. Hans informativa haranger kunde blivit påfrestande om det där med informationsinhämtning och filtrering inte står högt på agendan.
Vi fick i alla fall klart för oss att balineserna är närmare 4 miljoner till antalet och att en medellön ligger på mellan 100-300 dollar per månad. Den som tänkt sig en studieresa för att granska det indonesiska sjukförsäkringssystemet kommer att bli liggande vid poolen eller sitta i en bar och dricka Bintang - ty något sånt system finns inte. Blir du sjuk - inga pengar. Jag tänker på alla de med fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom eller depressioner. Tveksamt om de diagnoserna alls finns på Bali. AIDS finns däremot. Tre dödsfall per dag. Om man översätter det till svenska förhållanden skulle 2 500 svenskar per år dura av i AIDS. Fullständigt oacceptabelt, för att använda politikertermer. Mer om detta och jiggy-jigpojkarna kan du se på SVT play fram till 9 april. Sevärt
Norman berättar vidare att kineserna är "crookies" och äger det mesta som är stort i hotell- och turistväg. I klartext - ät på små ställen. Bo på ännu mindre. Bra att veta.
Norman och chaufför tar oss till barongdansen - till att börja med.
Alltså han heter inte Norman. Han heter Nyoman, vilket betyder att hans mamma fött två barn innan honom. Du kan läsa om balinesisk namngivning här. Lite gulligt att om det kommer ett femte barn (det finns ju bara fyra att droppa) så får det barnet heta Wayan Balik (Wayan igen). Det är lite bättre än Trasiga Gummit. Erkänn...
Barongdans. En sextimmarsopera nedkortad till en timme. Dessutom med svensk manual för att förstå vad som händer. Barongen har huvudrollen. Han skall vara snäll - men jag tycker inte det är någon mysputte direkt...
Vi fortsätter vår guidade svennebanantur och stannar till vid en fruktodling där de även har Luwak-kaffe. Världens dyraste kaffe. Ett litet mårddjur, typ. Är ute på natten och käkar de finast bönorna. skiter därefter ut dem. Dessa bönor tas om hand och tvättas, rostas och vips så hamnar de i en kaffekopp. Det är en sån jag dricker. Gott? Ja. Värt 80 spänn? Nej.
Mount Batur och Trunyan village som ligger på andra sidan sjön. är nästa stopp. Lite speciellt hantering av döda där, som du kan läsa om och se bilder på om du följer länken. De läggs i öppna kistor och på grund av en speciell trädsort avger liken ingen lukt. Byns innevånare kallar sig själva för Bali Aga -sanna balineser och deras religion är pre-hindu
Vidare gick så turen till risterasserna nära Ubud. (bildgoogla Ubud - det är makalöst!)
Under dagen var vi också i Celuk och skulle visas silvertillverkning och smycken. Måttligt roande. Vi hann också med en avstickare till Mas och köpte då en del träsniderier. Norman Bali berättade att han tyckte att vi skulle köpa. Han och chauffören fick 2% var i kommission för alla våra köp under dagen.
Kymigt. Jag ville hellre stoppa till dem 100 000 rupiah (75-80 kr) istället för att bli indragen på olika prutsessioner med slutresultat att jag handlat för 4 000 kronor - vilket skulle krävas för att Norman och chauffören skulle få sitt. Jag misstänker en "middleman" i det här - som tar mer och förväntar sig att Norman o föraren skall leverera. Annars vore systemet satt att självdö. Eller hur?
Till slut landade vi i Ubud och checkade in på Villa Chempaka som Mr Bram hade ordnat. Det var mycket smutt och privärt. Ett riktigt toppenboende. En fördel är att gilla grodläten. När det blev mörkt drog ungefär 49 783 grodor på omgivande risfält igång med en Wagneropera på grodspråk, men vi sov gott i alla fall.
I nästa avsnitt; Monkey Forrest och Ubud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine