Dag 1 o 2 - Avresa-Ankomst-Transport...transport

Det hela var från början ett vimsigt samtal om vart, när och hur. Redan på sommaren 2009 började vi skissa på att "göra något tillsammas". Vi satt ner. Det är bra att sätta sig ner och prata om sånt som angår oss mer påtagligt.

Jag la fram några alternativ; långt bort och billigt - eller nära, dyrt och snart.

I klartext; vi kan planera för en längre resa till Asien - Indien, Thailand och vara borta i två veckor - då blir det att vänta.

Eller så kan vi åka en vecka - dyrt . till Egypten, Kanarieöarna eler så…

Döttrarna var snabbt sugna på Bali. Malaysia fanns med på kartan. Thailand har vi varit i. S hade inte lust på det.
Inte flickorna heller. Bali. Vi åker till Bali.

Nytt resmål - utom för mig som var där och svampade runt 1988. Drack stora öl för 7 spänn och fick en tischa för var 10:e pilsner. Många tischor blev det…

I april förra året spikade jag igen och och köpte flygbiljetter som inte var ombokningsbara alls. Qatar Airways. Från Arlanda via Doha, Singarpore och studs ner på Bali. En nätt tripp från dörr till på trettio timmar - Landala- Sanur beach hotel.

Det som oroade mest var SJ och resan Göteborg - Stockholm. Det visade sig vara en mycket befogad förskottsoro (eller snöskottsoro).

Som den vivör och världsvane globtrotter jag är, hade min förtänksamhet gett så pass med marginal mellan tågankomst Stockholm C och avgång Arlanda att det aldrig fanns utrymme för att plocka fram beta-blockerare eller ens Samarin. Vi var på plats två timmar före avgång.

Resten av resan flöt på helt enligt alla konstens regler.

Jag vill dock nämna Doha Airport. där vi mellanlandade mitt i natten och bytte från ett stort plan till ett ännu större. Om man går in på deras hemsida ser ju allt mycket flott och snajdigt ut. Lummigt. En oas.
My ass. Hela bygget ligger ute i en monumental stenöken. Inga träd. Inga gräsmattor. Bara sten. Damm. Smuts och öken. Flygplatsen är JÄTTESTOR till ytan. Man åker buss från planet till terminalen. Länge. Jättelänge. En av våra transfers var som att ta 16-bussen från Högsbo till Brunnsparken. Eller ännu längre. Tror vi åkte i över tio minuter. Fort gick det också. Och jag såg många levande män som likande Emiren i Tintin. Ofta med ett härke burkakvinnor i släptåg.

I Singapore fick vi en försmak av det heta och fuktiga. Vi gick utomhus till en rökruta. Inte för att suga i oss något mer än atmosfären. Hej Ångbastu!

I skymningen gled vi in över Balis skyline och tog mark.

Den sista delen av resan var mellan flyplatsen och hotellet. Att komma från det svenska välordnade och att plötsligt befinna sig i en trafiksituation där kärnfamiljer kryssar fram på mopeder i beckmörker (mor o far med hjälm småbarnen stående på limpan utan hjälm och en låda höns på pakethållaren) gör att allt säkerhetstänk, krav på cykelhjälm, stingpinnar på pensionärer och sånt,  bara ballar ur. Så. Nu är vi inte hemma. Nu gäller annat. Lika bra att skratta och låta bli trams som bilbälten och reflexer i mörkret. Med Christines siffror i färskt minne sa jag till S att det var nu det var dags att vara rädd. Inte på flyget.

Till slut - vi kom fram, duschade gick ut och åt och föll därefter i stenmörk sömn.

Vaknade till detta och gick ut och mötte slutet på marken:

I nästa avsnitt; Hotellfrukost, danskar och Kuta-revisitied