Inspirerad av Mikebikes inlägg om fikadjunglen och mitt nedslag från i våras, så var det läge att försiktigt närma sig omyshaket där alla reklamare sitter med det defta svårmodet hängande över sig som en vissen tångruska iklädda sina svarta kläder, tunga goggles och hästsvansar.
Nu - på morgonen - efter svåra tyngder, press i bänk och sega övningar som fick min gosskropp att krackelera smet jag in för en take away... om det nu fanns? Jag var lite tveksam för jag har ännu inte förstått hur någon vill sitta kvar i Bar Centros lokaler eller i portalen utanför heller... järnvägsstationsspöket eller det övergivna mejeriet gör sig påminnt. Jag får oxå vibbar om slakthus, inlåsta barn, blod och hudkostymer... kakel o betong, glas, smuts och i fjärran hörs en dobermann vansinnesskälla.
Fjäderlätt tryckte jag ner mina hjärnspöken i väntläge och tjoade glatt till baristan;
- En americano... att ta med... (här tänkte jag sen lagt in; ..det ordnar du, eller?...men jag hann inte)
-Visst, den fixar jag! kom det rappt, korrekt som från en nykläckt fänrik.
Någon minut senare stod jag ute på gatan med min vita dubbla pappmugg. Lock på och insåg att...tja.. som take away - varför inte... men 7eleven duger oxå - javat var inte den himmelska upplevelse som jag väntat. Jag är väl bortskämd efter Illy-kaffet på Picadeli. Det får mig att fladdra med gomseglet varje lunch
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine