Dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop

Lite öppet mål... alla har väl redan sett paret som gifter sig till Chris Brown - över 65 miljoner visningar på tuben...



Men eftersom jag är en symfonirocksfreak så vill jag ha det på mitt sätt - om nu S går med på det... som utgångsmarsch är det helt rätt...om den tonas in vid pass 4:45. Mellan 5:30-8:30 är det 3 minutersblaning av keyboardmattor, basgångar och disharmoniska gitarrer blandat med flipprigt epilepsipiano... där får jag beställa in nån sorts trikåpantomin som underhåller medan S och jag pussas i altargången. Från 8:33 och fram till slutet  3 och en halv minut senare är detta musik som lyfter. Den är magnifik.



Texten:

Hold your head up high you know
You've come a long way, a long way
Tainted as a fugitive with nothing left to say
Temptation may come, hope your vision doesn't stray
In the name of god you may be forced away

Moving forward to the only place you know
Side tracked by some indiscretion,
Changing as you go
Temptation may come, hope your
Conscience doesn't hide
The longest trip you'll take is inside

It's the last time,
Telling myself everything
Call me over, than bring me back again
It's the last chance,
Telling myself, that I believe
Your forever, is mine, and all I need

Now! Life! Tell me now, in your arms
All I really need, is you by my side
I sing this to you, all the world and all it is
I bring this to you, this gift of love

And the world turns...
And the world turns...
Time tells all we know...
We look to tin jesus on the radio
Pledge me what you got...
I'll give you eternal resting spot
How intense I pray depends on how much you pay.

It's the last time, getting it, this life
First calling, in a silent spring
It's the first time, getting it, this life
First calling, in a silent spring
Fear! Strikes!-Deeper than-visionary
Screams and tears, never justify this love

Talk! Talk! listening
Like the first words ever to reach out
Talk! Talk!
Like the first sounds, in a silent spring
Talk! Talk! listening
Like the first words ever to reach out to you
Talk! Talk!
Like the first sound, you start to sing

So take your time
Look round and see
The most in time,
Is where you're meant to be
For they talk too loud,
And take the hope and peace
>From your heart
We call this surrender
Slowly towards the north,
And this endless dream,
Giving ourselves everything
We're deserving,
We're gonna bring it back again
It's the last time,
Telling myself everything
It's the last time,
Bring me back, bring me back again
When the world brings you down
You can search you inside
For the love you will find
(Bring me back home)
When the world brings you down
You can search you inside
When the world brings you down
I've waited so long
When the world brings you down
You gotta play this living game
When the world brings you down

Dag 22 - en låt som du gärna älskar till

Idag skulle det egentligen handlat om en låt som du lyssnar på när du är ledsen. Det där med ledsenhet och musik är lite knepigt. Om jag är ledsen, så lyssnar jag helst på något som piggar upp, eller i alla fall inte förstärker känslan av svårmod. Temat påminner också väldigt mycket om dag 04 – en låt som gör dig ledsen. Så jag är nu olydig och plockar fram:

Dag 22 - en låt som du gärna älskar till



Alltsedan Bo Derek gjorde det i "10"  till Ravels Bolero (i Sverige fick denna film titeln "Blåst på konfekten") har musik i samband med parningsprocesser varit ett fint ämne. Ett tag hade jag till och med en närmast tvångsmässig idé om att alltid ha musik med "rätt attityd" då jag skulle kötta till det.

Och det är där skåpen brukar ställas - antingen i klassiska hörnet eller något brummig R&B-björn som mullrar med värsta magstödet och ett soulskägg runt sin vokala ringmuskel.

Jag bjuder på några alternativ;



I en av kommentarena på tuben läste jag; "One day, I'm going to sing this song to the pope."

Ett annat fiffigt spår är Angel med Massive Attack

För att vara lite mer tantrisk - Brian Eno - Ambiet4/On Land. Mästerligt!

Idag har jag en avspänd syn till musik och sex ihop. Men den här spellistan är bra... det går även att kakla ett golv eller baka surdeg till den... även om jag fått klart för mig att Barry White ligger högt på mångas listor... men jag köper inte det. Det är så tydligt. Det är som att gå med öppen gylf och en halvseg ribba i friska luften. Och det gör vi väl inte... neee....

Slutligen - en låt som du gärna älskar till; (jag skulle väl välja en...??)



Bara för att det är han... den buttre. Han är så bra. Även på Spottan... jag har valt att bortse från de religiösa undertonerna i texten.  Kärlek står över tillbedjan i min bok.

Dag 21 - en låt du lyssnar på när du är lycklig

Att vara lycklig är ett härligt tillstånd. Ännu skönare är det när lyckan svämmar över, glädjetårarna strömmar och ståpälsen blir påtaglig.

Senast det skedde var efter ungefär 19 kilometer på träningsrundan Valborgs förmiddag. I lätt utförslöpa från Nya Varvet ner mot Röda Sten kom dessa toner via iPhone;



Jag kan iofs hitta 10-20 låtar till som lätt framkallar lyckorus hos mig. I kombination med befriande och meditativ löpning sker det ofta.

Niclas Frisk är en fantastisk låtsnickrare. I Atomic Swing ficka han till flera guldkorn. Ihop med Andreas Mattson har han skrivit och understött flera framgångsrika produktioner.

Nu har han ett eget band igen. Jag såg honom på Gokväll'. Med plåster på näsan. Var det för att hans grupp heter Niclas Frisks Chinatown? Hoppas det. Så att det inte var en propp han åkt på.

Den skivan finns för övrigt på Spotify och på den finns en gammal bekant i ny förpackning. Den har också med lycka att göra ;)

Dag 20 - en låt du lyssnar på när du är arg

Är det inte hat - så är det ilska. Den här listan är aggresiv... på min ära. Det kommer en knüllåt... vilken dag som helst. Som motvikt. Som olydnad. Men OK... en låt för arga stunder.

De är få. Ilska är en lyx som jag numera inte har råd med. Det är slöseri med energi, för upprinnelsen till den ilska jag rättmätigt kan känna har jag ofta svårt att göra något åt - d v s ändra andra mänskor.

Jag brukar tillämpa frigörande andning - eller ta ett ursinnigt träningspass. Då kommer ofta det här in i öronen




St Anger-videon är inspelad på San Quentin. Hela albumet St Anger är starkt och ursinnigt. Passar bra att ha när du skall slåss med dig själv och ditt inre...

Metallica är sorgligt undanskuffat från Spotify. Låt oss hoppas på att spottan vinner USA-marknaden snart...

Mer eller mindre beorende... kan det vara så?

Idag är det Valborg och många förväntas bli gött packade, få övre tandraden inslagen, bli ofrivilligt penetrerade bakom en nyknoppad buske i en daggvåt park och alla ville väl egentligen bara ha trevligt från början....

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg som svar på en annan bloggpost. (Många poster blir det…)

Det handlade mest om vågskålar - vad det är som gör att en person slutar dricka och börjar överväga att styra om kursen mot ett annat sätt, ett annat liv.

En av mina bloggläsare - m·x|360° - undrade i en kommentar



Varför låter inte behandlingssystemet människor bli nyktra under en obestämd tid så att de kan slutföra sina plikter innan de tar ett beslut om att eventuellt fortsätta att leva ett liv med alkohol? Borde inte systemet och samhället gilla detta, även om det inte är för alltid?

I samma kommentar förkom också ett antal påståenden som kanske till viss del förklarar frågeställningen.

"Att alla som är beroende av alkohol mer eller mindre"

Enligt mitt sätt att se det är du beroende - eller inte. Lika lite som man kan var mer eller mindre gravid kan man vara mer eller mindre beroende. Beroende kan vara mer eller mindre utvecklat - men den springande punkten handlar om att du inte förmår att avstår från aktiviteter som ger dig konsekvenser som du inte vill ha. Och ja - det kan gälla något så simpelt som att du bestämt dig för att göra en bestämd aktivitet på lördag (träna, köra till sommarstugan före kl 11, träffa en bekant) men avstår detta för att du inte orkar...det blev lite mycket igår.

Nu menade kanske m·x|360° mer eller mindre långt gången.. mer eller mindre grava konsekvenser av sitt beroende. Han fortsatte;

"Att sluta för en plikts skull tillåter varken AA-möten eller behandlingshem för där gäller det att falla till föga, rätta sig i ledet och kamma luggen innan storebror klipper till en. Det gäller att låta sig frälsas av de tolv stegen eller något likvärdigt "

Att AA skulle innehålla plikter och ställa upp villkor är en vanföreställning. Endast "en önskan om att sluta dricka" är det som formulerats i AA:s traditioner. De tolv stegen ses som en rekommendation - men ingen kan uteslutas, bortstötas eller vägras tillträde till AA-möten.

Behandlingshem förutsätter som regel total avhållsamhet från alkohol. Har jag diagnostiserats som alkoholberoende kommer behandlingen inte vara framgångsrik - såvida inte syftet är att "lära sig dricka som folk". Hittills har jag inte träffat på någon med alkoholism som lärt sig den konsten mer än högst tillfälligt.
Syftet med att tillfriskna från alkoholism är väl för de flesta primärt att de negativa konsekvenserna upphör. Få om ens någon får det resultatet med fortsatt drickande.

Vi kunde i veckan läsa om Emma Igelstöm som tampats med sin alkoholism. Hon säger sig ha en beroendepersonlighet;

"– Jag har en beroendepersonlighet och det tar sig uttryck i träning, bantning, jobb eller vad som helst. Det är ingenting jag skäms över längre, jag är snarare stolt över att jag vågat ta tag i mina problem och får den hjälp jag behöver. Får du veta att du exempelvis drabbats av cancer eller diabetes är det inte förknippat med skam, det ska inte heller den här sjukdomen vara. Jag berättar och hoppas att det kan hjälpa andra.."

Det handlar alltså inte bara om att sluta dricka och bli nykter - även om det är det primära målet. För att du skall få ett gott tillfrisknande handlar det om att se över sitt sätt att leva och på sikt bygga upp ett saldo. Ett andlighetskapital en självkänslotyngd eller  inre trygghet/frid...you name it

Jan Blomqvist har skrivit en bok som heter "Inte bara behandling". Den har jag läst. Jag har den i bokhyllan. Jag lånar gärna ut den. Den belyser en relativt stor studie kring personer som valt andra sätt att nå nykterhet än genom AA eller behandlingshem. Jan Blomqvist kallar dessa för självläkare.

Om boken: Hur går det till att sluta med ett avancerat alkoholmissbruk? Vilka upplevelser och inflytanden är det som får människor att besluta sig för att förändra skadliga alkoholvanor? Vad krävs för att man ska kunna gå från beslut till handling? Hur växer en ny, nykter livsstil fram ur det som från början kanske bara var ett tillfälligt uppehåll i drickandet? Det finns många studier av utfallet av olika behandlingsprogram. Den undersökning som redovisas i denna bok tar istället sikte på det långsiktiga förändringsförloppet och försöker ge en bild av hur vägen ut ur missbruket formas i samspelet mellan yttre inflytanden och psykologiska processer. Undersökningen bygger på intervjuer med människor, som funnit en väg ut ur missbruket med hjälp av olika former av behandling, med stöd av AA, eller på egen hand. Boken försöker ge en bild av vad som skiljer dessa vägar åt, men betonar framför allt det som förenar dem. I en inledande del granskar författaren gängse förklaringsmodeller till missbruk och argumenterar för ett övergripande och samlande perspektiv, där missbrukarens drickande ses som ett komplext livsstilsproblem. Boken vänder sig såväl till praktiker på missbrukarvårdens område som till studerande vid olika utbildningar och en intresserad allmänhet. Författaren är leg. psykolog och fil.dr i socialt arbete, och har under en lång följd av år varit verksam på området, både som praktiker och forskare.


Eftersom jag länge såg mig som en självläkt alkoholist (jag hade några svåra och gravt miserabla år kring 1989-1991) för att sedan under i stort sett under hela 90-talet bara "balla ur" 3-4 gånger per år - så är jag en aning skeptisk kring de slutsatser som dras i boken. Bland annat är självläkarna nästan uteslutande människor som inte haft en haft en accelererande alkoholkonsumtion under åren närmast före lösningen (sid 181). De är inte heller särskilt väl uppföljda enligt mitt sätt att se det - hur såg det ut efter 10-15 år t ex.

Vidare kom SBU redan för tio år sedan med en stor och omfattande studie kring vilken typ av behandlingar som var framgångsrika:

Flera psykosociala behandlingsmetoder, som karakteriseras av en klar struktur och väldefinierade åtgärder, har gynnsamma effekter mot alkoholberoende. Dit hör kognitiv beteendeterapi, tolvstegsbehandling, strukturerad interaktionell terapi, strukturerad modern terapi med dynamisk referensram, motivationshöjande behandling, parterapi samt strategier där anhöriga engageras i behandlingen.

Slutligen - hela behandlingsapparaten och synen på kompetens kring behandlarna när det gäller beroenden är i Sverige en makalöst märklig manick... Läs gärna vad Utbildningsföretaget Bergströms belyser i denna PDF. 

Ta väl vara på dig och de dina i helgen....

Dag 19 - en låt från din favoritplatta

Problem igen - jag har inte bara en - utan flera favvos. I min serie 21 skivor har jag plockat en skiva per år - och där någonstans på vägen har Midnight Oil helt tappats bort, även om jag har ett inlägg om just den här skivan pre Spotify - slut på det nu!



Här är bandet gäster hos Jay Leno 1993. Lite tråkigt att de skall falla in i aussieschablonen och ha Canberrahattar - men det är en låt som lämpar sig väl till tokdans.

Något som är mycket nice är att Peter Garrett, som sjunger 2007 blev miljöminister i Australien. Det är som om Andreas Carlgren skulle ha varit sångare i Sator och ...nej, just det.

På Spotify finns studioversionen - den svänger minst lika gött...

Dag 18 - en låt som du önskar att du fick höra på radio

Vad är det här för pisslista? Jag vill inte höra på radio, sa jag ju....har jag ju sagt, säger jag.

Men OK - som ett litet spräck. Ett köttsår i skvalet mellan 103-108 mHz så skulle jag bli så oerhört överraskad, helvetet skulle frysa till is om den här kom till mig;



Nu är det här ändå bara första delen av "låten" som annars klockar in på 23:45.

Atom Heart Mother har en alldeles speciell historia. Det är det första album som jag köpte efter det att min far ÄNTLIGEN köpte en stereoanläggning och högtidligt placerade den i mexivillans gillestuga. Vill minnas att det skedde på hösten -76 och att jag blixtsnabbt låste in den gamla rullbandaren, gick och köpte min första vinylskiva. Vid pass 2:21 in i låten kommer en gammal Indian Big Chief loss och hela låten vaknar till liv. Det här är bra skit som har över 40 år på nacken. Spelas alldeles för sällan på radio. Spelas aldrig på Statoil.

Dag 17 - en låt som du ofta hör på radio

Sorry - mitt radiolyssnande har upphört sedan många år tillbaka. I alla fall när det kommer till musik. Ett tag tittade jag på radio. Det var Morrongänget i Göteborg  (tjôt-a-tjôt - goa göbbar) Ingemar, Peter och Linda - som bytt kanal, försvunnit från TV kommit tillbaka och sedan försvunnit igen. TV var uthärdligt för då slapp jag den kommersiella radiosmörjan. Geggig musik från Statoil. Lusigt mainstream och utan finess. (Vi spelar vad vi vill...my ass - Volbeat i alla ära men bara Maybellene I Hofteholder och så ofta...)

En dag hade de besök i studion. Ett helt gäng oruggade mänskor som absolut inte verkade vara van vid att hoppa upp i ottan.



och då lät det inte så tungt som här - det var unplugged och Martin Westerstrand hade dragit ner baseballkepsen en bra bit ner i panna och var insvept i hår och sjal.

Dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar

Jaha.. så var det hatdags igen. Men vad är det för en mänska som satt ihop den häringa listan? Snart blir jag olydig;

Dag 17 - en låt som du gärna hör då du äter barn

Dag 18 - en låt som du får stånd av

Dag 19 - en låt som du skulle vilja ha som soundtrack då du vinner Göteborgsvarvet (eller H60-klassen i Solvikingarnas klubbmästerskap 8 kilometer)

Ja, nåt sånt... men OK, då  älska först och hata sedan - svåååårt. Varför - förträngning. Det verkar som om jag bara kommer ihåg sånt jag ännu gillar.

Jag behöver bli påmind. Letade bland mina CD:s - där borde det väl finnas något... men nä - i så fall har jag redan krängt av det eller kastat skiten.



Suede var på Roskilde 1999 och gjorde tre spelningar på lika många dagar. Jag vill minnas att jag såg en. På orange scen. Jag köpte omedelbart Head Music och spelade CD:n varm samma sommar. Det var krackeleringssommaren och jag mådde inte bäst. Suede fick bli en viss tröst - som numera är outhärdlig - men neutralt är det givetvis en helt OK poplåt - och en ruggigt cool video. Jag gillar den.

I kommentarerna till klippet står bland annat;

If there was ever a Bond movie called Everything Will Flow, this would make the perfect theme!
On the other hand though, Everything Will Flow would be a shit title for a Bond movie.

Jag skriver under på det...

Supa, dricka eller bara ge fan i alltihop...

För ett par dagar sedan skrev jag om en händelse där en människa drabbats av insikt kring sitt förhållande till alkohol.

En kommentar från Nattens Bibliotek löd;


När jag läser det här inlägget så undrar jag återigen VAD som får den ena av två vågskålar att väga tyngre. I den ena vågskålen finns längtan att bli fri från beroendet och alla negativa konsekvenser och i den andra vågskålen rädslan för hur det ska gå utan sin allra bästa vän, flaskan, vid sin sida.

Vad och varför vid just det ögonblicket öppnar sig en möjlighet att trotsa rädslan på riktigt? 

För att överhuvudtaget överväga en annan väg behöver du se att det finns en vågskål.. I ett utvecklat beroende är den andra vågskålens innehåll alltför skrämmande och upplevs inte alls som en utväg, snarare som ett hot.

Istället lever jag i en alkobubbla som enda referensram;

Nyktra människor är trähattar och tråkmånsar. Vad skall folk säga om man tackar nej till ett glas? Det enda som är något sånär kul i livet är ju att då och då kunna slappna av med några whiskypinnar och safta till helgen med lite rötjut vid grillen. Kötta till det helt enkelt. Blir det rågbullar och fairtradethé med KRAV-honung  om jag lägger ner sponken?

Det är först när innehållet i den vågskål där jag själv befinner mig är så obehagligt att jag vågar ta språnget över i den andra med hopp om att det skall bli bättre där - även om jag är skeptisk... mycket skeptisk.

Sammanfattingsvis - innehållet väger över och blir synligt först när jag inte längre står ut med mig själv... det är en bra drivkraft.

Att däremot bli nykter för att någon annan vill det; arbetsgivare, barn, fru, man ller så... är sällan den bästa motivationsfaktorn, även om det kan gå bra det med - insikten kan ju faktiskt växa fram  då jag finner behandling, AA-möten eller vad det nu kan vara som något som gör gott med mig.

Påskputs

Igår var jag på SATS Landala och tuppade mig. Ett bra sätt att inleda påsken. Visst?

Där jag snodde runt bland skivstänger och maskiner i mitt holklinne kände jag mig sanslöst oruggad. Vinterpälsen behövde få sig en trimning.

Jag har verktyg för sånt. En Philips Bodygroomer. Så här ser den ut.

Hej och hå.... jag fejade och donande med mitt kroppslö... kom att tänka på annat under putsprocessen. Så gick det som det gick

Mvh

Skyltdockan

Den högre makten och Gud

Så inne 1991...

Häromdagen blev jag kontaktad av en bloggläsare som ringde och klarade ut att han nu var vid vägs ände då det gällde spriten.

- Mina veckor flyter ihop, jag har inte riktigt koll på vad jag har gjort de senaste 4-5 veckorna. Jg blir aldrig riktigt full så jag ramlar och slår mig, men kvällarna är ett sorts diffust töcken. Så här har det varit nu - från och till de senaste 2 åren.

Jag frågade vad han tänkte göra för att hantera sin situation.

- Jag vill komma i kontakt med en bra terapeut. Sånt där behandlingshem som jag läst att du har varit på är inget för mig. Då måste jag dessutom koppla in min arbetsgivare och det vill jag inte.

Jag undrade hur det kom sig att han inte ville ha den bästa hjälp som finns att få i när man är i den situation han är.

- Nja, jag är ju inte lika långt gången som du… jag har inte dom konsekvenserna. Ingen arbetsgivare som står och knackar på dörren eller att jag super bort ett VISA-kort och så.

Jag förklarade att om man såg oss båda som rökare/nikotinister där båda ville lägga ner - så är det ganska oväsentligt om jag röker 60 cigg per dag och han 30… vi är båda beroende. Det finns heller inget som säger att den som röker 30 cigg per dag ska ha lättare att bli fri från nikotinet än den som har rökt 60.
Allt handlar om motivation, villighet och god behandling.

Vi pratade vidare och kom in på det här med AA.

- AA och grupper har jag inget emot, sa han. Men det där med en högre makt och Gud… det köper jag inte riktigt.

Det var även ett av mina största problem då jag började gå på möten. Ända tills någon klok människa sa att jag redan tidigare varit i kontakt med en högre makt, en kraft starkare än jag. Självklart handlade om alkoholen. Hur många gånger och i hur många år hade jag inte försökt kontrollera det - utan resultat. Slutasats - alkoholen var och är en högre makt. Som jag dessutom trott behård på - som vän, följeslagare, resurs och njutningsutlöare… hade förmodligen inte torskat annars.

Jag förklarade vidare att jag valt att inte göra det här med gudsbegreppet till någon större fråga - jag nöjer mig med att jag får en sorts påfyllnad av sinnersro och lugn genom att gå på möten och det räcker gott. Gör det enkelt - det fungerar, liksom.

Jag önskar min bloggläsare allt gott på vägen mot ett nyktert liv - det är en häftig resa!

... så ute och ensam 20 år senare

Dag 15 - en låt som beskriver mig

I mitt tillfrisknande under de senaste tio åren har jag alltid haft en god inre dialog med mig själv. Så var det nog tidigare också - men jag lyssnade dåligt.
När det kom till att hämta fram något som beskriver mig musikaliskt for jag efter låttitlar, snarare än innehåll. Och ramlade givetvis över Daft Punk med en gång... mest för att mitt liv har gått från Mjuk, Dålig, Slö och Vek till något mer påssetivt.

Landade till slut i den här - mer som en beskrivning över att jag ofta anser att jag borde få något mer än vad jag förtjänar...



Charlie is good, ain't he...? Den här versionen är från turnén 2006. Då hade Keith hämtat sig efter att ha lekt apa i en palm och ramlat ner och crackat huvvet. Originalet finner du på det sublima albumet Let it bleed

Tar nu paus i musiklistan som vällt fram i bloggen under två veckor. Återkommer med Dag 16 om ett par dagar

Dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska

Det här temat ligger snubblande nära gårdagens - skämskudde eller inte.

Men OK - det finns några musikgenres som jag alltid haft svårt att förhålla mig till. Jag känner mig ofta obekväm då det handlar om skitig punkrock och svensk folkrock (Traste..typ). Skramlig och skränig indierock ligger brunt till i mina skivhyllor.

Ett lysande undantag... det trodde du inte!



Electric Six från Detroit, alltså.

Bubblar gör även Lars Winnerbäck  men kom aldrig dragandes med Ramones... då går jag och lägger mig

Dag 13 - en låt som är guilty pleasure

Mmmm... en ondskön låt alltså, något som framkallar skuldkänslor - om jag förstått Wikipedia rätt;

A guilty pleasure is something one considers pleasurable despite feeling guilt for enjoying it. Often, the "guilt" involved is simply fear of others discovering one's lowbrow or otherwise embarrassing tastes, rather than actual moral guilt. Fashion, music, and food (especially unhealthier foods high in sugar and/or fat) can be examples of guilty pleasures.

Visst, anstrykningen finns, och skall jag sitta och diskutera "god musiksmak" med musikkritiker och nördar i största allmänhet brukar mainsstream, reklamradiopop alltid beskrattas och tråkad blir jag. Har skrivit om det förut - symfonisk rock och westcoast (Toto, David Foster, Peter Cetera,) är sånt som många i min sits borde skämmas över. Nänänänä... den lätte går inte. Förlorad är jag.

Det finns däremot en låt som jag gillar - men inte borde;



Och hur kommer sig nu detta? Det är väl magstödskänslan och min svaghet för snygga produktioner. Till skillnad från dag 2 (hatlåten) är det gjort för att tjäna pengar - fast snyggt, så jag blir lurad.

Sedan finns ett annat pojkband med irländskt ursprung som bubblar till det i skämskudden;

Boyzone med No matter what - som jag dessutom trodde var "nåt' med Kenny Rogers när jag hade den i huvvet och smågolande själv...

Har du en eller flera skämslåtar? Bring'em on...

Här finns en Spotifylista där du kan lyssna på andras skämslåtar

Dag 12 - en låt av ett band du hatar

Precis som dag 2 - din hatlåt, så är det inte helt lätt att hitta band att hata. Kanske för att jag inte är särskilt hatisk av mig.

Att plocka fram en grupp/band som jag tycker genuint illa om eller det de representerar är inte heller särskilt svårt. Vit maktmusik t ex. eller all annan musik som bygger på att några är bättre eller sämre. Intoleransens drivkraft och allt den står för i musikalisk väg går bort.

Så hatlåtar kommer väl närmast att handla om musik som egentligen är skapat för att göra människor glada och på gott humör - men som för mig bara blir oljud. Jag blir missmodig, vill fly och trycka in ett flertal träblåsmunstycken i gommen på de som tutar i luren. Eller så börjar det rycka i kroppen på ett dåligt sätt. För den är även odansningsbar.



Det här är civilingenjörsmusik. Turligt nog hittade jag ett klipp från tysk TV. Det verkar vara nån' sorts Gokväll - eller "Sommerabend mit Kartofflen und Bier".  Kolla klippet vid prick 1:09... "Knolle". Bara en sån sak.

Notera även den finska stämningen i publiken innan programledarna kommer in...

Men OK - ett band att hata... mja... håll i dig nu, för här kommer ett band vars musik du kommer att älska att hata. Brötzmanns trio... är har du grabbarna som gav spräckjazzen ett ansikte och de har i fråga om musikkonstens utveckling betytt vad jordfräsen betytt för trädgårdsnäringen...lova mig att  lyssna i åtminstone i 3-4 minuter. Du kommer aldrig glömma vad du hört. Inte dina öron heller.

Dag 11 – en låt av ditt favoritband

Mina favoritband är flera. Så den valda låten kan inte kallas representativ till 100 %. Jag plockar ur "husgudsarkivet" där van Morrison trängs med Genesis, Neil Young, Yes, Peter Gabriel, Pink Flyd och Eric Clapton. De flesta av de uppräknade kommer på ett eller annat sätt att förkomma på 30-listan - mern här finns den smutta combon Roger Waters & Van the Man. Har hyllat den här förut - och själva låten är klart på min 10-bästa lista. Jag tröttnar aldrig på den . Den är makalöst bra Och van Morrisons vresiga stämma som intonerar på ett helt mästerligt vis reser mina nackhår - Nackhårsresande musik får alltid högsta betyg. Klippet är från konserten i Berlin 1990

Det här youtubeklippet har inte högsta kvalitén - hittade ett annat, men det var inte läppsynkat. På Spotify hittar du den här versionen på soundtracket till Departed - en film som i orginal var en Hong-Kongrulle. Den hette då Infernal affairs



Mannen i truckerkepsen + amerikanska porrfilmsskägget m/1976 till höger om Van ser lite malplacerad ut, visst? Det är Garth Hudson från The Band..tror jag. Eller Levon Helm - dom är så lika i det där bandet. Alla har skägg och nåt på huvvet

Dag 10 - en låt som får dig att somna

Det är svårt att somna till musik - ofta bli det något skumt New Age:igt. Nån soft Electronica eller så...

Det här guldkornet skulle gärna fått vara 15-20 minuter längre... då hade jag somnat sweet...



Det finns en bubblare - på Spotify

Dag 09 – en låt du kan dansa till

Alltså.... jag kan verkligen inte dansa. Jag kan röra mig till musik, vilket enligt enligt många är något helt annat än dans.

En gång i tiden gick jag och lärde mig dansen grunder. Old school. Hos Frank Langer och Apollo Dansstudio i Uddevalla 1972. Det var foxtrot, cha-cha och bugg. Det var säkert fler danser - men dom kommer jag ihåg.

Sen började jag dansa onykter. På diskotek. Då var det 1976 och KC & Sunshine band som gällde. Var det snälldisco spelades  Björn Skifs. Vi gick ofta på  Discoteque Angelique. Eller... vi gick alltid dit - för det fanns inget annat att välja på. Om man inte ville ta en surt fullpackad SJ-buss till Ellös och dansa styrdans till orkestrar i monkeysuits och namn med "Z" i.

Kring 1980 kom Ska-musiken, Lipps inc och annat som möjliggjorde avvigdansen (stå still på samma ställe och pröva att stuka fötterna...liksom)

På Ios 1982 föddes totaldansen vilket gick ut på att få upp maxpuls på 3:33 - såpass lång är Start me up.

Efter 1982 har mina dansövningar ofta skett i berusat skick. Ibland mycket berusat..typ till "Shine on your crazy diamond"...den är inte dansvänlig, men promillevänlig och soft...


Här är iaf Weather Girls - den får alltid igång mig full som nykter. Det börjar rycka i benen - sen är det kört.



Förresten så är en av Väderflickkorna   - Martha Wash - bekant på ett annat sätt. Hon har en driven pipa. Även den här är svår att förhålla sig lugn till

Dag 08 – en låt som du kan hela texten till

Hog Farm var från början ingen låt av Pugh - utan ett hippiekollektiv, eller nåt som kom till Stockholm i början av 70-talet. Sedan skrev Pugh. Och sjöng. Han var proggpop utan att bli så där gravallvarligt politisk som Wiehe och dom. Från slutet av 70-talet är Pugh hyfsat olyssningsbar - men under åren 1972-76 var han en av mina husgudar och jag plockade ut allt han spelade. Hog Farm-licket är ett av de första jag lärde mig, vid sidan av det obligatoriska Smoke-on-the-water-riffet. Väck mig i sömnen och jag drar alla fyra verserna rakt av. Och vevar med högerkardan samtidigt...

Dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle

Det här är svårt.. men kärleken i livet - S - när hon och jag hade vår första IRL-kontakt  kom hon farande i alldeles för hög hastighet  in en silvrig Hyundai Accent nerför gatan uppe i Landala.

Jag stod och väntade med en azalea i knapphålet och skulle bekvämt lotsa in S på Pasta Etc

för en första middag tillsammans.

Istället höll jag på att bli nerskvätt av snömodd när den där bilen kom rasande nerför gatan. Det gick så fort att jag endast skymtade ett vackert blont hårsvall och tonerna av en bilstereo som krämade på så stänkskärmarna vibrerade och skrällde

Det var givetvis inte det som var det speciella tillfället - utan mer kvällen, fortsättningen. Men Anastacia kommer alltid vara med i sinnet då jag tänker på första gången vi sågs.

Dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe

En låt som påminner mig om ett ställe; Jaha...London Calling påminner mig om London eller Fairy tale of Newyork påminner om... osv - för enkelt.

Så - då gör jag det svårt - svår musik för en svår plats; Tangerine Dream och deras Ricochet - ett tyskt nedslag i dåtidens electronica från 1975.
Platsen; min folka i natten på motorvägen mellan Uddevalla och Göteborg. Den var perfekt att sätta på i höjd med Kungälv - sedan räckte den upp till Ljungskile.... så högt som möjligt. Det blev inte mer Star Wars än så på den tiden...

Dag 05 – en låt som påminner dig om någon

Oj - det här blir nästan för mycket - för jag förknippar lätt personer + låt = relationsstatus - så jag får gräva och plocka fram något där kanske låten framträder mer än personen.

Och johodå - En perifer officerskollega som jag hade till kursare på Kvarns stridsskola har kommit att bli mer låten än mannen för mig.
Anledningen - jag hade varit i Grekland Ios på sommaren -84 och hört den här sången - men visste inte vem som sjöng, och som alla vet - 1984 var inte året då allt gick att ta reda på så där googleenkelt.

Så en kulen höstkväll hörde jag välbekanta toner i en korridor på elevhemmet; Jodå - där låg Ahlberg...eller om det var Ahlstrand... och lyssnade.

Två veckor senare hade jag fått ordning på musiken och hade ett helt eget C90 med bland annat Gerry Raffertys Baker Street

Dag 04 – en låt som gör dig ledsen

Tom Waits är ju inte precis någon Magnus Uggla...nej - det är han inte. Mer "Neil Young in an instant sadness" eller "Bruce Springsteen with a broken soul" - Hela skivan Mule Variations kom jag över under svår tid av mitt liv. Det är kanske därför det sitter djupt. Waits är magnifik. Helt outstanding. Han är med på min "måste se"-lista.




They hung a sign up in out town
"if you live it up, you won't
live it down"
So, she left Monte Rio, son
Just like a bullet leaves a gun
With charcoal eyes and Monroe hips
She went and took that California trip
Well, the moon was gold, her
Hair like wind
She said don't look back just
Come on Jim
(Chorus)
Oh you got to
Hold on, Hold on
You got to hold on
Take my hand, I'm standing right here
You gotta hold on

Well, he gave her a dimestore watch
And a ring made from a spoon
Everyone is looking for someone to blame
But you share my bed, you share my name
Well, go ahead and call the cops
You don't meet nice girls in coffee shops
She said baby, I still love you
Sometimes there's nothin left to do

Oh you got to
Hold on, hold on
You got to hold on
Take my hand, I'm standing right here, you got to
Just hold on.


Well, God bless your crooked little heart St. Louis got the best of me
I miss your broken-china voice
How I wish you were still here with me

Well, you build it up, you wreck it down
You burn your mansion to the ground
When there's nothing left to keep you here, when
You're falling behind in this
Big blue world

Oh you go to
Hold on, hold on
You got to hold on
Take my hand, I'm standing right here
You got to hold on

Down by the Riverside motel,
It's 10 below and falling
By a 99 cent store she closed her eyes
And started swaying
But it's so hard to dance that way
When it's cold and there's no music
Well your old hometown is so far away
But, inside your head there's a record
That's playing, a song called

Hold on, hold on
You really got to hold on
Take my hand, I'm standing right here
And just hold on


Apropå ledsna texter - den här (Spotify) kan få ett hjärta att blöda (Youtube)

Dag 03 – en låt som gör dig glad

Coldplay har jag egentligen ingen bra relation till.Förstrött lyssnade jag på  X&Y och sedan Viva La Vida-skivan. That's it. Inte så mycket mer - men varje gång jag är ute på springtur och den här kommer till mig, så blir min kropp som ett bubbligt provrör...det pyser och fräser invärtes. Det bildas gladskum och hela kroppen ler. Få sånger framkallar det här hos mig - men den här har det. Det har den. Ett lyckopiller.

Dag 02 – din hatlåt

Det här var värre... favvolåt  är lätt att hitta - eller - det finns många att välja mellan. Hatlåt - jag vet inte riktigt.
Det borde handla om något som jag bara tycker genuint illa om på grund av att den fått oförtjänt gott rykte och slagit stort, blivit en sommarplåga.

Eller något med Håkan - men det blir också svårt - sätt bara dit en vettig sångare - så kan nästan alla hans låtar bli riktigt bra.

Men är det något som plågar mig svårt är när några smegmahjärnor kletar ihop sig för att knåda ut lite med deg ur en redan ägd skara fans. Titta här bara... och nej, det är fan inte stabilt

Bubblare: Allt med Scooter och Dr Bombay

Dag 01 – din favoritlåt

Layla med Eric Clapton - den kommer alltid upp bland mina guldkorn. Spotifylänken går till originalinspelningen som kom till för dryga 40 år sedan.

Youtubeklippet är från 1988. Då har Clapton äntligen blivit nykter efter många års harvande i alkoträsket och han har här ett högst mäktigt anslag i sitt framförande. Mark Knopfler står och studsar som en överladdad 3-åring i bakgrunden. Jag förstår honom
.
Att Clapton hamnar här och att Layla blir min favoritlåt handlar minst lika mycket om att jag läst hans självbiografi - en något träig historia - men så tragisk. Och igenkänningsfaktorn är påtaglig, och det är märkligt - att en gitarrhjälte och en övervintrad militär från Sveriges västkust kan förnimma samma sorts känsla av förtvivlan och kamp.

30 inlägg - 30 låtar

Några av de bloggar jag följer håller på. Mymlan och Medelklassman till exempel... och själv är jag rådvill när det gäller bloggens innehåll - det här är tacksam utfyllnad - ty, Music is a spiritual guidance trough life....

Inläggen kommer inte i en följd - nån måtta på nörderiet får det vara

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Surfskolan

Vi hade bestämt oss - vi ville lära oss att surfa. På riktigt. Genom tips från Bali-Christine visste jag att Pro Surf school var bra.

Riktigt bra och seriös skulle det visa sig. Efter bara ett par timmar så surfade jag - stod upp på brädan och for in mot land....

I början var det .... inte stabilt. Att surfa är en tekniskt avancerad vattensport, där val av bräda, dess längd och vikt med mera avgör hur lätt den är att surfa på. Här står jag på en 9 fotsbräda i skumplast. Lämpligt nybörjarverktyg.

Vi var tre surfare som hade en instruktör och det var precis vad som behövdes. Utan instruktioner hade jag inte kommit upp och fått ordning på det här.

I och med att jag fått lite nötning av grunderna; fånga "rätt våg", paddla, ställa sig upp på rätt sätt och dessutom börjat svänga så har jag fått mersmak. För att tala golftermer har jag 45-50 i handikap - men jag är biten. Biten till tusen.

E - bäst i klassen!

Det gäller även döttrarna E o M som gled fram så fint  - speciellt dotter E som siktar på att bo i Australien ett år - att surfa där är nördvändigt.

Att jag själv inte stått på en surfbräda före 50 års ålder är ett direkt tjänstefel som jag skyller på tidgare fokus gällande australiensisk öl, lättsinnigt leverne och dimmig hjärna.

M - med rätta stuket. Lance (AUS) tittar på

Det här blir sista reserapporten från Bali. Efter en vekca på Kuta-Legian flyttade vi till Nusa Dua och ett brackigt dollarhotell som hade helt enastående rum, men i övrigt gav en känsla av för mycket... av allt.

Coma Garden och möte med vågorna & döden

Norman Bali återkom civilklädd i en liten van på torsdagen då det var dags att åka från Ubud till Legian och Rama Garden Hotel.  Du kan se hotellet på hemsidan och det är mycket inbjudande. Den fotografen visste vad han skulle göra för att få allt att se bättre ut än i verkligheten.

 Poolområdet - det var det bästa. En lummig innegård och stillsamt porlande vatten från fontäner och så. Inga gatuljud Ett verkligt lyft. Här trivdes vi! På kvällarna tände personalen ljus och satte längs hela poolkanten. Mycket rogivande.

Det tog annars inte mer än två nätter, så döpte vi om hotellet till Coma Garden Hotel.
Personalen hade nån sorts vegetativ approach till det här med att fokusera. Det kunde vara 2-3 mänskor som ägnade långa stunder åt att jaga små frön och blad som hamnat i poolen - men ingen ägnade ett öga åt de drivor av disk, tomma ölburkar, bananskal och annat som poolgäster lämnar efter sig. Istället for de runt med håvar och jagade löv.

Eller - skrubb av betonggolv runt poolen. Där var så rent att jag gärna haft picknick utan rutig filt. Oh - tänk om samma omsorger lagts på sängkläder, badrum och textilier inne på rummen....

Det här rummet bodde S och jag i. Sju nätter. Det hade varit OK. Men är det något som gör mig lätt pissed off - så är det undermålig städning. Det skall vara rent. Gärna enkelt. Men rent.

Det var det inte. Det var riktigt lortigt emellanåt. Om du ser airconditionanläggningen på väggen - så hände vid tre tillfällen under veckan att den läckte vatten. Mycket vatten. Ner på den stoppade och murrigt gröna fåtöljen. Gissa om det bodde saker inne i den.. mögelsvamp, typ. Sänghimlen var mer grå nuförtiden men var säkert trevlig och gav ett mysigt intryck som ny. Då hjälper det inte att handdukarna är vikta som svanhalsar och att lotusblommor ligger strödda över sängen. Vid två tillfällen fick vi dessutom be om helt rena lakan - fast det var utbytt. Utbytt men inte rent. Återigen - fokus - fast på fel saker.

Två nätter vaknade vi dessutom av att aircon tröttnade och sa ifrån. Från ett stillsamt surrande till ett ljud som påminde om en tryckluftsborr...bara så där. I 10-20 sekunder - för att sedan upphöra. Andar?


Några IRL-foton:

Mögelfåtöljen till höger

Frukten på bilden som hotellets hemsida ståtar med var utbytt... till lô

Turligt nog var hotellets foto av rummet taget då dörren in till detta badrum var stängd. Badkaret var sällan skrubbat och hade en sorts patina som bestod av australiensiska hudavlagringar, tvålbitar och halvätna smörgåsar.

Slutgnällt.... och ja - vi gav mycket rak feedback många gånger under vår vecka. Vi var mycket osvenska. Jag langade ut smutsiga lakan, en skitig morgonrock och såna där små tvättlappar... allt detta skulle vara vitt, men hade anstrykning av brunton och konstiga fläckar. Hennatatueringar? Blod? Vegemite? Jag ville inte veta - jag ville ha rena lakan.

Här syns den solstol/parasollgrupp som blev vårt basläger under veckan på Legian. Två yngre balineser skötte uthyrning av möbler och solskydd. De hade till och med små baljor för fottvätt - så att vi slapp sanda ner våra solsängar... sånt gillar jag.

När vi varit på stranden en stund ville jag utforska. Kliva iväg. Norrut mot Seminyak. Plötsligt en alldeles för stor folksamling för att det skulle kännas stabilt... mycket riktigt. En ilandfluten kropp som några tappra livräddare gav hjärt-lungräddning. Förgäves. Saken blev inte bättre av att det tog mer än 30 minuter för en ambulans att komma till stranden. Får jag gissa på att det var vissa trafikstockningar som fördröjde...

Veckan på Kuta-Legian kunde definitivt börjat bättre än ett möte med den flytande holländaren. Så surt.
Under veckan lärde vi oss det mesta om undercurrents, rips och annat som en surfare måste ha koll på.

Surf, ja... mer om det i nästa del som poppar upp om några dagar

Does your mönkey bite?

You must get yourself ö proper license for that mönkey...

Det är nåt med apor. Helt klart. Att som i utkanten av Ubud få se dem i full frihet och dessutom mycket närgånget är en häftig upplevelse.

En promenad längs Monkey Forest Road i Ubud för dig efter c:a 20 minuter till en av ingångarna. Redan där möts du av nyfikna makaker och banansäljare. Du kan läsa mer om apskogen på hemsidan här.

Ge apan en banan!

Dotter E som hade bananerna i sin väska fick uppleva känslan av att ha en apa på axeln...

 på riktigt

Efter apskogen hade vi fortfarande en hel dag att slösofta i Ubud och  kunde chilla på caféer, få massage, gå på marknad och SHOPPA!

Jag är mycket stiff när det gäller shopping. Typsikt kepsstraight som helst bör parkeras på en fånstol inne i entrén av ett random köpcenter medan alla springer runt och provar, jämför, prutar och funderar, går ett varv till och letar efter bättre, annat och så...

 Inte jag. Det enda som kan få igång mig är stora hemelektronikaffärer. MediaMArkt - tysken, alltså. Där kan jag hålögt dregla omkring och förlora mig. Tidsmässigt kan två timmar lätt flyga iväg... och hoppsan... ska ni stänga?

Men - Ubuds små affärer är speciella och ofta mycket oturistiga. Där  finns verkligen mycket speciella föremål och kläder som du garanterat inte hittar någon annanstans

Yogakatter till exempel. I trä och 20 cm höga då.

Två nätter i Ubud...tja - en till hade inte gjort ont - men nu var det dags att åka till Kuta/Legian för strand, bad, surf och turism på allvar.

Nästa reseinlägg: Drunkningsolycka, Hotellbekymmer och strandliv

Världens gång..

Det är skit med Japan... jordbävningar, tsunami och härdsmältor.

I Libyen är det typ världskonflikt - många mot Gaddafi

Samtidigt - möte på Aftonbladet redaktion. Våndan är stor - Japan eller Libyen - vad skall vi toppa med.

Sån tur att de fick nys om ett scoop som överskuggar tramsigheter i Asien och Nordafrika... och nej, jag köper  ingen Aftonbladet idag heller...

Jag känner givetvis empati med Elisabeth och givetvis är en skadad höftled inget att vifta bort - det var inte det jag ville åt. OK?

Inte bara Bali...

Min gosstjärt är inte enbart parkerad framför en dator. I stelt mak framlider den och resten av kroppen utsvävningar precis som vanligt. Ett exempel från idag

Så olika - så det slår över

För några inlägg sedan, så beslöt jag att ta mig igenom några av de senaste årens mindre lyckade filmprojekten av svenskt ursprung som poppat upp
under kortare tid på biograferna.

Först ut var ofrivilligt nog Helena Bergströms Så olika

Det var en film som jag kan tycka mycket om - som ett illustrativt komp till en LSD-tripp funkar den utmärkt. I en haschdimma skulle flabben flöda fritt.

Numera är jag nykter. Därmed inte sagt att livet behöver vara tråkigt och grått. Men Så olika ger mig bara svårmod och många, långa funderingar. Samt några goda skratt på fel ställe och av missriktad art.

Filmen i korthet:

Ensamma mamman Lotta är nyblivet finansborgarråd i Stockholm medan hennes lillasyster Sanna är framgångsrik tv-producent. Trots att båda har såväl trassliga yrkes- och kärleksliv dras de till män som är deras raka motsatser.

Låter det upphetsande? Det är det inte. Det är absurt. Det är jättekonstigt. Men - det är nog inte meningen att det skall vara det - och då blir det bekymmersamt.

Att Nutley producerat och hans fru regisserat gör ju att  nepotismgeggan svämmar över och dränker all möjlighet till normalt kvalitetstänk. Det är OK. Det är förståeligt. Men att castingen skulle balla ur - det trodde jag inte. Kan bero på att filmen inte har någon namngiven rollsättare.

Johan Widerberg spelar Kristian Berg-Möller. Han är djurskötare och hänger med surikater mest. Trots att hans rollfigur har en dubbelnamn och trots att han har ett svårmodigt emo-drag över sig. Djurskötare skall vara gingerballs typ Jonas Wahlström och hurtigt kela med djuren. Johan är bara svår. Så oemotståndligt svår.

Rolf Lassgård är lämnad av sin fru men sover kvar i samma dubbesängsram, fast en bäddmadrass saknas. Han får span på Richard Wolff som gestaltar Max Scheele. Max är givetvis bög och spelar teater. Han spelar Åååågust Strindberg. Lassgård går och ser denna föreställning som om det var Sound of Music (det vill säga väldigt många gånger...). Och blir förälskad. I Max.

Sanna är alltså TV-producent och skall göra ett slags Allsång på Skansen, men det skall vara ambulerande, så att artisterna är bland älgar. Eller åker karusell. Arvingarna åker karusell och sjunger.
Det här är en mycket förvirrad film, men faktiskt - det händs så mycket konstigt hela tiden att jag hade kul medan jag tittade, och jag skattade en hel del, men säkert inte åt rätt saker.

Yster av denna första film, skall jag gå loss på nästa. Väljer mellan Hanna med H eller Änglavakt.

Återkommer….

Balibildspel

På förnämliga sajten animoto.com kan du för en avgift på 200 kr/året skapa fina fotominnen. Proffsigt blir det. Inte sant?




Välj gärna helskärmsläge och HD-kvalité 720p.

Musiken är från en skiva som jag hörde i en affär på Monkey Forrest road i Ubud.

Så här der den ut:

On tour with Norman Bali

Mr Bram tittade fram, helt enligt sina löften, och gav några förslag till lösning på mitt dilemma. Eftersom vi stod utan bostad, mål och mening dagen därpå var hans prospekt lättköpt. Det var dessutom varmt. Jag ville inte jiddra i en hotellobby. Jag ville bada, sola och vältra mig i en solstol på stranden.

Mr Bram föreslog; imorgon kommer Norman Bali och en chaufför och hämtar er. Ni kommer att få en guidad tur "klassiska Bali" (även om det här luktade touristtrap lång väg, så föll jag för Mr Brams lena säljröst) turen avslutas med att ni lämnas vid ert hotell Villa Chempaka i Ubud. Två dagar senare hämtas ni av Norman Bali och körs till Rama Garden Hotel i Legian. Där bor ni de sju nätter som återstår innan ni skall bo i Nusa Dua.

Ok, ok, ok… efter lite dividerande och valautaomvandlande lät det som en bra deal. Jag orkade i vart fall
inte stå emot utan lassade fram mitt plastkort och lät chipet glida in i Mr Brams väloljade transaktionsapparat.

Så - resten av dagen handlade om solskyddsfaktor, bränd hud, varsamhet och förmaningar om att äta rätt eftersom morgondagen var transport. Mycket transport.

Allt gott så. Norman Bali visade sig vara en habil och språksam guide som gjorde ett styvt jobb. Hans informativa haranger kunde blivit påfrestande om det där med informationsinhämtning och filtrering inte står högt på agendan.

Vi fick i alla fall klart för oss att balineserna är närmare 4 miljoner till antalet och att en medellön ligger på mellan 100-300 dollar per månad. Den som tänkt sig en studieresa för att granska det indonesiska sjukförsäkringssystemet kommer att bli liggande vid poolen eller sitta i en bar och dricka Bintang - ty något sånt system finns inte. Blir du sjuk - inga pengar. Jag tänker på alla de med fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom eller depressioner. Tveksamt om de diagnoserna alls finns på Bali. AIDS finns däremot. Tre dödsfall per dag. Om man översätter det till svenska förhållanden skulle 2 500 svenskar per år dura av i AIDS. Fullständigt oacceptabelt, för att använda politikertermer. Mer om detta och jiggy-jigpojkarna kan du se på SVT play fram till 9 april. Sevärt
Norman berättar vidare att kineserna är "crookies" och äger det mesta som är stort i hotell- och turistväg. I klartext - ät på små ställen. Bo på ännu mindre. Bra att veta.

Norman och chaufför tar oss till barongdansen - till att börja med.
Alltså han heter inte Norman. Han heter Nyoman, vilket betyder att hans mamma fött två barn innan honom. Du kan läsa om balinesisk namngivning här. Lite gulligt att om det kommer ett femte barn (det finns ju bara fyra att droppa) så får det barnet heta Wayan Balik (Wayan igen). Det är lite bättre än Trasiga Gummit. Erkänn...

 Barong på gång...

Barongdans. En sextimmarsopera nedkortad till en timme. Dessutom med svensk manual för att förstå vad som händer. Barongen har huvudrollen. Han skall vara snäll - men jag tycker inte det är någon mysputte direkt...

Utsketet kaffe - 80 spänn koppen. Se förnedringens slöja

Indisk palmmård - at work. Första delen. Avslutningen skiter vi i

Vi fortsätter vår guidade svennebanantur och stannar till vid en fruktodling där de även har Luwak-kaffe. Världens dyraste kaffe. Ett litet mårddjur, typ. Är ute på natten och käkar de finast bönorna. skiter därefter ut dem. Dessa bönor tas om hand och tvättas, rostas och vips så hamnar de i en kaffekopp. Det är en sån jag dricker. Gott? Ja. Värt 80 spänn? Nej.

Norman Bali och dotter E tittar på när jag sörplar kaffe

Mount Batur och Trunyan village som ligger på andra sidan sjön. är nästa stopp. Lite speciellt hantering av döda där, som du kan läsa om och se bilder på om du följer länken. De läggs i öppna kistor och på grund av en speciell trädsort avger liken ingen lukt. Byns innevånare kallar sig själva för Bali Aga -sanna balineser och deras religion är pre-hindu

Vidare gick så turen till risterasserna nära Ubud. (bildgoogla Ubud - det är makalöst!)

Under dagen var vi också i Celuk och skulle visas silvertillverkning och smycken. Måttligt roande. Vi hann också med en avstickare till Mas och köpte då en del träsniderier. Norman Bali berättade att han tyckte att vi skulle köpa. Han och chauffören fick 2% var i kommission för alla våra köp under dagen.

Kymigt. Jag ville hellre stoppa till dem  100 000 rupiah (75-80 kr) istället för att bli indragen på olika prutsessioner med slutresultat att jag handlat för 4 000 kronor - vilket skulle krävas för att Norman och chauffören skulle få sitt. Jag misstänker en "middleman" i det här - som tar mer och förväntar sig att Norman o föraren skall leverera. Annars vore systemet satt att självdö. Eller hur?

Till slut landade vi i Ubud och checkade in på Villa Chempaka som Mr Bram hade ordnat. Det var mycket smutt och privärt. Ett riktigt toppenboende. En fördel är att gilla grodläten. När det blev mörkt drog ungefär 49 783 grodor på omgivande risfält igång med en Wagneropera på grodspråk, men vi sov gott i alla fall.

I nästa avsnitt; Monkey Forrest och Ubud

Sanur Beach Hotel, Kuta och löpträning

Den första nattens sömn var av karaktären Alienresa. Som om vi färdats i ett rymdskepp under några eoner och bara klev upp som om inget hänt trots att lååång tid passerat. Sällan har min sömn varit så obefläckad. Det var som att jag varit nedsövd på tunga droger. Det var helt klart resan som talat till mig på ett bra sätt - för nu skulle jetlagen inte bli ett bekymmer.

Vi vaknade upp i vårt rum - det såg inte riktigt ut som på bilden, men nästan

På Sanur Beach Hotel stegade vi ner för frukost. Jag hade först tänkt att ta min Toshiro Mifune-morgonrock från garderoben och strolla ner till frukosten, men eftersom jag saknade samurajsvärd och hårknut i nacken, så fick det vara.

 Hai!

Djungelshorts och svart linne på en blek kropp = gott nyanländ. Sällan är kroppen så blekt vitmenad som i mitten på februari. Dotter M tog foton på mig och S vid första kvällens middag - men de har jag kraftfullt deletat; vi såg ut som två färska vattenlik. Klädda i vitt för säkerhets skull. Tyckte nog att balineserna var ovanligt återhållsamma första kvällen. Inte påflugna alls

Frukosten var buffé. Med korvar. Müsli. Och Speck. Det var mycket tyskt. Eller danskt. Kanske holländskt. S o jag, som båda är 50+are, sänkte medelåldern rejält vid buffén. Döttrarna E o M var gott aparta i den här frukostpaviljongen som påminde om ett äldreboende i kolonial stil.

Alla män var vithåriga och hade khakishorts. De skred fram och hade i flera fall koloniala översittarmanér gentemot den alltigenom vänliga personalen som var närmast övernitiska i sin strävan att hålla borden rena från avätna tallrikar och urdruckna koppar. Det gällde att hålla i grejerna om man inte ville stolpa iväg och ställa sig på kö hos omelettmannen för att den föregående äggrätten blivit snodd av en servitör.

Omelettmän - det skall tydligen finnas på hotell som håller en viss klass. Sanur Beach Hotel inget undantag.

Åter till de övriga gästerna; under de två dagar vi var på hotellområdet såg vi samma typ av människor mest hela tiden. Och handdukspaxningen vid poolen var raffinerat. Förtjänar nästan en egen bloggpost.

Tiiidigt morgon efter andra natten var jag "up with the cock" so to say… lite tjusig morgonlöpning längs strandpromenaden var det tänkt.
Jag intog först balkongspanläge och noterade att handdukar var utplacerade redan i soluppgången vid 6-blecket. Hur var det möjligt? Handduksmannen öppnade ju inte sin kiosk förrän 8?

Svaret låg i en lömskt tysk list… bulvanhanddukar från dagen innan… och sedan frampå förmiddagen då gick de och bytte ut sina gamla strandbadlakan mot nya fräscha. En sån olydnad kan ju inte en svenne klara. Vi är ju vana att följa instruktioner och eftersom det stod att "towels has to be returned on the same day" och våra rumsnummer noga skrevs upp - hur skulle vi våga?

Skön lirare i hotellträdgården med blomma bakom örat

Danskarna var annars irriterande många på hotellet. Och de var verkligen där. Bara där. Det var som att poolområdet utövade en magnetisk kraft på allt tungoljud som danskarna frambringar.

På eftermiddagen hade ett kuvert stoppats in under dörren till vårt hotellrum 711 (7-eleven). Det var från Mr Bram. Han skrev på god svenska att han ville visa oss vad Bali hade att erbjuda och skulle svara på alla frågor. Dagen därpå skulle vi ses i receptionen. Här överraskade Globetrotter genom att oombedda vaska fram en lokal agent. Stiligt. Samtidigt förstår jag att ingenting är gratis. Givetvis vill Mr Bram göra mersälj på oss i form av fler hotellnätter, utfärder och annat. 

Min första löprunda på Bali

På kvällen skulle vi till Kuta. Dags att hur det utvecklats sedan 1988. Hrm. Jag kände inte igen mig. Inte alls. Det som då var "a sea of shit" och mest påminde om en vattenskadad by i vilda västern var nu något helt annat. Storstadsmiljö. Trångt. Påfluget. Bilar. Internationellt.

Vi åt middag på klassiska Mades Warung. Längre ner på samma gata fanns Hard Rock Café. Lite dubbel inför det - precis som att Starbucks hade knölat in sig i hjärtat av Ubud.

Det tog lång tid att ta sig till Kuta. Här ovan syns förklaringen. Ett random vägarbete i en viktig korsning. Där kom förklaringen till varför de sista 500 metrarna av taxiresan tog 20 minuter.

Vi skulle ha fatt i ett boende också. I Legian var det bestämt. Efter Mades Warung - mätta och nöjda gick vi Jalan Legian norrut för att hitta Hotel Puri Thana Lot. Mest för att Aftonbladets resguide sa så här;

Hotel Puri Thana Lot,
Legian
På en liten bakgata mellan stranden
och huvudgatan ligger det
här mysiga hotellet med pool
och en grönskande trädgård.
Rummen är enkla men rymliga
och utanför varje rum finns en
liten uteplats med stolar. Här
kan du få massage, boka turer
och hyra vespa. Ett dubbelrum
med fläkt kostar från 115 kr och
ett rum med AC kostar från 160
kronor per natt. Frukost ingår.
Tel: 0361-752281.

Detta visade sig vara en av resans få, men större besvikelser. Framförallt var prisnivån sanslöst upphissad och det rum vi till slut blev visade skulle kosta 330 kr/natt. Portiermannen var dessutom mer intresserad av att ordna med ett hängmappsystem i receptionens bakre delar än att hyra ut rum. Lumpet molokna tog reseledaren sitt nu övertrötta damsällskap och forslade hem oss i en sval blå taxi.

Mr. le Boss  (så kallades jag av så gott som alla balineser i Kuta-Legian - tyvärr är det inte samma tilltal på Konsum hemma  i Landala...) hade misslyckats i reseledaruppdraget och fick en orolig nattsömn, men grep efter ett halmstrå i Mr Bram... "kom fram, kom fram - Mister Bram"  - med detta febriga mantra trynade jag in....

I nästa avsnitt; På tur med Norman Bali och två dagar i Ubud