En inkommen avisering

Under flera år har jag följt en blogg där orden hanteras med värdighet, surrealistisk anstrykning och ofattbar nakenhet.

Länge har jag väntat på att det HÄR inlägget skulle dyka upp. Det är så värt!

anjo  - guldgosse och köttvän (ja..vi har alltså träffats AFK)  - lev i nuet älska livet!

Bandar Obama?

När Barack Obama gav ut en spellista på Spotify började det gå upp för mig vilka möjligheter saker och ting får… jag menar – Jimmy Carter hade fått mecka ihop ett sketet blandband. För så var det. Skulle du få din musiksamling spridd pre-2000 hade du egentligen inga andra alternativ - om vi nu tar oss tillbaka till rötterna för musikduplicering. Kassettdäcken var altaret, innehållet i skivbacken dess sakrament – inte någon smidig programvara från Spotify…eh…dator?

I min vindskupa på Sunnerödsvägen 5 tillverkade jag många ”kit” under åren 1979-81. Produktionen flyttades senare till Jarlsgatan 3 F. Efter 1986 upphörde kittillverkningen (Jag blev med CD) – men det var en fin tid. 1999 gjorde jag på beställning ett kit då några vänner firade dubbelbröllop. Succé. Jag var fan bra på att få ihop kit.


Med ett Marantz SD 1000 kassettdäck som jag köpt på avbetalning i musikaffären ”Oktaven” i Kochs gränd för 1000 spänn (motsvarar idag c:a 3 500 kr) (det hade ”super hard permalloy head”) i silver och några skivbackar med 50-300 (det svällde under åren) skivor gjorde jag ”kit” på 90 minuter för att berika mig själv och de ställen som jag var ute och hinkade bärs på. Det fungerade utmärkt. Idén fick jag från Korfu där strandbarerna på Pelekas beach inte hade några speciella DJ:s på dagtid, utan man räckte fram sitt hopknåpade band med behaglig afterbeachmusik.

Något av det bästa var – det skänkte mig faktisk en djup inre, lätt autistisk, tillfredsställelse – var de band som klockade in på 47 minuter jämt och när sista tonen klingat ut endast hade 2-3 cm tape kvar på spolen. Den!

Att skapa ett sånt blandband tidsmässigt var svårare än du kanske tror – OK det gick att finna en primitiv metod för detta; när det var ”lite band” kvar på spolen tryckte jag PLAY och tog tiden för att se när bandet tog slut….. låt säga att det var 4:45 tills bandet stoppade. Då behövde jag hitta ett spår på 4:37 för att det skulle stämma.

Det kunde vara enkelt – men ändå inte – dels var det många skivor som inte hade tidsinfo (har för mig att CBS i alla fall fattat och till och med la in tid mellan låtstart och till dess någon började sjunga) sedan skulle spåret stämma med kitets tema – det blev inget bra att slänga i Carpet Crawl som avslutning när bandsidan i övrigt hade fokus på skitig blues eller så.

Idag är det lättare att sprida sin musik. Men det är lätt att försvinna i bruset. Jag har gjort en spellista som är bra att träna till. Faktiskt är den även kvalitativt högtstående – bra drag men med hjärna, precis som det skall vara.

Mycket nöje, om du vågar vill och kan…

Sänder också med en bonuslista som är mycket 70-tal och andas acne, platåträskor och oljeblandad bensin

Deathrow for a blog?

I takt med tiden lever inte min blogg.

Syresättningen i form av nya texter är förfärande låg. Jag vet inte heller om någon bättring är att vänta. Detta verkar även vara något av en trend.

Det stora flertalet av mina bloggfavoriter har även de sänkt garden och bloggar numera mycket sparsamt. Ulrika Good, Bloggfrossenmannen, Mymlan, Medelklassmannen (som t o m gått i KBT) och några till har somnat in, lagt sig i väntläge.

 Vad detta beror på tror jag stavas Twitter och Facebook. Eller andra bloggprojekt/communitys. Deeped som driver en PR-byrå med inriktning mot digitala medier skriver så här om bloggar i skenet av 2011

"Det som jag inte tagit upp är bloggandet. Det beror delvis på att bloggarna idag är så extremt svåra att få översikt över. I Sverige har vi en bloggosfär som är uppdelad i en gigantisk ”lifestyle”-sfär med fr a unga kvinnor som läser och bloggar om sina intressen, samtidigt som många tidningar valt att addera bloggar en masse till sina digitala editioner. "


Jag tror att bloggandet har stabiliserats och lagt sig på en ohypad nivå. Newsmill och andra debattsajter är ett sätt att synas och du kan enkelt "blogga" på din Facebooksida.

   För egen del har Funbeat (träningssajt och community) och Facebook blivit ”mitt fönster mot Internetz”.
  Bloggandet blir lite mer av kaka på kaka. Den är i alla fall mogen för en specialiserad inriktning alternativt avrättning.

Mitt bloggande är dessutom en tidstjuv. Jag lägger mer fokus på att vårda mina köttrelationer än cyberdito. Dessutom trimmar jag kroppen oförtrutet. Med bara 150 dagar kvar till Stockholm Marathon är det mycket som skall göras på gymmet och i terrängen.

Det lutar åt att min blogg kommer hantera musik och beroenden. Bara det. Tror jag.

Nu skall jag se på Sverker och hans genomlysning av våra feta o söta kostvanor.

En inställd blogg är också en blogg

Lugn... eller var orolig.

Bloggen är förpuppad och har gått i vinterdvala, men jag laddar och återuppväcker tanken och idén om att blogga om förberedelserna och träningen inför mitt tredje Stockholm Marathon.

Tänk - bara 192 dagar kvar...

Upphånglad av alkohol?

För ett tag sedan fick jag en förfrågan om att skriva en krönika för ett företag som anlitar mig som underkonsult några gånger per år.

Kommunikationsutveckling AB har verkat sedan drygt 20 år tillbaka och är idag en av Sveriges största arrangörer av bland annat UGL-utbildning.

Här är resultatet:

 

Kysst av spriten?

I de organisationer och företag jag verkat och arbetat i, både som anställd, eller som utifrån kommande konsult, slås jag ofta hur svårt vi har att tala om spriten och dess konsekvenser på arbetsplatsen.

Om en medarbetare har ett alkoholproblem så är det tydligen dennes ensak. Ofta.

Jag gör ibland liknelsen vid att ha en arbetskamrat eller kollega som luktar illa. Av svett, eller annat som påverkar mig och min relation till denne. Är jag i arbetsledande ställning kan jag få samtal av andra i arbetsgruppen som ber mig ta i frågan.

Hur vi än väljer att hantera det här, så är min erfarenhet att den som luktar tacksamt tar emot feedback som gör denne medveten om hur det påverkar omgivningen. Väldigt få strävar dessutom efter att utsöndra odörer.

När det handlar om alkohol så blir det marigare.

Den som anses dricka för mycket brukar sällan så entydigt pekas ut som ett problem som det skall tas i, det är svårt för omgivningen att enas kring vad som är ett problem jämfört med exempelvis luktaren.

En ännu större skillnad är att den som har ett alkohol- eller drogrelaterat problem sällan vill bli hjälpt till medvetenhet kring detta.

Om du i din organisation aktivt arbetat med en alkohol- och drogpolicy är du kanske på det klara med hur du skall agera i samband med problem som handlar om att konfrontera medarbetare som du misstänker ha ett alkoholrelaterat problem. Råder det oklarheter kring detta vill jag bara sända med dig ETT budskap;

det är mycket viktigt att inte sätta sig på två stolar samtidigt. Jag kan inte vara den som ställer krav och vidtar disciplinära åtgärder samtidigt som jag är rehabiliteringsansvarig. Det bäddar för en ohållbara situation. Ta hjälp utifrån. www.alna.se samt Drinkwise är exempel på sajter där du kan du läsa mer om arbetsgivaransvar kring alkohol- och drogpolicy

För en tid sedan förde jag ett resonemang med en person som har en ledande ställning inom en större organisation. Denne person har ett alkoholproblem och sa;

- På något vis är jag vid vägs ände. Mitt drickande medför inte längre någon glädje. Bara självförakt.

- Så bra, sa jag. Då har du ju möjlighet att ta emot och genomföra en behandling som förhoppningsvis kommer att ge dig ett ljusare liv och befria dig från det tvångsmässiga drickandet och den ständiga kampen.

- Nej, så lätt är det inte. Jag kan inte berätta för min arbetsgivare… hur skulle det se ut?

Jag ägnade en stund åt att förklara att arbetsgivare har ett rehabiliteringsansvar och att de flesta företag och organisationer värda namnet har en drogpolicy som innebär att den som behöver hjälp också skall få det.

Det bet inte. Skammen ligger ofta som en fuktig filt runt en grandios människa som inte vill erkänna sig besegrad av alkoholen; vännen som blivit till en fiende. Jag fortsatte och menade att den här personen - just på grund av sitt personalansvar – egentligen skulle kunna få betydande problem den dag en medarbetare kommer full till jobbet eller en liknande situation inträffar.

- Hur skall du med trovärdighet kunna hantera detta – du är ju lika stor part i målet? Om inte större. Du skall se till att en medarbetare kommer iväg på behandling, men själv vill du inte underkasta dig detta. Hur tänker du då?

Jag väntar fortfarande på svar….

Att som arbetsgivare ställa krav på en beroende, aktiv i sin alkoholism – på grund av att denne skadar sig själv och sin omgivning med sitt beroende, det är att hjälpa till. Det är att ta ansvar som arbetsgivare. Ansvar för tillfrisknandet, det kan bara den beroende ta.

Inte sällan väcks den beroende. Jag tänker bland annat på vad Per Holknekt, entreprenör och grundare av Odd Molly, sa i programserien "Kysst av Spriten;

- Hade det inte varit för att jag haft en såpass stark fru då, som slängde ut mig på gatan, då hade jag förmodligen inte levt idag.

Detta ser jag som lättöversatt i relationen arbetsgivare - anställd.

Gubblerier

Det har inte blivit mycket blogg på senaste tiden. Behovet har stilla dragit sig tillbaka. Men... så väcks det där som får saker i mitt huvud att hemsökas av oro. Vanligt och hederligt ångestarbete tar inte bort det som gnager. Förmodligen är jag rädd för att drabbas av sådant jag raljerar kring. Det är kanske så att jag betraktar mig själv och letar efter tecken på det jag skriver om här....

"40 är din ungdoms ålderdom, 50 är din åldersdoms ungdom..." sjöng Ulf Lundell för snart tio år sedan.

När jag nu trängt drygt 300 sidor in i Lundells senast framfisna alster "Allt är i rörelse" luktar det brunt av gubbröta. Hans romanfigur är ett surkart som får myllan på Österlen att röra sig oroligt och längta efter sund kultivering. Mannen gnäller på vädret, sin BMW och på hela Sveriges tillstånd. Och allt ÄR faktiskt i rörelse, utom romanjagets sinne. Det står helt stilla och klafsar i ett gubbhål och muttrar.

Han vill bara fly… en gräver ner sig i en vin- o spritgrop, tycker synd om sig självoch när drömmar om anala samlag och viagra. Alt är precis som vanligt med andra ord. Har du läst Vädermannen – vassegod här kommer reprisen, fast surhetsgraden ligger på pH 3. Jag är inte ensam om att ogilla hans bok. Till och med mänskor som livnär sig på att tycka är inte stort imponerade.

Hela sommaren och hösten har jag förresten stört mig mer än vanligt på gubbfasoner. Allt från Ulf Brunnberg till Roland Poirier Martinsson och deras stockigt mossiga kväden kring manskanaler (Brunnberg) och synen på jämställdhet (Martinsson). Det började lämna mig, men så låg jag och slöläste i senaste numret av Må Bra hemma hos S.

S köper gärna Må Bra när hon är sjuk. Det är lite sött tycker jag. I nummer 11-2011 fick jag fram det här uppslaget;

Jag började läsa… och häpnade. Det var kvinnor som skrivit till tidningen och nu beklagade sig;

”När man blir lite äldre, så börjar det ju växa hår lite här och där som definitivt inte varit där förut. I öronen, näsa och ögonbrynen. De här grova, långa och äckliga hårstråna ville han inte under några omständigheter ansa eller klippa bort. De fanns ju där av en anledning, sa min sambo. Vilken skulle de kunna vara? När nästa inlandsis inträffar om 4 miljoner år? Det var så oattraktivt och erotikdödande. ”

Må Bra kommenterar; I längden kan de där hårstråna faktiskt bidra till att kärleken och lusten tynar bort – det gjorde de för Helene som numera är separerad från den hårige mannen.

En annan kvinna, Barbro, upptäcker oönskade kroppsfenomen;

”Jag var tillsammans med en mycket attraktiv man i min egen ålder. En kväll erbjöd jag mig att ge honom helkroppsmassage. Jag la ner all min kärlek och känsla i rörelserna Då kom den stora chocken; hans fötter. De var kort sagt, inte fräscha. Tvärtom – skrovliga, fulla av liktornar och tjocka förhårdnader, oklippta tånaglar. Inte roligt alls. Alla mina sexfantasier var som bortblåsta. Så fort jag kunde försvann jag in i badrummet för att begrunda det hela: hur skulle jag ställa mig till hans fötter i fortsättningen?”

Inte bara Helene och Barbro… utan också Anna, 40 berättar modstulet:

”Min man har blivit en riktig soffpotatis. När vi träffades gjorde vi jämt saker. Just nu är han utan jobb och sitter i sina ingrodda mysbyxor och raggsockar upp på bordet med en svällande mage. Den mesta tiden går åt till dataspel och tv. Det kryper i kroppen när jag ser honom sitta där dag ut och dag in. Jag har försökt prata med honom men han bryr sig inte utan verkar trivas med sitt inrutade liv. Jag är inte redo att bli pensionär än”

Stackars Anna… Må Bra menar i sin artikel att det aldrig går att säga vilka människor som stagnerar med åren, men en ledtråd kan vara grundpersonligheten. Blir du kär i en man med öppen och nyfiken personlighet är risken förmodligen mindre att han blir gubbig.

Tina 47 träffade tydligen inte helt rätt, här så…

”För min man är det ibland viktigt att saker är som förr i tiden, till exempel att äta söndagsstek, att lasagnen är lagad som hans mamma gjorde, med ärtor och morötter i köttfärssåsen. Det är stelbent och irriterande. Tyvärr har det blivit värre med åren”.

Mia 43, fyller på;

”Min sambo lyssnar bara på sin ungdoms musik. Han sätter inte frivilligt på något som gjorts efter 1990. Alltså blir det gubbrock. Led Zeppelin är husgudar. Och jag som fortfarande tycker det är kul att upptäcka ny musik.”

Carolina 44:

”Min man sätter igång och föreläsa för folk, speciellt efter 1-2 glas vin. Han blir som en grinig gammal gubbe. Inte så att han tycker det var bättre förr, men han har sina käpphästar – om sånt som politik och skola. Jag ser hur folks ögon blir glasartade. Han märker det inte, men jag tycker att det blir jobbigt. Jag minns hur jobbigt det var att lyssna på mässande gubbar när jag var yngre. Så här var han inte alls förr…”

Slutligen Ingela 42 som har följande att hantera;

”Min sambo ärver sin pappas kläder. Det gjorde han redan som 28-åring. Svärfar är 30 år äldre, så de kläderna är ju inte så roliga (ska vi gissa Nisses Herrmode eller Dressman – min anm.). Det pinsammaste var nog när vi skulle åka utomlands och han i sista minuten drog på sig en mockaväst. På väg ut till flygplatsen stannade vi på 7-eleven. Inne i butiken frågade en något överförfriskad man om han kunde tänka sig att köra honom till Södertälje för några hundra – han såg ut som en taxichaufför” 

Den här läsningen tog andan ur mig. Tidigare har jag nöjt mig med att konstatera sakernas tillstånd; Dressman är för män som gett upp och alla gubbtendenser är förmodligen i mångt och mycket sanktionerade av ett liv i hemmablindhet där partnern (kvinna oftast) förnöjt älskar sin man med alla nycker och strävan i att lalla omkring i sandaler med vita tubsockar.

Min oro ligger i att jag inte vill bli som dom... och hur skall jag undvika det?
Går det? Hur gör man? Det kroppsliga förfallet är oundvikligt, men kan möjligen fördröjas.  Chinoröven kommer tids nog.

Det är väl sinnet jag får hoppas på - den ständiga nyfikenheten. Tramset och allt det där... hå-hå-ja-ja (se där... där kom det också)

Hemmets härd - guld värd

Som vanligt behöver jag tänka länge innan bitarna faller på plats.

Det gjorde de igår, men många hann före. Bland annat Britta Svensson  som satte fingret på vad det handlar om - etisk/moralisk kompass.

Till så motto behöver Juholt gå en kurs i sådan navigering och plugga hårt.

Det är naturligtvis svårt att vara kategorisk. Lätt att döma och dra egna förhastade slutsatser kring s-ledarens göranden kring sina boendeförhållanden.

I TV 4:s Nyhetsmorgon igår framträdde Juholt. Jag tittade.

Det som slog mig var två saker; Juholt reder ut var han bor och pratar varmt om hemmet i Oskarshamn - där står det planerade plommonträdet, där sätts vinbärsbuskar och sönerna finns där(10:15 in i klippet). Inget snack.

Intervjun kom att handla om Håkan Juholt hade gjort "rätt" eller "fel" kring boendefrågan - klart han gjort rätt - i juridisk mening.

Men, jag tänker så här.... när nu Håkan flyttade in hos Åsa där i 4:an i Västertorp - hur gick snacket då?

Här kommer riksdagsmannen med sitt pick o pack och skall bli, kulbo, placebo eller vad som...

Föreslog han att;


- Jag tar över hela hyreskostnaden nu. Den skall inte du behöva betala. Du kan nu softa hyresfritt nu för jag får min boendekostnad ersatt. Och min boendekostnad är ju också din...för vi hör ihop.

Eller gick det till på något annat sätt? Den frågeställningen har jag endast sett uttryckt i bloggar och bland kolumnister än så länge.

Tyvärr tog inte Jesper Börjesson (@JesperBrjesson) tag i det köttben som Juholt dukade upp under intervjun. Istället blev det en rätt/fel-diskussion och om han inte borde betala ALLT själv, som har så gott om pengar...en omöjlig diskussion.

Jag hoppas inte frågan är död. Jag hoppas att någon ställer den här frågan till Juholt. Jag hoppas att han ärligt och öppet svarar på den.

Om han inte gör det, så kan det handla om blind kärlek, så mäsnligt, så enkelt... om särbon Åsa hade det ekonomisk knapert och Håkan såg en möjlighet att "hjälpa" till. Ädelt... men i så fall borde det ha skett ur egen ficka och inte med kostnadsersättningar från riksdagsförvaltningen.


Eller - vad tycker du...?

10 år av lycka

Det är så det känns. Den 3 oktober 2001 tog jag några förtvivlade klunkar folköl sent på kvällen men kände då bara ilska och vanmakt. Det var början på en process som med hjälp av 12-stegsprogram, gott stöd från anhöriga och vänner samt principen En dag i taget tagit mig fram till 10 års nykterhet.

Idag är inte nykterheten en kamp, utan mer ett sätt att leva.

Livet som nykter kräver dock att jag håller fast vid en rad principer kring ärlighet, mående och högmod.

När jag förmår göra detta fungerar mina relationer och jag kan agera o reagera på ett icke-destruktivt sätt.

Det är med stor tacksamhet jag möter livet. Varje dag.

Att göra sig hel

 Nemo - Bokmässan 2012?

I helgen var det bokmässa, och givetvis skulle jag dit och bete mig.

Det här är ett problem för mig. Jag ha svårt att gå någonstans där andra människor är och träffa dom - om det inte har ett specifikt syfte.

Med viss avund sneglar jag på de som tycker att det är "kul o ses o ta en fika" eller nätverka, mingla... bara umgås med andra lite lagom ostrukturerat.

Ett par relationer har till och med avslutats eller lagts på is för att jag uttryckt mig i termer av "...jaha, så vi skall bara umgås... syftet, då?"

Det här håller inte. Det förstår jag. Med utgiven bok och med Läckbergs ord klingande i öronen; "Det är inte boken - det är du som säljer" så inser jag ju att det kan finnas "ett syfte" med att finnas på Bokmässan och apa runt lite.

Det är bara det att jag inte fixar större performance genom att sitta i någon förlagsfåtölj och se mjuk ut. Dels har jag ingen förläggare, dels är jag obekväm.

Jag lajade in och hamnade i ett sammanhang där det fanns några människor jag kände igen och mött något tidigare bl a på SMCG (Social Media Club Göteborg). Jag kände mig raskt obekväm. Det gör jag alltid då jag från 0-15 sekunder tvingas registrera allt omkring mig och samtidigt vara receptiv. Jag blev preseterad för en kvinna som skriviet en bok och precs släppt den... jag glömde genast vem hon var, hur hon såg ut och vad boken hette - jag ställde inga följdfrågor som kunde tolkats som intresse. Det som för många kan kännas som berikande och minnesvärt med positiva förtecken bli för mig bara en jobbig stund...

Fatta att jag inte var kvar mer än högst 10 minuter.

Istället drev jag planlöst runt och spotade kändisar, trängdes, köpte Lundells nya (varför vet jag ännu inte) samt Tornet av Uwe Tellkamp.
Den sistnämnda var till S. Hon läser gärna tjocka svåra böcker som tar tid. 2666, Upptäckten av Himlen samt superdeppiga grejer av Pessoa. Orons bok t ex

Som jag ser det finns det två spår; ge fan i bokmässan eller gå all in.

All in-alternativet; jag tar 500 visitkort, en regnponcho och en häftapparat och draperar mig som en levande reklampelare och sällar mig till rättshaveristerna utanför huvudentrén (de säljer böcker som "regeringen borde läsa")

Hade det inte varit bättre om jag hade en förläggare/agent som la upp ett program - som talade om, vad, när och hur? Jo - för jag är en jävel på att ta regi - men inte att regissera mig själv... såvida inte manus har ett syfte, då

Fem dagar med ny syn på livet

Så drastiskt är det kanske inte, det låter värre än vad det är.
Jag har inte gått igenom någon personlighetsförändring eller blivit politiskt omskolad.

Den nya synen är helt bokstavlig med hjälp av små linser i plast eller nåt som opererats in där mina kroppsegna linser alltid suttit.

Den nya värld som sakta öppnar sig är helt ljuvlig.

Adjö linser o burkar o vätskor.
Adjö mina tre par glasögon som halkat runt på min smala näsrot.
Adjö till oförmågan att utöva vattensport på ett behagligt vis.

Att jag inte gjort detta tidigare är väl det enda jag ångrar något. Å andra sidan har tekniken kring linserna utvecklats och förbättrats.

Om du som läser tycker att ålderssendet smyger sig på och att senilsnörena är ivägen, eller brottas med kostnader för progressiva glasögon på 6-7 000 kr paret vartannat år - kolla upp dina möjligheter till en RLE-operation eller LASIK.

Det är så värt.

Bryt ihop - gå isär - bli hel..eller bittra/vittra

Hade här tänkt att blogga om mina nya tights. Löpartightsen från 2XU som kom med posten i förra veckan och som slöt sig som fjälster kring mina skånker när söndagens långpass avverkades Landala-Amundön t o r.

Istället fastnade jag i skilsmässoträsket och den debatt som brutit ut sedan Maria Sveland och några till skrivit om sina erfarenheter i samband med separationer. Via den förnämliga bloggen Nattens Bibliotek, som efterlyser nyanserna i debatten, hittade jag följande intressanta artikel om konsekvenserna av växelvis boende - i tidningen Leva

 Siri ansåg att det svänger för i debatten; mycket och absoluta sanningar torgförs i parti och minut. Några är helt säkra på barnen skall vara i kärnfamilj (Elise Claesson). medan andra är säkra på at tbarnen mår bäst om föräldrarna är lyckliga och samarbetar - då spelar familjeformen ingen större roll (Maria Sveland).

Jag har egna erfarenheter och det är lätt att göra dessa till  just absoluta sanningar - vilket jag i slutet av bloggposten dristar mig till att uttrycka.

Precis som Siri råder jag aldrig någon att skilja sig. Den våndan och ångesten får man hantera själv - det jag däremot försöker få fram är vikten av att söka stöd och råd under den process som kan leda till separation och/eller skilsmässa. OCH - att vara vuxen. Lätt att säga, svårt att göra. I affekt kan mycket konstigt ske på beteendeplanet. Men - för fan... prata. PRATA med varandra. Kommunicera. Med ord. Inte SMS, inte via ombud...  i å fall måste målet vara att få igång kommunikationen igen. Så.

Läs förresten Siris egna tankar kring skilsmässa/separationer - jag instämmer till fullo, förutom det sista - det är inte nödvändigt att bråka skiten ur sig - det kan ske på andra sätt - inte nödvändigtvis på ett bättre sätt, lite mer passivt aggressivt bara

Almirida Revisited

Att återvända till Almirida-Kalives-Vamosområdet är lite som att köra ner mulen i en hemmamylla och bara frossa till det så där hemtamt en turistande svenne med hyrbil kan göra.

Skillnaden den här gången handlade om att vi skulle bo på Langley Resort . Detta tack vare Kenneth som i sin blogg någon gång i våras ville ha upplysningar om metoper och andra antika stenar uppe i trakten av
Aptera. S - som vet allt om stenar, levande som döda, löste gåtan kvickt och en slips utlovades i pris... jag kontrade med att jag skulle komma förbi och hämta.

Nu blev det inte så, men en fin pratstund med Kenneth blev det som tispade om bra matställen och caféer ner på byn.

Detta är utsikten från rum 614, som den välvillige Kenneth ordnat.

Dessa små statyer tänker jag stjäla nästa gång... skall ha dem till ingången vid Återfallshuset på behandlingshemmet jag skall öppna nångång

Greker - se och lär. Så här skall en säng se ut. Jensen... med softa bäddmadrasser och madrasskydd

Det var just sängarna to die for... skulle utan tvekan begå brott om någon försökte jaga bort mig ur sänghalmen. Att ligga här var som att surfa på ett grekiskt sänghav av stela madrasser där denna sängflotte bara var paradiset på jorden. Så skönt. Mycket hotellrum blev det.

Har ännu inte lyckats lista ut hemligheten med att grekerna så konsekvent håller sig med  omöjliga madrasser. Någon som vet? Grekerna blir bara surmulna när jag nämner begrepp som IKEA, bäddmadrasser och överdrag. Vad är grejen med att ligga direkt på en resårmadrass med endast ett vitt lakann mellan mig och tidigare gästers kroppssafter?

Nästa dag var det dags att packa sig vidare mot Heraklion och båten till Karpathos.

Detta dygn är en resa för sig som skildras i nästkommande post om grekresan.

Trams

Har tidigare varit inne på att tramset är viktigt.

Har till och med en etikett för bloggposter som indikerar att posten i sig innehåller trams.

Emanuel Karlsten heter en begåvad journalist som förmått att redogöra för tramsets betydelse inom och utom nätet.

Det är en mycket läsvärd  krönika och allt annat än tramsig.

Mognad

 

 

En av mina Facebookvänner ställer så kloka frågor. Hon har dessutom många kloka vänner som hugger på hennes funderingar. Ett exempel:

Jag funderar idag över mognad...

hur vet jag att jag mognar och inte bara förändras?

 

Och så börjar reflektionerna ramla in;

 

Ja, först måste man nog fundera över vad tecknen på mognad är. Jag tycker det har att göra med acceptans, med tålamod och långsiktigt tänkande. Att ta beslut i enlighet med sina värderingar, inte låta sig slitas hit och dit, inte heller fly. Att vara trogen sin väg.

 

För mig är att mogna att bli allt mer lyssnande. Att våga mer, att våga utmana mig själv, att inte låta rädslor begränsa mig. Att våga släppa fram unga människor och själv kliva undan ett tag. Att mogna är också att veta vem jag är och att ...sätta gränser för vad människor får lov att utsätta mig för. Också att inse att vi människor alla är lika mycket värda. Att visa respektfullhet är viktigt om man är en mogen människa, tycker jag. Och sist men inte minst, ödmjukhet. Kanske är ödmjukheten det största beviset på själslig mognad, tänker jag. :)

 

 

En mognad är om man vågar hålla andras sanningar i sina öppna händer utan att tro att händerna kommer att brännas sönder, eller säga andras sanningar utan att tro att man gjort dem till sina förrått sina egna, låna och tänka andras tankar utan att tro att man brutit mot sina egna erfarenheter och behov.

 

 Att mogna är väl att vara den du är och godkänna dig själv villkorslöst. Därmed inget sagt om att jag aldrig förändras i mognandet, förändring är väl en del av mognandet............

 

 Att våga förändras är väl en del av mognaden. Men då i enlighet med den väg man valt. 

 

 Ödmjukhet är verkligen den yttersta mognaden! Men först när man funnit sig själv kan man sedan också släppa taget om det egna...annars blir det självutplåning och självförnekelse i stället för ödmjukhet.

 

 Visst är det fint? Sedan kommer en annan infallsvinkel;

 En kollega, ca 60 år, skämtsam, glad och busig. Vi sitter och fikar och han drar ett skämt. Förbi går en annan kollega, en rätt stram dam, och fäller en kommentar. "När skall du bli mogen och sluta tramsa hela tiden". Kollegan finner sig snabbt och säger "Hörru. Jag vill inte bli mogen för nästa steg är förruttnelse". För vissa innebär mognad stramhet, allvar, fakta och sanning, inga excesser, bara plikt. För andra innebär mognad glädje, ansvar för sitt liv och de relationer man lever i, lust, men också att inte vara till last för andra, att klara sig själv, att leva som man lär, att glädjas med andra och dela sorgen när den kommer, att inte uppträda kränkande, men vänligt och utan prestige och att inte gå med pekfingret mot andra och alltid ha synpunkter hur andra lever. Att kunna skratta åt sig själv och ha lite distans och inte ta allt så himla allvarligt.

 

 

 Jag känner igen kommentaren. Den har ett syskon: "Hur gammal är du egentligen?" Som om man inte som vuxen kunde minnas och vara sitt barn? Mognad vad gäller åldersbetingade beteenden är väl att kunna växla mellan alla sina åldrar.

 

Mina egna kommentarer i stunden blev;

 

Förändring = kan innebära mognad, men handlar för mig mer om yta och inte nödvändigtvis något positivt. Mognad = kommer av erfarenheter sam de slutsatser och insikter jag gör av dessa. Förknippar det med vishet o förädling - kan också överutnyttjas o överdrivas. Blir då fallfrukt

 

Mognad definieras också ibland som ett skeende då man upptäcker glädjen i att finnas till och göra gott för andra.

 

Jag funderar vidare.... att mogna handlar ju på något vis om att frigöra sig och sluta ta ansvar för andras beteenden utifrån tänket att man inte kan förändra andra - bara sig själv. Att tidigt upptäcka att det mesta av ens egen frustration handlar om projektioner. Och att när omgivningen allt mer befolkas av idioter står du själv i mitten som den störste av dem alla...

Hur tänker du kring mognad?

Luttrad i Loutro

I förra bloggposten om resan till Grekland var budet att återkomma kring 5-6 augusti. Jag är bedrövlig på att leverera. Nåväl...

Efter incheckning på Samaria Rooms (och det var betydligt bättre än vad gentlemannen från Melbourne erfor) fann vi att Chora Safkion bara är en piss utmed en bergvägg. Där fanns absolut ingenting mer än ett fåtal restauranger och pensionat. Kan ha att göra med läget. Färjeläget. Detta är knutpunkten och slutmålet för de som vandrat Samariaravinen som mynnar i Agia Roumeli. Därifrån kommer alla chartermänskor och via Chora Safikion skall de forslas tillbaka till sina hotell på nordkusten.

Det är ändå  lite snopet med tanke på att vägen dit är stooor och breed. Dessutom SER orten större ut från havet. Det kan bero på att den är allt annat än platt. Det är en HÖG by. Det ger i sig en vision av storleksmässig hybris. Alla de här turisterna som gått Samaria stannar ju inte i Chora Safkion. När vi var där kände vi oss mycket övergivna och det var med en lätt antydan till zombieturism vi gjorde byn. Men det finns grejer att se och göra . Kolla denna länk

Höga fasader i smal by

Morgonen kom och vi skulle gå till Loutro. Till denna ort kan man bara ta sig sjövägen eller till fots. Vi skulle gå - det var det som var grejen. Det fanns olika bud kring vägen vi skulle gå. Någon upplevde vägen som livsfarlig. I guideböcker beskrevs routen som behaglig.

Vi stolpade iväg och första timmen var najs. Lätt promenad utmed asfaltsväg. Sedan bar det iväg på smala getstigar längs branterna.

Sweetwater beach

Vi kom till den här beachen efter sammanlagt två timmars strövande.

Så gott att få sträcka ut sig på och låta samtliga kroppsdelar peka söderut....

Hmm... det var så gött att vi ett tag pratade om att stanna hela dan och ta en taxibåt tillbaka. Tur det inte blev så. Sträckan Sweetwater Beach - Loutro var verkligen vacker;

I Loutro rådde stillheten. Det var verkligen tyst. Inga scootrar, bilar eller något annat mekaniskt förutom en och annan motorbåt.

Att stanna en eller flera nätter hade varit mysigt och vi är inne på att återvändo och ge Loutro en fair chans några dagar. Det finns mer att upptäcka mellan Loutro och Agia Roumeli.

Jut den här dagen var lugnet något bedrägligt. Två greker i 30-årsldern hade en tung beef att reda ut på hamnpiren. Det handlade om vems plats som var vems och rätten att skeppa turister från och till hamnen. Tror jag. Rätt som det var hade grek 1 brottat ner grek 2 och slängt honom i vattnet där han blöt och förnedrad klängde sig upp över relingen med haitsk blick. Grek 1 hade då redan återgått till familjetavernan. Grek 2 - den blöte - kom sättande och det blev kurr igen. Käftsmällar, höga röster och mera brottning. Det krävdes ett helt koppel greker för att sära på dom. Till slut åkte blötgreken iväg i sin båt. Vi tänkte att det inte dröjer länge innan han kommer tillbaka med ett posse - men det blev inte så. Inte den dagen i alla fall.

Vi lämnade Loutro på kvällen och dagen därpå var vi på den synnerligen oskyltade men begåvade stranden Filiakis som ligger kloss an det någorlunda uppskyltade Vritomartis Hotel. Här bor det nakna människor. Företrädesvis tyskar och holländare. De är mycket fredliga till sinnet och helt ofarliga att vistas bland. Trots hög skinnfaktor.

Frampå eftermiddagen lämnade vi södra Kreta och syrde upp mot Almirida och Kenneths hotell.

Nästa resepost handlar om dygnet där.

Chefen och Spriten

För en tid sedan förde jag ett resonemang med en person som har en ledande ställning inom en större organisation. Denne person har ett alkoholproblem och sa;

- På något vis är jag vid vägs ände. Mitt drickande medför inte längre någon glädje. Bara självförakt.


- Så bra, sa jag. Då har du ju möjlighet att ta emot och genomföra en behandling som förhoppningsvis kommer att Ge dig ett ljusare liv och befria dig från det tvångsmässiga drickandet och den ständiga kampen.

- Nej, så lätt är det inte. Jag kan inte berätta för min arbetsgivare… hur skulle det se ut?

Jag ägnade en stund åt att förklara att arbetsgivare har ett rehabiliteringsansvar och att de flesta företag och organisationer värda namnet har (och är skyldiga att ha) en drogpolicy som innebär att den som behöver hjälp också skall få det.

Det bet inte. Skammen ligger som en fuktig filt runt den grandiosa människomassan som inte vill erkänna sig besegrad av alkoholen. Vännen som blivit till en fiende. Jag fortsatte och menade att den här personen - just på grund av sitt personalansvar – egentligen kunde få betydande problem den dag en medarbetare kommer full till jobbet eller en liknande situation intäffar.

 - Hur skall du med trovärdighet kunna hantera detta – du är ju lika stor part i målet? Om inte större. Du skall se till att en medarbetare kommer iväg på behandling, men själv vill du inte underkasta dig detta. Hur tänker du då?

Jag väntar fortfarande på svar….

Håkan

När vi bodde på Karpathos blev varje kväll en nära-Håkan-upplevelse.

Den här hängde ovanför den mycket grekiska och därmed mycket hårda sängen.

När ögat rinner

Efter förra blogginlägget gick de några dagar. Sedan kom ett nytt mail;

Hej!

Jag satt i några dagar och begrundade ditt råd om att sluta skämmas och gå iväg till ett möte.
Idag blev det av!

Det var 11-12 st personer där, både unga och äldre och alla hade varierande livsöden.
Jag kände även där igen mig i delar av mångas berättelser.
Det var otroligt skönt men också mycket nervöst för mig att lyssna och att få dela med mig av mina tankar.

Jag träffade en person som jag stannade och pratade med 45 min efter mötet, tyckte vi tänkte lika i mångt och mycket och han hade mycket kloka råd om hur han tänkte och hanterade olika saker.

Nu ska jag smälta dagens intryck och jag kommer definitivt att gå tillbaka. :-)

Mvh, Xxxxxx

Sånt här får mina ögon att tåras av glädje. Om mina ord och mina bok förmått någon att självmant sökt sig till AA eller söka hjälp på annat för sina  kontrollförluster och konsekvenser som alkoholen fört med sig - det är värt - allt. Inte i pengar (även om man skulle kunna räkna på det också)  men att ett familjesystem kan återfå balansen, väckas och spetta loss den där Flodhästen i vardagsrummet.


I den repriserade serien "Sommarpratarna" kommer Monika Fagerholm att berätta om sin alkoholism på ett mycket vettigt sätt. Om kampen. Kampen som slutade i och med att hon blev nykter.. och insikterna hon gjort och förstått vad kamp innebär och inte minst vad självreglering, självkontroll - mål, viljestyrning och att det är  hennes starka vilja att bli nykter (då hon drack) gjorde att hon inte klarade av det - på grund av det lika starka motkrafterna.. 39:30 in i klippet kommer hon...

Jag önskar både mailskrivaren och Monika all lycka i det fortsatta tillfrisknandet - en dag i taget. Hjältar är ni!

Att ge - och att få tillbaka

Det är gott med respons.

Fick idag ett mail som värmer så innerligt gott i hjärtat;


Hej,

Jag ville bara skicka ett mejl för att tacka.
Att du lade ut boken som PDF att läsa gjorde antagligen att jag läste den. Jag tror inte det hade blivit av att beställa.
Den gjorde ett otroligt intryck på mig, jag kände igen mig själv i så mycket. Jag grät flera gånger...

Jag har själv funderat mycket på att gå till ett AA-möte men hålls tillbaka av rädsla och skam.
Jag bor på en ganska liten ort och skräms av det faktum att någon skulle känna igen mig...
Men som sagt, din bok fick mig att känna hopp om livet och det betyder mycket, Tack.

Jag svarade givetvis och gav några förslag på hur man kan gå tillväga för att ta sig till ett AA-möte trots sina rädslor och att de som sitter där på sina möten varken är rädda eller skäms. Det har skämts färdigt...


Vad skulle du gett för råd till mailskrivaren?

Terrorns ansikte - Norge vs Arabvärlden

I fredags eftermiddag satt jag och bräkte på jobbet om att jag skulle ha en god kväll - bara för mig själv.
Sitta och fisa i soffan, kolla friidrott och Nilecity. Kanske en dålig 80-talsfilm.

Istället satt jag hukande över laptopen, sneglade på NRK och följde ett osannolikt drama som jag där och då endast var förmögen att försöka förstå och ta in... det gick inget vidare.

 

På lördagen började vansinnesdådet sjunka in och samtidigt började olika läger; västerytter, sverigedemokrater, terrorexperter, humanister, kristna...blandningar av alla dessa - ja  till och med en av västvärldens största foliehattar - David Icke - göra gällande att Breiviks illdåd hade sin förklaring i den och den -ismen eller ideologin.

Jag blir så trött på sånt skitsnack. Jag kan förstå behovet av att söka förklaringar på att det ena leder tll det andra - men att t ex att det är kristendomen som närt och fått Breiviks hat att gro är att dra det en smula för långt.

En annan debattör skärskådar andra exempel på hur korten bladas ihop då någon form av -ism eller lära skall ligga till grund för någons beteende. Bra skrivet.

Det bästa jag hört och en av de få som lycktas fånga upp vad det här handlar om är Robert Ashberg.

Hörde honom nyss på Rapport där han sa; "...det som står i hans manifest är inget nytt. Det här sättet att uttrycka sig spänner över ett stort antal människor på nätet och även bland riksdagsledamöter. Det är när man börjar göra skillnad på folk och folk, grupperar och buntar ihop...det är så man skapar grogrund för såna här massmord och på sikt även folkmord."



Kan inte sägas bättre... så till alla er som söker förklaringar i att traditionellt kristna, frimurare och nationalromantiker är potentiella hot - ni är inte ett dugg bättre än Jimmie Åkesson som menar att alla muslimer i sig är potentiella hot.


Det jag finner mest trösterikt i den här ofattbara tragedin är Norges sätt att ta hand om sig. Det politiska ledarskapet är outstanding, norrmännen framstår som värdiga överlag. De agerar precis så som terroristen/massmördaren/galningen INTE vill... fortsätt gärna på det viset. Mina tankar går till vännerna på andra sidan kölen.