Chefen och Spriten

För en tid sedan förde jag ett resonemang med en person som har en ledande ställning inom en större organisation. Denne person har ett alkoholproblem och sa;

- På något vis är jag vid vägs ände. Mitt drickande medför inte längre någon glädje. Bara självförakt.


- Så bra, sa jag. Då har du ju möjlighet att ta emot och genomföra en behandling som förhoppningsvis kommer att Ge dig ett ljusare liv och befria dig från det tvångsmässiga drickandet och den ständiga kampen.

- Nej, så lätt är det inte. Jag kan inte berätta för min arbetsgivare… hur skulle det se ut?

Jag ägnade en stund åt att förklara att arbetsgivare har ett rehabiliteringsansvar och att de flesta företag och organisationer värda namnet har (och är skyldiga att ha) en drogpolicy som innebär att den som behöver hjälp också skall få det.

Det bet inte. Skammen ligger som en fuktig filt runt den grandiosa människomassan som inte vill erkänna sig besegrad av alkoholen. Vännen som blivit till en fiende. Jag fortsatte och menade att den här personen - just på grund av sitt personalansvar – egentligen kunde få betydande problem den dag en medarbetare kommer full till jobbet eller en liknande situation intäffar.

 - Hur skall du med trovärdighet kunna hantera detta – du är ju lika stor part i målet? Om inte större. Du skall se till att en medarbetare kommer iväg på behandling, men själv vill du inte underkasta dig detta. Hur tänker du då?

Jag väntar fortfarande på svar….