I förra bloggposten om resan till Grekland var budet att återkomma kring 5-6 augusti. Jag är bedrövlig på att leverera. Nåväl...
Efter incheckning på Samaria Rooms (och det var betydligt bättre än vad gentlemannen från Melbourne erfor) fann vi att Chora Safkion bara är en piss utmed en bergvägg. Där fanns absolut ingenting mer än ett fåtal restauranger och pensionat. Kan ha att göra med läget. Färjeläget. Detta är knutpunkten och slutmålet för de som vandrat Samariaravinen som mynnar i Agia Roumeli. Därifrån kommer alla chartermänskor och via Chora Safikion skall de forslas tillbaka till sina hotell på nordkusten.
Det är ändå lite snopet med tanke på att vägen dit är stooor och breed. Dessutom SER orten större ut från havet. Det kan bero på att den är allt annat än platt. Det är en HÖG by. Det ger i sig en vision av storleksmässig hybris. Alla de här turisterna som gått Samaria stannar ju inte i Chora Safkion. När vi var där kände vi oss mycket övergivna och det var med en lätt antydan till zombieturism vi gjorde byn. Men det finns grejer att se och göra . Kolla denna länk
Höga fasader i smal by
Morgonen kom och vi skulle gå till Loutro. Till denna ort kan man bara ta sig sjövägen eller till fots. Vi skulle gå - det var det som var grejen. Det fanns olika bud kring vägen vi skulle gå. Någon upplevde vägen som livsfarlig. I guideböcker beskrevs routen som behaglig.
Vi stolpade iväg och första timmen var najs. Lätt promenad utmed asfaltsväg. Sedan bar det iväg på smala getstigar längs branterna.
Vi kom till den här beachen efter sammanlagt två timmars strövande.
Så gott att få sträcka ut sig på och låta samtliga kroppsdelar peka söderut....
Hmm... det var så gött att vi ett tag pratade om att stanna hela dan och ta en taxibåt tillbaka. Tur det inte blev så. Sträckan Sweetwater Beach - Loutro var verkligen vacker;
I Loutro rådde stillheten. Det var verkligen tyst. Inga scootrar, bilar eller något annat mekaniskt förutom en och annan motorbåt.
Att stanna en eller flera nätter hade varit mysigt och vi är inne på att återvändo och ge Loutro en fair chans några dagar. Det finns mer att upptäcka mellan Loutro och Agia Roumeli.
Jut den här dagen var lugnet något bedrägligt. Två greker i 30-årsldern hade en tung beef att reda ut på hamnpiren. Det handlade om vems plats som var vems och rätten att skeppa turister från och till hamnen. Tror jag. Rätt som det var hade grek 1 brottat ner grek 2 och slängt honom i vattnet där han blöt och förnedrad klängde sig upp över relingen med haitsk blick. Grek 1 hade då redan återgått till familjetavernan. Grek 2 - den blöte - kom sättande och det blev kurr igen. Käftsmällar, höga röster och mera brottning. Det krävdes ett helt koppel greker för att sära på dom. Till slut åkte blötgreken iväg i sin båt. Vi tänkte att det inte dröjer länge innan han kommer tillbaka med ett posse - men det blev inte så. Inte den dagen i alla fall.
Vi lämnade Loutro på kvällen och dagen därpå var vi på den synnerligen oskyltade men begåvade stranden Filiakis som ligger kloss an det någorlunda uppskyltade Vritomartis Hotel. Här bor det nakna människor. Företrädesvis tyskar och holländare. De är mycket fredliga till sinnet och helt ofarliga att vistas bland. Trots hög skinnfaktor.
Frampå eftermiddagen lämnade vi södra Kreta och syrde upp mot Almirida och Kenneths hotell.
Nästa resepost handlar om dygnet där.
Efter incheckning på Samaria Rooms (och det var betydligt bättre än vad gentlemannen från Melbourne erfor) fann vi att Chora Safkion bara är en piss utmed en bergvägg. Där fanns absolut ingenting mer än ett fåtal restauranger och pensionat. Kan ha att göra med läget. Färjeläget. Detta är knutpunkten och slutmålet för de som vandrat Samariaravinen som mynnar i Agia Roumeli. Därifrån kommer alla chartermänskor och via Chora Safikion skall de forslas tillbaka till sina hotell på nordkusten.
Det är ändå lite snopet med tanke på att vägen dit är stooor och breed. Dessutom SER orten större ut från havet. Det kan bero på att den är allt annat än platt. Det är en HÖG by. Det ger i sig en vision av storleksmässig hybris. Alla de här turisterna som gått Samaria stannar ju inte i Chora Safkion. När vi var där kände vi oss mycket övergivna och det var med en lätt antydan till zombieturism vi gjorde byn. Men det finns grejer att se och göra . Kolla denna länk
Morgonen kom och vi skulle gå till Loutro. Till denna ort kan man bara ta sig sjövägen eller till fots. Vi skulle gå - det var det som var grejen. Det fanns olika bud kring vägen vi skulle gå. Någon upplevde vägen som livsfarlig. I guideböcker beskrevs routen som behaglig.
Vi stolpade iväg och första timmen var najs. Lätt promenad utmed asfaltsväg. Sedan bar det iväg på smala getstigar längs branterna.
Vi kom till den här beachen efter sammanlagt två timmars strövande.
Så gott att få sträcka ut sig på och låta samtliga kroppsdelar peka söderut....
Hmm... det var så gött att vi ett tag pratade om att stanna hela dan och ta en taxibåt tillbaka. Tur det inte blev så. Sträckan Sweetwater Beach - Loutro var verkligen vacker;
I Loutro rådde stillheten. Det var verkligen tyst. Inga scootrar, bilar eller något annat mekaniskt förutom en och annan motorbåt.
Att stanna en eller flera nätter hade varit mysigt och vi är inne på att återvändo och ge Loutro en fair chans några dagar. Det finns mer att upptäcka mellan Loutro och Agia Roumeli.
Jut den här dagen var lugnet något bedrägligt. Två greker i 30-årsldern hade en tung beef att reda ut på hamnpiren. Det handlade om vems plats som var vems och rätten att skeppa turister från och till hamnen. Tror jag. Rätt som det var hade grek 1 brottat ner grek 2 och slängt honom i vattnet där han blöt och förnedrad klängde sig upp över relingen med haitsk blick. Grek 1 hade då redan återgått till familjetavernan. Grek 2 - den blöte - kom sättande och det blev kurr igen. Käftsmällar, höga röster och mera brottning. Det krävdes ett helt koppel greker för att sära på dom. Till slut åkte blötgreken iväg i sin båt. Vi tänkte att det inte dröjer länge innan han kommer tillbaka med ett posse - men det blev inte så. Inte den dagen i alla fall.
Vi lämnade Loutro på kvällen och dagen därpå var vi på den synnerligen oskyltade men begåvade stranden Filiakis som ligger kloss an det någorlunda uppskyltade Vritomartis Hotel. Här bor det nakna människor. Företrädesvis tyskar och holländare. De är mycket fredliga till sinnet och helt ofarliga att vistas bland. Trots hög skinnfaktor.
Frampå eftermiddagen lämnade vi södra Kreta och syrde upp mot Almirida och Kenneths hotell.
Nästa resepost handlar om dygnet där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine