På Twitter kan ingen höra dig skrika...

#blogg100 p 82

Här nedan kan du se en twittervariant av Hemingway's klassiker "For sale. Baby shoes. Nerver worn". Om än något längre, men snudd på lika drabbande.

Att en person faller igenom, tar återfall, drabbas av psykisk sjukdom eller på annat sätt börjar avvika från sitt "normala" jag, är något vi runt omkring kan märka - i den fysiska världen. Köttvärlden. I relationerna kan vi agera - och gör det också när det börjar se illa ut, eller får konsekvenser. Inga konstigheter.

Xxxxx Xxxxxx @Xxxxxxxx  17:01

Hovrätten har idag beslutat att sonens mor ska ha

ensam vårdnad. Sonen ska inte ha något umgänge

med mig, hans far, överhuvudtaget

Xxxxx Xxxxxx @Xxxxxxxx 20:50

fem sexor whisky och lika moånga Tuborg. Förasta

fyllan på över tre år. Skönt. Och helvetet dröjer. Hoppas jag. 

Skål.

På Twitter kan en person med många tusen följare haverera fullständigt utan att något händer, såvitt jag förstått. Det är skrämmande och märkligt. Jag undrar hur twitterelit, social mediaexpertis och andra som kan allt om det här resonerar och tänker.

Jag har c:a 450 följare, men jag hoppas innerligt att någon förbarmar sig över mig och söker upp mig om jag skulle börja kajka ur, för jag antar att det inte är ett "konstprojekt" som pågår i de ovanstående, anonymiserade och lätt omskrivna tweetsen.

(Anledningen till att tweetsen skrivits om är att tittaren numera raderat dessa och många andra tweets i sitt  flöde - motivet för den här boggposten är mer att fundera ur ett mer allmänt perspektiv, snarare än att skapa ett tryck mot en enskild person)