Bryt ihop - gå isär - bli hel..eller bittra/vittra

Hade här tänkt att blogga om mina nya tights. Löpartightsen från 2XU som kom med posten i förra veckan och som slöt sig som fjälster kring mina skånker när söndagens långpass avverkades Landala-Amundön t o r.

Istället fastnade jag i skilsmässoträsket och den debatt som brutit ut sedan Maria Sveland och några till skrivit om sina erfarenheter i samband med separationer. Via den förnämliga bloggen Nattens Bibliotek, som efterlyser nyanserna i debatten, hittade jag följande intressanta artikel om konsekvenserna av växelvis boende - i tidningen Leva

 Siri ansåg att det svänger för i debatten; mycket och absoluta sanningar torgförs i parti och minut. Några är helt säkra på barnen skall vara i kärnfamilj (Elise Claesson). medan andra är säkra på at tbarnen mår bäst om föräldrarna är lyckliga och samarbetar - då spelar familjeformen ingen större roll (Maria Sveland).

Jag har egna erfarenheter och det är lätt att göra dessa till  just absoluta sanningar - vilket jag i slutet av bloggposten dristar mig till att uttrycka.

Precis som Siri råder jag aldrig någon att skilja sig. Den våndan och ångesten får man hantera själv - det jag däremot försöker få fram är vikten av att söka stöd och råd under den process som kan leda till separation och/eller skilsmässa. OCH - att vara vuxen. Lätt att säga, svårt att göra. I affekt kan mycket konstigt ske på beteendeplanet. Men - för fan... prata. PRATA med varandra. Kommunicera. Med ord. Inte SMS, inte via ombud...  i å fall måste målet vara att få igång kommunikationen igen. Så.

Läs förresten Siris egna tankar kring skilsmässa/separationer - jag instämmer till fullo, förutom det sista - det är inte nödvändigt att bråka skiten ur sig - det kan ske på andra sätt - inte nödvändigtvis på ett bättre sätt, lite mer passivt aggressivt bara

Almirida Revisited

Att återvända till Almirida-Kalives-Vamosområdet är lite som att köra ner mulen i en hemmamylla och bara frossa till det så där hemtamt en turistande svenne med hyrbil kan göra.

Skillnaden den här gången handlade om att vi skulle bo på Langley Resort . Detta tack vare Kenneth som i sin blogg någon gång i våras ville ha upplysningar om metoper och andra antika stenar uppe i trakten av
Aptera. S - som vet allt om stenar, levande som döda, löste gåtan kvickt och en slips utlovades i pris... jag kontrade med att jag skulle komma förbi och hämta.

Nu blev det inte så, men en fin pratstund med Kenneth blev det som tispade om bra matställen och caféer ner på byn.

Detta är utsikten från rum 614, som den välvillige Kenneth ordnat.

Dessa små statyer tänker jag stjäla nästa gång... skall ha dem till ingången vid Återfallshuset på behandlingshemmet jag skall öppna nångång

Greker - se och lär. Så här skall en säng se ut. Jensen... med softa bäddmadrasser och madrasskydd

Det var just sängarna to die for... skulle utan tvekan begå brott om någon försökte jaga bort mig ur sänghalmen. Att ligga här var som att surfa på ett grekiskt sänghav av stela madrasser där denna sängflotte bara var paradiset på jorden. Så skönt. Mycket hotellrum blev det.

Har ännu inte lyckats lista ut hemligheten med att grekerna så konsekvent håller sig med  omöjliga madrasser. Någon som vet? Grekerna blir bara surmulna när jag nämner begrepp som IKEA, bäddmadrasser och överdrag. Vad är grejen med att ligga direkt på en resårmadrass med endast ett vitt lakann mellan mig och tidigare gästers kroppssafter?

Nästa dag var det dags att packa sig vidare mot Heraklion och båten till Karpathos.

Detta dygn är en resa för sig som skildras i nästkommande post om grekresan.

Trams

Har tidigare varit inne på att tramset är viktigt.

Har till och med en etikett för bloggposter som indikerar att posten i sig innehåller trams.

Emanuel Karlsten heter en begåvad journalist som förmått att redogöra för tramsets betydelse inom och utom nätet.

Det är en mycket läsvärd  krönika och allt annat än tramsig.

Mognad

 

 

En av mina Facebookvänner ställer så kloka frågor. Hon har dessutom många kloka vänner som hugger på hennes funderingar. Ett exempel:

Jag funderar idag över mognad...

hur vet jag att jag mognar och inte bara förändras?

 

Och så börjar reflektionerna ramla in;

 

Ja, först måste man nog fundera över vad tecknen på mognad är. Jag tycker det har att göra med acceptans, med tålamod och långsiktigt tänkande. Att ta beslut i enlighet med sina värderingar, inte låta sig slitas hit och dit, inte heller fly. Att vara trogen sin väg.

 

För mig är att mogna att bli allt mer lyssnande. Att våga mer, att våga utmana mig själv, att inte låta rädslor begränsa mig. Att våga släppa fram unga människor och själv kliva undan ett tag. Att mogna är också att veta vem jag är och att ...sätta gränser för vad människor får lov att utsätta mig för. Också att inse att vi människor alla är lika mycket värda. Att visa respektfullhet är viktigt om man är en mogen människa, tycker jag. Och sist men inte minst, ödmjukhet. Kanske är ödmjukheten det största beviset på själslig mognad, tänker jag. :)

 

 

En mognad är om man vågar hålla andras sanningar i sina öppna händer utan att tro att händerna kommer att brännas sönder, eller säga andras sanningar utan att tro att man gjort dem till sina förrått sina egna, låna och tänka andras tankar utan att tro att man brutit mot sina egna erfarenheter och behov.

 

 Att mogna är väl att vara den du är och godkänna dig själv villkorslöst. Därmed inget sagt om att jag aldrig förändras i mognandet, förändring är väl en del av mognandet............

 

 Att våga förändras är väl en del av mognaden. Men då i enlighet med den väg man valt. 

 

 Ödmjukhet är verkligen den yttersta mognaden! Men först när man funnit sig själv kan man sedan också släppa taget om det egna...annars blir det självutplåning och självförnekelse i stället för ödmjukhet.

 

 Visst är det fint? Sedan kommer en annan infallsvinkel;

 En kollega, ca 60 år, skämtsam, glad och busig. Vi sitter och fikar och han drar ett skämt. Förbi går en annan kollega, en rätt stram dam, och fäller en kommentar. "När skall du bli mogen och sluta tramsa hela tiden". Kollegan finner sig snabbt och säger "Hörru. Jag vill inte bli mogen för nästa steg är förruttnelse". För vissa innebär mognad stramhet, allvar, fakta och sanning, inga excesser, bara plikt. För andra innebär mognad glädje, ansvar för sitt liv och de relationer man lever i, lust, men också att inte vara till last för andra, att klara sig själv, att leva som man lär, att glädjas med andra och dela sorgen när den kommer, att inte uppträda kränkande, men vänligt och utan prestige och att inte gå med pekfingret mot andra och alltid ha synpunkter hur andra lever. Att kunna skratta åt sig själv och ha lite distans och inte ta allt så himla allvarligt.

 

 

 Jag känner igen kommentaren. Den har ett syskon: "Hur gammal är du egentligen?" Som om man inte som vuxen kunde minnas och vara sitt barn? Mognad vad gäller åldersbetingade beteenden är väl att kunna växla mellan alla sina åldrar.

 

Mina egna kommentarer i stunden blev;

 

Förändring = kan innebära mognad, men handlar för mig mer om yta och inte nödvändigtvis något positivt. Mognad = kommer av erfarenheter sam de slutsatser och insikter jag gör av dessa. Förknippar det med vishet o förädling - kan också överutnyttjas o överdrivas. Blir då fallfrukt

 

Mognad definieras också ibland som ett skeende då man upptäcker glädjen i att finnas till och göra gott för andra.

 

Jag funderar vidare.... att mogna handlar ju på något vis om att frigöra sig och sluta ta ansvar för andras beteenden utifrån tänket att man inte kan förändra andra - bara sig själv. Att tidigt upptäcka att det mesta av ens egen frustration handlar om projektioner. Och att när omgivningen allt mer befolkas av idioter står du själv i mitten som den störste av dem alla...

Hur tänker du kring mognad?

Luttrad i Loutro

I förra bloggposten om resan till Grekland var budet att återkomma kring 5-6 augusti. Jag är bedrövlig på att leverera. Nåväl...

Efter incheckning på Samaria Rooms (och det var betydligt bättre än vad gentlemannen från Melbourne erfor) fann vi att Chora Safkion bara är en piss utmed en bergvägg. Där fanns absolut ingenting mer än ett fåtal restauranger och pensionat. Kan ha att göra med läget. Färjeläget. Detta är knutpunkten och slutmålet för de som vandrat Samariaravinen som mynnar i Agia Roumeli. Därifrån kommer alla chartermänskor och via Chora Safikion skall de forslas tillbaka till sina hotell på nordkusten.

Det är ändå  lite snopet med tanke på att vägen dit är stooor och breed. Dessutom SER orten större ut från havet. Det kan bero på att den är allt annat än platt. Det är en HÖG by. Det ger i sig en vision av storleksmässig hybris. Alla de här turisterna som gått Samaria stannar ju inte i Chora Safkion. När vi var där kände vi oss mycket övergivna och det var med en lätt antydan till zombieturism vi gjorde byn. Men det finns grejer att se och göra . Kolla denna länk

Höga fasader i smal by

Morgonen kom och vi skulle gå till Loutro. Till denna ort kan man bara ta sig sjövägen eller till fots. Vi skulle gå - det var det som var grejen. Det fanns olika bud kring vägen vi skulle gå. Någon upplevde vägen som livsfarlig. I guideböcker beskrevs routen som behaglig.

Vi stolpade iväg och första timmen var najs. Lätt promenad utmed asfaltsväg. Sedan bar det iväg på smala getstigar längs branterna.

Sweetwater beach

Vi kom till den här beachen efter sammanlagt två timmars strövande.

Så gott att få sträcka ut sig på och låta samtliga kroppsdelar peka söderut....

Hmm... det var så gött att vi ett tag pratade om att stanna hela dan och ta en taxibåt tillbaka. Tur det inte blev så. Sträckan Sweetwater Beach - Loutro var verkligen vacker;

I Loutro rådde stillheten. Det var verkligen tyst. Inga scootrar, bilar eller något annat mekaniskt förutom en och annan motorbåt.

Att stanna en eller flera nätter hade varit mysigt och vi är inne på att återvändo och ge Loutro en fair chans några dagar. Det finns mer att upptäcka mellan Loutro och Agia Roumeli.

Jut den här dagen var lugnet något bedrägligt. Två greker i 30-årsldern hade en tung beef att reda ut på hamnpiren. Det handlade om vems plats som var vems och rätten att skeppa turister från och till hamnen. Tror jag. Rätt som det var hade grek 1 brottat ner grek 2 och slängt honom i vattnet där han blöt och förnedrad klängde sig upp över relingen med haitsk blick. Grek 1 hade då redan återgått till familjetavernan. Grek 2 - den blöte - kom sättande och det blev kurr igen. Käftsmällar, höga röster och mera brottning. Det krävdes ett helt koppel greker för att sära på dom. Till slut åkte blötgreken iväg i sin båt. Vi tänkte att det inte dröjer länge innan han kommer tillbaka med ett posse - men det blev inte så. Inte den dagen i alla fall.

Vi lämnade Loutro på kvällen och dagen därpå var vi på den synnerligen oskyltade men begåvade stranden Filiakis som ligger kloss an det någorlunda uppskyltade Vritomartis Hotel. Här bor det nakna människor. Företrädesvis tyskar och holländare. De är mycket fredliga till sinnet och helt ofarliga att vistas bland. Trots hög skinnfaktor.

Frampå eftermiddagen lämnade vi södra Kreta och syrde upp mot Almirida och Kenneths hotell.

Nästa resepost handlar om dygnet där.

Chefen och Spriten

För en tid sedan förde jag ett resonemang med en person som har en ledande ställning inom en större organisation. Denne person har ett alkoholproblem och sa;

- På något vis är jag vid vägs ände. Mitt drickande medför inte längre någon glädje. Bara självförakt.


- Så bra, sa jag. Då har du ju möjlighet att ta emot och genomföra en behandling som förhoppningsvis kommer att Ge dig ett ljusare liv och befria dig från det tvångsmässiga drickandet och den ständiga kampen.

- Nej, så lätt är det inte. Jag kan inte berätta för min arbetsgivare… hur skulle det se ut?

Jag ägnade en stund åt att förklara att arbetsgivare har ett rehabiliteringsansvar och att de flesta företag och organisationer värda namnet har (och är skyldiga att ha) en drogpolicy som innebär att den som behöver hjälp också skall få det.

Det bet inte. Skammen ligger som en fuktig filt runt den grandiosa människomassan som inte vill erkänna sig besegrad av alkoholen. Vännen som blivit till en fiende. Jag fortsatte och menade att den här personen - just på grund av sitt personalansvar – egentligen kunde få betydande problem den dag en medarbetare kommer full till jobbet eller en liknande situation intäffar.

 - Hur skall du med trovärdighet kunna hantera detta – du är ju lika stor part i målet? Om inte större. Du skall se till att en medarbetare kommer iväg på behandling, men själv vill du inte underkasta dig detta. Hur tänker du då?

Jag väntar fortfarande på svar….

Håkan

När vi bodde på Karpathos blev varje kväll en nära-Håkan-upplevelse.

Den här hängde ovanför den mycket grekiska och därmed mycket hårda sängen.

När ögat rinner

Efter förra blogginlägget gick de några dagar. Sedan kom ett nytt mail;

Hej!

Jag satt i några dagar och begrundade ditt råd om att sluta skämmas och gå iväg till ett möte.
Idag blev det av!

Det var 11-12 st personer där, både unga och äldre och alla hade varierande livsöden.
Jag kände även där igen mig i delar av mångas berättelser.
Det var otroligt skönt men också mycket nervöst för mig att lyssna och att få dela med mig av mina tankar.

Jag träffade en person som jag stannade och pratade med 45 min efter mötet, tyckte vi tänkte lika i mångt och mycket och han hade mycket kloka råd om hur han tänkte och hanterade olika saker.

Nu ska jag smälta dagens intryck och jag kommer definitivt att gå tillbaka. :-)

Mvh, Xxxxxx

Sånt här får mina ögon att tåras av glädje. Om mina ord och mina bok förmått någon att självmant sökt sig till AA eller söka hjälp på annat för sina  kontrollförluster och konsekvenser som alkoholen fört med sig - det är värt - allt. Inte i pengar (även om man skulle kunna räkna på det också)  men att ett familjesystem kan återfå balansen, väckas och spetta loss den där Flodhästen i vardagsrummet.


I den repriserade serien "Sommarpratarna" kommer Monika Fagerholm att berätta om sin alkoholism på ett mycket vettigt sätt. Om kampen. Kampen som slutade i och med att hon blev nykter.. och insikterna hon gjort och förstått vad kamp innebär och inte minst vad självreglering, självkontroll - mål, viljestyrning och att det är  hennes starka vilja att bli nykter (då hon drack) gjorde att hon inte klarade av det - på grund av det lika starka motkrafterna.. 39:30 in i klippet kommer hon...

Jag önskar både mailskrivaren och Monika all lycka i det fortsatta tillfrisknandet - en dag i taget. Hjältar är ni!

Att ge - och att få tillbaka

Det är gott med respons.

Fick idag ett mail som värmer så innerligt gott i hjärtat;


Hej,

Jag ville bara skicka ett mejl för att tacka.
Att du lade ut boken som PDF att läsa gjorde antagligen att jag läste den. Jag tror inte det hade blivit av att beställa.
Den gjorde ett otroligt intryck på mig, jag kände igen mig själv i så mycket. Jag grät flera gånger...

Jag har själv funderat mycket på att gå till ett AA-möte men hålls tillbaka av rädsla och skam.
Jag bor på en ganska liten ort och skräms av det faktum att någon skulle känna igen mig...
Men som sagt, din bok fick mig att känna hopp om livet och det betyder mycket, Tack.

Jag svarade givetvis och gav några förslag på hur man kan gå tillväga för att ta sig till ett AA-möte trots sina rädslor och att de som sitter där på sina möten varken är rädda eller skäms. Det har skämts färdigt...


Vad skulle du gett för råd till mailskrivaren?

Terrorns ansikte - Norge vs Arabvärlden

I fredags eftermiddag satt jag och bräkte på jobbet om att jag skulle ha en god kväll - bara för mig själv.
Sitta och fisa i soffan, kolla friidrott och Nilecity. Kanske en dålig 80-talsfilm.

Istället satt jag hukande över laptopen, sneglade på NRK och följde ett osannolikt drama som jag där och då endast var förmögen att försöka förstå och ta in... det gick inget vidare.

 

På lördagen började vansinnesdådet sjunka in och samtidigt började olika läger; västerytter, sverigedemokrater, terrorexperter, humanister, kristna...blandningar av alla dessa - ja  till och med en av västvärldens största foliehattar - David Icke - göra gällande att Breiviks illdåd hade sin förklaring i den och den -ismen eller ideologin.

Jag blir så trött på sånt skitsnack. Jag kan förstå behovet av att söka förklaringar på att det ena leder tll det andra - men att t ex att det är kristendomen som närt och fått Breiviks hat att gro är att dra det en smula för långt.

En annan debattör skärskådar andra exempel på hur korten bladas ihop då någon form av -ism eller lära skall ligga till grund för någons beteende. Bra skrivet.

Det bästa jag hört och en av de få som lycktas fånga upp vad det här handlar om är Robert Ashberg.

Hörde honom nyss på Rapport där han sa; "...det som står i hans manifest är inget nytt. Det här sättet att uttrycka sig spänner över ett stort antal människor på nätet och även bland riksdagsledamöter. Det är när man börjar göra skillnad på folk och folk, grupperar och buntar ihop...det är så man skapar grogrund för såna här massmord och på sikt även folkmord."



Kan inte sägas bättre... så till alla er som söker förklaringar i att traditionellt kristna, frimurare och nationalromantiker är potentiella hot - ni är inte ett dugg bättre än Jimmie Åkesson som menar att alla muslimer i sig är potentiella hot.


Det jag finner mest trösterikt i den här ofattbara tragedin är Norges sätt att ta hand om sig. Det politiska ledarskapet är outstanding, norrmännen framstår som värdiga överlag. De agerar precis så som terroristen/massmördaren/galningen INTE vill... fortsätt gärna på det viset. Mina tankar går till vännerna på andra sidan kölen.

Balos - resan fortsätter

Balos är snoppen som sticker ut längst bort till vänster på Kreta. Sedan flera år har vi sett bilder och hört om de fantastiska stränderna som finns uppe i toppen av nordvästra delen av ön.

Det finns en väg på kartan och på Google Earth kan man se något som påminner om väg. Om Flisvos biluthyrning haft bandvagnar i sin hyrpark kunde det vart ett alternativ, men de har de inte. Vi satt i vår Peugeot 207 och inväntade turistångesten. På Kalimeras forum har den här platsen och sättet att ta sig dit diskuterats flitigt.

Turistångest, my way, består i tvånget att umgås med människor som jag inte bett om att få träffa. Jag är med på transporter som sådana - flyg t ex. Det vore osunt att kräva egen kärra bara för att odla mina principer. Jag kan också tänka mig att dela taxi med några randoms som skall åt samma håll...ja, lite så.

Att åka på en temaresa i buss mot norra Italien finns inte. Inte heller charteräventyr som innebär att man blir framföst och lallad med som värsta vuxendagiset.

Nu stod vi inför ett mellanting; dagstur med Gramvousa - det är den största båten som går upp mot lagunen.

Efter ombordstigning och snar utläggning drog båten iväg utmed den karga kusten

Första stoppet var inte Balos, utan Gramvousa. Det är en liten plutt-ö med resterna av ett venetianskt fort.
Det var en mäktig stigning från havsnivån och upp till toppen. Väl där kunde man se långt. Det är bra att kunna se långt, men  jag förstod inte riktigt nyttan med att lämmla upp 5-600 pers i grisvärmen där... ja, ingen var väl tvungen - men i sort sett alla ryssar, finnar, italienare och skandinaver klättrade och slet. Endast några franskmän och vitmenade japaner låg och flämtade ner på stranden...

S poppar ut ur ett bröstvärn 137 m ö h på Gramvousa 

Redigt goa i huvvet och svettiga kom vi ner igen och hann med ett svenningt textildopp på den lilla, lilla stranden och sedan var det då dags för Balos.... helt OK - men har du varit på Elafonissi, så är Balos klart jämförbar.

Snygga bilder blev det hursom...

Efter drygt två timmar var det dags att åka båt igen. Tillbaka till Kissamos. På vägen hade besättningen fullt krig om vilken musik som skulle snärta upp tillvaron för oss härdade båtturister.
Först blev det 50-talsklassiker... sedan lite lationovåg från 90-talet med Macarena, Mambo nr 5 och sånt.
Det var även ett tredje tema som jag förträngt... men det gör inget.

Att återse den kära Peugeoten och ratta iväg mot Chora Safkion var en befrielse... fattar inte varför jag har så svårt för kollektiva övningar. Sitter säkert kvar sedan militärtiden då fan allt skulle göras i grupp.
De flesta av våra medpassagerare som hade olikfärgade all-inclusiveband på sig steg lydgt in i sina svala turbussar och fick hemtransport till Platanias, eller där i kring...

Vårt slutmål den här dagen var Chora Safkion  och Samaria Rooms.... en slutmål värt att vänta på - här hade vi det gott. Skall berätta mer om våra äventyr där i nästa del kring den här resan. I den här takten blir väl det kring 5-6 augusti...

Rum 21 på Samaria Rooms - klart värd utsikt

Hej till 6-åringen!

Hej bloggen!

Grattis på sexårsdagen... jag sköter inte om dig nå vidare, trots att du är i förskoleåldern.

Jag skall försöka bättra mig... snart.

Hav tålamod med mig...

Grekland rör sig

I väntan på att mina händer skall vakna till liv och lärkvingssmattra över laptopen - leverera några reseminnen bjussar jag på bildspelsvideo så länge.

Vi behöver ge bort det vi har fått för att kunna behålla det....

Du som följer den här bloggen har säkert noterat att jag gett ut en bok för snart två år sedan.

Det har gett mig otroligt  fin respons och feedback. Relationer har skapats, goda samtal har förts och jag vet med säkerhet att boken hjälpt åtminstone en människa framåt i sin resa mot ett bättre varande i förhållande till alkohol.

Inom tolvstegsrörelsen talas ofta i samband med det tolfte steget att vi måste ge bort det vi har fått för att kunna behålla det - och det syftar då på nykterheten i sig.


Jag spinner vidare på detta och lägger nu ut min bok i e-version för gratis nedladdning.


Du hittar boken här - i högerspalten.  Passa gärna på att donera då jag fördelar alla inkomna medel lika till Ersta Diakoni i Stockholm och Räddningsmissionen i Göteborg. Donationerna riktar sig endast till arbete med utsatta barn vars föräldrar lever i aktivt beroende.

Vad jag förstått så fungerar e-boken i pdf-format alldeles utmärkt att läsa på iPad eller annan läsplatta.

Jag önskar dig god läsning och en fortsatt fin sommar....

Komna till Kreta

Den första delen av vår resa skulle gå i igenkänningens tecken. Vi ville ogärna hamna i samma bekvämlighetslimbo som skedde förra resan till Kreta 2008. Då låg vi bara och vältrade oss i vattenbrynen kring Paleochora under två veckor. Vår hyrbil med alla fria mil fick inte jobba nåt vidare.

Så S – som för året var researkitekt la upp en resplan i stil med; 4 dagar Paleochora – 1 dag Balos, 2 dagar Chora Safkion-Loutro, 1 dag Almirida och Langley Resort.

Så långt Kreta.

Därefter Karpathos och Rhodos – mer om det i kommande bloggposter.

Resan gick från Köpenhamn med danskt lågprisflyg; Cimber. Dom skötte sig och det gjorde också Flisvos Biluthyrning som mötte upp på Chanias flygplats. Nja… kontokort tog de inte emot. Ett fenomen som vi fick erfara mer och mer under resan. Kan ha att göra med den grekiska ekonomin. Det är svårt att få in skatt när det mesta löper utanför statens kontroll.


Allt var sig likt. Inget hade tillkommit eller försvunnit på tre år – vad vi kunde se.

Utsikt från den mycket havsnära balkongen.

Galiskari beach

Då den förträfflige Kenneth tipsat om matställen som The Third Eye och Small Garden Restaurant
åt vi oss mätta flera kvällar. (Jag får länka till Kenneths blogg för att visa Small Garden - ägaren är inte villig att skylta med sin verksamhet på nätet. Inte heller IRL -det kan vara svårt att hitta fast den ligger mitt i smeten)

Europas Maldiverna var vi tvungna att dra iväg till också

 Elafonissi - at it's best

Älsklingen låg i vattnet många gånger

I nästa avsnitt - Balos och Almirida

Not dark yet

Har inte avlidit. Är hemma. Bloggar om Kreta, Karpathos o Rhodos inkl bilder om några dagar.

Först dock - Veckans Spaning. Et litet hyss som jag gärna vl göra till tradition med ett nedslag i veckan.

Får se hur det går med det.

Annars oysslar jag med omstyrning från stationär dator till lap-top. Skriver skadeanmälningar till Folksam och är så där härligt sommarilsk och lätt lönnfet som endast en griljerad köttig semesterfarbror kan vara.

Har dessutom en liten sommarbonus till dig med iPad eller annan typ av läsplatta som stödjer .pdf på lut.

Håll ut...

Ship to NordKorea?

De tappra kommunisterna med Mankell i spetsen drar till Gaza trots att Egypten tagit bort hindren och blockaden nu inte finns...

Tips: Nordkoreas befolkning har det mycket knapert. Och Kubas...  styr om skeppen.

Kan annars meddela att mycket lite rubbar min sinnesro just nu - utom detta ovan

Puss till alla denna midsommar

Mycket lite rörelse

Bloggen sover.

Mina dagar är loja o förkylda.

Träningen lagd på is och kroppen
kurerar förkylning.

Tar spjärn mot ett ensiffrigt juni
Och jagar sommaren i söder.

Grillad haloumi är muminkött.
Det har jag lärt mig på internet.

Internet som jag inte längre har.
ComHems Ciscomodem fes ihop lagom
till tre veckor efter garantitidens
utgång.

Nu stoppar jag om bloggen och låter
den vila till halvårsskiftet.

Att löpa är att tänka...

Något som gör att jag nästan totalvägrar Sylvesterloppet varje nyårsafton är att jag tvingas in i Ullevi tennishall för att hämta nummerlapp. I kön tvingas jag  lyssna på dansbandsmusik live. Varje år. Och högt. Det verkar som om arrangören har bestämt sig för att man som glad och flåsig löpare skall gilla dansbandsmusik. I alla fall på nyårsafton.

Dansband och löpning stämmer dåligt för mig. Jag vil heller inte styrketräna till Miles Davis eller bee-bopjazz.
 
Jag återkommer till Murakami - som jag skrev om för några dagar sedan.

Nu kan det ju vara så att man kan läsa Haruki Murakami och samtidigt gilla dansbandsmusik - jag vill med en gång göra klart att jag inte träffat någon som har den combon i registret - men jag har heller inte konfronterat någon av de få människor jag träffar och pratar, löpning, litteratur och musik med.

De flesta springer med "unts-unts" i lurarna har jag förstått. Eurodisco eller club-techno. Bara sådär...

Haruki refererar till Reptile - Eric Clapton. Detta album är enligt Haruki ett särdeles gott album att löpträna till. Jag är benägen att hålla med.

Är du vilsen i din löpning kan jag erbjuda ett förslag till musik som förmodligen kommer att få dig löpstark och villig; Hopp o Studs

Arga röjaren

 Inte hemma hos mig...

Har alltid varit usel på att konstruera saker, göra om, inreda och designa mina pörten. Det kan handla om ytskikt - parkett, laminat, tapeter, färgsättning eller textilier. Knalltorsk. Motstånd.

S menar att jag är så lusig att jag hellre hänger tavlor på en befintlig krok i väggen än mäter upp och borrar rätt så att tavlan hamnar linjärt OK med övriga tavlor eller hamnar "mitt på". Tyvärr har hon rätt.

Istället är jag mästerlig på att "ordna små system" för alltings förvaring. Bara det inte syns. Detta har fått till följd att (då jag inte kan ståta med walk-in-closets eller garderobsväggar med skjutdörrar i körsbärsträ och japanskt rispapper) alla mina tillhörigheter är utspridda i olika befintliga garderober över hela lägenheten. Och den är stor.

Jag har klädgarderob i hallen vid ytterdörren, träningskläder i ett litet kyffe ute i pigkammaren, t-shirts, jeans och slipsar innanför en pluttdörr i serveringsgången och mina strumpor o kalsonger ligger nerknölade i en nattdukbordsmöbel vid min säng - som för övrigt finns i mitt vardagsrum.

En vanlig morgon är det alltså bortemot fem stationer som skall angöras för att få ihop basen i livspusslet eftersom jag går klädd till jobbet.

Det här håller inte.

Min jungfrukammare skall nu brytas ner och en vägg skall skruvas bort. Adjö arbetsrum och Hej större kök med "mobil arbetsplats".

Hittills har proschäktet genererat 3-4 blåa IKEA-påsar i nylonväv med skit. Gamla handlingar, böcker som jag inte förmått bläddra i på fem år (kommer inte göra det de kommande fem åren heller), urtvättade t-shirts, mögiga träningskläder, impulsköp i tillstånd av milt vansinne - tänker på några galna tishor. Frotté. Mängder av frotté som bara ligger och fiser i ett skåp. Jeans från Bangkok som var felsydda... osv. Därtill kommer sladd. Nätverkskabel i mängd nog att kabla upp ett medelstort företag,  discar med program för Windows98...det är bara fööör mycket.

Feng Shui - i ett huj. Och jag mår snart mycket bättre... nu skall bara skiten fraktas ut ur våningen och förpassas till soporna - alternativ vindsförrådet - där de får vänta på den stora Gårdsloppis som jag kommer att arrangera i augusti. Återkommer om det.

Försöker leva efter principen - när nåt nytt kommer in - skal nåt gammalt ut. Detta verkar ske mycket stötvis i min värld.

Hur gör du för att hålla ordning - om du nu gör det? Tips mottages mycket tacksamt

Gertskärande...

Känner du som jag ett visst vemod...om det nu är så - att många har kungafamiljen som enda familj - så är det kris på många håll just nu - och det blir svårt att lägga relationspusslet i en familjeterapi

Självkänsla

"Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt",

 

Bruno K Öijer

 

 

 

 

Snyggt formulerat... hur välkammad  är din självkänsla? Nedan följer några frågor av självrannsakande karaktär.

 

Behandlar jag mig själv väl, fysiskt, mentalt och andligt?

Kan jag acceptera mitt fysiska utseende?

Är jag stolt över mitt utseende?

Äter jag rätt mat?

Vilar jag tillräckligt?

Tycker jag om mig själv?

Vet jag att jag är värd att tyckas om?

Tror jag att jag kan vara värd att älskas?

Om jag har stötts bort av andra – tror jag fortfarande att jag är värd att älskas?

Accepterar jag möjligheten att jag verkligen kan vara en varm, älskande människa?

Umgås jag med människor som är emotionellt sunda?

Njuter jag av mitt eget sällskap?

Är jag lika snäll mot mig själv som jag skulle vara mot någon annan som jag bryr mig om?

Har jag utvecklat någon grad av självrespekt och strävar jag efter att förverkliga mina egna resurser, snarare än jag försöker mäta mig med någon annan?

Uppskattar jag mina färdigheter?

Kan jag acceptera mina begränsningar?

Kan jag se mina brister som ”fläckar på solen” dvs som brister i ett ideal?

Kan jag få tillfredsställelse genom att arbeta med att förbättra mig själv?

Tar jag mig tid för mina egna andliga behov?

Jorden gick inte under...

...i lördags. Vad H Camping och andra hade missat var att Bob fyller år. Då funkar inga domedagsprofetior. Då blir det på sin höjd ett askmoln och en tornado i USA.

"Och till er som envisas med ert löjliga snack om att Dylan inte kan sjunga, till er vill jag bara säga: det är ni som inte kan lyssna."

Anders Westgårdh

Så är det - Grattis Bob!

Fullpatten som fes ihop...

Orkestrar spelade, vimplar vajade i vinden, solen sken, barnen var glada. Det var på alla sätt upplagt för ett fint Göteborgsvarv.

Men - för mig sket det ner sig så fort jag kom över till Hisingen. Vid 9 km sa vänster häl; " - Aj, aj, aj" och jag fick ta in den i ett sjukvårdstält för compeedbehandling.

Nu är det stoppet endast en liten del (3-4 minuter) av förklaringen till att mitt lopp slutade på 2:09 och inte 1:55. Det är tio minuter - eller 30 sekunder per kilometer som inte kan förklaras med annat än  fedet...bukfedet. Den imaginära fullpatten förvandlades till ett par illa hanterade hängbröst, utan styrsel, mål och mening...

Efter målgång var jag givetvis i god form och kunde gärna sprungit några kilometer till i 6:40-tempo.

Ack... på kvällen hade min älskling mycket välmenande lagt fram Haruki Murakamis bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".

Han skriver; "...efter det att jag fyllt fyrtiofem, började mitt sätt att betrakta mina prestationer förändras lite undan för undan. För att uttrycka det enkelt: jag förmådde inte längre förbättra mina tider i loppen. Med tanke på åldrandeprocessen är det kanske oundvikligt, alla människor når vid någon tidpunkt i sina liv fram till sin fysiska prestationsförmågas höjdpunkt efter vilken det bara går utför."

Boken recenseras i Svenska Dagbladet också:

"Råden (livsråd, skrivråd, löpråd) är diskreta men användbara, kanske framför allt när man är gammal nog att börja ana något om det författaren försöker formulera: att man aldrig kan lyckas och aldrig vinna men däremot fullfölja loppet för sin egen skull. Till sist kommer kroppen att svika, då blir det ännu viktigare att inte bryta.
Murakamis tre mål som snart 60-årig maratonlöpare är: att delta i loppet, att njuta av loppet, att inte gå. Sen får tiden och placeringen bli som den vill och han måste också lära sig hantera det vemod som uppstår ur den nedåtgående prestationskurvan. För som han säger med en ganska typisk formulering: ”Det är minsann inte alltid så roligt, men det är ju inget att göra något åt. Jag har ju faktiskt levt ett någorlunda trevligt liv. Det skulle kanske ha kunnat vara ännu trevligare, men i alla fall.”

2005 var jag 45 år. Sprang då Göteborgsvarvet på 1:45 - och höll igen eftersom jag skulle springa Stockholm Marathon två veckor senare.

Jag kan inte påstå att jag tränat så oerhört mycket mindre denna säsong. I alla fall inte så att den förklarar en minuts skillnad per kilometer.

Kanske har jag peakat - kanske tränar jag fel och dumt. Kanske är jag för fet. Kanske vill jag inte uppleva smärta och plåga mig.

Förmodligen behöver jag läsa mer Murakami....

För kung och maffigt fosterland... på Webben

Idag genomför jag mitt 16:e Göteborgsvarv. Förutsättningarna är vädermässigt de bästa tänkbara.

Ända sedan det första - 1994 har mina tider legat mellan 1:45 - 2:15 med tonvikt på spannet mellan 1:50-1:59

Tror det blir en sån där mellantid runt 1:55. Det känns så. Är du nyfiken på hur det går?

Beställ tider via SMS

Beställ dina egna eller kompisens tider via SMS. Det går att beställa tider till en annan mobil. En glad överraskning för släkt och vänner kanske.

Så här gör du:

Vill du följa en  löpare, skriv GV följt av mellanslag och önskat startnummer. (mitt är 18330...dårå)

Vill du att någon annan ska få dina tider, skriv GV följt av mellanslag och därefter ditt startnummer, mellanslag följt av TILL och sedan önskat mobilnummer.

Alla beställningar SMS:as till nummer 72700.

Nu kör vi... full patte!

Spring - för livet...eller pengar?

 Budhi - under sitt 67 km-lopp

I förrgår kväll såg jag en DOX på SVT 1. ;Marathonpojken, hette den (länk till SVT Play där den finns till och med 16 juni)

Det var onekligen en  mycket gripande dokumentär. Den var också bra på det sättet att den inte tog ställning - det överläts åt tittaren.

Det är för mig svårt att tycka eller döma efter att ha sett den här filmen. Kulturen och villkoren i Indien vet jag för lite om för att förstå människosyn (något liknande skulle knappast hända i Sverige - i alla fall inte på det sättet - barn far mycket illa här med) och vilka drivkrafter som finns - men klart är att pengar inte är en oväsentlig del i det som kom att förgifta hela tillvaron för de inblandade.

Sevärd är dokun hursom... till och med mycket sevärd. Och jag tror att vi kommer att få höra mer om Budhi Singh i framtide. Kanske inte som marathonlöpare, men i något annat sammanhang.



Mikael Forsström skriver på Funbeats Forum;

"Jag tittade från början till slut på den här dokumentären (känns konstigt att behöva säga det. Varför stänger man av mitt i?).


Jag har varit i Indien flera gånger och det här programmet väckte många minnen till liv. Hela storyn är landet i ett nötskal. Man kan också säga hela tredje-världens nötskal för så här funkar det nämligen för majoriteten av vår planets befolkning. Du föds i fattigdom till ett liv i fattigdom och skulle det slumpa sig så att det finns ett mikroskopiskt hopp om att få det ett snäpp bättre så måste du ta den chansen, kosta vad det kosta vill.


Den här judotränaren såg sin chans och tog den. Han var duktig men gjorde några fatala misstag. Stor i orden är sällan bra för karriären. Han gjorde också ett rent idrottsligt misstag. Han försökte tvinga sin adept som just tyckte sig ha fullföljt en tävling om 65 km att springa några kilometer till. Alla som har fullföljt ett ultralopp vet hur omöjligt det är, vare sig man är 4 år eller 40 år.


Myndigheternas agerande därefter var helt logiskt och helt identiskt med hur motsvarande svenska myndigheter skulle agerat. Jag förvånades faktiskt över att myndighetsrepresentanterna ens ställde upp på att diskutera det enskilda fallet. Det skulle aldrig hända i Sverige. Sådana här ärenden där ett barn slits mellan biologiska föräldrar, fosterföräldrar och tolkningen av lagen händer även i Sverige varje dag och utfallet är så gott som aldrig till barnets fördel.


Om man tycker att det här var en stark och upprörande dokumentär om hur barn missbrukas för vuxnas vinnings skull så ska man ha klart för sig att det inte alls är isolerat till länder långtbortistan. Precis samma sak händer alltså dagligen i Sverige, speciellt i flyktinghanteringen. Våra folkvalda politiker och deras tjänstemän är inte det minsta mer kompetenta än sina indiska kollegor, snarare saknar de den empati som framkom i programmet. Här i Sverige anses det "fint" att inte bry sig om någons olycka. I Indien tolkas det som översitteri och det vinner man inga röster på i världens största demokrati."

Jag är benägen att lyssna nickande till dessa kursiva rader...

2 juni 2012 - bara 230 mil kvar...

Anas  bananas bakom ananas...?

Mannen, vars kropp syns på bilden heter Jonas Colting, och han ser bra ut naken. Det vill jag också göra. Framförallt vill jag känna mig smidig och lätt i steget. 

Då vi skriver att vecka 19 lagts till handlingarna, vilket skedde i söndags, hade jag sprungit 50 mil sedan 1 januari - eller 2,6 mil per vecka.

Min målsättning för året är att ligga över 30 kilometer/vecka.

Det blir dock fel fokus... trots mina disciplinära och närmast kirurgiskt utmejslade träningsprogram på funbeat.se

Fedet... bukfedet... det förföljer mig. Och avundsjukt ser jag de runt mig med "förbränning näbbmus".
Efter att nu förlängt medlemskapet i viktklubb.se till den 28 september så gör jag ett seriöst försök (likt det lyckosamma som pågick november 2009-mars 2010) att hitta min målvikt igen.

Viktklubb.se är bra på så sätt att de räknar intag och uttag - och mitt energinetto skall ligga på 1590 kcal/dag. Är jag ute och ränner i 1 timme och 45 minuter, så kan jag stoppa i mig lika mycket till - för se det är det som går åt då jag löper i terräng eller längs cykelbanorna i södra Göteborg.

Nu kanske du tycker att en vandring från 82 kg till 75-76 kg inte är en stor sak. Jag lovar  - det är det. Eller - en midja som skall ner från 98 till 92 centimeter. Det är plågsamt att ta den dit - jag vet hur jag skall göra. Inga problem. Det är genomförandet som tjorvar.

- Men, Nemo... du är ju inte tjock.

Nä, det är jag inte - men jag är TUNG. Jag är mösetung när det gäller att förflytta min kropp och att uppnå mina mål.

Jag vet - du blir inte snabbare med åren - men uthålligare, och jag har tillräckligt många som är äldre än vad jag är för att jag skall fatta att med rätt träning och kroppsvikt så finns det stordåd att hämta bakom hörnet.

Nu gäller följande kronologiska  målsättningar;

27 augusti Midnattsloppet - under 50 minuter, kroppsvikt sub 78

24 september - Lidingöloppet - c:a 3 timmar, kroppsvikt sub 76

8 oktober - Göteborgs Halvmarathon - kring 1:50,

31 december - Sylversterloppet - sub 48 minuter

Sedan kommer jag att följa ett träningsprogram för Stockholm Marathon som 2012 går den 2 juni.
Målsättningen med det loppet är att slå mig in under 4 timmar. För att lyckas med det kommer jag att följa ett träningsprogram som siktar på en tid kring 3:30.

Vis av tidigare erfarenhet, så brukar jag bli en halvtimme långsammare än vad jag tränat för - så det får väl bli så.

Det är också mycket möjligt att min blogg mer och mer kommer att nörda till sig och dofta svett, polyester och liniment från och med 1 juli då träningen och initialt viktmiskningsperioden börjar... allvarligt -  Nemo - en blogg för beroende är kanske inte ett så dumt namn om man tänker på vad jag sysslar med...

Min blogg får bli ett verktyg. Ett redskap för att hjälpa mig på traven att "visa hur duktig jag är med min sko och min keps"

Sa jag att jag är triggad och motiverad för det här?

 With a little help from my back...
  

A silly life

Eftersom ordvitsarnas okrönte mästare Arne "Krychzz" Hegerfors kollapsat till följd av sunkigt matintag - typ kanelbullar och läsk i omåttligt överflöd

(här hade jag tänkt att referera till en artikel - men eftersom jag hårdvägrar att sponsra Aftonbladet och deras PLUS-tjänst så blir det inte mer än så här...)
så breakar nu Aftonsnattret med ett helt koppel sportlegendarer som haft samma förhållande till sunda matvanor som Arne - det vill säga inget förhållande alls.

Tommy Engstrand liv betraktas som så hårt att det får toppa löpet. Och det är klart... om man lever på sill och champagne, så framstår ju en bootcamp på Navy Seals som en dag på Liseberg.

Om du som läser till äventyrs tagit del av papperstidningen eller läst PLUS-artikeln får du gärna tala om vad Björklund och Zachrisson stoppad i sig under åren. Oldsberg har jag hyfsad koll på - han sprang på löpband och drack Gin & Tonic samtidigt... det talar för sig själv.

Intagne Snickaren

 "Nemo - ditt as... jag skall döda dig...döööööda"
 
Igår såg S och jag en repris av Arga Snickaren - du kan se avsnittet här.... oh, så trött jag blev.

- Fattar du nu  - sa jag till S - varför du valt helt fel man om du suktar efter ett litet mysigt torp i skogen eller något eget boende som går utöver max bostadsrätt när det kommer till ansvar för reparation, läkt, geringssåg, spackel och annan skit.

- Jo, men du har ju fixat lite själv... försökte älsklingen

- Du, senast var det projekt "Väggfast pall i hallen" - jag skulle borra upp fem hål, plugga och skruva in...det tog tre månader att bli klar med det projektet.

Jag fortsatte;

- Om... säger om... vi skulle bli med torp eller hus så skulle Arga Snickaren bli Intagne Snickaren efter att ha gett sig på det objektet. Låt oss slippa utsätta honom eller någon annan för det.....  vi skall gå till Grekland istället. Det är ett mycket bättre projekt.

Ola på en slak vit lina?

Kokain är en drog som jag aldrig provat - såvitt jag vet. Jag kan ha snortat i ett tillstånd av total alkoholberusning - men det är inget jag minns. Det kan ha skett, jag kan inte svära på att jag aldrig tagit kokain. Om jag har gjort det, så har jag varit så bananas på sprit att jag inte förstått vad jag gjort.

Det skulle i så fall inte vara första och enda gången som jag gjort saker på fyllan som jag inte kommer ihåg. Ibland har taxikvitton och andra elektroniska spår - i mobilen, via kontobesked och annat talat om för mig att jag gjort saker som jag inte riktigt haft någon aning om. Eller så har människor i min omgivning ibland vänligt, ibland skadeglatt, redogjort för mina beteenden och föga imponerande konster under påverkan.

Ola - som jag inte känner alls och därför inte kan uttala mig om när det gäller vanor, beroende eller livsföring har onekligen hamnat i en besvärlig sits.

1. Han har som en i mängden (eller kanske för att han har ett känt ansikte) blivit uppmärksammad på en fotbollsmatch, misstänkliggjord och provtagen på plats. Så långt är allt väl - men varför får ha ta bilen från platsen?

2. Provet han lämnar visar positivt - 150 mikrogram/Liter benokylgkonin - det  gränsvärdet. Olas urinprov visade 1,9 mikrogram/milliliter - om man översätter det = 19000 mikrogram/Liter - det är mycket högt över gränsvärdet. Undrar hur många mikrogram benokylgkonin  Al Pacinos Tony Montana hade i Scarface?

Kammaråklagare  Zilla Hirsch till Dn.se; 
" – Provresultatet visade 1,9 (mikrogram/milliliter) och det anser jag vara väldigt högt. I andra åtal kan det handla om noll komma noll någonting, så jag kan tycka att hans invändning – att han inte har en aning – är lite märklig. Koncentrationen är av intresse i förhållande till hans påstående – att han aldrig tagit kokain."

Jag skulle även vilja ha en rättsmedicinare som reder ut vad som är högt, lågt och vad man kan dra för slutsatser av själva analysresultatet. Halveringstiden är 8 timmar och analysen bör görs senast 1-3 dygn efter det att man fått kokain i sig. Det innebär att Ola kan ha varit högt kokainrusig 2 dagar innan testet. Det kan också innebära att han fått i sig en mindre mängd några timmar innan testet. I alla fall som jag förstår det.

Mycket av debatten har handlat om hur media har agerat i den här frågan. Om Ola på grund av sitt programledarskap riktat till barn, styrelseledamot i BRIS och chefredaktör på Kamratposten skall hängas ut och bli av med sina uppdrag och se sin karriär fara och flyga all världens väg. Det är en intressant diskussion.

Jag tycker den bli ännu mer intressant om man ställer den i relation till det som hände då Plura var i Göteborg och greps utanför Kometen med några gram koks i fickan.

Och vad som har hänt sedan. Kan en barmagad TV-kock bli mer folkkär?

Vad är det som nu gör Ola och hans eventuella brott och skuld till en mer moraliskt beklämmande angelägenhet? Är det det här med barnen? Eller är det för att han förnekar?

Jag vill ogärna "tycka" något alls i detta. Men jag blir fundersam på de uttalanden och omständigheter som råder kring Ola-affären. Det mesta av mina funderingar handlar om de formuleringar Ola använt;

Aftonbladet 2011-05-08

"I ett långt blogginlägg gav Ola Lindholm i lördags sin syn på misstankarna mot honom och hur han behandlats av polis och medierna.
Han skrev också att han var besviken på sin arbetsgivare:
”SVT sitter dessutom med information som kan ge dom anledning att tro att jag faktiskt inte kommer bli dömd för det här.”
– Jag har en liten uppfattning om vad han talar om, säger Helga Baagøe.
Vad vill hon inte säga.
– Om inte Ola vill berätta kan inte jag berätta det. Men jag tror att jag vet vad han syftar på.


 Olas egen blogg - inledningen, andra stycket;

"Mitt rikskända kissprov kom tillbaka negativt för kokain, men positivt i små mängder för något som heter bensoylekgonin. Det indikerar att jag har haft kokain i kroppen. Det var chockerande att få det beskedet när man sitter och väntar på ett helt rent testresultat. Jag har under den tid som förflutit aldrig tvivlat på det. Efter ett sådant besked behöver man utreda vad som faktiskt hänt. Det har jag gjort. Och jag har helt rent samvete. De som är viktigast i mitt liv vet också vad som hänt och därmed är sakfrågan utredd rent privat. Det är det viktigaste för mig. Men det som hänt är inte något jag kommer att berätta om i pressen. Den rättsliga processen fortgår och det är ytterst viktigt för mig att inte påverka den processen eftersom jag ännu inte dömd för något brott. Jag vidhåller min absoluta oskuld och kan inte och kommer inte under några omständigheter erkänna att jag tagit kokain medvetet."

Expressen 2011-05-07

Programledaren och chefredaktören förhördes därför klockan 07.49 i går morse av Västerortspolisen i Solna . Eftersom han fortfarande inte ville acceptera ett strafföreläggande, kommer fallet nu att avgöras under en rättegång i Solna tingsrätt.
– Om han döms är straffet 30 dagsböter, säger åklagaren Zilla Hirsch till Expressen.
I fredagens polisförhör fick Lindholm frågor om vad han gjorde under den aktuella helgen – och berättade att han på två dagar före avslöjandet var på middag hos bekanta.
Polisen frågade om han känt sig påverkad på något sätt, och Ola Lindholm svarade nej, det har han inte gjort – "mer än av att ha druckit lite vin".
När förhörsledaren undrade om han vid något tillfälle använt narkotika, svarade han att han inte hade "någon anledning att besvara den frågan".



Oavsett utgången i det här - så kommer alla att losa något.Ola har däremot något att vinna - genom att räta ut alla de berättigade frågetecken som framkallas av hans tvetydiga och luddiga formuleringar. Att "göra en Plura" verkar i alla fall inte fälla någon....

I sin blogg med ett enda inlägg skriver Ola; "Och som en man med en rejäl ryggrad sa till mig: ”Det går inte att tvätta sig i trycksvärta”.


Det mannen med den rejäla ryggraden kanske skulle lagt till; "men du kan bli något renare om du nyanserar dina uttalanden med Klorin och sköljmedel"


Andra som enligt mig skriver vettigt och balanserat om detta; 

Deepedition

Kjellberg 

Emanuel Karlsten

Dag 30 - en låt som du lyssnade på vid den här tiden förra året

Japp!

Då tränade jag massor för Stockholm marathon. Mest hade jag Slash nyutgivna soloalbum i lurarna. Slash kan inte sjonga... sjonga. Nä, det kan han inte - så han hyr in sångare. Inte Christer Sjögren, men en annan Chris. Cornell, t ex.

Han sjonger gött. Tänk Black hole sun, tänk Bille Jean...  eller ledmotivet från Casino Royale - och så den här då;



Promise är ett av de bättre spåren på skivan, tycker jag dårå...


Så där - handen i kaklet - mission completed yada-yada.... nu var alla 30 låtarna redovisade och klara.

Nu skall jag bloggtramsa ett tag och skriva om kokain. Och Ola. I kombination. En härmis är jag  alla andra skriver om det - men jag skiter i det. Det här är min blogg - så det så.

Är det roligare om jag skriver vad som hände vid mitt senaste besök på Elgiganten... nä, just det.

Dag 29 - en låt från din barndom

När jag var liten... alltså i min bardom - före jag blev prepubertal - då var mina begrepp om musik; Gullan Bornemark, Alice Tegnér och möjligtvis Sven-Ingvars.

När så min gode fader tog med mig på bio för första gången - i alla fall var det första gången som jag var på en kvällsbio - så var jag nog inte stort mer än 6 år. Möjligtvis 7. För jag kund läsa. Och hänga med på den då odubbade filmen. Den fick faktiskt inte dubbning för än 1999

Det var helt fantastiskt! Det var Mary Poppins! Det var färg! Bara en sån sak. Och på stor duk! Istället för att se flintskalliga gubbar i kostym bakom ett skrivbord på den lilla svartvita TV:n hemma... en sån lycka. Ett sånt skådespel.



Här är sing-a-long-versionen av den låt jag bestämde mig för - och lyckades lära mig utantill - på svenska.

Musiken från filmen gavs i samband med premiären ut på bland annat  en EP-skiva med fyra av de populäraste sångerna översatta till svenska av Gösta Rybrant. Sångtexterna och titlarna skiljer sig helt från de som förekommer i 1999 års dubbning.

Gunnar Wiklund sjöng Chim-chim Chérie och Marianne Stjernqvist tog sig an Julie Andrews partier. Men när det gällde ”Supercalifragilisticexpialidocius” (klippet ovan) så var det givetvis Thore Skogman som fick ge sig på att tolka "Super-opti-mopsiskt-topp-i-pang-fenomenaliskt” som den svenska låttiteln lyder.  Oh...vilka minnen.

Jag fick skivan av min mormor - men hade vi hade ingen grammofon. Bara en fet rullbandare... farsan fick baxa iväg allt till någon AV-central eftersom han jobbade i  skolan och där var det väl någon ljudsnubbe som  förde över skivan på rullband. Ack - vilken lycka!

Dag 28 - en låt som får dig att känna dig skyldig

Inte guilty pleasure, alltså... men då förstår jag inte.

Finns det någon låt som kan framkalla det? Ja, om jag rånade en bank och hade kompband till det (?)  - eller mördade till musik.

Nu är jag en relativt fridsam man som inte håller på med sånt. Det får bli en lightvariant  - och då handlar de om en av de låtar som jag mycket starkt förknippar med sommaren 2001 - strax innan jag föll handlöst in i spritmörkret.... eller man kan säga att det här var en av de låtar som kantade vägen dit....



This is how you remind me...

Never made it as a wise man
I couldn't cut it as a poor man stealin'
Tired of livin' like a blind man
I'm sick of sight without a sense of feelin
And this is how you remind me
This is how you remind me
Of what I really am
This is how you remind me
Of what I really am
It's not like you to say sorry
I was waiting on a different story
This time I'm mistaken
For handing you a heart worth breakin'
I've been wrong, I've been down
Been to the bottom of every bottle
These five words in my head
Scream "Are we having fun yet?"
Yet?, Yet?, Yet?, no no

It's not like you didn't know that
I said I love you and I swear I still do
It must have been so bad
Cause livin' with me must have damn near killed you

Som en sång till alkohol passar det rätt bra för någon som lämnat det bakom sig - men det var inte den kopplingen jag gjorde där och då... Big no.

Dag 27 - en låt som du skulle vilja kunna spela på instrument

Det är givetvis så att jag har tragglat Clapton, Deep Purple och sånt som är svårt och kräver snabbhet.



Men... när jag ser sånt här; en 14-årig tjej som leker fram Superstition - då far ju tankarna till tiden då jag själv var högoktanigt pubertal. Oj - om jag hade varit i skick och fason att spela så då... hur hade det slutat? Förmodligen inte alls hälsosamt med tanke på att jag blixtsnabbt fallit för rockstjärnemyten och ballat ur fort. men fel. Plufsigt alkostinn och med drag av Yngwie hade jag vacklat omkring i Uddevalla och trott mig vara något jag inte längre förmådde. Ibland är det bra med måttlig talang...

Hade annars - med bibehållet förstånd gärna medverkat i den här sättningen. Bara att spela triangel hade vart OK. Helt OK. Solospelet börjar vid 2:15

Dag 26 - en låt som du kan spela på instrument

Joserru... tre gitarrer pryder mitt hem men sitter nu sällan i mina nypor. Mitt gitarrspel peakade i åldern 16-25 sedan bar duet utför och sedan 2000 är det hyfsat dött på spelfronten. Jag behöver ett band att spela med för att få tillbaka nerven, tror jag.

En av de få låtar som jag plockat ut - bara sådär och lärt mig spela är Lynyrd Skynyrd – Sweet Home Alabama



 Och det är inte bara den taffliga ackordgången - D-C-G-G - utan själva licket - introt, you know. Det är jag mäkta stolt över. Speciellt var det att sitta i en bar på  Ios och lära ut det till en sydafrikan som spelade avsevärt bättre än jag. Det fick till följd att vi jammade ihop en kväll. Neil Young - och den här pärlan - fast i en en unpluggedversion dårå...

Om du vill pröva att lära dig själv så finns det helt andra möjligheter idag än då - 1983

Dag 25 - en låt som får dig att skratta

Mja... har väl iofs dragit på smilbanden åtskilliga gånger då Povel Ramel (hela världens knickedickgubbe) har brustit ut i den ena efter den andra kupletten Spår 6-10 på den här skivan har jag funnit mycket knickedickig. Annars är  - som klippet här ovan - ett exempel på något som förmodligen var helt sanslöst kul när det begav sig för 50 år sen... men som nu inte håller, mer än som en illustration och ett tidsdokument. Jag tror Povel hade för avsikt att driva med nån sorts gammeltjo och landsplågor överhuvud taget. Du kan lyssna på hela Birth of the Gammeldans här - Youtubeklippet är själva avslutningen

Mest och vassat tycker jag Uggla är, medan Robban Broberg inte är skojig när han skall ordvitsa i sina sånger. Det blir för mycket. Som i Båtlåt till exempel.


Ugglas Fula gubbar är så träffsäker så att jag skäms ibland. Det är ett högt betyg. Jag rodnar och skrattar. Även om det är dagispop. Roligare än så blir inte musik. Men det är inte speciellt bra - musikaliskt sett. Den här har han dessutom snott... den lurven... lyssna bara här efter 1:20

Slutligen - den här har jag skrattat åt - för att videon är så oerhört trogen texten -

Dag 24 – en låt du vill ha på din begravning

Jag har redan börjat fila på Vita Arkivet. Det här med döden vet jag ju om... bröllop det kan jag ju bara hoppas på... döen den är kokad och klar så att säga. Varför inte planera för det då... nu vill jag ju inte sätta gränser - jag hoppas att mina barn och efterlevande gör det här till sitt. Bara jag får Freddie att sjunga under min inflyttning till en annan dimension, utsläckt eller vad som nu händer med en kropp  som slutat röra på sig...

En av de sånger som skall spelas är Over the Rainbow... men bara med Freddie.



Han gör den full rättvisa. På Skivan "A Softhearted killers Collection" är den ännu bättre...

Bubblare; Rolf Wikström - Jag har hört om en stad ovan molnen... men bara den versionen. Inget trams med Carola eller Christer Sjögren... never