Det blev inte bättre av att Sven Degerfeldt i gårdagens GP replikerade på debattinlägget och menade att alkoholism inte är en sjukdom. Vad Sven istället påstod var att det här med alkohol var något som man själv bestämde sig för hur man skulle förhålla sig till. "Ingen blir ju beroende efter en natt eller två". Det är lysande kunskap som sprids över menigheten genom insändarsidan i GP. Den där funderar jag på att bemöta - skarpt.
Min huvudlinje är följande - att utveckla ett beroende tar förvisso längre tid än några veckor. Det kan däremot räcka med den tveksamma insikten (som drabbar bortemot 15 % av oss) att...hmm det där med alkohol...det var fina grejer - det får mig att må bra - jag tål det fint och får inga vådliga bakrus. En god kamrat att ta till.
Gudrun menar att det inte är ett karaktärsdrag, utan en sjukdom.
Jag har den här förklaringsmodellen; alkoholism är en belägenhet, ett tillstånd som uppstått då du inte med säkerhet kan säga vad som kommer att inträffa då du tagit det första glaset.
Hur vet jag att jag har kommit dit?
Svara så ärligt du kan på dessa fyra frågor
- Har du någonsin känt att du borde skära ner på ditt drickade?
- Har du blivit förargad då folk kritiserat ditt drickade?
- Har du någonsin kännt dig "dålig" eller "skuldmedveten " för ditt drickande?
- Har du någonsin druckit det första du gjort på morgonen för att stabilisera nerverna, sluta skaka eller bli av med baksmällan?
De här 15% är mer benägna än andra att tåla och förälska sig i alkohol. Skälen till detta kan vara många - men det handlar inte om svag moral eller en laidbackattityd. Oftast handlar det om osäkerhet, rädlsa, oförmåga att uttrycka känslor. Något som kan drabba andra än just de här 15%:en men som just detta fall blir en olycklig kombo.
Det är ETT exempel på hur ett beroende kan utvecklas. Håglöshet, tröstenapp i form av lådvin eller bara att suga i sig en vinare och några pilsner av slentrian utvecklar så smånngom beroende.
Utifrån påståendet att "Jag väljer mina sjukdomar" - som många menar är fallet när det gäller lungcancer (kopplat till rökning) eller diabetes (kopplat till fetma och taskig mathållning) är jag beredd att hålla med. Visst har alkoholisten på sätt och vis valt sin sjukdom/belägenhet/tillstånd/livsföring... frågan är i vilken omfattning.
Om vi ändock väljer att kalla alkoholism för sjukdom - så är det en sinnessjukdom. Vilken vettig människa återupprepar gång på gång sitt misstag genom att försätta sig i ett tillstånd av hjälplöshet, förnedring, aggression, nerpissad, skakig osv.... "Jo, det skall nog gå bra den här gången" I högsta grad vansinne. I alkoholistens begreppsvärld lever förnekelsen och frodas. Det kan dröja länge innan den alkoholberoende inser sitt beroende - om ens någonsin.
Sven - honom Googlade jag och hittade bland annat i Dagen, där han slår Bibeln i huvvet på folk och menar att det är OK att döda människor... bara det finns stöd för det i en bok som totades ihop för längesen... skumt. Tyvärr har GP inte sina insändare digitalt... jag borde länkat om det gått.
