En nästan vanlig man

Nemo lyssnar bok...

När miljonkonton, sex och kokain inte längre är nog...

Christopher Silfverbielke är stjärnmäklare i Stureplans finansvärld. Beundrad och avundad, men helt känslokall och hänsynslös under den charmfulla ytan. Van att få vad han vill. Och vem han vill. Men miljonerna och framgångarna är inte nog. Han kräver mer, mycket mer. Något nytt, som kan ge honom spänning i livet.

Hans Ecker är Christophers bäste - och kanske ende - vän. På väg att motvilligt dras in i ett seriöst förhållande med Veronica, men inte beredd att släppa det ljuva livet med champagne, brudar och kokain. Johannes Kruut är rikemanssonen som på nåder får vara med i gänget, ivrig att platsa och bra att ha till hands när krognotorna blir för höga.

När miljonkonton, champagne, sex och kokain inte längre är nog, går de tre männen över gränsen i sin jakt på spänning och njutning. Med Silfverbielke som manipulerande hjärna ger de sig in i en kriminalitet som trappas upp alltmer och resulterar i mord. Katt-och-råtta-leken mellan kommissarie Jacob Colt och trion blir kicken som Silfverbielke letat efter, beviset på hans överlägsenhet.

Så presenteras boken och jag blev nyfiken efter att ha läst pocketbloggs recension.

Det var rätt att bli nyfiken. Efter konvertering till mp3-filer började jag lyssna.

Den här boken är en mix av American Psycho, Ondskan och Snabba cash.
Kapitlen kryssar fram ur både brottslingars, bifigurers och polisernas synvinkel. Många cliffhangers blir det.

En av huvudpersonerna - Christopfer är obehagligt sociopatisk, kall och hänsynslös. Det finns sådana människor. Jag känner igen dragen från människor jag mött och delvis hos mig själv - i vissa stunder - i tankarna ialla fall. Då jag anser att större delen av världen befolkas av idioter. Vad jag saknar är en beskrivning om hur han blivit som han blivit - de yttre uppväxtförhållandena förklarar inte hans psykopati eller antisociala personlighetsstörning… kanske är det en yrkesskada som bidrar till min efterlysning av en bakgrundshistorik.

Litterärt påminner Christopfer om Leif GW Perssons antihjälte Bäckström, då det gäller syn på andra människor - men Christopfer nöjer sig inte med att tänka som Bäckström - han agerar.

Jag blev fångad av boken och ville veta hur det skulle gå - den är mycket spännande. Dessutom är den språkligt skärpt, utan onödiga beskrivningar, metaforer och utfyllnad. Inget tjafs.

Den har dessutom begåvats med goda analyser av samhällstillståndet på flera plan. Boken är alltså oavbrutet spännande, men den del som handlar om ett besök i Berlin hade vunnit på att kortas ner betydligt, då de viktiga händelserna där kunnat skildrats lika rappt och vasst som resten av boken

En stor del av behållningen ligger i Stefan Sauks uppläsning som gör boken till habil radioteater emellanåt. Dialekter och tonfall är träffsäkra - utom göteborgskan en rättstekniker skall prata… den är sån som de som skall säga Götlaborg i tid och otid envisas med att tala.

Det finns en fortsättning på den här boken, som heter Grannen. Det är inte smart att läsa vad den boken handlar om INNAN du läser den här. Den presenteras på ett sätt som gör att du får ett saftigt facit över hur den här boken slutar.

Efter att ha mailat författarna, och fått svar, har jag förstått att de bytte förlag - och att förlaget för den nya boken - Grannen - valde att presentera den boken på det sätt de gjorde. Så fruktansvärt dumt... spolilervarning utfärdas.

Det är tydligen så att en av deras tidigare böcker - Förlåt min vrede - helst skall läsas EFTER Grannen - för att kronlogin skall bli den rätta. Är du med?

OK - det var inte jag - jag har läst presentationen av Grannen - innan jag läste ut En nästan vanlig man. Det gjorde inte sååå mycket ändå - men lite av nerven försvann. Nu lyssnar jag på Grannen - den tar galenskapen till nya dimensioner... återkommer gällande den.



Fyra feta firrar till En nästan vanlig man