Almirida Revisited

Att återvända till Almirida-Kalives-Vamosområdet är lite som att köra ner mulen i en hemmamylla och bara frossa till det så där hemtamt en turistande svenne med hyrbil kan göra.

Skillnaden den här gången handlade om att vi skulle bo på Langley Resort . Detta tack vare Kenneth som i sin blogg någon gång i våras ville ha upplysningar om metoper och andra antika stenar uppe i trakten av
Aptera. S - som vet allt om stenar, levande som döda, löste gåtan kvickt och en slips utlovades i pris... jag kontrade med att jag skulle komma förbi och hämta.

Nu blev det inte så, men en fin pratstund med Kenneth blev det som tispade om bra matställen och caféer ner på byn.

Detta är utsikten från rum 614, som den välvillige Kenneth ordnat.

Dessa små statyer tänker jag stjäla nästa gång... skall ha dem till ingången vid Återfallshuset på behandlingshemmet jag skall öppna nångång

Greker - se och lär. Så här skall en säng se ut. Jensen... med softa bäddmadrasser och madrasskydd

Det var just sängarna to die for... skulle utan tvekan begå brott om någon försökte jaga bort mig ur sänghalmen. Att ligga här var som att surfa på ett grekiskt sänghav av stela madrasser där denna sängflotte bara var paradiset på jorden. Så skönt. Mycket hotellrum blev det.

Har ännu inte lyckats lista ut hemligheten med att grekerna så konsekvent håller sig med  omöjliga madrasser. Någon som vet? Grekerna blir bara surmulna när jag nämner begrepp som IKEA, bäddmadrasser och överdrag. Vad är grejen med att ligga direkt på en resårmadrass med endast ett vitt lakann mellan mig och tidigare gästers kroppssafter?

Nästa dag var det dags att packa sig vidare mot Heraklion och båten till Karpathos.

Detta dygn är en resa för sig som skildras i nästkommande post om grekresan.

Trams

Har tidigare varit inne på att tramset är viktigt.

Har till och med en etikett för bloggposter som indikerar att posten i sig innehåller trams.

Emanuel Karlsten heter en begåvad journalist som förmått att redogöra för tramsets betydelse inom och utom nätet.

Det är en mycket läsvärd  krönika och allt annat än tramsig.

Mognad

 

 

En av mina Facebookvänner ställer så kloka frågor. Hon har dessutom många kloka vänner som hugger på hennes funderingar. Ett exempel:

Jag funderar idag över mognad...

hur vet jag att jag mognar och inte bara förändras?

 

Och så börjar reflektionerna ramla in;

 

Ja, först måste man nog fundera över vad tecknen på mognad är. Jag tycker det har att göra med acceptans, med tålamod och långsiktigt tänkande. Att ta beslut i enlighet med sina värderingar, inte låta sig slitas hit och dit, inte heller fly. Att vara trogen sin väg.

 

För mig är att mogna att bli allt mer lyssnande. Att våga mer, att våga utmana mig själv, att inte låta rädslor begränsa mig. Att våga släppa fram unga människor och själv kliva undan ett tag. Att mogna är också att veta vem jag är och att ...sätta gränser för vad människor får lov att utsätta mig för. Också att inse att vi människor alla är lika mycket värda. Att visa respektfullhet är viktigt om man är en mogen människa, tycker jag. Och sist men inte minst, ödmjukhet. Kanske är ödmjukheten det största beviset på själslig mognad, tänker jag. :)

 

 

En mognad är om man vågar hålla andras sanningar i sina öppna händer utan att tro att händerna kommer att brännas sönder, eller säga andras sanningar utan att tro att man gjort dem till sina förrått sina egna, låna och tänka andras tankar utan att tro att man brutit mot sina egna erfarenheter och behov.

 

 Att mogna är väl att vara den du är och godkänna dig själv villkorslöst. Därmed inget sagt om att jag aldrig förändras i mognandet, förändring är väl en del av mognandet............

 

 Att våga förändras är väl en del av mognaden. Men då i enlighet med den väg man valt. 

 

 Ödmjukhet är verkligen den yttersta mognaden! Men först när man funnit sig själv kan man sedan också släppa taget om det egna...annars blir det självutplåning och självförnekelse i stället för ödmjukhet.

 

 Visst är det fint? Sedan kommer en annan infallsvinkel;

 En kollega, ca 60 år, skämtsam, glad och busig. Vi sitter och fikar och han drar ett skämt. Förbi går en annan kollega, en rätt stram dam, och fäller en kommentar. "När skall du bli mogen och sluta tramsa hela tiden". Kollegan finner sig snabbt och säger "Hörru. Jag vill inte bli mogen för nästa steg är förruttnelse". För vissa innebär mognad stramhet, allvar, fakta och sanning, inga excesser, bara plikt. För andra innebär mognad glädje, ansvar för sitt liv och de relationer man lever i, lust, men också att inte vara till last för andra, att klara sig själv, att leva som man lär, att glädjas med andra och dela sorgen när den kommer, att inte uppträda kränkande, men vänligt och utan prestige och att inte gå med pekfingret mot andra och alltid ha synpunkter hur andra lever. Att kunna skratta åt sig själv och ha lite distans och inte ta allt så himla allvarligt.

 

 

 Jag känner igen kommentaren. Den har ett syskon: "Hur gammal är du egentligen?" Som om man inte som vuxen kunde minnas och vara sitt barn? Mognad vad gäller åldersbetingade beteenden är väl att kunna växla mellan alla sina åldrar.

 

Mina egna kommentarer i stunden blev;

 

Förändring = kan innebära mognad, men handlar för mig mer om yta och inte nödvändigtvis något positivt. Mognad = kommer av erfarenheter sam de slutsatser och insikter jag gör av dessa. Förknippar det med vishet o förädling - kan också överutnyttjas o överdrivas. Blir då fallfrukt

 

Mognad definieras också ibland som ett skeende då man upptäcker glädjen i att finnas till och göra gott för andra.

 

Jag funderar vidare.... att mogna handlar ju på något vis om att frigöra sig och sluta ta ansvar för andras beteenden utifrån tänket att man inte kan förändra andra - bara sig själv. Att tidigt upptäcka att det mesta av ens egen frustration handlar om projektioner. Och att när omgivningen allt mer befolkas av idioter står du själv i mitten som den störste av dem alla...

Hur tänker du kring mognad?

Luttrad i Loutro

I förra bloggposten om resan till Grekland var budet att återkomma kring 5-6 augusti. Jag är bedrövlig på att leverera. Nåväl...

Efter incheckning på Samaria Rooms (och det var betydligt bättre än vad gentlemannen från Melbourne erfor) fann vi att Chora Safkion bara är en piss utmed en bergvägg. Där fanns absolut ingenting mer än ett fåtal restauranger och pensionat. Kan ha att göra med läget. Färjeläget. Detta är knutpunkten och slutmålet för de som vandrat Samariaravinen som mynnar i Agia Roumeli. Därifrån kommer alla chartermänskor och via Chora Safikion skall de forslas tillbaka till sina hotell på nordkusten.

Det är ändå  lite snopet med tanke på att vägen dit är stooor och breed. Dessutom SER orten större ut från havet. Det kan bero på att den är allt annat än platt. Det är en HÖG by. Det ger i sig en vision av storleksmässig hybris. Alla de här turisterna som gått Samaria stannar ju inte i Chora Safkion. När vi var där kände vi oss mycket övergivna och det var med en lätt antydan till zombieturism vi gjorde byn. Men det finns grejer att se och göra . Kolla denna länk

Höga fasader i smal by

Morgonen kom och vi skulle gå till Loutro. Till denna ort kan man bara ta sig sjövägen eller till fots. Vi skulle gå - det var det som var grejen. Det fanns olika bud kring vägen vi skulle gå. Någon upplevde vägen som livsfarlig. I guideböcker beskrevs routen som behaglig.

Vi stolpade iväg och första timmen var najs. Lätt promenad utmed asfaltsväg. Sedan bar det iväg på smala getstigar längs branterna.

Sweetwater beach

Vi kom till den här beachen efter sammanlagt två timmars strövande.

Så gott att få sträcka ut sig på och låta samtliga kroppsdelar peka söderut....

Hmm... det var så gött att vi ett tag pratade om att stanna hela dan och ta en taxibåt tillbaka. Tur det inte blev så. Sträckan Sweetwater Beach - Loutro var verkligen vacker;

I Loutro rådde stillheten. Det var verkligen tyst. Inga scootrar, bilar eller något annat mekaniskt förutom en och annan motorbåt.

Att stanna en eller flera nätter hade varit mysigt och vi är inne på att återvändo och ge Loutro en fair chans några dagar. Det finns mer att upptäcka mellan Loutro och Agia Roumeli.

Jut den här dagen var lugnet något bedrägligt. Två greker i 30-årsldern hade en tung beef att reda ut på hamnpiren. Det handlade om vems plats som var vems och rätten att skeppa turister från och till hamnen. Tror jag. Rätt som det var hade grek 1 brottat ner grek 2 och slängt honom i vattnet där han blöt och förnedrad klängde sig upp över relingen med haitsk blick. Grek 1 hade då redan återgått till familjetavernan. Grek 2 - den blöte - kom sättande och det blev kurr igen. Käftsmällar, höga röster och mera brottning. Det krävdes ett helt koppel greker för att sära på dom. Till slut åkte blötgreken iväg i sin båt. Vi tänkte att det inte dröjer länge innan han kommer tillbaka med ett posse - men det blev inte så. Inte den dagen i alla fall.

Vi lämnade Loutro på kvällen och dagen därpå var vi på den synnerligen oskyltade men begåvade stranden Filiakis som ligger kloss an det någorlunda uppskyltade Vritomartis Hotel. Här bor det nakna människor. Företrädesvis tyskar och holländare. De är mycket fredliga till sinnet och helt ofarliga att vistas bland. Trots hög skinnfaktor.

Frampå eftermiddagen lämnade vi södra Kreta och syrde upp mot Almirida och Kenneths hotell.

Nästa resepost handlar om dygnet där.

Chefen och Spriten

För en tid sedan förde jag ett resonemang med en person som har en ledande ställning inom en större organisation. Denne person har ett alkoholproblem och sa;

- På något vis är jag vid vägs ände. Mitt drickande medför inte längre någon glädje. Bara självförakt.


- Så bra, sa jag. Då har du ju möjlighet att ta emot och genomföra en behandling som förhoppningsvis kommer att Ge dig ett ljusare liv och befria dig från det tvångsmässiga drickandet och den ständiga kampen.

- Nej, så lätt är det inte. Jag kan inte berätta för min arbetsgivare… hur skulle det se ut?

Jag ägnade en stund åt att förklara att arbetsgivare har ett rehabiliteringsansvar och att de flesta företag och organisationer värda namnet har (och är skyldiga att ha) en drogpolicy som innebär att den som behöver hjälp också skall få det.

Det bet inte. Skammen ligger som en fuktig filt runt den grandiosa människomassan som inte vill erkänna sig besegrad av alkoholen. Vännen som blivit till en fiende. Jag fortsatte och menade att den här personen - just på grund av sitt personalansvar – egentligen kunde få betydande problem den dag en medarbetare kommer full till jobbet eller en liknande situation intäffar.

 - Hur skall du med trovärdighet kunna hantera detta – du är ju lika stor part i målet? Om inte större. Du skall se till att en medarbetare kommer iväg på behandling, men själv vill du inte underkasta dig detta. Hur tänker du då?

Jag väntar fortfarande på svar….

Håkan

När vi bodde på Karpathos blev varje kväll en nära-Håkan-upplevelse.

Den här hängde ovanför den mycket grekiska och därmed mycket hårda sängen.

När ögat rinner

Efter förra blogginlägget gick de några dagar. Sedan kom ett nytt mail;

Hej!

Jag satt i några dagar och begrundade ditt råd om att sluta skämmas och gå iväg till ett möte.
Idag blev det av!

Det var 11-12 st personer där, både unga och äldre och alla hade varierande livsöden.
Jag kände även där igen mig i delar av mångas berättelser.
Det var otroligt skönt men också mycket nervöst för mig att lyssna och att få dela med mig av mina tankar.

Jag träffade en person som jag stannade och pratade med 45 min efter mötet, tyckte vi tänkte lika i mångt och mycket och han hade mycket kloka råd om hur han tänkte och hanterade olika saker.

Nu ska jag smälta dagens intryck och jag kommer definitivt att gå tillbaka. :-)

Mvh, Xxxxxx

Sånt här får mina ögon att tåras av glädje. Om mina ord och mina bok förmått någon att självmant sökt sig till AA eller söka hjälp på annat för sina  kontrollförluster och konsekvenser som alkoholen fört med sig - det är värt - allt. Inte i pengar (även om man skulle kunna räkna på det också)  men att ett familjesystem kan återfå balansen, väckas och spetta loss den där Flodhästen i vardagsrummet.


I den repriserade serien "Sommarpratarna" kommer Monika Fagerholm att berätta om sin alkoholism på ett mycket vettigt sätt. Om kampen. Kampen som slutade i och med att hon blev nykter.. och insikterna hon gjort och förstått vad kamp innebär och inte minst vad självreglering, självkontroll - mål, viljestyrning och att det är  hennes starka vilja att bli nykter (då hon drack) gjorde att hon inte klarade av det - på grund av det lika starka motkrafterna.. 39:30 in i klippet kommer hon...

Jag önskar både mailskrivaren och Monika all lycka i det fortsatta tillfrisknandet - en dag i taget. Hjältar är ni!