-Vad skall det vara bra för?
-Vad är meningen?
-Kan du inte få nog snart?
-Femton minus - och du skall springa ett långpass på 2 mil… nu åker vi till Östras psykaut, så du kommer till sans igen...
Ifrågasättandet av mina göromål kring träning tycks aldrig sina. Lika ofta som jag får glada tillrop så nagelfars min planering och mitt konsekventa sätt att genomföra saker och ting. Det var framförallt Petras postning och Den hemska tvillingens funderingar som födde behovet av att skriva ur sig kring det här. Att det här är något som rör om märks - speciellt i kommentarerna till Petras bloggpost
I korta ordalag handlar det för mig om vikt, hälsa, bekräftelse och njutning. I den ordningen.
Min kroppsvikt har alltid varit ett bekymmer. Inte så att jag har lagt ut och blivit smällfet, men jag har oerhört lätt att lägga på mig extrakilon. Och följer jag bara mina spontanreflexer och låter livet tugga på så är jag på ett halvår en bekvämt tillbakalutad bullpadda som placerat filttofflorna vid fåtöljen, sitter och hummar med en bok i knät och lyfter blicken mot TV:n med jämna mellanrum, krafsar i mig lite snacks eller godis och låter tillvaron skena iväg, medan jag vegeterar.
När känslan får styra...
Den ångest som den här visionen framkallar är motivation nog för att hålla mig i schack med ett träningsprogram, en metod och ett mål - men det är knappt att ens det fungerar - jag får likafullt tänka på vad jag äter, när och vad - vågen sticker iväg direkt. Mina gener och min stigande ålder har fått min ämnesomsättning att vara i nivå med en koalas.
Med generationer bakåt i släkttavlan av små feta män med högt blodtryck, som på ålderns höst låter byxlinningen bli sin kropps ekvator i armhålehöjd, skulle det kunna innebära att jag får blodfettshalter som gör att talgoxar börjar titta lystet åt mitt håll och att hjärt- kärlsjukdomarna hemsöker mig. Det kan de göra ändå - men jag vill gärna minska sannolikheten för det. Så jag bestämde mig för att göra vad jag kan för att bryta den trenden. Jag vill vara snygg naken - även som död... i alla fall inledningsvis.
Detta är en utmaning. För varje hittills genomfört pråschäkt som handlar om att nå ett viktmål eller genomföra ett lopp på en viss tid - så hemfaller jag snart till det jag nämnde tidigare - vila på lagrarna, njuta av tillfredsställelsen att ha lyckats, att vara snygg från alla håll och att belöna sig, gotta till det och slappa…. App, app, app…. Förfallet kommer snabbare än köttfärs blir gammal.
Det jag brottas med nu; skapa ett viktmässigt hålrum. Min kropp behöver komma ner till nätta 72-73 kg och min midja behöver krympa till 87-88 cm.
Trots att det bara handlar om 3-4 kg ner och lika många centimeter, så verkar det ogörligt - psyket säger ifrån. Min älskling säger ifrån " - Du sticks" säger hon.
Och i takt med att mitt nogsamt avvägda matintag börjar fallera, så vittrar systemet sönder.
Att min omgivning påstår att jag är så fin som jag är - det köper jag - det tror jag på. Självbilden är nyanserad i det avseendet - det är hålrummet jag vill åt - så jag kan få några kilos marginal att slappa på… så gott det vore - sen skall jag inte gnälla mer...
...men förnuftet får tala
De som inte kan, vill eller orkar träna - är ofta de som aldrig har gjort det. Tränat alltså. Det gäller även de som ifrågasätter hur det ens går att tänka tanken; "Nästa år skall jag springa New York Marathon" Och hur kan jag klandra dom? Det blir omöjligt att föra en diskussion eftersom de inte har upplevt skillnaden.
Att sakta men säkert märka av alla positiva bieffekter med en aktiv träning i form av ökad vitalitet, bättre sömn, lugnare sinne och klarare huvud är i högsta grad en njutning som är värd att upptäcka.
Samtidigt går allt att överdriva och låta vansinnet tillta... då löpningen/cyklingen/styrketräningen...whatso börjar få oönskade konsekvenser (du som regelmässigt följer den här bloggen vet vad jag syftar på)
Summering; lika lite som jag har förståelse för de som lägger obegränsat med tid på att iordningställa och renovera döda föremål - lika stor förståelse har jag för de som kritiserar fysisk utveckling. Det är en fråga om personliga värderingar - om vad som är viktigt i livet. Vissa renoverar hus som de vill bo i - jag tar hand om och sköter en kropp som jag bor i - och inte kan flytta ut ifrån. No big deal...
-Vad är meningen?
-Kan du inte få nog snart?
-Femton minus - och du skall springa ett långpass på 2 mil… nu åker vi till Östras psykaut, så du kommer till sans igen...
Ifrågasättandet av mina göromål kring träning tycks aldrig sina. Lika ofta som jag får glada tillrop så nagelfars min planering och mitt konsekventa sätt att genomföra saker och ting. Det var framförallt Petras postning och Den hemska tvillingens funderingar som födde behovet av att skriva ur sig kring det här. Att det här är något som rör om märks - speciellt i kommentarerna till Petras bloggpost
I korta ordalag handlar det för mig om vikt, hälsa, bekräftelse och njutning. I den ordningen.
Min kroppsvikt har alltid varit ett bekymmer. Inte så att jag har lagt ut och blivit smällfet, men jag har oerhört lätt att lägga på mig extrakilon. Och följer jag bara mina spontanreflexer och låter livet tugga på så är jag på ett halvår en bekvämt tillbakalutad bullpadda som placerat filttofflorna vid fåtöljen, sitter och hummar med en bok i knät och lyfter blicken mot TV:n med jämna mellanrum, krafsar i mig lite snacks eller godis och låter tillvaron skena iväg, medan jag vegeterar.
När känslan får styra...
Den ångest som den här visionen framkallar är motivation nog för att hålla mig i schack med ett träningsprogram, en metod och ett mål - men det är knappt att ens det fungerar - jag får likafullt tänka på vad jag äter, när och vad - vågen sticker iväg direkt. Mina gener och min stigande ålder har fått min ämnesomsättning att vara i nivå med en koalas.
Med generationer bakåt i släkttavlan av små feta män med högt blodtryck, som på ålderns höst låter byxlinningen bli sin kropps ekvator i armhålehöjd, skulle det kunna innebära att jag får blodfettshalter som gör att talgoxar börjar titta lystet åt mitt håll och att hjärt- kärlsjukdomarna hemsöker mig. Det kan de göra ändå - men jag vill gärna minska sannolikheten för det. Så jag bestämde mig för att göra vad jag kan för att bryta den trenden. Jag vill vara snygg naken - även som död... i alla fall inledningsvis.
Detta är en utmaning. För varje hittills genomfört pråschäkt som handlar om att nå ett viktmål eller genomföra ett lopp på en viss tid - så hemfaller jag snart till det jag nämnde tidigare - vila på lagrarna, njuta av tillfredsställelsen att ha lyckats, att vara snygg från alla håll och att belöna sig, gotta till det och slappa…. App, app, app…. Förfallet kommer snabbare än köttfärs blir gammal.
Det jag brottas med nu; skapa ett viktmässigt hålrum. Min kropp behöver komma ner till nätta 72-73 kg och min midja behöver krympa till 87-88 cm.
Trots att det bara handlar om 3-4 kg ner och lika många centimeter, så verkar det ogörligt - psyket säger ifrån. Min älskling säger ifrån " - Du sticks" säger hon.
Och i takt med att mitt nogsamt avvägda matintag börjar fallera, så vittrar systemet sönder.
Att min omgivning påstår att jag är så fin som jag är - det köper jag - det tror jag på. Självbilden är nyanserad i det avseendet - det är hålrummet jag vill åt - så jag kan få några kilos marginal att slappa på… så gott det vore - sen skall jag inte gnälla mer...
...men förnuftet får tala
De som inte kan, vill eller orkar träna - är ofta de som aldrig har gjort det. Tränat alltså. Det gäller även de som ifrågasätter hur det ens går att tänka tanken; "Nästa år skall jag springa New York Marathon" Och hur kan jag klandra dom? Det blir omöjligt att föra en diskussion eftersom de inte har upplevt skillnaden.
Att sakta men säkert märka av alla positiva bieffekter med en aktiv träning i form av ökad vitalitet, bättre sömn, lugnare sinne och klarare huvud är i högsta grad en njutning som är värd att upptäcka.
Samtidigt går allt att överdriva och låta vansinnet tillta... då löpningen/cyklingen/styrketräningen...whatso börjar få oönskade konsekvenser (du som regelmässigt följer den här bloggen vet vad jag syftar på)
Summering; lika lite som jag har förståelse för de som lägger obegränsat med tid på att iordningställa och renovera döda föremål - lika stor förståelse har jag för de som kritiserar fysisk utveckling. Det är en fråga om personliga värderingar - om vad som är viktigt i livet. Vissa renoverar hus som de vill bo i - jag tar hand om och sköter en kropp som jag bor i - och inte kan flytta ut ifrån. No big deal...
