...som du behöver läsa.
Joserru...
Nu är den nytryckt för den har sålt bra mycket bättre än vad jag någonsin trodde... och den kommer att sälja mer.
Bara för att just du är du - en god läsare av min blogg - så kan du få ett ex, signerat och dedikerat hem i lilla brevlådan för endast 140:- kr inkl frakt alltså. Maila din beställning och vips har du en bok som gör nytta. Tror du mig inte?
Läs vad andra tyckerVisst är allt bra när våren kommer
Som en liten bonus kan du här nedan läsa förordet, prologen och kapitel 1 - som ett smakprov:
FörordDet skulle ta ungefär 30 år från ord till handling. I min första lägenhet – en vindskupa på Sunnerödsvägen i Uddevalla - satt jag i början av 80-talet och knackade ner en Lundell-influerad spritroman på en duvblå Facit Privat. Det var vinter och jag använde min grammofon och lite whisky som inspiration till dom stordåd jag då trodde låg framför mig.
En sammanläggning av tre tågluffar där merparten av händelserna utspelades på Korfu fanns på agendan och dom skulle utgöra stommen i min blivande succéroman. Noggrant och strikt disciplinerat tillverkade jag tre tätskrivna A4 varje kväll. Efter en månad och drygt 100 sidor tog det stopp.
Jag läste Klas Östergrens Gentlemen och fick en oöverstiglig prestationsångest. Jag insåg att det jag suttit och knackat ihop bara var trams. Jag hade egentligen ingen historia att berätta.
Nu har det gått 28 år. Jag har gjort erfarenheter och lärt mig en del om och av livet. Det är om detta jag vill dela med mig.
Att det sker nu hänger samman med saker som jag inte riktig begriper. Och när det är så – då är det dags att agera. P O Enqvist ger ut en självbiografisk roman. Den handlar till en stor del om beroende, alkoholism och uppväxt. Han berättar om hur skrivandet kom igång igen. Han började skriva Kapten Nemos bibliotek.
Då jag hörde honom berätta om detta på TV drabbades jag av ett sorts kall, eller en slags frenetisk energi. En kraft som drev mig att skriva ner allt som hände sju år tidigare. The seven year itsch. En spritklåda som jag hade befriats ifrån men som ofta ger sig tillkänna i någon form efter just sju års nykterhet. Det lär finnas en större kanadensisk studie som visar att återfall i spriten ofta sker efter tre, sex och nio månaders uppehåll. Och efter sju år.
Jag arbetar deltid som alkohol- och drogterapeut. Utifrån dom erfarenheter jag gjort i den rollen har jag inte funnit något som motsäger denna eventuella studie.
Sju år och en kraft som drabbar. Jag bestämde mig för att plocka fram min Nemo. Det är lite av en låtsaskompis. Allra först var det en del av ett firmanamn som jag skapade på 80-talet då jag behövde ta tjänstledigt från mitt jobb i Försvarsmakten.
På senare år har Nemo blivit en bloggfigur som jag sköter om efter bästa förmåga.
Nemo har också fått tjänstgöra som den här bokens litterära jag.
Är då inte Nemo och jag samma person? Jo, Nemo är mycket jag, mycket av det jag aldrig vågat och en del av det jag skäms över. Nemo är ingen integrerad självbild med mig. Men jag hoppas att han vill mig väl och att jag kan ha mycket roligt tillsammans med honom resten av livet.
Göteborg sommaren 2009
Peter Jungerfelt
PrologDet är så det känns. Det här är inget förord. Det är romanens förhud. Eller förhuden till min själ.
Bortom sida fem finns hudlösheten. Eller själen som ett naket ollon. Blankt och sårbart. Den trubbiga spjutspets av kött som ger liv, skapar obalans, tar över hjärna eller bara hänger som ett oplockat körsbär i sommarnatten. Oanvänt och skröpligt påbörjas en förmultningsprocess.
Där ligger en beskrivning av något som trotsar allt sunt förnuft. All logisk briljans jag burit med mig i livet är som bortblåst. Den vilar sakta i skuggan av vansinnet och desperationen. Jag, Nemo, är sammansatt av oro och otålighet. Jag väntar på att något skall hända. Att jag skall få det lite bättre än vad jag förtjänar. Det skall gå som på räls och jag har burit detta livstema i många år.
Nu – i denna sensommar - står jag inför en slutstrid.
9 sept. - söndagTake the first step in faith. You don't have to see the whole staircase, just take the first step.
Dr. Martin Luther KingHur svårt kan det vara.
Barnen kommer framåt eftermiddagen.
Tvättstugan bokad lite senare.
Bra. Två fasta saker att hänga upp den här dagen på.
För några veckor sen - när mitt sinne var riktigt glödgat och sprithett träffade jag ett gangsterfyllo på en sunksylta med kinesmat i kvarteren kring Kungshöjd. Han sa;
- Du, mannen - satsa på att stämpla in på andra varvets kvinnor. Dom mellan 30-40 som är där ute, ännu en gång. Dom har lärt sig något. Satsa helst på dom med stora näsor och trotsig blick. Kvinnor med sån attityd pallar det mesta....
Som om jag bryr mig.
Som om jag bryr mig om nånting annat än mig själv, min ömkan och mina primitiva behov.
Hjulen snurrar bara snabbare.
Och snart är det måndag.
Nu står jag med ena handen på kylskåpsdörren. Blicken är sänkt i lätt skam.
Mot golvet. För ett hastigt ögonblick vädras min ångest och viskar till mig: Reson.
Då blir den halva tetran med surt Chateau Vadeu till en fiende. Inte den vän jag söker på söndagens förmiddag. Inte den respit jag investerar för ytterligare några timmars uppskjuten ångest.
Reson...
![Reblog this post [with Zemanta]](https://lh3.googleusercontent.com/blogger_img_proxy/AEn0k_vPdreIjkJ8dCW8jdPV_FCYd3MYo0J334wm83JVYp9b3jEChe1wuTZPvRoKFJVjbN74NJ7iC4HtQrKbCoT3MHzgpDV4T8x4RiYSi_3pR4tbNTWpv3nI07PpaaLlNnE4TiL-I_X1Z780x4BeDtISDnQ=s0-d)
