Coma Garden och möte med vågorna & döden

Norman Bali återkom civilklädd i en liten van på torsdagen då det var dags att åka från Ubud till Legian och Rama Garden Hotel.  Du kan se hotellet på hemsidan och det är mycket inbjudande. Den fotografen visste vad han skulle göra för att få allt att se bättre ut än i verkligheten.

 Poolområdet - det var det bästa. En lummig innegård och stillsamt porlande vatten från fontäner och så. Inga gatuljud Ett verkligt lyft. Här trivdes vi! På kvällarna tände personalen ljus och satte längs hela poolkanten. Mycket rogivande.

Det tog annars inte mer än två nätter, så döpte vi om hotellet till Coma Garden Hotel.
Personalen hade nån sorts vegetativ approach till det här med att fokusera. Det kunde vara 2-3 mänskor som ägnade långa stunder åt att jaga små frön och blad som hamnat i poolen - men ingen ägnade ett öga åt de drivor av disk, tomma ölburkar, bananskal och annat som poolgäster lämnar efter sig. Istället for de runt med håvar och jagade löv.

Eller - skrubb av betonggolv runt poolen. Där var så rent att jag gärna haft picknick utan rutig filt. Oh - tänk om samma omsorger lagts på sängkläder, badrum och textilier inne på rummen....

Det här rummet bodde S och jag i. Sju nätter. Det hade varit OK. Men är det något som gör mig lätt pissed off - så är det undermålig städning. Det skall vara rent. Gärna enkelt. Men rent.

Det var det inte. Det var riktigt lortigt emellanåt. Om du ser airconditionanläggningen på väggen - så hände vid tre tillfällen under veckan att den läckte vatten. Mycket vatten. Ner på den stoppade och murrigt gröna fåtöljen. Gissa om det bodde saker inne i den.. mögelsvamp, typ. Sänghimlen var mer grå nuförtiden men var säkert trevlig och gav ett mysigt intryck som ny. Då hjälper det inte att handdukarna är vikta som svanhalsar och att lotusblommor ligger strödda över sängen. Vid två tillfällen fick vi dessutom be om helt rena lakan - fast det var utbytt. Utbytt men inte rent. Återigen - fokus - fast på fel saker.

Två nätter vaknade vi dessutom av att aircon tröttnade och sa ifrån. Från ett stillsamt surrande till ett ljud som påminde om en tryckluftsborr...bara så där. I 10-20 sekunder - för att sedan upphöra. Andar?


Några IRL-foton:

Mögelfåtöljen till höger

Frukten på bilden som hotellets hemsida ståtar med var utbytt... till lô

Turligt nog var hotellets foto av rummet taget då dörren in till detta badrum var stängd. Badkaret var sällan skrubbat och hade en sorts patina som bestod av australiensiska hudavlagringar, tvålbitar och halvätna smörgåsar.

Slutgnällt.... och ja - vi gav mycket rak feedback många gånger under vår vecka. Vi var mycket osvenska. Jag langade ut smutsiga lakan, en skitig morgonrock och såna där små tvättlappar... allt detta skulle vara vitt, men hade anstrykning av brunton och konstiga fläckar. Hennatatueringar? Blod? Vegemite? Jag ville inte veta - jag ville ha rena lakan.

Här syns den solstol/parasollgrupp som blev vårt basläger under veckan på Legian. Två yngre balineser skötte uthyrning av möbler och solskydd. De hade till och med små baljor för fottvätt - så att vi slapp sanda ner våra solsängar... sånt gillar jag.

När vi varit på stranden en stund ville jag utforska. Kliva iväg. Norrut mot Seminyak. Plötsligt en alldeles för stor folksamling för att det skulle kännas stabilt... mycket riktigt. En ilandfluten kropp som några tappra livräddare gav hjärt-lungräddning. Förgäves. Saken blev inte bättre av att det tog mer än 30 minuter för en ambulans att komma till stranden. Får jag gissa på att det var vissa trafikstockningar som fördröjde...

Veckan på Kuta-Legian kunde definitivt börjat bättre än ett möte med den flytande holländaren. Så surt.
Under veckan lärde vi oss det mesta om undercurrents, rips och annat som en surfare måste ha koll på.

Surf, ja... mer om det i nästa del som poppar upp om några dagar

Does your mönkey bite?

You must get yourself ö proper license for that mönkey...

Det är nåt med apor. Helt klart. Att som i utkanten av Ubud få se dem i full frihet och dessutom mycket närgånget är en häftig upplevelse.

En promenad längs Monkey Forest Road i Ubud för dig efter c:a 20 minuter till en av ingångarna. Redan där möts du av nyfikna makaker och banansäljare. Du kan läsa mer om apskogen på hemsidan här.

Ge apan en banan!

Dotter E som hade bananerna i sin väska fick uppleva känslan av att ha en apa på axeln...

 på riktigt

Efter apskogen hade vi fortfarande en hel dag att slösofta i Ubud och  kunde chilla på caféer, få massage, gå på marknad och SHOPPA!

Jag är mycket stiff när det gäller shopping. Typsikt kepsstraight som helst bör parkeras på en fånstol inne i entrén av ett random köpcenter medan alla springer runt och provar, jämför, prutar och funderar, går ett varv till och letar efter bättre, annat och så...

 Inte jag. Det enda som kan få igång mig är stora hemelektronikaffärer. MediaMArkt - tysken, alltså. Där kan jag hålögt dregla omkring och förlora mig. Tidsmässigt kan två timmar lätt flyga iväg... och hoppsan... ska ni stänga?

Men - Ubuds små affärer är speciella och ofta mycket oturistiga. Där  finns verkligen mycket speciella föremål och kläder som du garanterat inte hittar någon annanstans

Yogakatter till exempel. I trä och 20 cm höga då.

Två nätter i Ubud...tja - en till hade inte gjort ont - men nu var det dags att åka till Kuta/Legian för strand, bad, surf och turism på allvar.

Nästa reseinlägg: Drunkningsolycka, Hotellbekymmer och strandliv

Världens gång..

Det är skit med Japan... jordbävningar, tsunami och härdsmältor.

I Libyen är det typ världskonflikt - många mot Gaddafi

Samtidigt - möte på Aftonbladet redaktion. Våndan är stor - Japan eller Libyen - vad skall vi toppa med.

Sån tur att de fick nys om ett scoop som överskuggar tramsigheter i Asien och Nordafrika... och nej, jag köper  ingen Aftonbladet idag heller...

Jag känner givetvis empati med Elisabeth och givetvis är en skadad höftled inget att vifta bort - det var inte det jag ville åt. OK?

Inte bara Bali...

Min gosstjärt är inte enbart parkerad framför en dator. I stelt mak framlider den och resten av kroppen utsvävningar precis som vanligt. Ett exempel från idag

Så olika - så det slår över

För några inlägg sedan, så beslöt jag att ta mig igenom några av de senaste årens mindre lyckade filmprojekten av svenskt ursprung som poppat upp
under kortare tid på biograferna.

Först ut var ofrivilligt nog Helena Bergströms Så olika

Det var en film som jag kan tycka mycket om - som ett illustrativt komp till en LSD-tripp funkar den utmärkt. I en haschdimma skulle flabben flöda fritt.

Numera är jag nykter. Därmed inte sagt att livet behöver vara tråkigt och grått. Men Så olika ger mig bara svårmod och många, långa funderingar. Samt några goda skratt på fel ställe och av missriktad art.

Filmen i korthet:

Ensamma mamman Lotta är nyblivet finansborgarråd i Stockholm medan hennes lillasyster Sanna är framgångsrik tv-producent. Trots att båda har såväl trassliga yrkes- och kärleksliv dras de till män som är deras raka motsatser.

Låter det upphetsande? Det är det inte. Det är absurt. Det är jättekonstigt. Men - det är nog inte meningen att det skall vara det - och då blir det bekymmersamt.

Att Nutley producerat och hans fru regisserat gör ju att  nepotismgeggan svämmar över och dränker all möjlighet till normalt kvalitetstänk. Det är OK. Det är förståeligt. Men att castingen skulle balla ur - det trodde jag inte. Kan bero på att filmen inte har någon namngiven rollsättare.

Johan Widerberg spelar Kristian Berg-Möller. Han är djurskötare och hänger med surikater mest. Trots att hans rollfigur har en dubbelnamn och trots att han har ett svårmodigt emo-drag över sig. Djurskötare skall vara gingerballs typ Jonas Wahlström och hurtigt kela med djuren. Johan är bara svår. Så oemotståndligt svår.

Rolf Lassgård är lämnad av sin fru men sover kvar i samma dubbesängsram, fast en bäddmadrass saknas. Han får span på Richard Wolff som gestaltar Max Scheele. Max är givetvis bög och spelar teater. Han spelar Åååågust Strindberg. Lassgård går och ser denna föreställning som om det var Sound of Music (det vill säga väldigt många gånger...). Och blir förälskad. I Max.

Sanna är alltså TV-producent och skall göra ett slags Allsång på Skansen, men det skall vara ambulerande, så att artisterna är bland älgar. Eller åker karusell. Arvingarna åker karusell och sjunger.
Det här är en mycket förvirrad film, men faktiskt - det händs så mycket konstigt hela tiden att jag hade kul medan jag tittade, och jag skattade en hel del, men säkert inte åt rätt saker.

Yster av denna första film, skall jag gå loss på nästa. Väljer mellan Hanna med H eller Änglavakt.

Återkommer….

Balibildspel

På förnämliga sajten animoto.com kan du för en avgift på 200 kr/året skapa fina fotominnen. Proffsigt blir det. Inte sant?




Välj gärna helskärmsläge och HD-kvalité 720p.

Musiken är från en skiva som jag hörde i en affär på Monkey Forrest road i Ubud.

Så här der den ut:

On tour with Norman Bali

Mr Bram tittade fram, helt enligt sina löften, och gav några förslag till lösning på mitt dilemma. Eftersom vi stod utan bostad, mål och mening dagen därpå var hans prospekt lättköpt. Det var dessutom varmt. Jag ville inte jiddra i en hotellobby. Jag ville bada, sola och vältra mig i en solstol på stranden.

Mr Bram föreslog; imorgon kommer Norman Bali och en chaufför och hämtar er. Ni kommer att få en guidad tur "klassiska Bali" (även om det här luktade touristtrap lång väg, så föll jag för Mr Brams lena säljröst) turen avslutas med att ni lämnas vid ert hotell Villa Chempaka i Ubud. Två dagar senare hämtas ni av Norman Bali och körs till Rama Garden Hotel i Legian. Där bor ni de sju nätter som återstår innan ni skall bo i Nusa Dua.

Ok, ok, ok… efter lite dividerande och valautaomvandlande lät det som en bra deal. Jag orkade i vart fall
inte stå emot utan lassade fram mitt plastkort och lät chipet glida in i Mr Brams väloljade transaktionsapparat.

Så - resten av dagen handlade om solskyddsfaktor, bränd hud, varsamhet och förmaningar om att äta rätt eftersom morgondagen var transport. Mycket transport.

Allt gott så. Norman Bali visade sig vara en habil och språksam guide som gjorde ett styvt jobb. Hans informativa haranger kunde blivit påfrestande om det där med informationsinhämtning och filtrering inte står högt på agendan.

Vi fick i alla fall klart för oss att balineserna är närmare 4 miljoner till antalet och att en medellön ligger på mellan 100-300 dollar per månad. Den som tänkt sig en studieresa för att granska det indonesiska sjukförsäkringssystemet kommer att bli liggande vid poolen eller sitta i en bar och dricka Bintang - ty något sånt system finns inte. Blir du sjuk - inga pengar. Jag tänker på alla de med fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom eller depressioner. Tveksamt om de diagnoserna alls finns på Bali. AIDS finns däremot. Tre dödsfall per dag. Om man översätter det till svenska förhållanden skulle 2 500 svenskar per år dura av i AIDS. Fullständigt oacceptabelt, för att använda politikertermer. Mer om detta och jiggy-jigpojkarna kan du se på SVT play fram till 9 april. Sevärt
Norman berättar vidare att kineserna är "crookies" och äger det mesta som är stort i hotell- och turistväg. I klartext - ät på små ställen. Bo på ännu mindre. Bra att veta.

Norman och chaufför tar oss till barongdansen - till att börja med.
Alltså han heter inte Norman. Han heter Nyoman, vilket betyder att hans mamma fött två barn innan honom. Du kan läsa om balinesisk namngivning här. Lite gulligt att om det kommer ett femte barn (det finns ju bara fyra att droppa) så får det barnet heta Wayan Balik (Wayan igen). Det är lite bättre än Trasiga Gummit. Erkänn...

 Barong på gång...

Barongdans. En sextimmarsopera nedkortad till en timme. Dessutom med svensk manual för att förstå vad som händer. Barongen har huvudrollen. Han skall vara snäll - men jag tycker inte det är någon mysputte direkt...

Utsketet kaffe - 80 spänn koppen. Se förnedringens slöja

Indisk palmmård - at work. Första delen. Avslutningen skiter vi i

Vi fortsätter vår guidade svennebanantur och stannar till vid en fruktodling där de även har Luwak-kaffe. Världens dyraste kaffe. Ett litet mårddjur, typ. Är ute på natten och käkar de finast bönorna. skiter därefter ut dem. Dessa bönor tas om hand och tvättas, rostas och vips så hamnar de i en kaffekopp. Det är en sån jag dricker. Gott? Ja. Värt 80 spänn? Nej.

Norman Bali och dotter E tittar på när jag sörplar kaffe

Mount Batur och Trunyan village som ligger på andra sidan sjön. är nästa stopp. Lite speciellt hantering av döda där, som du kan läsa om och se bilder på om du följer länken. De läggs i öppna kistor och på grund av en speciell trädsort avger liken ingen lukt. Byns innevånare kallar sig själva för Bali Aga -sanna balineser och deras religion är pre-hindu

Vidare gick så turen till risterasserna nära Ubud. (bildgoogla Ubud - det är makalöst!)

Under dagen var vi också i Celuk och skulle visas silvertillverkning och smycken. Måttligt roande. Vi hann också med en avstickare till Mas och köpte då en del träsniderier. Norman Bali berättade att han tyckte att vi skulle köpa. Han och chauffören fick 2% var i kommission för alla våra köp under dagen.

Kymigt. Jag ville hellre stoppa till dem  100 000 rupiah (75-80 kr) istället för att bli indragen på olika prutsessioner med slutresultat att jag handlat för 4 000 kronor - vilket skulle krävas för att Norman och chauffören skulle få sitt. Jag misstänker en "middleman" i det här - som tar mer och förväntar sig att Norman o föraren skall leverera. Annars vore systemet satt att självdö. Eller hur?

Till slut landade vi i Ubud och checkade in på Villa Chempaka som Mr Bram hade ordnat. Det var mycket smutt och privärt. Ett riktigt toppenboende. En fördel är att gilla grodläten. När det blev mörkt drog ungefär 49 783 grodor på omgivande risfält igång med en Wagneropera på grodspråk, men vi sov gott i alla fall.

I nästa avsnitt; Monkey Forrest och Ubud

Sanur Beach Hotel, Kuta och löpträning

Den första nattens sömn var av karaktären Alienresa. Som om vi färdats i ett rymdskepp under några eoner och bara klev upp som om inget hänt trots att lååång tid passerat. Sällan har min sömn varit så obefläckad. Det var som att jag varit nedsövd på tunga droger. Det var helt klart resan som talat till mig på ett bra sätt - för nu skulle jetlagen inte bli ett bekymmer.

Vi vaknade upp i vårt rum - det såg inte riktigt ut som på bilden, men nästan

På Sanur Beach Hotel stegade vi ner för frukost. Jag hade först tänkt att ta min Toshiro Mifune-morgonrock från garderoben och strolla ner till frukosten, men eftersom jag saknade samurajsvärd och hårknut i nacken, så fick det vara.

 Hai!

Djungelshorts och svart linne på en blek kropp = gott nyanländ. Sällan är kroppen så blekt vitmenad som i mitten på februari. Dotter M tog foton på mig och S vid första kvällens middag - men de har jag kraftfullt deletat; vi såg ut som två färska vattenlik. Klädda i vitt för säkerhets skull. Tyckte nog att balineserna var ovanligt återhållsamma första kvällen. Inte påflugna alls

Frukosten var buffé. Med korvar. Müsli. Och Speck. Det var mycket tyskt. Eller danskt. Kanske holländskt. S o jag, som båda är 50+are, sänkte medelåldern rejält vid buffén. Döttrarna E o M var gott aparta i den här frukostpaviljongen som påminde om ett äldreboende i kolonial stil.

Alla män var vithåriga och hade khakishorts. De skred fram och hade i flera fall koloniala översittarmanér gentemot den alltigenom vänliga personalen som var närmast övernitiska i sin strävan att hålla borden rena från avätna tallrikar och urdruckna koppar. Det gällde att hålla i grejerna om man inte ville stolpa iväg och ställa sig på kö hos omelettmannen för att den föregående äggrätten blivit snodd av en servitör.

Omelettmän - det skall tydligen finnas på hotell som håller en viss klass. Sanur Beach Hotel inget undantag.

Åter till de övriga gästerna; under de två dagar vi var på hotellområdet såg vi samma typ av människor mest hela tiden. Och handdukspaxningen vid poolen var raffinerat. Förtjänar nästan en egen bloggpost.

Tiiidigt morgon efter andra natten var jag "up with the cock" so to say… lite tjusig morgonlöpning längs strandpromenaden var det tänkt.
Jag intog först balkongspanläge och noterade att handdukar var utplacerade redan i soluppgången vid 6-blecket. Hur var det möjligt? Handduksmannen öppnade ju inte sin kiosk förrän 8?

Svaret låg i en lömskt tysk list… bulvanhanddukar från dagen innan… och sedan frampå förmiddagen då gick de och bytte ut sina gamla strandbadlakan mot nya fräscha. En sån olydnad kan ju inte en svenne klara. Vi är ju vana att följa instruktioner och eftersom det stod att "towels has to be returned on the same day" och våra rumsnummer noga skrevs upp - hur skulle vi våga?

Skön lirare i hotellträdgården med blomma bakom örat

Danskarna var annars irriterande många på hotellet. Och de var verkligen där. Bara där. Det var som att poolområdet utövade en magnetisk kraft på allt tungoljud som danskarna frambringar.

På eftermiddagen hade ett kuvert stoppats in under dörren till vårt hotellrum 711 (7-eleven). Det var från Mr Bram. Han skrev på god svenska att han ville visa oss vad Bali hade att erbjuda och skulle svara på alla frågor. Dagen därpå skulle vi ses i receptionen. Här överraskade Globetrotter genom att oombedda vaska fram en lokal agent. Stiligt. Samtidigt förstår jag att ingenting är gratis. Givetvis vill Mr Bram göra mersälj på oss i form av fler hotellnätter, utfärder och annat. 

Min första löprunda på Bali

På kvällen skulle vi till Kuta. Dags att hur det utvecklats sedan 1988. Hrm. Jag kände inte igen mig. Inte alls. Det som då var "a sea of shit" och mest påminde om en vattenskadad by i vilda västern var nu något helt annat. Storstadsmiljö. Trångt. Påfluget. Bilar. Internationellt.

Vi åt middag på klassiska Mades Warung. Längre ner på samma gata fanns Hard Rock Café. Lite dubbel inför det - precis som att Starbucks hade knölat in sig i hjärtat av Ubud.

Det tog lång tid att ta sig till Kuta. Här ovan syns förklaringen. Ett random vägarbete i en viktig korsning. Där kom förklaringen till varför de sista 500 metrarna av taxiresan tog 20 minuter.

Vi skulle ha fatt i ett boende också. I Legian var det bestämt. Efter Mades Warung - mätta och nöjda gick vi Jalan Legian norrut för att hitta Hotel Puri Thana Lot. Mest för att Aftonbladets resguide sa så här;

Hotel Puri Thana Lot,
Legian
På en liten bakgata mellan stranden
och huvudgatan ligger det
här mysiga hotellet med pool
och en grönskande trädgård.
Rummen är enkla men rymliga
och utanför varje rum finns en
liten uteplats med stolar. Här
kan du få massage, boka turer
och hyra vespa. Ett dubbelrum
med fläkt kostar från 115 kr och
ett rum med AC kostar från 160
kronor per natt. Frukost ingår.
Tel: 0361-752281.

Detta visade sig vara en av resans få, men större besvikelser. Framförallt var prisnivån sanslöst upphissad och det rum vi till slut blev visade skulle kosta 330 kr/natt. Portiermannen var dessutom mer intresserad av att ordna med ett hängmappsystem i receptionens bakre delar än att hyra ut rum. Lumpet molokna tog reseledaren sitt nu övertrötta damsällskap och forslade hem oss i en sval blå taxi.

Mr. le Boss  (så kallades jag av så gott som alla balineser i Kuta-Legian - tyvärr är det inte samma tilltal på Konsum hemma  i Landala...) hade misslyckats i reseledaruppdraget och fick en orolig nattsömn, men grep efter ett halmstrå i Mr Bram... "kom fram, kom fram - Mister Bram"  - med detta febriga mantra trynade jag in....

I nästa avsnitt; På tur med Norman Bali och två dagar i Ubud

Dag 1 o 2 - Avresa-Ankomst-Transport...transport

Det hela var från början ett vimsigt samtal om vart, när och hur. Redan på sommaren 2009 började vi skissa på att "göra något tillsammas". Vi satt ner. Det är bra att sätta sig ner och prata om sånt som angår oss mer påtagligt.

Jag la fram några alternativ; långt bort och billigt - eller nära, dyrt och snart.

I klartext; vi kan planera för en längre resa till Asien - Indien, Thailand och vara borta i två veckor - då blir det att vänta.

Eller så kan vi åka en vecka - dyrt . till Egypten, Kanarieöarna eler så…

Döttrarna var snabbt sugna på Bali. Malaysia fanns med på kartan. Thailand har vi varit i. S hade inte lust på det.
Inte flickorna heller. Bali. Vi åker till Bali.

Nytt resmål - utom för mig som var där och svampade runt 1988. Drack stora öl för 7 spänn och fick en tischa för var 10:e pilsner. Många tischor blev det…

I april förra året spikade jag igen och och köpte flygbiljetter som inte var ombokningsbara alls. Qatar Airways. Från Arlanda via Doha, Singarpore och studs ner på Bali. En nätt tripp från dörr till på trettio timmar - Landala- Sanur beach hotel.

Det som oroade mest var SJ och resan Göteborg - Stockholm. Det visade sig vara en mycket befogad förskottsoro (eller snöskottsoro).

Som den vivör och världsvane globtrotter jag är, hade min förtänksamhet gett så pass med marginal mellan tågankomst Stockholm C och avgång Arlanda att det aldrig fanns utrymme för att plocka fram beta-blockerare eller ens Samarin. Vi var på plats två timmar före avgång.

Resten av resan flöt på helt enligt alla konstens regler.

Jag vill dock nämna Doha Airport. där vi mellanlandade mitt i natten och bytte från ett stort plan till ett ännu större. Om man går in på deras hemsida ser ju allt mycket flott och snajdigt ut. Lummigt. En oas.
My ass. Hela bygget ligger ute i en monumental stenöken. Inga träd. Inga gräsmattor. Bara sten. Damm. Smuts och öken. Flygplatsen är JÄTTESTOR till ytan. Man åker buss från planet till terminalen. Länge. Jättelänge. En av våra transfers var som att ta 16-bussen från Högsbo till Brunnsparken. Eller ännu längre. Tror vi åkte i över tio minuter. Fort gick det också. Och jag såg många levande män som likande Emiren i Tintin. Ofta med ett härke burkakvinnor i släptåg.

I Singapore fick vi en försmak av det heta och fuktiga. Vi gick utomhus till en rökruta. Inte för att suga i oss något mer än atmosfären. Hej Ångbastu!

I skymningen gled vi in över Balis skyline och tog mark.

Den sista delen av resan var mellan flyplatsen och hotellet. Att komma från det svenska välordnade och att plötsligt befinna sig i en trafiksituation där kärnfamiljer kryssar fram på mopeder i beckmörker (mor o far med hjälm småbarnen stående på limpan utan hjälm och en låda höns på pakethållaren) gör att allt säkerhetstänk, krav på cykelhjälm, stingpinnar på pensionärer och sånt,  bara ballar ur. Så. Nu är vi inte hemma. Nu gäller annat. Lika bra att skratta och låta bli trams som bilbälten och reflexer i mörkret. Med Christines siffror i färskt minne sa jag till S att det var nu det var dags att vara rädd. Inte på flyget.

Till slut - vi kom fram, duschade gick ut och åt och föll därefter i stenmörk sömn.

Vaknade till detta och gick ut och mötte slutet på marken:

I nästa avsnitt; Hotellfrukost, danskar och Kuta-revisitied