Handens fem fingrar

”If you want to be less scared, try to be open faster” - en fin devis, om du frågar mig.

 Under mitt yrkesverksamma liv har jag varit på otaliga konferenser och kurser där människor skall "lära känna" varandra. Detta har ofta skett på konstlade sätt, säkert med gott syfte, men där resultatet har utmynnat i någon konkurrerande tävling, uppgifter som framkallar beteenden av skentrevlighet och mycket yta av skal. Lite kärna och autenticitet.

Här är en uppgift som kom till mig under ett större möte för några dagar sen. Det är en fransman som heter Olivier Herlin. Han är med i det internationella nätverket inom The Human Element

Så här går det till;

Varje finger representerar ett ämne;

 - Gillar med mig själv alt. Detta är jag stolt över
 - Mitt mål/riktining - hitåt vill jag
 - Det här gör mig förbannand
 -Min passion/kärlek
 - Det här får mig att känna mig liten

I en större grupp - dela in eller låt gruppen dela in sig i smågrupper 4-5 personer i varje grupp.

Uppgiften genomförs stående och deltagarna uppmanas att tydligt använda fingrarna under sin presentation.

Har du förslag eller tips på liknande uppgifter/övningar som påskyndar ett öppnare klimat?

Panik i väderfabriken

I väntan på "DET STRUKTURERADE KLIMATET".....

Pappvitstips

Var och så Johan Glans på Konserthuset för några dagar sen. det var 90 minuters svår magplåga. Sällan har jag skrattat så mycket under så lång tid.

Hoohohoho...hahhahahah..Moahahahaaaa lät det. Ofta

Några passager var riktiga höjdare i min humorskola. Bland annat när Johan kom in på Pappavitsar.

Han förklarade hur det var förr så här... "Ja, ni vet...när far kommer förbi i köet och säger Här var det glass...i stora lass. Eller Spagetti...spagotti."

När han sean drog pappavitsandet till nya nivåer och nutid;

"Tänk dig att du är på restaurangen och pappamässigt skall betala notan. In kommer servitören med en kortdosa där du för in VISA-kortet och knappar in belopp och kod, men istället stoppar du i kortet, trycker lite random siffror, lyfter dosan mot örat och säger; Hallååå...banken?

Sånt tycker jag är oemotståndligt kul Så oemotståndligt att jag kommer att göra det IRL. Sån' är jag...

Vilket nummer är det nu till Banken?

Update; Var på Resturang Räkan med jobbarkompisar måndag kväll och fick tillfälle att praktisera. De fyra i mitt sällskap gjorde ingen stor sak av att jag försökte ringa med kortläsaren. Jag fann det som om de närmast såg det som ett naturligt beteende från min sida. Troligen är jag redan från början dömd som ett wacko i deras ögon...

Gnällbrist

Dag 6 av 100 - och jag är helt väck.

Skall det va så här?

Va..den..bloggrosten

Orkar inte en gnälla, trots att jag åkt med SJ.

Måste  bero på att mitt "måbrasaldo" är vältankat.

Något som får mig att må ännu bättre är grekiska stränder.

Denna här ovan är från Naxos. Beachen heter Plaka och ligger c:a 15 km söder om Naxos stad och 3 km norr om Mikro Viglia.

Lite mer tankar om medberoende

Den som är aktiv i sitt beroende slutar vanligtvis inte dricka förrän konsekvenserna blir för stora och för svåra. När omgivningen sätter gränser ökar konsekvenserna för den beroende. Alla som finns runt en beroende kan delta i att sätta gränser. Chefen kan kräva närvaro. Kollegerna kan kräva att uppgifter görs i tid. Fotbollslaget kan kräva att man kommer ihåg att ta med matchtröjorna. Men vad kan de nära anhöriga göra?

Det är skillnad med de anhörigas förmåga att sätta gränser eftersom de är så mycket mer känslomässigt involverade. De är oftast lika sjuka i medberoende som den som dricker är i alkoholismen. Därför är det viktigt att påminna om att en anhörig aldrig kan få den som dricker att sluta dricka. En anhörig kan/ska bara fokusera på att ta hand om sig själv och sätta gränser mot den som dricker för sin egen skull.

Dessa gränser kan handla om att:

Sluta dölja – tala öppet

Sluta handla på systemet

Sluta serva med städ, tvätt och körning

Säga ifrån så att alla hör

Sluta ljuga för chefen

Sluta låna ut pengar, lägenhet, rena kläder

Sluta bjuda personen på middagar/fester

Kräva alkohollås om de ska skjutsa barn eller barnbarn

Kräva att de är nyktra om de ska vara med på släktträff/studentmottagning

Bryta kontakten

Litteratur på Bokus

När kylan biter i...

...är det gott att återvända till arkiven.

Här ett bildspel som minner om sommaren på Kreta, Karpathos och Rhodos 2011





Det går inte att komma runt det här - jag är så såld på Grekland, även om sommaren 2012 hade fokus på Sardinien och Korsika... så nu till sommaren är det dags igen och i nära sex veckor. Sååå gött


Vad skall du göra i sommar?

Hypnotisören

Dristade mig till att se Hypnotisören tillsammans med min blivande hustru. (SPOILERVARNING)

(det är i alla fall min plan - att hon skall bli det. Jag övar ofta genom att säga - när jag ringer till Comhem eller nån myndighet - då säger jag; "Ja, godda...jag ringer för min hustrus räkning"...sån' är jag)

Vi hade problem med filmen innan vi ens började titta... "Hypnositören" eller "Hypnosisören"...svårt det där.

I alla fall...

Hej, jag heter Micke, men ser inte alls så här hård ut i filmen. Jag zombieknarkar och går i mysbyxor

Som du säkert vet bygger Hypnotisören på Lars Kepplers debutbok. Jag läste den och hade vissa invändningar  - men jag tänkte och skrev även följande; 

 "På något sätt tror jag att boken kan bli film. En riktigt bra film i händerna på en habil regissör som får ett gott manus att gå loss på - för det finns potential - men jag tycker att det är taffligt skrivet - nerven som drar igång mig och som kan få mig att bladvända till kl 3 på natten saknas helt."

Och så går det som det går. Lasse Hallström kommer hem, kliar sig i nacken, klipper med ögonen och börjar regissera efter ett manus som brister betänkligt.

OK- jag förstår svårigheten med att överföra den här boken till film. I alla fall om man har aspirationer på att göra spännande film. Boken är nämligen fett ospännande genom att själva splattermordgåtan får en tidig upplösning.

Benjamin - Persbrandts & Olins son försvinner. En spännande scen, men sen...ur spännande är det att någon inte är där och inte heller korsklipps i vad som händer honom?

Nåväl... upplösningen som i boken är Den sista färden med banjo har här blivit ett mycket konstigt klimax.

Joona - supersnuten - och Persbrandt & Olin - tar sig lååångt upp i Norrland där den förlorade Benjamin skall finnas. Under framryckning till huset finns det många poliser med. Bilar, overaller....men plötsligt i och med inbrytning i hus med psykotisk kidnapparkvinna är ALLA borta - utom Joona och Persbrandt & Olin. Det är ju mycket konstigt att barnets föräldrar är med i stormningen - men inte poliserna.

Det är också mycket märkligt att psykoskvinnan släpar iväg barnet in i en gammal buss och remmar iväg över isen. det är som upplagt för nagelbit då bussen går genom isen...oj, oj...hur skall det gå?

Repliker som; "-Skynda dig..vi måste ut...bussen sjunker" är kanske inte den info man tänker på att lämna när vattnet forsar runt en i öronhöjd - men det kanske är för att vi dumma tittare skall förstå att det är DUMT att stanna i sjunkande fordon?

Det finns andra delar i och kring filmen som jag undrar över; 

Varför massa flygbilder med Gladiatormusik?

Varför hela tiden mänskor som säger vad de skall göra - "Jag går upp nu" 

säger Olin när hon går upp på övervåningen?

Varför plockades den den här filmen ut som Sveriges bidrag till Oscarsnomineringen

för bästa icke engelskspråkiga film?

Vems säkringar hade brunnit på Svenska Filminstitutet?

Hur kom det sig att filmen inte fick en enda guldbaggenominering? (om den nu höll Oscarklass)

Finns det då inga förtjänster med filmen? Jo - relationsspelet mellan Persbrant & Olin är ångestdoftande och starkt - men nu var det väl knappast det som som skulle vara huvudtema? En thriller behöver mer än enstaka vassa familjescener för att ta tag i mig.

Se hellre; Barninfiltratören (hög Johan Falk-klass) eller Snabba Cash 2 - alternativt The Bourne Legacy

Så här tyckte andra om Hypnotisören

Vänlighet

"Vänlighet kan vara kränkande."

Ställer du upp på det påståendet?

Första gången jag fick det till mig blev jag helt ställd... hur kan någon uttrycka sig så?

Efter att ha tagit del av barnfattigdomsdebatten under sista veckan börjar jag förstå bättre.

Att mötas av överdriven hjälpsamhet och vänlighet kan uppfattas som kränkande eller i vart fall stötande av den som oombedd får vänligheten och hjälpen riktad till sig.

Det kan finnas flera orsaker;

• självhatet som säger att jag inte är värd dessa omsorger
• en misstanke om att hjälpen kommer för att döva ett eget dåligt samvete
• att vänligheten är ett behov som skall tillfredsställas hos den som delar med sig

Det gav mig en tankeställare som jag fortsätter att processa.

Hur ser du på vänlighet - både den som du ger, och den du tar emot?

100 dagar

Fredrik Wass heter en man som drivs av olika saker - bland annat att sätta fart på saker o ting.

Här har han lyckats; varje dag och ytterligare 99 dagar framåt kommer Nemo - en blogg för beroende att rulla ut dagliga inlägg.

Bloggen vaknar ur sin comatösa tillvaro och tar ny sats. Välkommen

Vi kan ju börja med en vacker bild.....

Kreta, Elafonnissi, juni 2007

Me love Trängselskatt

Ända sedan jag flyttade till Göteborg för 25 år sedan har jag längtat efter glesare biltrafik inne i stan. Längs Övre Husargatan, Aschebergsgatan och Linnégatan - hoods där jag ofta rör mig - har det bara blivit värre och värre. Ofta sitter det hålöga ensamma mänskor och bara vill in eller ut...kanske bort. Vet inte, men det är tragiskt att se.

Är så glad för att trafiken har minskat med 20-25 % jämfört med de första dagarna tidigare år.

Vad är det för nödvändiga resor som gjordes tidigare, men som nu inte behöver göras?

Det gnälls så förbannat från Köttberget (läs 40-talister) i Backa och däromkring. De bittrar i sina kedjehus över att de innestängts och inte kan åka till sina köpcentra längre.

Read my lips; om ni nu inte kan tugga i er att pynta 10-20 spänn för en storhandling, så går det att ratta S80:n GRATIS på kvällar och helger.

De jag ömmar för är mest småbarnsföräldrar med dubbla jobb, olika dagis - där två bilar är ett nödvändigt ont för att få ihop det... dom får gnälla. Det kan jag förstå. En tröst är att de kan göra avdrag för sin trängselskattekostnad - om de har rätt till avdrag för bilresor till och från jobbet. Så...egentligen är det inte synd om dem heller.

Det är tråkigt att politikerna har sålt in hela det här paketet med en av de knöligast kollektivtrafiksystem som finns - ett obegripligt taxesystem och zonindelningar som ingen förstår, där resan kostar vad den kostar med facit i efterhand.

Det är också knepigt att politkerna har bestämt sig för att gräva ner järnväg i göteborgsleran. I en konstig båge under stan. Jättekonstigt.

Men trängselskatten - jag gillar den (bor vid Aschebergsgatan och saknar bil) - så det är inte så konstigt. MEN jag hade gillat den ÄVEN om jag bott i Backa och lyssnat på Glenn Miller som liten.

Uppdaterat; Läs här  - lite styvare argumentation än mitt gnäll/pladder - samt fortsättningen HÄR