Det har inte blivit mycket blogg på senaste tiden. Behovet har stilla dragit sig tillbaka. Men... så väcks det där som får saker i mitt huvud att hemsökas av oro. Vanligt och hederligt ångestarbete tar inte bort det som gnager. Förmodligen är jag rädd för att drabbas av sådant jag raljerar kring. Det är kanske så att jag betraktar mig själv och letar efter tecken på det jag skriver om här....
"40 är din ungdoms ålderdom, 50 är din åldersdoms ungdom..." sjöng Ulf Lundell för snart tio år sedan.
När jag nu trängt drygt 300 sidor in i Lundells senast framfisna alster "Allt är i rörelse" luktar det brunt av gubbröta. Hans romanfigur är ett surkart som får myllan på Österlen att röra sig oroligt och längta efter sund kultivering. Mannen gnäller på vädret, sin BMW och på hela Sveriges tillstånd. Och allt ÄR faktiskt i rörelse, utom romanjagets sinne. Det står helt stilla och klafsar i ett gubbhål och muttrar.
Han vill bara fly… en gräver ner sig i en vin- o spritgrop, tycker synd om sig självoch när drömmar om anala samlag och viagra. Alt är precis som vanligt med andra ord. Har du läst Vädermannen – vassegod här kommer reprisen, fast surhetsgraden ligger på pH 3. Jag är inte ensam om att ogilla hans bok. Till och med mänskor som livnär sig på att tycka är inte stort imponerade.
Hela sommaren och hösten har jag förresten stört mig mer än vanligt på gubbfasoner. Allt från Ulf Brunnberg till Roland Poirier Martinsson och deras stockigt mossiga kväden kring manskanaler (Brunnberg) och synen på jämställdhet (Martinsson). Det började lämna mig, men så låg jag och slöläste i senaste numret av Må Bra hemma hos S.
S köper gärna Må Bra när hon är sjuk. Det är lite sött tycker jag. I nummer 11-2011 fick jag fram det här uppslaget;
Jag började läsa… och häpnade. Det var kvinnor som skrivit till tidningen och nu beklagade sig;
”När man blir lite äldre, så börjar det ju växa hår lite här och där som definitivt inte varit där förut. I öronen, näsa och ögonbrynen. De här grova, långa och äckliga hårstråna ville han inte under några omständigheter ansa eller klippa bort. De fanns ju där av en anledning, sa min sambo. Vilken skulle de kunna vara? När nästa inlandsis inträffar om 4 miljoner år? Det var så oattraktivt och erotikdödande. ”
Må Bra kommenterar; I längden kan de där hårstråna faktiskt bidra till att kärleken och lusten tynar bort – det gjorde de för Helene som numera är separerad från den hårige mannen.
En annan kvinna, Barbro, upptäcker oönskade kroppsfenomen;
”Jag var tillsammans med en mycket attraktiv man i min egen ålder. En kväll erbjöd jag mig att ge honom helkroppsmassage. Jag la ner all min kärlek och känsla i rörelserna Då kom den stora chocken; hans fötter. De var kort sagt, inte fräscha. Tvärtom – skrovliga, fulla av liktornar och tjocka förhårdnader, oklippta tånaglar. Inte roligt alls. Alla mina sexfantasier var som bortblåsta. Så fort jag kunde försvann jag in i badrummet för att begrunda det hela: hur skulle jag ställa mig till hans fötter i fortsättningen?”
Inte bara Helene och Barbro… utan också Anna, 40 berättar modstulet:
”Min man har blivit en riktig soffpotatis. När vi träffades gjorde vi jämt saker. Just nu är han utan jobb och sitter i sina ingrodda mysbyxor och raggsockar upp på bordet med en svällande mage. Den mesta tiden går åt till dataspel och tv. Det kryper i kroppen när jag ser honom sitta där dag ut och dag in. Jag har försökt prata med honom men han bryr sig inte utan verkar trivas med sitt inrutade liv. Jag är inte redo att bli pensionär än”
Stackars Anna… Må Bra menar i sin artikel att det aldrig går att säga vilka människor som stagnerar med åren, men en ledtråd kan vara grundpersonligheten. Blir du kär i en man med öppen och nyfiken personlighet är risken förmodligen mindre att han blir gubbig.
Tina 47 träffade tydligen inte helt rätt, här så…
”För min man är det ibland viktigt att saker är som förr i tiden, till exempel att äta söndagsstek, att lasagnen är lagad som hans mamma gjorde, med ärtor och morötter i köttfärssåsen. Det är stelbent och irriterande. Tyvärr har det blivit värre med åren”.
Mia 43, fyller på;
”Min sambo lyssnar bara på sin ungdoms musik. Han sätter inte frivilligt på något som gjorts efter 1990. Alltså blir det gubbrock. Led Zeppelin är husgudar. Och jag som fortfarande tycker det är kul att upptäcka ny musik.”
Carolina 44:
”Min man sätter igång och föreläsa för folk, speciellt efter 1-2 glas vin. Han blir som en grinig gammal gubbe. Inte så att han tycker det var bättre förr, men han har sina käpphästar – om sånt som politik och skola. Jag ser hur folks ögon blir glasartade. Han märker det inte, men jag tycker att det blir jobbigt. Jag minns hur jobbigt det var att lyssna på mässande gubbar när jag var yngre. Så här var han inte alls förr…”
Slutligen Ingela 42 som har följande att hantera;
”Min sambo ärver sin pappas kläder. Det gjorde han redan som 28-åring. Svärfar är 30 år äldre, så de kläderna är ju inte så roliga (ska vi gissa Nisses Herrmode eller Dressman – min anm.). Det pinsammaste var nog när vi skulle åka utomlands och han i sista minuten drog på sig en mockaväst. På väg ut till flygplatsen stannade vi på 7-eleven. Inne i butiken frågade en något överförfriskad man om han kunde tänka sig att köra honom till Södertälje för några hundra – han såg ut som en taxichaufför”
Den här läsningen tog andan ur mig. Tidigare har jag nöjt mig med att konstatera sakernas tillstånd; Dressman är för män som gett upp och alla gubbtendenser är förmodligen i mångt och mycket sanktionerade av ett liv i hemmablindhet där partnern (kvinna oftast) förnöjt älskar sin man med alla nycker och strävan i att lalla omkring i sandaler med vita tubsockar.
Min oro ligger i att jag inte vill bli som dom... och hur skall jag undvika det?
Går det? Hur gör man? Det kroppsliga förfallet är oundvikligt, men kan möjligen fördröjas. Chinoröven kommer tids nog.
Det är väl sinnet jag får hoppas på - den ständiga nyfikenheten. Tramset och allt det där... hå-hå-ja-ja (se där... där kom det också)
