Nemo - en blogg för beroende

Deathrow for a blog?

2012-01-09T20:05:00.002+01:00

I takt med tiden lever inte min blogg.

Syresättningen i form av nya texter är förfärande låg. Jag vet inte heller om någon bättring är att vänta. Detta verkar även vara något av en trend.

Det stora flertalet av mina bloggfavoriter har även de sänkt garden och bloggar numera mycket sparsamt. Ulrika Good, Bloggfrossenmannen, Mymlan, Medelklassmannen (som t o m gått i KBT) och några till har somnat in, lagt sig i väntläge.

Vad detta beror på tror jag stavas Twitter och Facebook. Eller andra bloggprojekt/communitys. Deeped som driver en PR-byrå med inriktning mot digitala medier skriver så här om bloggar i skenet av 2011

"Det som jag inte tagit upp är bloggandet. Det beror delvis på att bloggarna idag är så extremt svåra att få översikt över. I Sverige har vi en bloggosfär som är uppdelad i en gigantisk ”lifestyle”-sfär med fr a unga kvinnor som läser och bloggar om sina intressen, samtidigt som många tidningar valt att addera bloggar en masse till sina digitala editioner. "

Jag tror att bloggandet har stabiliserats och lagt sig på en ohypad nivå. Newsmill och andra debattsajter är ett sätt att synas och du kan enkelt "blogga" på din Facebooksida.

För egen del har Funbeat (träningssajt och community) och Facebook blivit ”mitt fönster mot Internetz”.
Bloggandet blir lite mer av kaka på kaka. Den är i alla fall mogen för en specialiserad inriktning alternativt avrättning.

Mitt bloggande är dessutom en tidstjuv. Jag lägger mer fokus på att vårda mina köttrelationer än cyberdito. Dessutom trimmar jag kroppen oförtrutet. Med bara 150 dagar kvar till Stockholm Marathon är det mycket som skall göras på gymmet och i terrängen.

Det lutar åt att min blogg kommer hantera musik och beroenden. Bara det. Tror jag.

Nu skall jag se på Sverker och hans genomlysning av våra feta o söta kostvanor.

En inställd blogg är också en blogg

2011-11-23T22:55:00.001+01:00

Lugn... eller var orolig.

Bloggen är förpuppad och har gått i vinterdvala, men jag laddar och återuppväcker tanken och idén om att blogga om förberedelserna och träningen inför mitt tredje Stockholm Marathon.

Tänk - bara 192 dagar kvar...

Upphånglad av alkohol?

2011-11-08T20:55:00.002+01:00

För ett tag sedan fick jag en förfrågan om att skriva en krönika för ett företag som anlitar mig som underkonsult några gånger per år.

Kommunikationsutveckling AB har verkat sedan drygt 20 år tillbaka och är idag en av Sveriges största arrangörer av bland annat UGL-utbildning.

Här är resultatet:

Kysst av spriten?

I de organisationer och företag jag verkat och arbetat i, både som anställd, eller som utifrån kommande konsult, slås jag ofta hur svårt vi har att tala om spriten och dess konsekvenser på arbetsplatsen.

Om en medarbetare har ett alkoholproblem så är det tydligen dennes ensak. Ofta.

Jag gör ibland liknelsen vid att ha en arbetskamrat eller kollega som luktar illa. Av svett, eller annat som påverkar mig och min relation till denne. Är jag i arbetsledande ställning kan jag få samtal av andra i arbetsgruppen som ber mig ta i frågan.

Hur vi än väljer att hantera det här, så är min erfarenhet att den som luktar tacksamt tar emot feedback som gör denne medveten om hur det påverkar omgivningen. Väldigt få strävar dessutom efter att utsöndra odörer.

När det handlar om alkohol så blir det marigare.

Den som anses dricka för mycket brukar sällan så entydigt pekas ut som ett problem som det skall tas i, det är svårt för omgivningen att enas kring vad som är ett problem jämfört med exempelvis luktaren.

En ännu större skillnad är att den som har ett alkohol- eller drogrelaterat problem sällan vill bli hjälpt till medvetenhet kring detta.

Om du i din organisation aktivt arbetat med en alkohol- och drogpolicy är du kanske på det klara med hur du skall agera i samband med problem som handlar om att konfrontera medarbetare som du misstänker ha ett alkoholrelaterat problem. Råder det oklarheter kring detta vill jag bara sända med dig ETT budskap;

det är mycket viktigt att inte sätta sig på två stolar samtidigt. Jag kan inte vara den som ställer krav och vidtar disciplinära åtgärder samtidigt som jag är rehabiliteringsansvarig. Det bäddar för en ohållbara situation. Ta hjälp utifrån. www.alna.se samt Drinkwise är exempel på sajter där du kan du läsa mer om arbetsgivaransvar kring alkohol- och drogpolicy

För en tid sedan förde jag ett resonemang med en person som har en ledande ställning inom en större organisation. Denne person har ett alkoholproblem och sa;

- På något vis är jag vid vägs ände. Mitt drickande medför inte längre någon glädje. Bara självförakt.

- Så bra, sa jag. Då har du ju möjlighet att ta emot och genomföra en behandling som förhoppningsvis kommer att ge dig ett ljusare liv och befria dig från det tvångsmässiga drickandet och den ständiga kampen.

- Nej, så lätt är det inte. Jag kan inte berätta för min arbetsgivare… hur skulle det se ut?

Jag ägnade en stund åt att förklara att arbetsgivare har ett rehabiliteringsansvar och att de flesta företag och organisationer värda namnet har en drogpolicy som innebär att den som behöver hjälp också skall få det.

Det bet inte. Skammen ligger ofta som en fuktig filt runt en grandios människa som inte vill erkänna sig besegrad av alkoholen; vännen som blivit till en fiende. Jag fortsatte och menade att den här personen - just på grund av sitt personalansvar – egentligen skulle kunna få betydande problem den dag en medarbetare kommer full till jobbet eller en liknande situation inträffar.

- Hur skall du med trovärdighet kunna hantera detta – du är ju lika stor part i målet? Om inte större. Du skall se till att en medarbetare kommer iväg på behandling, men själv vill du inte underkasta dig detta. Hur tänker du då?

Jag väntar fortfarande på svar….

Att som arbetsgivare ställa krav på en beroende, aktiv i sin alkoholism – på grund av att denne skadar sig själv och sin omgivning med sitt beroende, det är att hjälpa till. Det är att ta ansvar som arbetsgivare. Ansvar för tillfrisknandet, det kan bara den beroende ta.

Inte sällan väcks den beroende. Jag tänker bland annat på vad Per Holknekt, entreprenör och grundare av Odd Molly, sa i programserien "Kysst av Spriten;

- Hade det inte varit för att jag haft en såpass stark fru då, som slängde ut mig på gatan, då hade jag förmodligen inte levt idag.

Detta ser jag som lättöversatt i relationen arbetsgivare - anställd.

Gubblerier

2011-10-31T19:39:00.000+01:00

Det har inte blivit mycket blogg på senaste tiden. Behovet har stilla dragit sig tillbaka. Men... så väcks det där som får saker i mitt huvud att hemsökas av oro. Vanligt och hederligt ångestarbete tar inte bort det som gnager. Förmodligen är jag rädd för att drabbas av sådant jag raljerar kring. Det är kanske så att jag betraktar mig själv och letar efter tecken på det jag skriver om här....

"40 är din ungdoms ålderdom, 50 är din åldersdoms ungdom..."sjöng Ulf Lundell för snart tio år sedan.

När jag nu trängt drygt 300 sidor in i Lundells senast framfisna alster "Allt är i rörelse" luktar det brunt av gubbröta. Hans romanfigur är ett surkart som får myllan på Österlen att röra sig oroligt och längta efter sund kultivering. Mannen gnäller på vädret, sin BMW och på hela Sveriges tillstånd. Och allt ÄR faktiskt i rörelse, utom romanjagets sinne. Det står helt stilla och klafsar i ett gubbhål och muttrar.

Han vill bara fly… en gräver ner sig i en vin- o spritgrop, tycker synd om sig självoch när drömmar om anala samlag och viagra. Alt är precis som vanligt med andra ord. Har du läst Vädermannen – vassegod här kommer reprisen, fast surhetsgraden ligger på pH 3. Jag är inte ensam om att ogilla hans bok. Till och med mänskor som livnär sig på att tycka är inte stort imponerade.

Hela sommaren och hösten har jag förresten stört mig mer än vanligt på gubbfasoner. Allt från Ulf Brunnberg till Roland Poirier Martinsson och deras stockigt mossiga kväden kring manskanaler (Brunnberg) och synen på jämställdhet (Martinsson). Det började lämna mig, men så låg jag och slöläste i senaste numret av Må Bra hemma hos S.

S köper gärna Må Bra när hon är sjuk. Det är lite sött tycker jag. I nummer 11-2011 fick jag fram det här uppslaget;

Jag började läsa… och häpnade. Det var kvinnor som skrivit till tidningen och nu beklagade sig;

”När man blir lite äldre, så börjar det ju växa hår lite här och där som definitivt inte varit där förut. I öronen, näsa och ögonbrynen. De här grova, långa och äckliga hårstråna ville han inte under några omständigheter ansa eller klippa bort. De fanns ju där av en anledning, sa min sambo. Vilken skulle de kunna vara? När nästa inlandsis inträffar om 4 miljoner år? Det var så oattraktivt och erotikdödande. ”

Må Bra kommenterar; I längden kan de där hårstråna faktiskt bidra till att kärleken och lusten tynar bort – det gjorde de för Helene som numera är separerad från den hårige mannen.

En annan kvinna, Barbro, upptäcker oönskade kroppsfenomen;

”Jag var tillsammans med en mycket attraktiv man i min egen ålder. En kväll erbjöd jag mig att ge honom helkroppsmassage. Jag la ner all min kärlek och känsla i rörelserna Då kom den stora chocken; hans fötter. De var kort sagt, inte fräscha. Tvärtom – skrovliga, fulla av liktornar och tjocka förhårdnader, oklippta tånaglar. Inte roligt alls. Alla mina sexfantasier var som bortblåsta. Så fort jag kunde försvann jag in i badrummet för att begrunda det hela: hur skulle jag ställa mig till hans fötter i fortsättningen?”

Inte bara Helene och Barbro… utan också Anna, 40 berättar modstulet:

”Min man har blivit en riktig soffpotatis. När vi träffades gjorde vi jämt saker. Just nu är han utan jobb och sitter i sina ingrodda mysbyxor och raggsockar upp på bordet med en svällande mage. Den mesta tiden går åt till dataspel och tv. Det kryper i kroppen när jag ser honom sitta där dag ut och dag in. Jag har försökt prata med honom men han bryr sig inte utan verkar trivas med sitt inrutade liv. Jag är inte redo att bli pensionär än”

Stackars Anna… Må Bra menar i sin artikel att det aldrig går att säga vilka människor som stagnerar med åren, men en ledtråd kan vara grundpersonligheten. Blir du kär i en man med öppen och nyfiken personlighet är risken förmodligen mindre att han blir gubbig.

Tina 47 träffade tydligen inte helt rätt, här så…

”För min man är det ibland viktigt att saker är som förr i tiden, till exempel att äta söndagsstek, att lasagnen är lagad som hans mamma gjorde, med ärtor och morötter i köttfärssåsen. Det är stelbent och irriterande. Tyvärr har det blivit värre med åren”.

Mia 43, fyller på;

”Min sambo lyssnar bara på sin ungdoms musik. Han sätter inte frivilligt på något som gjorts efter 1990. Alltså blir det gubbrock. Led Zeppelin är husgudar. Och jag som fortfarande tycker det är kul att upptäcka ny musik.”

Carolina 44:

”Min man sätter igång och föreläsa för folk, speciellt efter 1-2 glas vin. Han blir som en grinig gammal gubbe. Inte så att han tycker det var bättre förr, men han har sina käpphästar – om sånt som politik och skola. Jag ser hur folks ögon blir glasartade. Han märker det inte, men jag tycker att det blir jobbigt. Jag minns hur jobbigt det var att lyssna på mässande gubbar när jag var yngre. Så här var han inte alls förr…”

Slutligen Ingela 42 som har följande att hantera;

”Min sambo ärver sin pappas kläder. Det gjorde han redan som 28-åring. Svärfar är 30 år äldre, så de kläderna är ju inte så roliga (ska vi gissa Nisses Herrmode eller Dressman – min anm.). Det pinsammaste var nog när vi skulle åka utomlands och han i sista minuten drog på sig en mockaväst. På väg ut till flygplatsen stannade vi på 7-eleven. Inne i butiken frågade en något överförfriskad man om han kunde tänka sig att köra honom till Södertälje för några hundra – han såg ut som en taxichaufför”

Den här läsningen tog andan ur mig. Tidigare har jag nöjt mig med att konstatera sakernas tillstånd; Dressman är för män som gett upp och alla gubbtendenser är förmodligen i mångt och mycket sanktionerade av ett liv i hemmablindhet där partnern (kvinna oftast) förnöjt älskar sin man med alla nycker och strävan i att lalla omkring i sandaler med vita tubsockar.

Min oro ligger i att jag inte vill bli som dom... och hur skall jag undvika det?
Går det? Hur gör man? Det kroppsliga förfallet är oundvikligt, men kan möjligen fördröjas. Chinoröven kommer tids nog.

Det är väl sinnet jag får hoppas på - den ständiga nyfikenheten. Tramset och allt det där... hå-hå-ja-ja (se där... där kom det också)

Hemmets härd - guld värd

2011-10-16T10:09:00.002+02:00

Som vanligt behöver jag tänka länge innan bitarna faller på plats.

Det gjorde de igår, men många hann före. Bland annat Britta Svensson som satte fingret på vad det handlar om - etisk/moralisk kompass.

Till så motto behöver Juholt gå en kurs i sådan navigering och plugga hårt.

Det är naturligtvis svårt att vara kategorisk. Lätt att döma och dra egna förhastade slutsatser kring s-ledarens göranden kring sina boendeförhållanden.

I TV 4:s Nyhetsmorgon igår framträdde Juholt. Jag tittade.

Det som slog mig var två saker; Juholt reder ut var han bor och pratar varmt om hemmet i Oskarshamn - där står det planerade plommonträdet, där sätts vinbärsbuskar och sönerna finns där(10:15 in i klippet). Inget snack.

Intervjun kom att handla om Håkan Juholt hade gjort "rätt" eller "fel" kring boendefrågan - klart han gjort rätt - i juridisk mening.

Men, jag tänker så här.... när nu Håkan flyttade in hos Åsa där i 4:an i Västertorp - hur gick snacket då?

Här kommer riksdagsmannen med sitt pick o pack och skall bli, kulbo, placebo eller vad som...

Föreslog han att;

- Jag tar över hela hyreskostnaden nu. Den skall inte du behöva betala. Du kan nu softa hyresfritt nu för jag får min boendekostnad ersatt. Och min boendekostnad är ju också din...för vi hör ihop.

Eller gick det till på något annat sätt? Den frågeställningen har jag endast sett uttryckt i bloggar och bland kolumnister än så länge.

Tyvärr tog inte Jesper Börjesson (@JesperBrjesson) tag i det köttben som Juholt dukade upp under intervjun. Istället blev det en rätt/fel-diskussion och om han inte borde betala ALLT själv, som har så gott om pengar...en omöjlig diskussion.

Jag hoppas inte frågan är död. Jag hoppas att någon ställer den här frågan till Juholt. Jag hoppas att han ärligt och öppet svarar på den.

Om han inte gör det, så kan det handla om blind kärlek, så mäsnligt, så enkelt... om särbon Åsa hade det ekonomisk knapert och Håkan såg en möjlighet att "hjälpa" till. Ädelt... men i så fall borde det ha skett ur egen ficka och inte med kostnadsersättningar från riksdagsförvaltningen.

Eller - vad tycker du...?

10 år av lycka

2011-10-04T10:57:00.001+02:00

Det är så det känns. Den 3 oktober 2001 tog jag några förtvivlade klunkar folköl sent på kvällen men kände då bara ilska och vanmakt. Det var början på en process som med hjälp av 12-stegsprogram, gott stöd från anhöriga och vänner samt principen En dag i taget tagit mig fram till 10 års nykterhet.

Idag är inte nykterheten en kamp, utan mer ett sätt att leva.

Livet som nykter kräver dock att jag håller fast vid en rad principer kring ärlighet, mående och högmod.

När jag förmår göra detta fungerar mina relationer och jag kan agera o reagera på ett icke-destruktivt sätt.

Det är med stor tacksamhet jag möter livet. Varje dag.

Att göra sig hel

2011-09-28T21:59:00.003+02:00

Nemo - Bokmässan 2012?

I helgen var det bokmässa, och givetvis skulle jag dit och bete mig.

Det här är ett problem för mig. Jag ha svårt att gå någonstans där andra människor är och träffa dom - om det inte har ett specifikt syfte.

Med viss avund sneglar jag på de som tycker att det är "kul o ses o ta en fika" eller nätverka, mingla... bara umgås med andra lite lagom ostrukturerat.

Ett par relationer har till och med avslutats eller lagts på is för att jag uttryckt mig i termer av "...jaha, så vi skall bara umgås... syftet, då?"

Det här håller inte. Det förstår jag. Med utgiven bok och med Läckbergs ord klingande i öronen; "Det är inte boken - det är du som säljer" så inser jag ju att det kan finnas "ett syfte" med att finnas på Bokmässan och apa runt lite.

Det är bara det att jag inte fixar större performance genom att sitta i någon förlagsfåtölj och se mjuk ut. Dels har jag ingen förläggare, dels är jag obekväm.

Jag lajade in och hamnade i ett sammanhang där det fanns några människor jag kände igen och mött något tidigare bl a på SMCG (Social Media Club Göteborg). Jag kände mig raskt obekväm. Det gör jag alltid då jag från 0-15 sekunder tvingas registrera allt omkring mig och samtidigt vara receptiv. Jag blev preseterad för en kvinna som skriviet en bok och precs släppt den... jag glömde genast vem hon var, hur hon såg ut och vad boken hette - jag ställde inga följdfrågor som kunde tolkats som intresse. Det som för många kan kännas som berikande och minnesvärt med positiva förtecken bli för mig bara en jobbig stund...

Fatta att jag inte var kvar mer än högst 10 minuter.

Istället drev jag planlöst runt och spotade kändisar, trängdes, köpte Lundells nya (varför vet jag ännu inte) samt Tornet av Uwe Tellkamp.
Den sistnämnda var till S. Hon läser gärna tjocka svåra böcker som tar tid. 2666, Upptäckten av Himlen samt superdeppiga grejer av Pessoa. Orons bok t ex

Som jag ser det finns det två spår; ge fan i bokmässan eller gå all in.

All in-alternativet; jag tar 500 visitkort, en regnponcho och en häftapparat och draperar mig som en levande reklampelare och sällar mig till rättshaveristerna utanför huvudentrén (de säljer böcker som "regeringen borde läsa")

Hade det inte varit bättre om jag hade en förläggare/agent som la upp ett program - som talade om, vad, när och hur? Jo - för jag är en jävel på att ta regi - men inte att regissera mig själv... såvida inte manus har ett syfte, då

Fem dagar med ny syn på livet

2011-09-20T09:59:00.001+02:00

Så drastiskt är det kanske inte, det låter värre än vad det är.
Jag har inte gått igenom någon personlighetsförändring eller blivit politiskt omskolad.

Den nya synen är helt bokstavlig med hjälp av små linser i plast eller nåt som opererats in där mina kroppsegna linser alltid suttit.

Den nya värld som sakta öppnar sig är helt ljuvlig.

Adjö linser o burkar o vätskor.
Adjö mina tre par glasögon som halkat runt på min smala näsrot.
Adjö till oförmågan att utöva vattensport på ett behagligt vis.

Att jag inte gjort detta tidigare är väl det enda jag ångrar något. Å andra sidan har tekniken kring linserna utvecklats och förbättrats.

Om du som läser tycker att ålderssendet smyger sig på och att senilsnörena är ivägen, eller brottas med kostnader för progressiva glasögon på 6-7 000 kr paret vartannat år - kolla upp dina möjligheter till en RLE-operation eller LASIK.

Det är så värt.

Bryt ihop - gå isär - bli hel..eller bittra/vittra

2011-09-06T20:23:00.001+02:00

Hade här tänkt att blogga om mina nya tights. Löpartightsen från 2XU som kom med posten i förra veckan och som slöt sig som fjälster kring mina skånker när söndagens långpass avverkades Landala-Amundön t o r.

Istället fastnade jag i skilsmässoträsket och den debatt som brutit ut sedan Maria Sveland och några till skrivit om sina erfarenheter i samband med separationer. Via den förnämliga bloggen Nattens Bibliotek, som efterlyser nyanserna i debatten, hittade jag följande intressanta artikel om konsekvenserna av växelvis boende - i tidningen Leva

Siri ansåg att det svänger för i debatten; mycket och absoluta sanningar torgförs i parti och minut. Några är helt säkra på barnen skall vara i kärnfamilj (Elise Claesson). medan andra är säkra på at tbarnen mår bäst om föräldrarna är lyckliga och samarbetar - då spelar familjeformen ingen större roll (Maria Sveland).

Jag har egna erfarenheter och det är lätt att göra dessa till just absoluta sanningar - vilket jag i slutet av bloggposten dristar mig till att uttrycka.

Precis som Siri råder jag aldrig någon att skilja sig. Den våndan och ångesten får man hantera själv - det jag däremot försöker få fram är vikten av att söka stöd och råd under den process som kan leda till separation och/eller skilsmässa. OCH - att vara vuxen. Lätt att säga, svårt att göra. I affekt kan mycket konstigt ske på beteendeplanet. Men - för fan... prata. PRATA med varandra. Kommunicera. Med ord. Inte SMS, inte via ombud... i å fall måste målet vara att få igång kommunikationen igen. Så.

Läs förresten Siris egna tankar kring skilsmässa/separationer - jag instämmer till fullo, förutom det sista - det är inte nödvändigt att bråka skiten ur sig - det kan ske på andra sätt - inte nödvändigtvis på ett bättre sätt, lite mer passivt aggressivt bara

Almirida Revisited

2011-08-31T19:52:00.002+02:00

Att återvända till Almirida-Kalives-Vamosområdet är lite som att köra ner mulen i en hemmamylla och bara frossa till det så där hemtamt en turistande svenne med hyrbil kan göra.

Skillnaden den här gången handlade om att vi skulle bo på Langley Resort . Detta tack vare Kenneth som i sin blogg någon gång i våras ville ha upplysningar om metoper och andra antika stenar uppe i trakten av
Aptera. S - som vet allt om stenar, levande som döda, löste gåtan kvickt och en slips utlovades i pris... jag kontrade med att jag skulle komma förbi och hämta.

Nu blev det inte så, men en fin pratstund med Kenneth blev det som tispade om bra matställen och caféer ner på byn.

Detta är utsikten från rum 614, som den välvillige Kenneth ordnat.

Dessa små statyer tänker jag stjäla nästa gång... skall ha dem till ingången vid Återfallshuset på behandlingshemmet jag skall öppna nångång

Greker - se och lär. Så här skall en säng se ut. Jensen... med softa bäddmadrasser och madrasskydd

Det var just sängarna to die for... skulle utan tvekan begå brott om någon försökte jaga bort mig ur sänghalmen. Att ligga här var som att surfa på ett grekiskt sänghav av stela madrasser där denna sängflotte bara var paradiset på jorden. Så skönt. Mycket hotellrum blev det.

Har ännu inte lyckats lista ut hemligheten med att grekerna så konsekvent håller sig med omöjliga madrasser. Någon som vet? Grekerna blir bara surmulna när jag nämner begrepp som IKEA, bäddmadrasser och överdrag. Vad är grejen med att ligga direkt på en resårmadrass med endast ett vitt lakann mellan mig och tidigare gästers kroppssafter?

Nästa dag var det dags att packa sig vidare mot Heraklion och båten till Karpathos.

Detta dygn är en resa för sig som skildras i nästkommande post om grekresan.

Trams

2011-08-30T20:22:00.003+02:00

Har tidigare varit inne på att tramset är viktigt.

Har till och med en etikett för bloggposter som indikerar att posten i sig innehåller trams.

Emanuel Karlsten heter en begåvad journalist som förmått att redogöra för tramsets betydelse inom och utom nätet.

Det är en mycket läsvärd krönika och allt annat än tramsig.

Mognad

2011-08-23T20:44:00.000+02:00

En av mina Facebookvänner ställer så kloka frågor. Hon har dessutom många kloka vänner som hugger på hennes funderingar. Ett exempel:

Jag funderar idag över mognad...

hur vet jag att jag mognar och inte bara förändras?

Och så börjar reflektionerna ramla in;

Ja, först måste man nog fundera över vad tecknen på mognad är. Jag tycker det har att göra med acceptans, med tålamod och långsiktigt tänkande. Att ta beslut i enlighet med sina värderingar, inte låta sig slitas hit och dit, inte heller fly. Att vara trogen sin väg.

För mig är att mogna att bli allt mer lyssnande. Att våga mer, att våga utmana mig själv, att inte låta rädslor begränsa mig. Att våga släppa fram unga människor och själv kliva undan ett tag. Att mogna är också att veta vem jag är och att ...sätta gränser för vad människor får lov att utsätta mig för. Också att inse att vi människor alla är lika mycket värda. Att visa respektfullhet är viktigt om man är en mogen människa, tycker jag. Och sist men inte minst, ödmjukhet. Kanske är ödmjukheten det största beviset på själslig mognad, tänker jag. :)

En mognad är om man vågar hålla andras sanningar i sina öppna händer utan att tro att händerna kommer att brännas sönder, eller säga andras sanningar utan att tro att man gjort dem till sina förrått sina egna, låna och tänka andras tankar utan att tro att man brutit mot sina egna erfarenheter och behov.

Att mogna är väl att vara den du är och godkänna dig själv villkorslöst. Därmed inget sagt om att jag aldrig förändras i mognandet, förändring är väl en del av mognandet............

Att våga förändras är väl en del av mognaden. Men då i enlighet med den väg man valt.

Ödmjukhet är verkligen den yttersta mognaden! Men först när man funnit sig själv kan man sedan också släppa taget om det egna...annars blir det självutplåning och självförnekelse i stället för ödmjukhet.

Visst är det fint? Sedan kommer en annan infallsvinkel;

En kollega, ca 60 år, skämtsam, glad och busig. Vi sitter och fikar och han drar ett skämt. Förbi går en annan kollega, en rätt stram dam, och fäller en kommentar. "När skall du bli mogen och sluta tramsa hela tiden". Kollegan finner sig snabbt och säger "Hörru. Jag vill inte bli mogen för nästa steg är förruttnelse". För vissa innebär mognad stramhet, allvar, fakta och sanning, inga excesser, bara plikt. För andra innebär mognad glädje, ansvar för sitt liv och de relationer man lever i, lust, men också att inte vara till last för andra, att klara sig själv, att leva som man lär, att glädjas med andra och dela sorgen när den kommer, att inte uppträda kränkande, men vänligt och utan prestige och att inte gå med pekfingret mot andra och alltid ha synpunkter hur andra lever. Att kunna skratta åt sig själv och ha lite distans och inte ta allt så himla allvarligt.

Jag känner igen kommentaren. Den har ett syskon: "Hur gammal är du egentligen?" Som om man inte som vuxen kunde minnas och vara sitt barn? Mognad vad gäller åldersbetingade beteenden är väl att kunna växla mellan alla sina åldrar.

Mina egna kommentarer i stunden blev;

Förändring = kan innebära mognad, men handlar för mig mer om yta och inte nödvändigtvis något positivt. Mognad = kommer av erfarenheter sam de slutsatser och insikter jag gör av dessa. Förknippar det med vishet o förädling - kan också överutnyttjas o överdrivas. Blir då fallfrukt

Mognad definieras också ibland som ett skeende då man upptäcker glädjen i att finnas till och göra gott för andra.

Jag funderar vidare.... att mogna handlar ju på något vis om att frigöra sig och sluta ta ansvar för andras beteenden utifrån tänket att man inte kan förändra andra - bara sig själv. Att tidigt upptäcka att det mesta av ens egen frustration handlar om projektioner. Och att när omgivningen allt mer befolkas av idioter står du själv i mitten som den störste av dem alla...

Hur tänker du kring mognad?

Luttrad i Loutro

2011-08-20T17:47:00.000+02:00

I förra bloggposten om resan till Grekland var budet att återkomma kring 5-6 augusti. Jag är bedrövlig på att leverera. Nåväl...

Efter incheckning på Samaria Rooms (och det var betydligt bättre än vad gentlemannen från Melbourne erfor) fann vi att Chora Safkion bara är en piss utmed en bergvägg. Där fanns absolut ingenting mer än ett fåtal restauranger och pensionat. Kan ha att göra med läget. Färjeläget. Detta är knutpunkten och slutmålet för de som vandrat Samariaravinen som mynnar i Agia Roumeli. Därifrån kommer alla chartermänskor och via Chora Safikion skall de forslas tillbaka till sina hotell på nordkusten.

Det är ändå lite snopet med tanke på att vägen dit är stooor och breed. Dessutom SER orten större ut från havet. Det kan bero på att den är allt annat än platt. Det är en HÖG by. Det ger i sig en vision av storleksmässig hybris. Alla de här turisterna som gått Samaria stannar ju inte i Chora Safkion. När vi var där kände vi oss mycket övergivna och det var med en lätt antydan till zombieturism vi gjorde byn. Men det finns grejer att se och göra . Kolla denna länk

Höga fasader i smal by

Morgonen kom och vi skulle gå till Loutro. Till denna ort kan man bara ta sig sjövägen eller till fots. Vi skulle gå - det var det som var grejen. Det fanns olika bud kring vägen vi skulle gå. Någon upplevde vägen som livsfarlig. I guideböcker beskrevs routen som behaglig.

Vi stolpade iväg och första timmen var najs. Lätt promenad utmed asfaltsväg. Sedan bar det iväg på smala getstigar längs branterna.

Sweetwater beach

Vi kom till den här beachen efter sammanlagt två timmars strövande.

Så gott att få sträcka ut sig på och låta samtliga kroppsdelar peka söderut....

Hmm... det var så gött att vi ett tag pratade om att stanna hela dan och ta en taxibåt tillbaka. Tur det inte blev så. Sträckan Sweetwater Beach - Loutro var verkligen vacker;

I Loutro rådde stillheten. Det var verkligen tyst. Inga scootrar, bilar eller något annat mekaniskt förutom en och annan motorbåt.

Att stanna en eller flera nätter hade varit mysigt och vi är inne på att återvändo och ge Loutro en fair chans några dagar. Det finns mer att upptäcka mellan Loutro och Agia Roumeli.

Jut den här dagen var lugnet något bedrägligt. Två greker i 30-årsldern hade en tung beef att reda ut på hamnpiren. Det handlade om vems plats som var vems och rätten att skeppa turister från och till hamnen. Tror jag. Rätt som det var hade grek 1 brottat ner grek 2 och slängt honom i vattnet där han blöt och förnedrad klängde sig upp över relingen med haitsk blick. Grek 1 hade då redan återgått till familjetavernan. Grek 2 - den blöte - kom sättande och det blev kurr igen. Käftsmällar, höga röster och mera brottning. Det krävdes ett helt koppel greker för att sära på dom. Till slut åkte blötgreken iväg i sin båt. Vi tänkte att det inte dröjer länge innan han kommer tillbaka med ett posse - men det blev inte så. Inte den dagen i alla fall.

Vi lämnade Loutro på kvällen och dagen därpå var vi på den synnerligen oskyltade men begåvade stranden Filiakis som ligger kloss an det någorlunda uppskyltade Vritomartis Hotel. Här bor det nakna människor. Företrädesvis tyskar och holländare. De är mycket fredliga till sinnet och helt ofarliga att vistas bland. Trots hög skinnfaktor.

Frampå eftermiddagen lämnade vi södra Kreta och syrde upp mot Almirida och Kenneths hotell.

Nästa resepost handlar om dygnet där.

Chefen och Spriten

2011-08-18T09:48:00.002+02:00

För en tid sedan förde jag ett resonemang med en person som har en ledande ställninginom en större organisation. Denne person har ett alkoholproblem och sa;

- På något vis är jag vid vägs ände. Mitt drickande medför inte längre någon glädje. Bara självförakt.

- Så bra, sa jag. Då har du ju möjlighet att ta emot och genomföra en behandling som förhoppningsvis kommer attGe dig ett ljusare liv och befria dig från det tvångsmässiga drickandet och den ständiga kampen.

- Nej, så lätt är det inte. Jag kan inte berätta för min arbetsgivare… hur skulle det se ut?

Jag ägnade en stund åt att förklara att arbetsgivare har ett rehabiliteringsansvar och att de flesta företag och organisationer värda namnet har (och är skyldiga att ha) en drogpolicy som innebär att den som behöver hjälp också skall få det.

Det bet inte. Skammen ligger som en fuktig filt runt den grandiosa människomassan som inte vill erkänna sig besegrad av alkoholen. Vännen som blivit till en fiende. Jag fortsatte och menade att den här personen - just på grund av sitt personalansvar – egentligen kunde få betydande problem den dag en medarbetare kommer full till jobbet eller en liknande situation intäffar.

- Hur skall du med trovärdighet kunna hantera detta – du är ju lika stor part i målet? Om inte större. Du skall se till att en medarbetare kommer iväg på behandling, men själv vill du inte underkasta dig detta. Hur tänker du då?

Jag väntar fortfarande på svar….

Håkan

2011-08-17T08:05:00.001+02:00

När vi bodde på Karpathos blev varje kväll en nära-Håkan-upplevelse.

Den här hängde ovanför den mycket grekiska och därmed mycket hårda sängen.

När ögat rinner

2011-08-03T20:16:00.005+02:00

Efter förra blogginlägget gick de några dagar. Sedan kom ett nytt mail;

Hej!

Jag satt i några dagar och begrundade ditt råd om att sluta skämmas och gå iväg till ett möte.
Idag blev det av!

Det var 11-12 st personer där, både unga och äldre och alla hade varierande livsöden.
Jag kände även där igen mig i delar av mångas berättelser.
Det var otroligt skönt men också mycket nervöst för mig att lyssna och att få dela med mig av mina tankar.

Jag träffade en person som jag stannade och pratade med 45 min efter mötet, tyckte vi tänkte lika i mångt och mycket och han hade mycket kloka råd om hur han tänkte och hanterade olika saker.

Nu ska jag smälta dagens intryck och jag kommer definitivt att gå tillbaka. :-)

Mvh, Xxxxxx

Sånt här får mina ögon att tåras av glädje. Om mina ord och mina bok förmått någon att självmant sökt sig till AA eller söka hjälp på annat för sina kontrollförluster och konsekvenser som alkoholen fört med sig - det är värt - allt. Inte i pengar (även om man skulle kunna räkna på det också) men att ett familjesystem kan återfå balansen, väckas och spetta loss den där Flodhästen i vardagsrummet.

I den repriserade serien "Sommarpratarna" kommer Monika Fagerholm att berätta om sin alkoholism på ett mycket vettigt sätt. Om kampen. Kampen som slutade i och med att hon blev nykter.. och insikterna hon gjort och förstått vad kamp innebär och inte minst vad självreglering, självkontroll - mål, viljestyrning och att det är hennes starka vilja att bli nykter (då hon drack) gjorde att hon inte klarade av det - på grund av det lika starka motkrafterna.. 39:30 in i klippet kommer hon...

Jag önskar både mailskrivaren och Monika all lycka i det fortsatta tillfrisknandet - en dag i taget. Hjältar är ni!

Att ge - och att få tillbaka

2011-07-28T19:16:00.002+02:00

Det är gott med respons.

Fick idag ett mail som värmer så innerligt gott i hjärtat;

Hej,

Jag ville bara skicka ett mejl för att tacka.
Att du lade ut boken som PDF att läsa gjorde antagligen att jag läste den. Jag tror inte det hade blivit av att beställa.
Den gjorde ett otroligt intryck på mig, jag kände igen mig själv i så mycket. Jag grät flera gånger...

Jag har själv funderat mycket på att gå till ett AA-möte men hålls tillbaka av rädsla och skam.
Jag bor på en ganska liten ort och skräms av det faktum att någon skulle känna igen mig...
Men som sagt, din bok fick mig att känna hopp om livet och det betyder mycket, Tack.

Jag svarade givetvis och gav några förslag på hur man kan gå tillväga för att ta sig till ett AA-möte trots sina rädslor och att de som sitter där på sina möten varken är rädda eller skäms. Det har skämts färdigt...

Vad skulle du gett för råd till mailskrivaren?

Terrorns ansikte - Norge vs Arabvärlden

2011-07-25T20:37:00.002+02:00

I fredags eftermiddag satt jag och bräkte på jobbet om att jag skulle ha en god kväll - bara för mig själv.
Sitta och fisa i soffan, kolla friidrott och Nilecity. Kanske en dålig 80-talsfilm.

Istället satt jag hukande över laptopen, sneglade på NRK och följde ett osannolikt drama som jag där och då endast var förmögen att försöka förstå och ta in... det gick inget vidare.

På lördagen började vansinnesdådet sjunka in och samtidigt började olika läger; västerytter, sverigedemokrater, terrorexperter, humanister, kristna...blandningar av alla dessa - ja till och med en av västvärldens största foliehattar - David Icke - göra gällande att Breiviks illdåd hade sin förklaring i den och den -ismen eller ideologin.

Jag blir så trött på sånt skitsnack. Jag kan förstå behovet av att söka förklaringar på att det ena leder tll det andra - men att t ex att det är kristendomen som närt och fått Breiviks hat att gro är att dra det en smula för långt.

En annan debattör skärskådar andra exempel på hur korten bladas ihop då någon form av -ism eller lära skall ligga till grund för någons beteende. Bra skrivet.

Det bästa jag hört och en av de få som lycktas fånga upp vad det här handlar om är Robert Ashberg.

Hörde honom nyss på Rapport där han sa; "...det som står i hans manifest är inget nytt. Det här sättet att uttrycka sig spänner över ett stort antal människor på nätet och även bland riksdagsledamöter. Det är när man börjar göra skillnad på folk och folk, grupperar och buntar ihop...det är så man skapar grogrund för såna här massmord och på sikt även folkmord."

Kan inte sägas bättre... så till alla er som söker förklaringar i att traditionellt kristna, frimurare och nationalromantiker är potentiella hot - ni är inte ett dugg bättre än Jimmie Åkesson som menar att alla muslimer i sig är potentiella hot.

Det jag finner mest trösterikt i den här ofattbara tragedin är Norges sätt att ta hand om sig. Det politiska ledarskapet är outstanding, norrmännen framstår som värdiga överlag. De agerar precis så som terroristen/massmördaren/galningen INTE vill... fortsätt gärna på det viset. Mina tankar går till vännerna på andra sidan kölen.

Balos - resan fortsätter

2011-07-21T21:33:00.000+02:00

Balos är snoppen som sticker ut längst bort till vänster på Kreta. Sedan flera år har vi sett bilder och hört om de fantastiska stränderna som finns uppe i toppen av nordvästra delen av ön.

Det finns en väg på kartan och på Google Earth kan man se något som påminner om väg. Om Flisvos biluthyrning haft bandvagnar i sin hyrpark kunde det vart ett alternativ, men de har de inte. Vi satt i vår Peugeot 207 och inväntade turistångesten. På Kalimeras forum har den här platsen och sättet att ta sig dit diskuterats flitigt.

Turistångest, my way, består i tvånget att umgås med människor som jag inte bett om att få träffa. Jag är med på transporter som sådana - flyg t ex. Det vore osunt att kräva egen kärra bara för att odla mina principer. Jag kan också tänka mig att dela taxi med några randoms som skall åt samma håll...ja, lite så.

Att åka på en temaresa i buss mot norra Italien finns inte. Inte heller charteräventyr som innebär att man blir framföst och lallad med som värsta vuxendagiset.

Nu stod vi inför ett mellanting; dagstur med Gramvousa - det är den största båten som går upp mot lagunen.

Efter ombordstigning och snar utläggning drog båten iväg utmed den karga kusten

Första stoppet var inte Balos, utan Gramvousa. Det är en liten plutt-ö med resterna av ett venetianskt fort.
Det var en mäktig stigning från havsnivån och upp till toppen. Väl där kunde man se långt. Det är bra att kunna se långt, men jag förstod inte riktigt nyttan med att lämmla upp 5-600 pers i grisvärmen där... ja, ingen var väl tvungen - men i sort sett alla ryssar, finnar, italienare och skandinaver klättrade och slet. Endast några franskmän och vitmenade japaner låg och flämtade ner på stranden...

S poppar ut ur ett bröstvärn 137 m ö h på Gramvousa

Redigt goa i huvvet och svettiga kom vi ner igen och hann med ett svenningt textildopp på den lilla, lilla stranden och sedan var det då dags för Balos.... helt OK - men har du varit på Elafonissi, så är Balos klart jämförbar.

Snygga bilder blev det hursom...

Efter drygt två timmar var det dags att åka båt igen. Tillbaka till Kissamos. På vägen hade besättningen fullt krig om vilken musik som skulle snärta upp tillvaron för oss härdade båtturister.
Först blev det 50-talsklassiker... sedan lite lationovåg från 90-talet med Macarena, Mambo nr 5 och sånt.
Det var även ett tredje tema som jag förträngt... men det gör inget.

Att återse den kära Peugeoten och ratta iväg mot Chora Safkion var en befrielse... fattar inte varför jag har så svårt för kollektiva övningar. Sitter säkert kvar sedan militärtiden då fan allt skulle göras i grupp.
De flesta av våra medpassagerare som hade olikfärgade all-inclusiveband på sig steg lydgt in i sina svala turbussar och fick hemtransport till Platanias, eller där i kring...

Vårt slutmål den här dagen var Chora Safkion och Samaria Rooms.... en slutmål värt att vänta på - här hade vi det gott. Skall berätta mer om våra äventyr där i nästa del kring den här resan. I den här takten blir väl det kring 5-6 augusti...

Rum 21 på Samaria Rooms - klart värd utsikt

Hej till 6-åringen!

2011-07-17T00:16:00.002+02:00

Hej bloggen!

Grattis på sexårsdagen... jag sköter inte om dig nå vidare, trots att du är i förskoleåldern.

Jag skall försöka bättra mig... snart.

Hav tålamod med mig...

Grekland rör sig

2011-07-13T12:00:00.002+02:00

I väntan på att mina händer skall vakna till liv och lärkvingssmattra över laptopen - leverera några reseminnen bjussar jag på bildspelsvideo så länge.

Vi behöver ge bort det vi har fått för att kunna behålla det....

2011-07-08T12:00:00.000+02:00

Du som följer den här bloggen har säkert noterat att jag gett ut en bok för snart två år sedan.

Det har gett mig otroligt fin respons och feedback. Relationer har skapats, goda samtal har förts och jag vet med säkerhet att boken hjälpt åtminstone en människa framåt i sin resa mot ett bättre varande i förhållande till alkohol.

Inom tolvstegsrörelsen talas ofta i samband med det tolfte steget att vi måste ge bort det vi har fått för att kunna behålla det - och det syftar då på nykterheten i sig.

Jag spinner vidare på detta och lägger nu ut min bok i e-version för gratis nedladdning.

Du hittar boken här - i högerspalten. Passa gärna på att donera då jag fördelar alla inkomna medel lika till Ersta Diakoni i Stockholm och Räddningsmissionen i Göteborg. Donationerna riktar sig endast till arbete med utsatta barn vars föräldrar lever i aktivt beroende.

Vad jag förstått så fungerar e-boken i pdf-format alldeles utmärkt att läsa på iPad eller annan läsplatta.

Jag önskar dig god läsning och en fortsatt fin sommar....

Komna till Kreta

2011-07-05T12:00:00.002+02:00

Den första delen av vår resa skulle gå i igenkänningens tecken. Vi ville ogärna hamna i samma bekvämlighetslimbo som skedde förra resan till Kreta 2008. Då låg vi bara och vältrade oss i vattenbrynen kring Paleochora under två veckor. Vår hyrbil med alla fria mil fick inte jobba nåt vidare.

Så S – som för året var researkitekt la upp en resplan i stil med; 4 dagar Paleochora – 1 dag Balos, 2 dagar Chora Safkion-Loutro, 1 dag Almirida och Langley Resort.

Så långt Kreta.

Därefter Karpathos och Rhodos – mer om det i kommande bloggposter.

Resan gick från Köpenhamn med danskt lågprisflyg; Cimber. Dom skötte sig och det gjorde också Flisvos Biluthyrning som mötte upp på Chanias flygplats. Nja… kontokort tog de inte emot. Ett fenomen som vi fick erfara mer och mer under resan. Kan ha att göra med den grekiska ekonomin. Det är svårt att få in skatt när det mesta löper utanför statens kontroll.

Allt var sig likt. Inget hade tillkommit eller försvunnit på tre år – vad vi kunde se.

Utsikt från den mycket havsnära balkongen.

Galiskari beach

Då den förträfflige Kenneth tipsat om matställen som The Third Eye och Small Garden Restaurant
åt vi oss mätta flera kvällar. (Jag får länka till Kenneths blogg för att visa Small Garden - ägaren är inte villig att skylta med sin verksamhet på nätet. Inte heller IRL -det kan vara svårt att hitta fast den ligger mitt i smeten)

Europas Maldiverna var vi tvungna att dra iväg till också

Elafonissi - at it's best

Älsklingen låg i vattnet många gånger

I nästa avsnitt - Balos och Almirida

Not dark yet

2011-06-30T21:50:00.000+02:00

Har inte avlidit. Är hemma. Bloggar om Kreta, Karpathos o Rhodos inkl bilder om några dagar.

Först dock - Veckans Spaning. Et litet hyss som jag gärna vl göra till tradition med ett nedslag i veckan.

Får se hur det går med det.

Annars oysslar jag med omstyrning från stationär dator till lap-top. Skriver skadeanmälningar till Folksam och är så där härligt sommarilsk och lätt lönnfet som endast en griljerad köttig semesterfarbror kan vara.

Har dessutom en liten sommarbonus till dig med iPad eller annan typ av läsplatta som stödjer .pdf på lut.

Håll ut...

Ship to NordKorea?

2011-06-23T07:32:00.000+02:00

De tappra kommunisterna med Mankell i spetsen drar till Gaza trots att Egypten tagit bort hindren och blockaden nu inte finns...

Tips: Nordkoreas befolkning har det mycket knapert. Och Kubas... styr om skeppen.

Kan annars meddela att mycket lite rubbar min sinnesro just nu - utom detta ovan

Puss till alla denna midsommar

Mycket lite rörelse

2011-06-08T21:42:00.000+02:00

Bloggen sover.

Mina dagar är loja o förkylda.

Träningen lagd på is och kroppen
kurerar förkylning.

Tar spjärn mot ett ensiffrigt juni
Och jagar sommaren i söder.

Grillad haloumi är muminkött.
Det har jag lärt mig på internet.

Internet som jag inte längre har.
ComHems Ciscomodem fes ihop lagom
till tre veckor efter garantitidens
utgång.

Nu stoppar jag om bloggen och låter
den vila till halvårsskiftet.

Att löpa är att tänka...

2011-06-03T13:00:00.001+02:00

Något som gör att jag nästan totalvägrar Sylvesterloppet varje nyårsafton är att jag tvingas in i Ullevi tennishall för att hämta nummerlapp. I kön tvingas jag lyssna på dansbandsmusik live. Varje år. Och högt. Det verkar som om arrangören har bestämt sig för att man som glad och flåsig löpare skall gilla dansbandsmusik. I alla fall på nyårsafton.

Dansband och löpning stämmer dåligt för mig. Jag vil heller inte styrketräna till Miles Davis eller bee-bopjazz.

Jag återkommer till Murakami - som jag skrev om för några dagar sedan.

Nu kan det ju vara så att man kan läsa Haruki Murakami och samtidigt gilla dansbandsmusik - jag vill med en gång göra klart att jag inte träffat någon som har den combon i registret - men jag har heller inte konfronterat någon av de få människor jag träffar och pratar, löpning, litteratur och musik med.

De flesta springer med "unts-unts" i lurarna har jag förstått. Eurodisco eller club-techno. Bara sådär...

Haruki refererar till Reptile - Eric Clapton. Detta album är enligt Haruki ett särdeles gott album att löpträna till. Jag är benägen att hålla med.

Är du vilsen i din löpning kan jag erbjuda ett förslag till musik som förmodligen kommer att få dig löpstark och villig; Hopp o Studs

Arga röjaren

2011-06-02T11:05:00.001+02:00

Inte hemma hos mig...

Har alltid varit usel på att konstruera saker, göra om, inreda och designa mina pörten. Det kan handla om ytskikt - parkett, laminat, tapeter, färgsättning eller textilier. Knalltorsk. Motstånd.

S menar att jag är så lusig att jag hellre hänger tavlor på en befintlig krok i väggen än mäter upp och borrar rätt så att tavlan hamnar linjärt OK med övriga tavlor eller hamnar "mitt på". Tyvärr har hon rätt.

Istället är jag mästerlig på att "ordna små system" för alltings förvaring. Bara det inte syns. Detta har fått till följd att (då jag inte kan ståta med walk-in-closets eller garderobsväggar med skjutdörrar i körsbärsträ och japanskt rispapper) alla mina tillhörigheter är utspridda i olika befintliga garderober över hela lägenheten. Och den är stor.

Jag har klädgarderob i hallen vid ytterdörren, träningskläder i ett litet kyffe ute i pigkammaren, t-shirts, jeans och slipsar innanför en pluttdörr i serveringsgången och mina strumpor o kalsonger ligger nerknölade i en nattdukbordsmöbel vid min säng - som för övrigt finns i mitt vardagsrum.

En vanlig morgon är det alltså bortemot fem stationer som skall angöras för att få ihop basen i livspusslet eftersom jag går klädd till jobbet.

Det här håller inte.

Min jungfrukammare skall nu brytas ner och en vägg skall skruvas bort. Adjö arbetsrum och Hej större kök med "mobil arbetsplats".

Hittills har proschäktet genererat 3-4 blåa IKEA-påsar i nylonväv med skit. Gamla handlingar, böcker som jag inte förmått bläddra i på fem år (kommer inte göra det de kommande fem åren heller), urtvättade t-shirts, mögiga träningskläder, impulsköp i tillstånd av milt vansinne - tänker på några galna tishor. Frotté. Mängder av frotté som bara ligger och fiser i ett skåp. Jeans från Bangkok som var felsydda... osv. Därtill kommer sladd. Nätverkskabel i mängd nog att kabla upp ett medelstort företag, discar med program för Windows98...det är bara fööör mycket.

Feng Shui - i ett huj. Och jag mår snart mycket bättre... nu skall bara skiten fraktas ut ur våningen och förpassas till soporna - alternativ vindsförrådet - där de får vänta på den stora Gårdsloppis som jag kommer att arrangera i augusti. Återkommer om det.

Försöker leva efter principen - när nåt nytt kommer in - skal nåt gammalt ut. Detta verkar ske mycket stötvis i min värld.

Hur gör du för att hålla ordning - om du nu gör det? Tips mottages mycket tacksamt

Gertskärande...

2011-05-31T11:00:00.000+02:00

Känner du som jag ett visst vemod...om det nu är så - att många har kungafamiljen som enda familj - så är det kris på många håll just nu - och det blir svårt att lägga relationspusslet i en familjeterapi

Självkänsla

2011-05-26T11:00:00.002+02:00

"Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt",

Bruno K Öijer

Snyggt formulerat... hur välkammad är din självkänsla? Nedan följer några frågor av självrannsakande karaktär.

Behandlar jag mig själv väl, fysiskt, mentalt och andligt?

Kan jag acceptera mitt fysiska utseende?

Är jag stolt över mitt utseende?

Äter jag rätt mat?

Vilar jag tillräckligt?

Tycker jag om mig själv?

Vet jag att jag är värd att tyckas om?

Tror jag att jag kan vara värd att älskas?

Om jag har stötts bort av andra – tror jag fortfarande att jag är värd att älskas?

Accepterar jag möjligheten att jag verkligen kan vara en varm, älskande människa?

Umgås jag med människor som är emotionellt sunda?

Njuter jag av mitt eget sällskap?

Är jag lika snäll mot mig själv som jag skulle vara mot någon annan som jag bryr mig om?

Har jag utvecklat någon grad av självrespekt och strävar jag efter att förverkliga mina egna resurser, snarare än jag försöker mäta mig med någon annan?

Uppskattar jag mina färdigheter?

Kan jag acceptera mina begränsningar?

Kan jag se mina brister som ”fläckar på solen” dvs som brister i ett ideal?

Kan jag få tillfredsställelse genom att arbeta med att förbättra mig själv?

Tar jag mig tid för mina egna andliga behov?

Jorden gick inte under...

2011-05-24T23:04:00.000+02:00

...i lördags. Vad H Camping och andra hade missat var att Bob fyller år. Då funkar inga domedagsprofetior. Då blir det på sin höjd ett askmoln och en tornado i USA.

"Och till er som envisas med ert löjliga snack om att Dylan inte kan sjunga, till er vill jag bara säga: det är ni som inte kan lyssna."

Anders Westgårdh

Så är det - Grattis Bob!

Fullpatten som fes ihop...

2011-05-22T16:30:00.003+02:00

Orkestrar spelade, vimplar vajade i vinden, solen sken, barnen var glada. Det var på alla sätt upplagt för ett fint Göteborgsvarv.

Men - för mig sket det ner sig så fort jag kom över till Hisingen. Vid 9 km sa vänster häl; " - Aj, aj, aj" och jag fick ta in den i ett sjukvårdstält för compeedbehandling.

Nu är det stoppet endast en liten del (3-4 minuter) av förklaringen till att mitt lopp slutade på 2:09 och inte 1:55. Det är tio minuter - eller 30 sekunder per kilometer som inte kan förklaras med annat än fedet...bukfedet. Den imaginära fullpatten förvandlades till ett par illa hanterade hängbröst, utan styrsel, mål och mening...

Efter målgång var jag givetvis i god form och kunde gärna sprungit några kilometer till i 6:40-tempo.

Ack... på kvällen hade min älskling mycket välmenande lagt fram Haruki Murakamis bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".

Han skriver; "...efter det att jag fyllt fyrtiofem, började mitt sätt att betrakta mina prestationer förändras lite undan för undan. För att uttrycka det enkelt: jag förmådde inte längre förbättra mina tider i loppen. Med tanke på åldrandeprocessen är det kanske oundvikligt, alla människor når vid någon tidpunkt i sina liv fram till sin fysiska prestationsförmågas höjdpunkt efter vilken det bara går utför."

Boken recenseras i Svenska Dagbladet också:

"Råden (livsråd, skrivråd, löpråd) är diskreta men användbara, kanske framför allt när man är gammal nog att börja ana något om det författaren försöker formulera: att man aldrig kan lyckas och aldrig vinna men däremot fullfölja loppet för sin egen skull. Till sist kommer kroppen att svika, då blir det ännu viktigare att inte bryta.
Murakamis tre mål som snart 60-årig maratonlöpare är: att delta i loppet, att njuta av loppet, att inte gå. Sen får tiden och placeringen bli som den vill och han måste också lära sig hantera det vemod som uppstår ur den nedåtgående prestationskurvan. För som han säger med en ganska typisk formulering: ”Det är minsann inte alltid så roligt, men det är ju inget att göra något åt. Jag har ju faktiskt levt ett någorlunda trevligt liv. Det skulle kanske ha kunnat vara ännu trevligare, men i alla fall.”

2005 var jag 45 år. Sprang då Göteborgsvarvet på 1:45 - och höll igen eftersom jag skulle springa Stockholm Marathon två veckor senare.

Jag kan inte påstå att jag tränat så oerhört mycket mindre denna säsong. I alla fall inte så att den förklarar en minuts skillnad per kilometer.

Kanske har jag peakat - kanske tränar jag fel och dumt. Kanske är jag för fet. Kanske vill jag inte uppleva smärta och plåga mig.

Förmodligen behöver jag läsa mer Murakami....

För kung och maffigt fosterland... på Webben

2011-05-21T10:00:00.001+02:00

Idag genomför jag mitt 16:e Göteborgsvarv. Förutsättningarna är vädermässigt de bästa tänkbara.

Ända sedan det första - 1994 har mina tider legat mellan 1:45 - 2:15 med tonvikt på spannet mellan 1:50-1:59

Tror det blir en sån där mellantid runt 1:55. Det känns så. Är du nyfiken på hur det går?

Beställ tider via SMS

Beställ dina egna eller kompisens tider via SMS. Det går att beställa tider till en annan mobil. En glad överraskning för släkt och vänner kanske.

Så här gör du:

Vill du följa en löpare, skriv GV följt av mellanslag och önskat startnummer. (mitt är 18330...dårå)

Vill du att någon annan ska få dina tider, skriv GV följt av mellanslag och därefter ditt startnummer, mellanslag följt av TILL och sedan önskat mobilnummer.

Alla beställningar SMS:as till nummer 72700.

Nu kör vi... full patte!

Spring - för livet...eller pengar?

2011-05-19T11:00:00.000+02:00

Budhi - under sitt 67 km-lopp

I förrgår kväll såg jag en DOX på SVT 1. ;Marathonpojken, hette den (länk till SVT Play där den finns till och med 16 juni)

Det var onekligen en mycket gripande dokumentär. Den var också bra på det sättet att den inte tog ställning - det överläts åt tittaren.

Det är för mig svårt att tycka eller döma efter att ha sett den här filmen. Kulturen och villkoren i Indien vet jag för lite om för att förstå människosyn (något liknande skulle knappast hända i Sverige - i alla fall inte på det sättet - barn far mycket illa här med) och vilka drivkrafter som finns - men klart är att pengar inte är en oväsentlig del i det som kom att förgifta hela tillvaron för de inblandade.

Sevärd är dokun hursom... till och med mycket sevärd. Och jag tror att vi kommer att få höra mer om Budhi Singh i framtide. Kanske inte som marathonlöpare, men i något annat sammanhang.

Mikael Forsström skriver på Funbeats Forum;

"Jag tittade från början till slut på den här dokumentären (känns konstigt att behöva säga det. Varför stänger man av mitt i?).

Jag har varit i Indien flera gånger och det här programmet väckte många minnen till liv. Hela storyn är landet i ett nötskal. Man kan också säga hela tredje-världens nötskal för så här funkar det nämligen för majoriteten av vår planets befolkning. Du föds i fattigdom till ett liv i fattigdom och skulle det slumpa sig så att det finns ett mikroskopiskt hopp om att få det ett snäpp bättre så måste du ta den chansen, kosta vad det kosta vill.

Den här judotränaren såg sin chans och tog den. Han var duktig men gjorde några fatala misstag. Stor i orden är sällan bra för karriären. Han gjorde också ett rent idrottsligt misstag. Han försökte tvinga sin adept som just tyckte sig ha fullföljt en tävling om 65 km att springa några kilometer till. Alla som har fullföljt ett ultralopp vet hur omöjligt det är, vare sig man är 4 år eller 40 år.

Myndigheternas agerande därefter var helt logiskt och helt identiskt med hur motsvarande svenska myndigheter skulle agerat. Jag förvånades faktiskt över att myndighetsrepresentanterna ens ställde upp på att diskutera det enskilda fallet. Det skulle aldrig hända i Sverige. Sådana här ärenden där ett barn slits mellan biologiska föräldrar, fosterföräldrar och tolkningen av lagen händer även i Sverige varje dag och utfallet är så gott som aldrig till barnets fördel.

Om man tycker att det här var en stark och upprörande dokumentär om hur barn missbrukas för vuxnas vinnings skull så ska man ha klart för sig att det inte alls är isolerat till länder långtbortistan. Precis samma sak händer alltså dagligen i Sverige, speciellt i flyktinghanteringen. Våra folkvalda politiker och deras tjänstemän är inte det minsta mer kompetenta än sina indiska kollegor, snarare saknar de den empati som framkom i programmet. Här i Sverige anses det "fint" att inte bry sig om någons olycka. I Indien tolkas det som översitteri och det vinner man inga röster på i världens största demokrati."

Jag är benägen att lyssna nickande till dessa kursiva rader...

2 juni 2012 - bara 230 mil kvar...

2011-05-18T11:00:00.018+02:00

Anas bananas bakom ananas...?

Mannen, vars kropp syns på bilden heter Jonas Colting, och han ser bra ut naken. Det vill jag också göra. Framförallt vill jag känna mig smidig och lätt i steget.

Då vi skriver att vecka 19 lagts till handlingarna, vilket skedde i söndags, hade jag sprungit 50 mil sedan 1 januari - eller 2,6 mil per vecka.

Min målsättning för året är att ligga över 30 kilometer/vecka.

Det blir dock fel fokus... trots mina disciplinära och närmast kirurgiskt utmejslade träningsprogram på funbeat.se

Fedet... bukfedet... det förföljer mig. Och avundsjukt ser jag de runt mig med "förbränning näbbmus".
Efter att nu förlängt medlemskapet i viktklubb.se till den 28 september så gör jag ett seriöst försök (likt det lyckosamma som pågick november 2009-mars 2010) att hitta min målvikt igen.

Viktklubb.se är bra på så sätt att de räknar intag och uttag - och mitt energinetto skall ligga på 1590 kcal/dag. Är jag ute och ränner i 1 timme och 45 minuter, så kan jag stoppa i mig lika mycket till - för se det är det som går åt då jag löper i terräng eller längs cykelbanorna i södra Göteborg.

Nu kanske du tycker att en vandring från 82 kg till 75-76 kg inte är en stor sak. Jag lovar - det är det. Eller - en midja som skall ner från 98 till 92 centimeter. Det är plågsamt att ta den dit - jag vet hur jag skall göra. Inga problem. Det är genomförandet som tjorvar.

- Men, Nemo... du är ju inte tjock.

Nä, det är jag inte - men jag är TUNG. Jag är mösetung när det gäller att förflytta min kropp och att uppnå mina mål.

Jag vet - du blir inte snabbare med åren - men uthålligare, och jag har tillräckligt många som är äldre än vad jag är för att jag skall fatta att med rätt träning och kroppsvikt så finns det stordåd att hämta bakom hörnet.

Nu gäller följande kronologiska målsättningar;

27 augusti Midnattsloppet - under 50 minuter, kroppsvikt sub 78

24 september - Lidingöloppet - c:a 3 timmar, kroppsvikt sub 76

8 oktober - Göteborgs Halvmarathon - kring 1:50,

31 december - Sylversterloppet - sub 48 minuter

Sedan kommer jag att följa ett träningsprogram för Stockholm Marathon som 2012 går den 2 juni.
Målsättningen med det loppet är att slå mig in under 4 timmar. För att lyckas med det kommer jag att följa ett träningsprogram som siktar på en tid kring 3:30.

Vis av tidigare erfarenhet, så brukar jag bli en halvtimme långsammare än vad jag tränat för - så det får väl bli så.

Det är också mycket möjligt att min blogg mer och mer kommer att nörda till sig och dofta svett, polyester och liniment från och med 1 juli då träningen och initialt viktmiskningsperioden börjar... allvarligt - Nemo - en blogg för beroende är kanske inte ett så dumt namn om man tänker på vad jag sysslar med...

Min blogg får bli ett verktyg. Ett redskap för att hjälpa mig på traven att "visa hur duktig jag är med min sko och min keps"

Sa jag att jag är triggad och motiverad för det här?

With a little help from my back...

A silly life

2011-05-17T11:00:00.002+02:00

Eftersom ordvitsarnas okrönte mästare Arne "Krychzz" Hegerfors kollapsat till följd av sunkigt matintag - typ kanelbullar och läsk i omåttligt överflöd

(här hade jag tänkt att referera till en artikel - men eftersom jag hårdvägrar att sponsra Aftonbladet och deras PLUS-tjänst så blir det inte mer än så här...)
så breakar nu Aftonsnattret med ett helt koppel sportlegendarer som haft samma förhållande till sunda matvanor som Arne - det vill säga inget förhållande alls.

Tommy Engstrand liv betraktas som så hårt att det får toppa löpet. Och det är klart... om man lever på sill och champagne, så framstår ju en bootcamp på Navy Seals som en dag på Liseberg.

Om du som läser till äventyrs tagit del av papperstidningen eller läst PLUS-artikeln får du gärna tala om vad Björklund och Zachrisson stoppad i sig under åren. Oldsberg har jag hyfsad koll på - han sprang på löpband och drack Gin & Tonic samtidigt... det talar för sig själv.

Intagne Snickaren

2011-05-15T12:00:00.001+02:00

"Nemo - ditt as... jag skall döda dig...döööööda"

Igår såg S och jag en repris av Arga Snickaren - du kan se avsnittet här.... oh, så trött jag blev.

- Fattar du nu - sa jag till S - varför du valt helt fel man om du suktar efter ett litet mysigt torp i skogen eller något eget boende som går utöver max bostadsrätt när det kommer till ansvar för reparation, läkt, geringssåg, spackel och annan skit.

- Jo, men du har ju fixat lite själv... försökte älsklingen

- Du, senast var det projekt "Väggfast pall i hallen" - jag skulle borra upp fem hål, plugga och skruva in...det tog tre månader att bli klar med det projektet.

Jag fortsatte;

- Om... säger om... vi skulle bli med torp eller hus så skulle Arga Snickaren bli Intagne Snickaren efter att ha gett sig på det objektet. Låt oss slippa utsätta honom eller någon annan för det..... vi skall gå till Grekland istället. Det är ett mycket bättre projekt.

Ola på en slak vit lina?

2011-05-11T18:39:00.000+02:00

Kokain är en drog som jag aldrig provat - såvitt jag vet. Jag kan ha snortat i ett tillstånd av total alkoholberusning - men det är inget jag minns. Det kan ha skett, jag kan inte svära på att jag aldrig tagit kokain. Om jag har gjort det, så har jag varit så bananas på sprit att jag inte förstått vad jag gjort.

Det skulle i så fall inte vara första och enda gången som jag gjort saker på fyllan som jag inte kommer ihåg. Ibland har taxikvitton och andra elektroniska spår - i mobilen, via kontobesked och annat talat om för mig att jag gjort saker som jag inte riktigt haft någon aning om. Eller så har människor i min omgivning ibland vänligt, ibland skadeglatt, redogjort för mina beteenden och föga imponerande konster under påverkan.

Ola - som jag inte känner alls och därför inte kan uttala mig om när det gäller vanor, beroende eller livsföring har onekligen hamnat i en besvärlig sits.

1. Han har som en i mängden (eller kanske för att han har ett känt ansikte) blivit uppmärksammad på en fotbollsmatch, misstänkliggjord och provtagen på plats. Så långt är allt väl - men varför får ha ta bilen från platsen?

2. Provet han lämnar visar positivt - 150 mikrogram/Liter benokylgkonin - det gränsvärdet. Olas urinprov visade 1,9 mikrogram/milliliter - om man översätter det = 19000 mikrogram/Liter - det är mycket högt över gränsvärdet. Undrar hur många mikrogram benokylgkonin Al Pacinos Tony Montana hade i Scarface?

Kammaråklagare Zilla Hirsch till Dn.se;
" – Provresultatet visade 1,9 (mikrogram/milliliter) och det anser jag vara väldigt högt. I andra åtal kan det handla om noll komma noll någonting, så jag kan tycka att hans invändning – att han inte har en aning – är lite märklig. Koncentrationen är av intresse i förhållande till hans påstående – att han aldrig tagit kokain."

Jag skulle även vilja ha en rättsmedicinare som reder ut vad som är högt, lågt och vad man kan dra för slutsatser av själva analysresultatet. Halveringstiden är 8 timmar och analysen bör görs senast 1-3 dygn efter det att man fått kokain i sig. Det innebär att Ola kan ha varit högt kokainrusig 2 dagar innan testet. Det kan också innebära att han fått i sig en mindre mängd några timmar innan testet. I alla fall som jag förstår det.

Mycket av debatten har handlat om hur media har agerat i den här frågan. Om Ola på grund av sitt programledarskap riktat till barn, styrelseledamot i BRIS och chefredaktör på Kamratposten skall hängas ut och bli av med sina uppdrag och se sin karriär fara och flyga all världens väg. Det är en intressant diskussion.

Jag tycker den bli ännu mer intressant om man ställer den i relation till det som hände då Plura var i Göteborg och greps utanför Kometen med några gram koks i fickan.

Och vad som har hänt sedan. Kan en barmagad TV-kock bli mer folkkär?

Vad är det som nu gör Ola och hans eventuella brott och skuld till en mer moraliskt beklämmande angelägenhet? Är det det här med barnen? Eller är det för att han förnekar?

Jag vill ogärna "tycka" något alls i detta. Men jag blir fundersam på de uttalanden och omständigheter som råder kring Ola-affären. Det mesta av mina funderingar handlar om de formuleringar Ola använt;

Aftonbladet 2011-05-08

"I ett långt blogginlägg gav Ola Lindholm i lördags sin syn på misstankarna mot honom och hur han behandlats av polis och medierna.
Han skrev också att han var besviken på sin arbetsgivare:
”SVT sitter dessutom med information som kan ge dom anledning att tro att jag faktiskt inte kommer bli dömd för det här.”
– Jag har en liten uppfattning om vad han talar om, säger Helga Baagøe.
Vad vill hon inte säga.
– Om inte Ola vill berätta kan inte jag berätta det. Men jag tror att jag vet vad han syftar på.

Olas egen blogg - inledningen, andra stycket;

"Mitt rikskända kissprov kom tillbaka negativt för kokain, men positivt i små mängder för något som heter bensoylekgonin. Det indikerar att jag har haft kokain i kroppen. Det var chockerande att få det beskedet när man sitter och väntar på ett helt rent testresultat. Jag har under den tid som förflutit aldrig tvivlat på det. Efter ett sådant besked behöver man utreda vad som faktiskt hänt. Det har jag gjort. Och jag har helt rent samvete. De som är viktigast i mitt liv vet också vad som hänt och därmed är sakfrågan utredd rent privat. Det är det viktigaste för mig. Men det som hänt är inte något jag kommer att berätta om i pressen. Den rättsliga processen fortgår och det är ytterst viktigt för mig att inte påverka den processen eftersom jag ännu inte dömd för något brott. Jag vidhåller min absoluta oskuld och kan inte och kommer inte under några omständigheter erkänna att jag tagit kokain medvetet."

Expressen 2011-05-07

Programledaren och chefredaktören förhördes därför klockan 07.49 i går morse av Västerortspolisen i Solna . Eftersom han fortfarande inte ville acceptera ett strafföreläggande, kommer fallet nu att avgöras under en rättegång i Solna tingsrätt.
– Om han döms är straffet 30 dagsböter, säger åklagaren Zilla Hirsch till Expressen.
I fredagens polisförhör fick Lindholm frågor om vad han gjorde under den aktuella helgen – och berättade att han på två dagar före avslöjandet var på middag hos bekanta.
Polisen frågade om han känt sig påverkad på något sätt, och Ola Lindholm svarade nej, det har han inte gjort – "mer än av att ha druckit lite vin".
När förhörsledaren undrade om han vid något tillfälle använt narkotika, svarade han att han inte hade "någon anledning att besvara den frågan".

Oavsett utgången i det här - så kommer alla att losa något.Ola har däremot något att vinna - genom att räta ut alla de berättigade frågetecken som framkallas av hans tvetydiga och luddiga formuleringar. Att "göra en Plura" verkar i alla fall inte fälla någon....

I sin blogg med ett enda inlägg skriver Ola; "Och som en man med en rejäl ryggrad sa till mig: ”Det går inte att tvätta sig i trycksvärta”.

Det mannen med den rejäla ryggraden kanske skulle lagt till; "men du kan bli något renare om du nyanserar dina uttalanden med Klorin och sköljmedel"

Andra som enligt mig skriver vettigt och balanserat om detta;

Deepedition

Kjellberg

Emanuel Karlsten

Dag 30 - en låt som du lyssnade på vid den här tiden förra året

2011-05-11T11:00:00.009+02:00

Japp!

Då tränade jag massor för Stockholm marathon. Mest hade jag Slash nyutgivna soloalbum i lurarna. Slash kan inte sjonga... sjonga. Nä, det kan han inte - så han hyr in sångare. Inte Christer Sjögren, men en annan Chris. Cornell, t ex.

Han sjonger gött. Tänk Black hole sun, tänk Bille Jean... eller ledmotivet från Casino Royale - och så den här då;

Promise är ett av de bättre spåren på skivan, tycker jag dårå...

Så där - handen i kaklet - mission completed yada-yada.... nu var alla 30 låtarna redovisade och klara.

Nu skall jag bloggtramsa ett tag och skriva om kokain. Och Ola. I kombination. En härmis är jag alla andra skriver om det - men jag skiter i det. Det här är min blogg - så det så.

Är det roligare om jag skriver vad som hände vid mitt senaste besök på Elgiganten... nä, just det.

Dag 29 - en låt från din barndom

2011-05-10T11:00:00.000+02:00

När jag var liten... alltså i min bardom - före jag blev prepubertal - då var mina begrepp om musik; Gullan Bornemark, Alice Tegnér och möjligtvis Sven-Ingvars.

När så min gode fader tog med mig på bio för första gången - i alla fall var det första gången som jag var på en kvällsbio - så var jag nog inte stort mer än 6 år. Möjligtvis 7. För jag kund läsa. Och hänga med på den då odubbade filmen. Den fick faktiskt inte dubbning för än 1999

Det var helt fantastiskt! Det var Mary Poppins! Det var färg! Bara en sån sak. Och på stor duk! Istället för att se flintskalliga gubbar i kostym bakom ett skrivbord på den lilla svartvita TV:n hemma... en sån lycka. Ett sånt skådespel.

Här är sing-a-long-versionen av den låt jag bestämde mig för - och lyckades lära mig utantill - på svenska.

Musiken från filmen gavs i samband med premiären ut på bland annat en EP-skiva med fyra av de populäraste sångerna översatta till svenska av Gösta Rybrant. Sångtexterna och titlarna skiljer sig helt från de som förekommer i 1999 års dubbning.

Gunnar Wiklund sjöng Chim-chim Chérie och Marianne Stjernqvist tog sig an Julie Andrews partier. Men när det gällde ”Supercalifragilisticexpialidocius” (klippet ovan) så var det givetvis Thore Skogman som fick ge sig på att tolka "Super-opti-mopsiskt-topp-i-pang-fenomenaliskt” som den svenska låttiteln lyder. Oh...vilka minnen.

Jag fick skivan av min mormor - men hade vi hade ingen grammofon. Bara en fet rullbandare... farsan fick baxa iväg allt till någon AV-central eftersom han jobbade i skolan och där var det väl någon ljudsnubbe som förde över skivan på rullband. Ack - vilken lycka!

Dag 28 - en låt som får dig att känna dig skyldig

2011-05-09T11:00:00.000+02:00

Inte guilty pleasure, alltså... men då förstår jag inte.

Finns det någon låt som kan framkalla det? Ja, om jag rånade en bank och hade kompband till det (?) - eller mördade till musik.

Nu är jag en relativt fridsam man som inte håller på med sånt. Det får bli en lightvariant - och då handlar de om en av de låtar som jag mycket starkt förknippar med sommaren 2001 - strax innan jag föll handlöst in i spritmörkret.... eller man kan säga att det här var en av de låtar som kantade vägen dit....

This is how you remind me...

Never made it as a wise man
I couldn't cut it as a poor man stealin'
Tired of livin' like a blind man
I'm sick of sight without a sense of feelin
And this is how you remind me
This is how you remind me
Of what I really am
This is how you remind me
Of what I really am
It's not like you to say sorry
I was waiting on a different story
This time I'm mistaken
For handing you a heart worth breakin'
I've been wrong, I've been down
Been to the bottom of every bottle
These five words in my head
Scream "Are we having fun yet?"
Yet?, Yet?, Yet?, no no

It's not like you didn't know that
I said I love you and I swear I still do
It must have been so bad
Cause livin' with me must have damn near killed you

Som en sång till alkohol passar det rätt bra för någon som lämnat det bakom sig - men det var inte den kopplingen jag gjorde där och då... Big no.

Dag 27 - en låt som du skulle vilja kunna spela på instrument

2011-05-08T11:00:00.001+02:00

Det är givetvis så att jag har tragglat Clapton, Deep Purple och sånt som är svårt och kräver snabbhet.

Men... när jag ser sånt här; en 14-årig tjej som leker fram Superstition - då far ju tankarna till tiden då jag själv var högoktanigt pubertal. Oj - om jag hade varit i skick och fason att spela så då... hur hade det slutat? Förmodligen inte alls hälsosamt med tanke på att jag blixtsnabbt fallit för rockstjärnemyten och ballat ur fort. men fel. Plufsigt alkostinn och med drag av Yngwie hade jag vacklat omkring i Uddevalla och trott mig vara något jag inte längre förmådde. Ibland är det bra med måttlig talang...

Hade annars - med bibehållet förstånd gärna medverkat i den här sättningen. Bara att spela triangel hade vart OK. Helt OK. Solospelet börjar vid 2:15

Dag 26 - en låt som du kan spela på instrument

2011-05-07T11:00:00.002+02:00

Joserru... tre gitarrer pryder mitt hem men sitter nu sällan i mina nypor. Mitt gitarrspel peakade i åldern 16-25 sedan bar duet utför och sedan 2000 är det hyfsat dött på spelfronten. Jag behöver ett band att spela med för att få tillbaka nerven, tror jag.

En av de få låtar som jag plockat ut - bara sådär och lärt mig spela är Lynyrd Skynyrd – Sweet Home Alabama

Och det är inte bara den taffliga ackordgången - D-C-G-G - utan själva licket - introt, you know. Det är jag mäkta stolt över. Speciellt var det att sitta i en bar på Ios och lära ut det till en sydafrikan som spelade avsevärt bättre än jag. Det fick till följd att vi jammade ihop en kväll. Neil Young - och den här pärlan - fast i en en unpluggedversion dårå...

Om du vill pröva att lära dig själv så finns det helt andra möjligheter idag än då - 1983

Dag 25 - en låt som får dig att skratta

2011-05-06T11:00:00.003+02:00

Mja... har väl iofs dragit på smilbanden åtskilliga gånger då Povel Ramel (hela världens knickedickgubbe) har brustit ut i den ena efter den andra kupletten Spår 6-10 på den här skivan har jag funnit mycket knickedickig. Annars är - som klippet här ovan - ett exempel på något som förmodligen var helt sanslöst kul när det begav sig för 50 år sen... men som nu inte håller, mer än som en illustration och ett tidsdokument. Jag tror Povel hade för avsikt att driva med nån sorts gammeltjo och landsplågor överhuvud taget. Du kan lyssna på hela Birth of the Gammeldans här - Youtubeklippet är själva avslutningen

Mest och vassat tycker jag Uggla är, medan Robban Broberg inte är skojig när han skall ordvitsa i sina sånger. Det blir för mycket. Som i Båtlåt till exempel.

Ugglas Fula gubbar är så träffsäker så att jag skäms ibland. Det är ett högt betyg. Jag rodnar och skrattar. Även om det är dagispop. Roligare än så blir inte musik. Men det är inte speciellt bra - musikaliskt sett. Den här har han dessutom snott... den lurven... lyssna bara här efter 1:20

Slutligen - den här har jag skrattat åt - för att videon är så oerhört trogen texten -

Dag 24 – en låt du vill ha på din begravning

2011-05-05T11:00:00.019+02:00

Jag har redan börjat fila på Vita Arkivet. Det här med döden vet jag ju om... bröllop det kan jag ju bara hoppas på... döen den är kokad och klar så att säga. Varför inte planera för det då... nu vill jag ju inte sätta gränser - jag hoppas att mina barn och efterlevande gör det här till sitt. Bara jag får Freddie att sjunga under min inflyttning till en annan dimension, utsläckt eller vad som nu händer med en kropp som slutat röra på sig...

En av de sånger som skall spelas är Over the Rainbow... men bara med Freddie.

Han gör den full rättvisa. På Skivan "A Softhearted killers Collection" är den ännu bättre...

Bubblare; Rolf Wikström - Jag har hört om en stad ovan molnen... men bara den versionen. Inget trams med Carola eller Christer Sjögren... never

Dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop

2011-05-04T11:00:00.032+02:00

Lite öppet mål... alla har väl redan sett paret som gifter sig till Chris Brown - över 65 miljoner visningar på tuben...

Men eftersom jag är en symfonirocksfreak så vill jag ha det på mitt sätt - om nu S går med på det... som utgångsmarsch är det helt rätt...om den tonas in vid pass 4:45. Mellan 5:30-8:30 är det 3 minutersblaning av keyboardmattor, basgångar och disharmoniska gitarrer blandat med flipprigt epilepsipiano... där får jag beställa in nån sorts trikåpantomin som underhåller medan S och jag pussas i altargången. Från 8:33 och fram till slutet 3 och en halv minut senare är detta musik som lyfter. Den är magnifik.

Texten:

Hold your head up high you know
You've come a long way, a long way
Tainted as a fugitive with nothing left to say
Temptation may come, hope your vision doesn't stray
In the name of god you may be forced away

Moving forward to the only place you know
Side tracked by some indiscretion,
Changing as you go
Temptation may come, hope your
Conscience doesn't hide
The longest trip you'll take is inside

It's the last time,
Telling myself everything
Call me over, than bring me back again
It's the last chance,
Telling myself, that I believe
Your forever, is mine, and all I need

Now! Life! Tell me now, in your arms
All I really need, is you by my side
I sing this to you, all the world and all it is
I bring this to you, this gift of love

And the world turns...
And the world turns...
Time tells all we know...
We look to tin jesus on the radio
Pledge me what you got...
I'll give you eternal resting spot
How intense I pray depends on how much you pay.

It's the last time, getting it, this life
First calling, in a silent spring
It's the first time, getting it, this life
First calling, in a silent spring
Fear! Strikes!-Deeper than-visionary
Screams and tears, never justify this love

Talk! Talk! listening
Like the first words ever to reach out
Talk! Talk!
Like the first sounds, in a silent spring
Talk! Talk! listening
Like the first words ever to reach out to you
Talk! Talk!
Like the first sound, you start to sing

So take your time
Look round and see
The most in time,
Is where you're meant to be
For they talk too loud,
And take the hope and peace
>From your heart
We call this surrender
Slowly towards the north,
And this endless dream,
Giving ourselves everything
We're deserving,
We're gonna bring it back again
It's the last time,
Telling myself everything
It's the last time,
Bring me back, bring me back again
When the world brings you down
You can search you inside
For the love you will find
(Bring me back home)
When the world brings you down
You can search you inside
When the world brings you down
I've waited so long
When the world brings you down
You gotta play this living game
When the world brings you down

Dag 22 - en låt som du gärna älskar till

2011-05-03T11:00:00.007+02:00

Idag skulle det egentligen handlat om en låt som du lyssnar på när du är ledsen. Det där med ledsenhet och musik är lite knepigt. Om jag är ledsen, så lyssnar jag helst på något som piggar upp, eller i alla fall inte förstärker känslan av svårmod. Temat påminner också väldigt mycket om dag 04 – en låt som gör dig ledsen. Så jag är nu olydig och plockar fram:

Dag 22 - en låt som du gärna älskar till

Alltsedan Bo Derek gjorde det i "10" till Ravels Bolero (i Sverige fick denna film titeln "Blåst på konfekten") har musik i samband med parningsprocesser varit ett fint ämne. Ett tag hade jag till och med en närmast tvångsmässig idé om att alltid ha musik med "rätt attityd" då jag skulle kötta till det.

Och det är där skåpen brukar ställas - antingen i klassiska hörnet eller något brummig R&B-björn som mullrar med värsta magstödet och ett soulskägg runt sin vokala ringmuskel.

Jag bjuder på några alternativ;

I en av kommentarena på tuben läste jag; "One day, I'm going to sing this song to the pope."

Ett annat fiffigt spår är Angel med Massive Attack

För att vara lite mer tantrisk - Brian Eno - Ambiet4/On Land. Mästerligt!

Idag har jag en avspänd syn till musik och sex ihop. Men den här spellistan är bra... det går även att kakla ett golv eller baka surdeg till den... även om jag fått klart för mig att Barry White ligger högt på mångas listor... men jag köper inte det. Det är så tydligt. Det är som att gå med öppen gylf och en halvseg ribba i friska luften. Och det gör vi väl inte... neee....

Slutligen - en låt som du gärna älskar till; (jag skulle väl välja en...??)

Bara för att det är han... den buttre. Han är så bra. Även på Spottan... jag har valt att bortse från de religiösa undertonerna i texten. Kärlek står över tillbedjan i min bok.

Dag 21 - en låt du lyssnar på när du är lycklig

2011-05-02T11:00:00.024+02:00

Att vara lycklig är ett härligt tillstånd. Ännu skönare är det när lyckan svämmar över, glädjetårarna strömmar och ståpälsen blir påtaglig.

Senast det skedde var efter ungefär 19 kilometer på träningsrundan Valborgs förmiddag. I lätt utförslöpa från Nya Varvet ner mot Röda Sten kom dessa toner via iPhone;

Jag kan iofs hitta 10-20 låtar till som lätt framkallar lyckorus hos mig. I kombination med befriande och meditativ löpning sker det ofta.

Niclas Frisk är en fantastisk låtsnickrare. I Atomic Swing ficka han till flera guldkorn. Ihop med Andreas Mattson har han skrivit och understött flera framgångsrika produktioner.

Nu har han ett eget band igen. Jag såg honom på Gokväll'. Med plåster på näsan. Var det för att hans grupp heter Niclas Frisks Chinatown? Hoppas det. Så att det inte var en propp han åkt på.

Den skivan finns för övrigt på Spotify och på den finns en gammal bekant i ny förpackning. Den har också med lycka att göra ;)

Dag 20 - en låt du lyssnar på när du är arg

2011-05-01T11:00:00.000+02:00

Är det inte hat - så är det ilska. Den här listan är aggresiv... på min ära. Det kommer en knüllåt... vilken dag som helst. Som motvikt. Som olydnad. Men OK... en låt för arga stunder.

De är få. Ilska är en lyx som jag numera inte har råd med. Det är slöseri med energi, för upprinnelsen till den ilska jag rättmätigt kan känna har jag ofta svårt att göra något åt - d v s ändra andra mänskor.

Jag brukar tillämpa frigörande andning - eller ta ett ursinnigt träningspass. Då kommer ofta det här in i öronen

St Anger-videon är inspelad på San Quentin. Hela albumet St Anger är starkt och ursinnigt. Passar bra att ha när du skall slåss med dig själv och ditt inre...

Metallica är sorgligt undanskuffat från Spotify. Låt oss hoppas på att spottan vinner USA-marknaden snart...

Mer eller mindre beorende... kan det vara så?

2011-04-30T11:00:00.012+02:00

Idag är det Valborg och många förväntas bli gött packade, få övre tandraden inslagen, bli ofrivilligt penetrerade bakom en nyknoppad buske i en daggvåt park och alla ville väl egentligen bara ha trevligt från början....

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg som svar på en annan bloggpost. (Många poster blir det…)

Det handlade mest om vågskålar - vad det är som gör att en person slutar dricka och börjar överväga att styra om kursen mot ett annat sätt, ett annat liv.

En av mina bloggläsare - m·x|360° - undrade i en kommentar

Varför låter inte behandlingssystemet människor bli nyktra under en obestämd tid så att de kan slutföra sina plikter innan de tar ett beslut om att eventuellt fortsätta att leva ett liv med alkohol? Borde inte systemet och samhället gilla detta, även om det inte är för alltid?

I samma kommentar förkom också ett antal påståenden som kanske till viss del förklarar frågeställningen.

"Att alla som är beroende av alkohol mer eller mindre"

Enligt mitt sätt att se det är du beroende - eller inte. Lika lite som man kan var mer eller mindre gravid kan man vara mer eller mindre beroende. Beroende kan vara mer eller mindre utvecklat - men den springande punkten handlar om att du inte förmår att avstår från aktiviteter som ger dig konsekvenser som du inte vill ha. Och ja - det kan gälla något så simpelt som att du bestämt dig för att göra en bestämd aktivitet på lördag (träna, köra till sommarstugan före kl 11, träffa en bekant) men avstår detta för att du inte orkar...det blev lite mycket igår.

Nu menade kanske m·x|360° mer eller mindre långt gången.. mer eller mindre grava konsekvenser av sitt beroende. Han fortsatte;

"Att sluta för en plikts skull tillåter varken AA-möten eller behandlingshem för där gäller det att falla till föga, rätta sig i ledet och kamma luggen innan storebror klipper till en. Det gäller att låta sig frälsas av de tolv stegen eller något likvärdigt "

Att AA skulle innehålla plikter och ställa upp villkor är en vanföreställning. Endast "en önskan om att sluta dricka" är det som formulerats i AA:s traditioner. De tolv stegen ses som en rekommendation - men ingen kan uteslutas, bortstötas eller vägras tillträde till AA-möten.

Behandlingshem förutsätter som regel total avhållsamhet från alkohol. Har jag diagnostiserats som alkoholberoende kommer behandlingen inte vara framgångsrik - såvida inte syftet är att "lära sig dricka som folk". Hittills har jag inte träffat på någon med alkoholism som lärt sig den konsten mer än högst tillfälligt.
Syftet med att tillfriskna från alkoholism är väl för de flesta primärt att de negativa konsekvenserna upphör. Få om ens någon får det resultatet med fortsatt drickande.

Vi kunde i veckan läsa om Emma Igelstöm som tampats med sin alkoholism. Hon säger sig ha en beroendepersonlighet;

"– Jag har en beroendepersonlighet och det tar sig uttryck i träning, bantning, jobb eller vad som helst. Det är ingenting jag skäms över längre, jag är snarare stolt över att jag vågat ta tag i mina problem och får den hjälp jag behöver. Får du veta att du exempelvis drabbats av cancer eller diabetes är det inte förknippat med skam, det ska inte heller den här sjukdomen vara. Jag berättar och hoppas att det kan hjälpa andra.."

Det handlar alltså inte bara om att sluta dricka och bli nykter - även om det är det primära målet. För att du skall få ett gott tillfrisknande handlar det om att se över sitt sätt att leva och på sikt bygga upp ett saldo. Ett andlighetskapital en självkänslotyngd eller inre trygghet/frid...you name it

Jan Blomqvist har skrivit en bok som heter "Inte bara behandling". Den har jag läst. Jag har den i bokhyllan. Jag lånar gärna ut den. Den belyser en relativt stor studie kring personer som valt andra sätt att nå nykterhet än genom AA eller behandlingshem. Jan Blomqvist kallar dessa för självläkare.

Om boken: Hur går det till att sluta med ett avancerat alkoholmissbruk? Vilka upplevelser och inflytanden är det som får människor att besluta sig för att förändra skadliga alkoholvanor? Vad krävs för att man ska kunna gå från beslut till handling? Hur växer en ny, nykter livsstil fram ur det som från början kanske bara var ett tillfälligt uppehåll i drickandet? Det finns många studier av utfallet av olika behandlingsprogram. Den undersökning som redovisas i denna bok tar istället sikte på det långsiktiga förändringsförloppet och försöker ge en bild av hur vägen ut ur missbruket formas i samspelet mellan yttre inflytanden och psykologiska processer. Undersökningen bygger på intervjuer med människor, som funnit en väg ut ur missbruket med hjälp av olika former av behandling, med stöd av AA, eller på egen hand. Boken försöker ge en bild av vad som skiljer dessa vägar åt, men betonar framför allt det som förenar dem. I en inledande del granskar författaren gängse förklaringsmodeller till missbruk och argumenterar för ett övergripande och samlande perspektiv, där missbrukarens drickande ses som ett komplext livsstilsproblem. Boken vänder sig såväl till praktiker på missbrukarvårdens område som till studerande vid olika utbildningar och en intresserad allmänhet. Författaren är leg. psykolog och fil.dr i socialt arbete, och har under en lång följd av år varit verksam på området, både som praktiker och forskare.

Eftersom jag länge såg mig som en självläkt alkoholist (jag hade några svåra och gravt miserabla år kring 1989-1991) för att sedan under i stort sett under hela 90-talet bara "balla ur" 3-4 gånger per år - så är jag en aning skeptisk kring de slutsatser som dras i boken. Bland annat är självläkarna nästan uteslutande människor som inte haft en haft en accelererande alkoholkonsumtion under åren närmast före lösningen (sid 181). De är inte heller särskilt väl uppföljda enligt mitt sätt att se det - hur såg det ut efter 10-15 år t ex.

Vidare kom SBU redan för tio år sedan med en stor och omfattande studie kring vilken typ av behandlingar som var framgångsrika:

Flera psykosociala behandlingsmetoder, som karakteriseras av en klar struktur och väldefinierade åtgärder, har gynnsamma effekter mot alkoholberoende. Dit hör kognitiv beteendeterapi, tolvstegsbehandling, strukturerad interaktionell terapi, strukturerad modern terapi med dynamisk referensram, motivationshöjande behandling, parterapi samt strategier där anhöriga engageras i behandlingen.

Slutligen - hela behandlingsapparaten och synen på kompetens kring behandlarna när det gäller beroenden är i Sverige en makalöst märklig manick... Läs gärna vad Utbildningsföretaget Bergströms belyser i denna PDF.

Ta väl vara på dig och de dina i helgen....

Dag 19 - en låt från din favoritplatta

2011-04-29T11:00:00.000+02:00

Problem igen - jag har inte bara en - utan flera favvos. I min serie 21 skivor har jag plockat en skiva per år - och där någonstans på vägen har Midnight Oil helt tappats bort, även om jag har ett inlägg om just den här skivan pre Spotify - slut på det nu!

Här är bandet gäster hos Jay Leno 1993. Lite tråkigt att de skall falla in i aussieschablonen och ha Canberrahattar - men det är en låt som lämpar sig väl till tokdans.

Något som är mycket nice är att Peter Garrett, som sjunger 2007 blev miljöminister i Australien. Det är som om Andreas Carlgren skulle ha varit sångare i Sator och ...nej, just det.

På Spotify finns studioversionen - den svänger minst lika gött...

Dag 18 - en låt som du önskar att du fick höra på radio

2011-04-28T11:00:00.000+02:00

Vad är det här för pisslista? Jag vill inte höra på radio, sa jag ju....har jag ju sagt, säger jag.

Men OK - som ett litet spräck. Ett köttsår i skvalet mellan 103-108 mHz så skulle jag bli så oerhört överraskad, helvetet skulle frysa till is om den här kom till mig;

Nu är det här ändå bara första delen av "låten" som annars klockar in på 23:45.

Atom Heart Mother har en alldeles speciell historia. Det är det första album som jag köpte efter det att min far ÄNTLIGEN köpte en stereoanläggning och högtidligt placerade den i mexivillans gillestuga. Vill minnas att det skedde på hösten -76 och att jag blixtsnabbt låste in den gamla rullbandaren, gick och köpte min första vinylskiva. Vid pass 2:21 in i låten kommer en gammal Indian Big Chief loss och hela låten vaknar till liv. Det här är bra skit som har över 40 år på nacken. Spelas alldeles för sällan på radio. Spelas aldrig på Statoil.

Dag 17 - en låt som du ofta hör på radio

2011-04-27T11:00:00.001+02:00

Sorry - mitt radiolyssnande har upphört sedan många år tillbaka. I alla fall när det kommer till musik. Ett tag tittade jag på radio. Det var Morrongänget i Göteborg (tjôt-a-tjôt - goa göbbar) Ingemar, Peter och Linda - som bytt kanal, försvunnit från TV kommit tillbaka och sedan försvunnit igen. TV var uthärdligt för då slapp jag den kommersiella radiosmörjan. Geggig musik från Statoil. Lusigt mainstream och utan finess. (Vi spelar vad vi vill...my ass - Volbeat i alla ära men bara Maybellene I Hofteholder och så ofta...)

En dag hade de besök i studion. Ett helt gäng oruggade mänskor som absolut inte verkade vara van vid att hoppa upp i ottan.

och då lät det inte så tungt som här - det var unplugged och Martin Westerstrand hade dragit ner baseballkepsen en bra bit ner i panna och var insvept i hår och sjal.

Dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar

2011-04-26T11:00:00.002+02:00

Jaha.. så var det hatdags igen. Men vad är det för en mänska som satt ihop den häringa listan? Snart blir jag olydig;

Dag 17 - en låt som du gärna hör då du äter barn

Dag 18 - en låt som du får stånd av

Dag 19 - en låt som du skulle vilja ha som soundtrack då du vinner Göteborgsvarvet (eller H60-klassen i Solvikingarnas klubbmästerskap 8 kilometer)

Ja, nåt sånt... men OK, då älska först och hata sedan - svåååårt. Varför - förträngning. Det verkar som om jag bara kommer ihåg sånt jag ännu gillar.

Jag behöver bli påmind. Letade bland mina CD:s - där borde det väl finnas något... men nä - i så fall har jag redan krängt av det eller kastat skiten.

Suede var på Roskilde 1999 och gjorde tre spelningar på lika många dagar. Jag vill minnas att jag såg en. På orange scen. Jag köpte omedelbart Head Music och spelade CD:n varm samma sommar. Det var krackeleringssommaren och jag mådde inte bäst. Suede fick bli en viss tröst - som numera är outhärdlig - men neutralt är det givetvis en helt OK poplåt - och en ruggigt cool video. Jag gillar den.

I kommentarerna till klippet står bland annat;

If there was ever a Bond movie called Everything Will Flow, this would make the perfect theme!
On the other hand though, Everything Will Flow would be a shit title for a Bond movie.

Jag skriver under på det...

Supa, dricka eller bara ge fan i alltihop...

2011-04-24T11:00:00.020+02:00

För ett par dagar sedan skrev jag om en händelse där en människa drabbats av insikt kring sitt förhållande till alkohol.

En kommentar från Nattens Bibliotek löd;

När jag läser det här inlägget så undrar jag återigen VAD som får den ena av två vågskålar att väga tyngre. I den ena vågskålen finns längtan att bli fri från beroendet och alla negativa konsekvenser och i den andra vågskålen rädslan för hur det ska gå utan sin allra bästa vän, flaskan, vid sin sida.

Vad och varför vid just det ögonblicket öppnar sig en möjlighet att trotsa rädslan på riktigt?

För att överhuvudtaget överväga en annan väg behöver du se att det finns en vågskål.. I ett utvecklat beroende är den andra vågskålens innehåll alltför skrämmande och upplevs inte alls som en utväg, snarare som ett hot.

Istället lever jag i en alkobubbla som enda referensram;

Nyktra människor är trähattar och tråkmånsar. Vad skall folk säga om man tackar nej till ett glas? Det enda som är något sånär kul i livet är ju att då och då kunna slappna av med några whiskypinnar och safta till helgen med lite rötjut vid grillen. Kötta till det helt enkelt. Blir det rågbullar och fairtradethé med KRAV-honung om jag lägger ner sponken?

Det är först när innehållet i den vågskål där jag själv befinner mig är så obehagligt att jag vågar ta språnget över i den andra med hopp om att det skall bli bättre där - även om jag är skeptisk... mycket skeptisk.

Sammanfattingsvis - innehållet väger över och blir synligt först när jag inte längre står ut med mig själv... det är en bra drivkraft.

Att däremot bli nykter för att någon annan vill det; arbetsgivare, barn, fru, man ller så... är sällan den bästa motivationsfaktorn, även om det kan gå bra det med - insikten kan ju faktiskt växa fram då jag finner behandling, AA-möten eller vad det nu kan vara som något som gör gott med mig.

Påskputs

2011-04-23T11:00:00.002+02:00

Igår var jag på SATS Landala och tuppade mig. Ett bra sätt att inleda påsken. Visst?

Där jag snodde runt bland skivstänger och maskiner i mitt holklinne kände jag mig sanslöst oruggad. Vinterpälsen behövde få sig en trimning.

Jag har verktyg för sånt. En Philips Bodygroomer. Så här ser den ut.

Hej och hå.... jag fejade och donande med mitt kroppslö... kom att tänka på annat under putsprocessen. Så gick det som det gick

Mvh

Skyltdockan

Den högre makten och Gud

2011-04-22T11:00:00.001+02:00

Så inne 1991...

Häromdagen blev jag kontaktad av en bloggläsare som ringde och klarade ut att han nu var vid vägs ände då det gällde spriten.

- Mina veckor flyter ihop, jag har inte riktigt koll på vad jag har gjort de senaste 4-5 veckorna. Jg blir aldrig riktigt full så jag ramlar och slår mig, men kvällarna är ett sorts diffust töcken. Så här har det varit nu - från och till de senaste 2 åren.

Jag frågade vad han tänkte göra för att hantera sin situation.

- Jag vill komma i kontakt med en bra terapeut. Sånt där behandlingshem som jag läst att du har varit på är inget för mig. Då måste jag dessutom koppla in min arbetsgivare och det vill jag inte.

Jag undrade hur det kom sig att han inte ville ha den bästa hjälp som finns att få i när man är i den situation han är.

- Nja, jag är ju inte lika långt gången som du… jag har inte dom konsekvenserna. Ingen arbetsgivare som står och knackar på dörren eller att jag super bort ett VISA-kort och så.

Jag förklarade att om man såg oss båda som rökare/nikotinister där båda ville lägga ner - så är det ganska oväsentligt om jag röker 60 cigg per dag och han 30… vi är båda beroende. Det finns heller inget som säger att den som röker 30 cigg per dag ska ha lättare att bli fri från nikotinet än den som har rökt 60.
Allt handlar om motivation, villighet och god behandling.

Vi pratade vidare och kom in på det här med AA.

- AA och grupper har jag inget emot, sa han. Men det där med en högre makt och Gud… det köper jag inte riktigt.

Det var även ett av mina största problem då jag började gå på möten. Ända tills någon klok människa sa att jag redan tidigare varit i kontakt med en högre makt, en kraft starkare än jag. Självklart handlade om alkoholen. Hur många gånger och i hur många år hade jag inte försökt kontrollera det - utan resultat. Slutasats - alkoholen var och är en högre makt. Som jag dessutom trott behård på - som vän, följeslagare, resurs och njutningsutlöare… hade förmodligen inte torskat annars.

Jag förklarade vidare att jag valt att inte göra det här med gudsbegreppet till någon större fråga - jag nöjer mig med att jag får en sorts påfyllnad av sinnersro och lugn genom att gå på möten och det räcker gott. Gör det enkelt - det fungerar, liksom.

Jag önskar min bloggläsare allt gott på vägen mot ett nyktert liv - det är en häftig resa!

... så ute och ensam 20 år senare

Dag 15 - en låt som beskriver mig

2011-04-21T11:00:00.001+02:00

I mitt tillfrisknande under de senaste tio åren har jag alltid haft en god inre dialog med mig själv. Så var det nog tidigare också - men jag lyssnade dåligt.
När det kom till att hämta fram något som beskriver mig musikaliskt for jag efter låttitlar, snarare än innehåll. Och ramlade givetvis över Daft Punk med en gång... mest för att mitt liv har gått från Mjuk, Dålig, Slö och Vek till något mer påssetivt.

Landade till slut i den här - mer som en beskrivning över att jag ofta anser att jag borde få något mer än vad jag förtjänar...

Charlie is good, ain't he...? Den här versionen är från turnén 2006. Då hade Keith hämtat sig efter att ha lekt apa i en palm och ramlat ner och crackat huvvet. Originalet finner du på det sublima albumet Let it bleed

Tar nu paus i musiklistan som vällt fram i bloggen under två veckor. Återkommer med Dag 16 om ett par dagar

Dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska

2011-04-20T11:00:00.000+02:00

Det här temat ligger snubblande nära gårdagens - skämskudde eller inte.

Men OK - det finns några musikgenres som jag alltid haft svårt att förhålla mig till. Jag känner mig ofta obekväm då det handlar om skitig punkrock och svensk folkrock (Traste..typ). Skramlig och skränig indierock ligger brunt till i mina skivhyllor.

Ett lysande undantag... det trodde du inte!

Electric Six från Detroit, alltså.

Bubblar gör även Lars Winnerbäck men kom aldrig dragandes med Ramones... då går jag och lägger mig

Dag 13 - en låt som är guilty pleasure

2011-04-19T11:00:00.002+02:00

Mmmm... en ondskön låt alltså, något som framkallar skuldkänslor - om jag förstått Wikipedia rätt;

A guilty pleasure is something one considers pleasurable despite feeling guilt for enjoying it. Often, the "guilt" involved is simply fear of others discovering one's lowbrow or otherwise embarrassing tastes, rather than actual moral guilt. Fashion, music, and food (especially unhealthier foods high in sugar and/or fat) can be examples of guilty pleasures.

Visst, anstrykningen finns, och skall jag sitta och diskutera "god musiksmak" med musikkritiker och nördar i största allmänhet brukar mainsstream, reklamradiopop alltid beskrattas och tråkad blir jag. Har skrivit om det förut - symfonisk rock och westcoast (Toto, David Foster, Peter Cetera,) är sånt som många i min sits borde skämmas över. Nänänänä... den lätte går inte. Förlorad är jag.

Det finns däremot en låt som jag gillar - men inte borde;

Och hur kommer sig nu detta? Det är väl magstödskänslan och min svaghet för snygga produktioner. Till skillnad från dag 2 (hatlåten) är det gjort för att tjäna pengar - fast snyggt, så jag blir lurad.

Sedan finns ett annat pojkband med irländskt ursprung som bubblar till det i skämskudden;

Boyzone med No matter what - som jag dessutom trodde var "nåt' med Kenny Rogers när jag hade den i huvvet och smågolande själv...

Har du en eller flera skämslåtar? Bring'em on...

Här finns en Spotifylista där du kan lyssna på andras skämslåtar

Dag 12 - en låt av ett band du hatar

2011-04-18T11:00:00.002+02:00

Precis som dag 2 - din hatlåt, så är det inte helt lätt att hitta band att hata. Kanske för att jag inte är särskilt hatisk av mig.

Att plocka fram en grupp/band som jag tycker genuint illa om eller det de representerar är inte heller särskilt svårt. Vit maktmusik t ex. eller all annan musik som bygger på att några är bättre eller sämre. Intoleransens drivkraft och allt den står för i musikalisk väg går bort.

Så hatlåtar kommer väl närmast att handla om musik som egentligen är skapat för att göra människor glada och på gott humör - men som för mig bara blir oljud. Jag blir missmodig, vill fly och trycka in ett flertal träblåsmunstycken i gommen på de som tutar i luren. Eller så börjar det rycka i kroppen på ett dåligt sätt. För den är även odansningsbar.

Det här är civilingenjörsmusik. Turligt nog hittade jag ett klipp från tysk TV. Det verkar vara nån' sorts Gokväll - eller "Sommerabend mit Kartofflen und Bier". Kolla klippet vid prick 1:09... "Knolle". Bara en sån sak.

Notera även den finska stämningen i publiken innan programledarna kommer in...

Men OK - ett band att hata... mja... håll i dig nu, för här kommer ett band vars musik du kommer att älska att hata. Brötzmanns trio... är har du grabbarna som gav spräckjazzen ett ansikte och de har i fråga om musikkonstens utveckling betytt vad jordfräsen betytt för trädgårdsnäringen...lova mig att lyssna i åtminstone i 3-4 minuter. Du kommer aldrig glömma vad du hört. Inte dina öron heller.

Dag 11 – en låt av ditt favoritband

2011-04-17T11:00:00.001+02:00

Mina favoritband är flera. Så den valda låten kan inte kallas representativ till 100 %. Jag plockar ur "husgudsarkivet" där van Morrison trängs med Genesis, Neil Young, Yes, Peter Gabriel, Pink Flyd och Eric Clapton. De flesta av de uppräknade kommer på ett eller annat sätt att förkomma på 30-listan - mern här finns den smutta combon Roger Waters & Van the Man. Har hyllat den här förut - och själva låten är klart på min 10-bästa lista. Jag tröttnar aldrig på den . Den är makalöst bra Och van Morrisons vresiga stämma som intonerar på ett helt mästerligt vis reser mina nackhår - Nackhårsresande musik får alltid högsta betyg. Klippet är från konserten i Berlin 1990

Det här youtubeklippet har inte högsta kvalitén - hittade ett annat, men det var inte läppsynkat. På Spotify hittar du den här versionen på soundtracket till Departed - en film som i orginal var en Hong-Kongrulle. Den hette då Infernal affairs

Mannen i truckerkepsen + amerikanska porrfilmsskägget m/1976 till höger om Van ser lite malplacerad ut, visst? Det är Garth Hudson från The Band..tror jag. Eller Levon Helm - dom är så lika i det där bandet. Alla har skägg och nåt på huvvet

Dag 10 - en låt som får dig att somna

2011-04-16T11:00:00.005+02:00

Det är svårt att somna till musik - ofta bli det något skumt New Age:igt. Nån soft Electronica eller så...

Det här guldkornet skulle gärna fått vara 15-20 minuter längre... då hade jag somnat sweet...

Det finns en bubblare - på Spotify

Dag 09 – en låt du kan dansa till

2011-04-15T11:00:00.028+02:00

Alltså.... jag kan verkligen inte dansa. Jag kan röra mig till musik, vilket enligt enligt många är något helt annat än dans.

En gång i tiden gick jag och lärde mig dansen grunder. Old school. Hos Frank Langer och Apollo Dansstudio i Uddevalla 1972. Det var foxtrot, cha-cha och bugg. Det var säkert fler danser - men dom kommer jag ihåg.

Sen började jag dansa onykter. På diskotek. Då var det 1976 och KC & Sunshine band som gällde. Var det snälldisco spelades Björn Skifs. Vi gick ofta på Discoteque Angelique. Eller... vi gick alltid dit - för det fanns inget annat att välja på. Om man inte ville ta en surt fullpackad SJ-buss till Ellös och dansa styrdans till orkestrar i monkeysuits och namn med "Z" i.

Kring 1980 kom Ska-musiken, Lipps inc och annat som möjliggjorde avvigdansen (stå still på samma ställe och pröva att stuka fötterna...liksom)

På Ios 1982 föddes totaldansen vilket gick ut på att få upp maxpuls på 3:33 - såpass lång är Start me up.

Efter 1982 har mina dansövningar ofta skett i berusat skick. Ibland mycket berusat..typ till "Shine on your crazy diamond"...den är inte dansvänlig, men promillevänlig och soft...

Här är iaf Weather Girls - den får alltid igång mig full som nykter. Det börjar rycka i benen - sen är det kört.

Förresten så är en av Väderflickkorna - Martha Wash - bekant på ett annat sätt. Hon har en driven pipa. Även den här är svår att förhålla sig lugn till

Dag 08 – en låt som du kan hela texten till

2011-04-14T11:00:00.013+02:00

Hog Farm var från början ingen låt av Pugh - utan ett hippiekollektiv, eller nåt som kom till Stockholm i början av 70-talet. Sedan skrev Pugh. Och sjöng. Han var proggpop utan att bli så där gravallvarligt politisk som Wiehe och dom. Från slutet av 70-talet är Pugh hyfsat olyssningsbar - men under åren 1972-76 var han en av mina husgudar och jag plockade ut allt han spelade. Hog Farm-licket är ett av de första jag lärde mig, vid sidan av det obligatoriska Smoke-on-the-water-riffet. Väck mig i sömnen och jag drar alla fyra verserna rakt av. Och vevar med högerkardan samtidigt...

Dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle

2011-04-13T11:00:00.025+02:00

Det här är svårt.. men kärleken i livet - S - när hon och jag hade vår första IRL-kontakt kom hon farande i alldeles för hög hastighet in en silvrig Hyundai Accent nerför gatan uppe i Landala.

Jag stod och väntade med en azalea i knapphålet och skulle bekvämt lotsa in S på Pasta Etc

för en första middag tillsammans.

Istället höll jag på att bli nerskvätt av snömodd när den där bilen kom rasande nerför gatan. Det gick så fort att jag endast skymtade ett vackert blont hårsvall och tonerna av en bilstereo som krämade på så stänkskärmarna vibrerade och skrällde

Det var givetvis inte det som var det speciella tillfället - utan mer kvällen, fortsättningen. Men Anastacia kommer alltid vara med i sinnet då jag tänker på första gången vi sågs.

Dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe

2011-04-12T11:00:00.004+02:00

En låt som påminner mig om ett ställe; Jaha...London Calling påminner mig om London eller Fairy tale of Newyork påminner om... osv - för enkelt.

Så - då gör jag det svårt - svår musik för en svår plats; Tangerine Dream och deras Ricochet - ett tyskt nedslag i dåtidens electronica från 1975.
Platsen; min folka i natten på motorvägen mellan Uddevalla och Göteborg. Den var perfekt att sätta på i höjd med Kungälv - sedan räckte den upp till Ljungskile.... så högt som möjligt. Det blev inte mer Star Wars än så på den tiden...

Dag 05 – en låt som påminner dig om någon

2011-04-11T11:00:00.002+02:00

Oj - det här blir nästan för mycket - för jag förknippar lätt personer + låt = relationsstatus - så jag får gräva och plocka fram något där kanske låten framträder mer än personen.

Och johodå - En perifer officerskollega som jag hade till kursare på Kvarns stridsskola har kommit att bli mer låten än mannen för mig.
Anledningen - jag hade varit i Grekland Ios på sommaren -84 och hört den här sången - men visste inte vem som sjöng, och som alla vet - 1984 var inte året då allt gick att ta reda på så där googleenkelt.

Så en kulen höstkväll hörde jag välbekanta toner i en korridor på elevhemmet; Jodå - där låg Ahlberg...eller om det var Ahlstrand... och lyssnade.

Två veckor senare hade jag fått ordning på musiken och hade ett helt eget C90 med bland annat Gerry Raffertys Baker Street

Dag 04 – en låt som gör dig ledsen

2011-04-10T11:00:00.016+02:00

Tom Waits är ju inte precis någon Magnus Uggla...nej - det är han inte. Mer "Neil Young in an instant sadness" eller "Bruce Springsteen with a broken soul" - Hela skivan Mule Variations kom jag över under svår tid av mitt liv. Det är kanske därför det sitter djupt. Waits är magnifik. Helt outstanding. Han är med på min "måste se"-lista.

They hung a sign up in out town
"if you live it up, you won't
live it down"
So, she left Monte Rio, son
Just like a bullet leaves a gun
With charcoal eyes and Monroe hips
She went and took that California trip
Well, the moon was gold, her
Hair like wind
She said don't look back just
Come on Jim
(Chorus)
Oh you got to
Hold on, Hold on
You got to hold on
Take my hand, I'm standing right here
You gotta hold on

Well, he gave her a dimestore watch
And a ring made from a spoon
Everyone is looking for someone to blame
But you share my bed, you share my name
Well, go ahead and call the cops
You don't meet nice girls in coffee shops
She said baby, I still love you
Sometimes there's nothin left to do

Oh you got to
Hold on, hold on
You got to hold on
Take my hand, I'm standing right here, you got to
Just hold on.

Well, God bless your crooked little heart St. Louis got the best of me
I miss your broken-china voice
How I wish you were still here with me

Well, you build it up, you wreck it down
You burn your mansion to the ground
When there's nothing left to keep you here, when
You're falling behind in this
Big blue world

Oh you go to
Hold on, hold on
You got to hold on
Take my hand, I'm standing right here
You got to hold on

Down by the Riverside motel,
It's 10 below and falling
By a 99 cent store she closed her eyes
And started swaying
But it's so hard to dance that way
When it's cold and there's no music
Well your old hometown is so far away
But, inside your head there's a record
That's playing, a song called

Hold on, hold on
You really got to hold on
Take my hand, I'm standing right here
And just hold on

Apropå ledsna texter - den här (Spotify) kan få ett hjärta att blöda (Youtube)

Dag 03 – en låt som gör dig glad

2011-04-09T11:00:00.002+02:00

Coldplay har jag egentligen ingen bra relation till.Förstrött lyssnade jag på X&Y och sedan Viva La Vida-skivan. That's it. Inte så mycket mer - men varje gång jag är ute på springtur och den här kommer till mig, så blir min kropp som ett bubbligt provrör...det pyser och fräser invärtes. Det bildas gladskum och hela kroppen ler. Få sånger framkallar det här hos mig - men den här har det. Det har den. Ett lyckopiller.

Dag 02 – din hatlåt

2011-04-08T11:00:00.003+02:00

Det här var värre... favvolåt är lätt att hitta - eller - det finns många att välja mellan. Hatlåt - jag vet inte riktigt.
Det borde handla om något som jag bara tycker genuint illa om på grund av att den fått oförtjänt gott rykte och slagit stort, blivit en sommarplåga.

Eller något med Håkan - men det blir också svårt - sätt bara dit en vettig sångare - så kan nästan alla hans låtar bli riktigt bra.

Men är det något som plågar mig svårt är när några smegmahjärnor kletar ihop sig för att knåda ut lite med deg ur en redan ägd skara fans. Titta här bara... och nej, det är fan inte stabilt

Bubblare: Allt med Scooter och Dr Bombay

Dag 01 – din favoritlåt

2011-04-07T11:00:00.004+02:00

Layla med Eric Clapton - den kommer alltid upp bland mina guldkorn. Spotifylänken går till originalinspelningen som kom till för dryga 40 år sedan.

Youtubeklippet är från 1988. Då har Clapton äntligen blivit nykter efter många års harvande i alkoträsket och han har här ett högst mäktigt anslag i sitt framförande. Mark Knopfler står och studsar som en överladdad 3-åring i bakgrunden. Jag förstår honom
.
Att Clapton hamnar här och att Layla blir min favoritlåt handlar minst lika mycket om att jag läst hans självbiografi - en något träig historia - men så tragisk. Och igenkänningsfaktorn är påtaglig, och det är märkligt - att en gitarrhjälte och en övervintrad militär från Sveriges västkust kan förnimma samma sorts känsla av förtvivlan och kamp.

30 inlägg - 30 låtar

2011-04-06T11:00:00.007+02:00

Några av de bloggar jag följer håller på. Mymlan och Medelklassman till exempel... och själv är jag rådvill när det gäller bloggens innehåll - det här är tacksam utfyllnad - ty, Music is a spiritual guidance trough life....

Inläggen kommer inte i en följd - nån måtta på nörderiet får det vara

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Surfskolan

2011-04-05T11:00:00.000+02:00

Vi hade bestämt oss - vi ville lära oss att surfa. På riktigt. Genom tips från Bali-Christine visste jag att Pro Surf school var bra.

Riktigt bra och seriös skulle det visa sig. Efter bara ett par timmar så surfade jag - stod upp på brädan och for in mot land....

I början var det .... inte stabilt. Att surfa är en tekniskt avancerad vattensport, där val av bräda, dess längd och vikt med mera avgör hur lätt den är att surfa på. Här står jag på en 9 fotsbräda i skumplast. Lämpligt nybörjarverktyg.

Vi var tre surfare som hade en instruktör och det var precis vad som behövdes. Utan instruktioner hade jag inte kommit upp och fått ordning på det här.

I och med att jag fått lite nötning av grunderna; fånga "rätt våg", paddla, ställa sig upp på rätt sätt och dessutom börjat svänga så har jag fått mersmak. För att tala golftermer har jag 45-50 i handikap - men jag är biten. Biten till tusen.

E - bäst i klassen!

Det gäller även döttrarna E o M som gled fram så fint - speciellt dotter E som siktar på att bo i Australien ett år - att surfa där är nördvändigt.

Att jag själv inte stått på en surfbräda före 50 års ålder är ett direkt tjänstefel som jag skyller på tidgare fokus gällande australiensisk öl, lättsinnigt leverne och dimmig hjärna.

M - med rätta stuket. Lance (AUS) tittar på

Det här blir sista reserapporten från Bali. Efter en vekca på Kuta-Legian flyttade vi till Nusa Dua och ett brackigt dollarhotell som hade helt enastående rum, men i övrigt gav en känsla av för mycket... av allt.

Coma Garden och möte med vågorna & döden

2011-03-25T11:00:00.005+01:00

Norman Bali återkom civilklädd i en liten van på torsdagen då det var dags att åka från Ubud till Legian och Rama Garden Hotel. Du kan se hotellet på hemsidan och det är mycket inbjudande. Den fotografen visste vad han skulle göra för att få allt att se bättre ut än i verkligheten.

Poolområdet - det var det bästa. En lummig innegård och stillsamt porlande vatten från fontäner och så. Inga gatuljud Ett verkligt lyft. Här trivdes vi! På kvällarna tände personalen ljus och satte längs hela poolkanten. Mycket rogivande.

Det tog annars inte mer än två nätter, så döpte vi om hotellet till Coma Garden Hotel.
Personalen hade nån sorts vegetativ approach till det här med att fokusera. Det kunde vara 2-3 mänskor som ägnade långa stunder åt att jaga små frön och blad som hamnat i poolen - men ingen ägnade ett öga åt de drivor av disk, tomma ölburkar, bananskal och annat som poolgäster lämnar efter sig. Istället for de runt med håvar och jagade löv.

Eller - skrubb av betonggolv runt poolen. Där var så rent att jag gärna haft picknick utan rutig filt. Oh - tänk om samma omsorger lagts på sängkläder, badrum och textilier inne på rummen....

Det här rummet bodde S och jag i. Sju nätter. Det hade varit OK. Men är det något som gör mig lätt pissed off - så är det undermålig städning. Det skall vara rent. Gärna enkelt. Men rent.

Det var det inte. Det var riktigt lortigt emellanåt. Om du ser airconditionanläggningen på väggen - så hände vid tre tillfällen under veckan att den läckte vatten. Mycket vatten. Ner på den stoppade och murrigt gröna fåtöljen. Gissa om det bodde saker inne i den.. mögelsvamp, typ. Sänghimlen var mer grå nuförtiden men var säkert trevlig och gav ett mysigt intryck som ny. Då hjälper det inte att handdukarna är vikta som svanhalsar och att lotusblommor ligger strödda över sängen. Vid två tillfällen fick vi dessutom be om helt rena lakan - fast det var utbytt. Utbytt men inte rent. Återigen - fokus - fast på fel saker.

Två nätter vaknade vi dessutom av att aircon tröttnade och sa ifrån. Från ett stillsamt surrande till ett ljud som påminde om en tryckluftsborr...bara så där. I 10-20 sekunder - för att sedan upphöra. Andar?

Några IRL-foton:

Mögelfåtöljen till höger

Frukten på bilden som hotellets hemsida ståtar med var utbytt... till lô

Turligt nog var hotellets foto av rummet taget då dörren in till detta badrum var stängd. Badkaret var sällan skrubbat och hade en sorts patina som bestod av australiensiska hudavlagringar, tvålbitar och halvätna smörgåsar.

Slutgnällt.... och ja - vi gav mycket rak feedback många gånger under vår vecka. Vi var mycket osvenska. Jag langade ut smutsiga lakan, en skitig morgonrock och såna där små tvättlappar... allt detta skulle vara vitt, men hade anstrykning av brunton och konstiga fläckar. Hennatatueringar? Blod? Vegemite? Jag ville inte veta - jag ville ha rena lakan.

Här syns den solstol/parasollgrupp som blev vårt basläger under veckan på Legian. Två yngre balineser skötte uthyrning av möbler och solskydd. De hade till och med små baljor för fottvätt - så att vi slapp sanda ner våra solsängar... sånt gillar jag.

När vi varit på stranden en stund ville jag utforska. Kliva iväg. Norrut mot Seminyak. Plötsligt en alldeles för stor folksamling för att det skulle kännas stabilt... mycket riktigt. En ilandfluten kropp som några tappra livräddare gav hjärt-lungräddning. Förgäves. Saken blev inte bättre av att det tog mer än 30 minuter för en ambulans att komma till stranden. Får jag gissa på att det var vissa trafikstockningar som fördröjde...

Veckan på Kuta-Legian kunde definitivt börjat bättre än ett möte med den flytande holländaren. Så surt.
Under veckan lärde vi oss det mesta om undercurrents, rips och annat som en surfare måste ha koll på.

Surf, ja... mer om det i nästa del som poppar upp om några dagar

Does your mönkey bite?

2011-03-23T11:00:00.000+01:00

You must get yourself ö proper license for that mönkey...

Det är nåt med apor. Helt klart. Att som i utkanten av Ubud få se dem i full frihet och dessutom mycket närgånget är en häftig upplevelse.

En promenad längs Monkey Forest Road i Ubud för dig efter c:a 20 minuter till en av ingångarna. Redan där möts du av nyfikna makaker och banansäljare. Du kan läsa mer om apskogen på hemsidan här.

Ge apan en banan!

Dotter E som hade bananerna i sin väska fick uppleva känslan av att ha en apa på axeln...

på riktigt

Efter apskogen hade vi fortfarande en hel dag att slösofta i Ubud och kunde chilla på caféer, få massage, gå på marknad och SHOPPA!

Jag är mycket stiff när det gäller shopping. Typsikt kepsstraight som helst bör parkeras på en fånstol inne i entrén av ett random köpcenter medan alla springer runt och provar, jämför, prutar och funderar, går ett varv till och letar efter bättre, annat och så...

Inte jag. Det enda som kan få igång mig är stora hemelektronikaffärer. MediaMArkt - tysken, alltså. Där kan jag hålögt dregla omkring och förlora mig. Tidsmässigt kan två timmar lätt flyga iväg... och hoppsan... ska ni stänga?

Men - Ubuds små affärer är speciella och ofta mycket oturistiga. Där finns verkligen mycket speciella föremål och kläder som du garanterat inte hittar någon annanstans

Yogakatter till exempel. I trä och 20 cm höga då.

Två nätter i Ubud...tja - en till hade inte gjort ont - men nu var det dags att åka till Kuta/Legian för strand, bad, surf och turism på allvar.

Nästa reseinlägg: Drunkningsolycka, Hotellbekymmer och strandliv

Världens gång..

2011-03-20T16:23:00.000+01:00

Det är skit med Japan... jordbävningar, tsunami och härdsmältor.

I Libyen är det typ världskonflikt - många mot Gaddafi

Samtidigt - möte på Aftonbladet redaktion. Våndan är stor - Japan eller Libyen - vad skall vi toppa med.

Sån tur att de fick nys om ett scoop som överskuggar tramsigheter i Asien och Nordafrika... och nej, jag köper ingen Aftonbladet idag heller...

Jag känner givetvis empati med Elisabeth och givetvis är en skadad höftled inget att vifta bort - det var inte det jag ville åt. OK?

Inte bara Bali...

2011-03-17T11:00:00.001+01:00

Min gosstjärt är inte enbart parkerad framför en dator. I stelt mak framlider den och resten av kroppen utsvävningar precis som vanligt. Ett exempel från idag

Så olika - så det slår över

2011-03-16T11:00:00.001+01:00

För några inlägg sedan, så beslöt jag att ta mig igenom några av de senaste årens mindre lyckade filmprojekten av svenskt ursprung som poppat upp
under kortare tid på biograferna.

Först ut var ofrivilligt nog Helena Bergströms Så olika

Det var en film som jag kan tycka mycket om - som ett illustrativt komp till en LSD-tripp funkar den utmärkt. I en haschdimma skulle flabben flöda fritt.

Numera är jag nykter. Därmed inte sagt att livet behöver vara tråkigt och grått. Men Så olika ger mig bara svårmod och många, långa funderingar. Samt några goda skratt på fel ställe och av missriktad art.

Filmen i korthet:

Ensamma mamman Lotta är nyblivet finansborgarråd i Stockholm medan hennes lillasyster Sanna är framgångsrik tv-producent. Trots att båda har såväl trassliga yrkes- och kärleksliv dras de till män som är deras raka motsatser.

Låter det upphetsande? Det är det inte. Det är absurt. Det är jättekonstigt. Men - det är nog inte meningen att det skall vara det - och då blir det bekymmersamt.

Att Nutley producerat och hans fru regisserat gör ju att nepotismgeggan svämmar över och dränker all möjlighet till normalt kvalitetstänk. Det är OK. Det är förståeligt. Men att castingen skulle balla ur - det trodde jag inte. Kan bero på att filmen inte har någon namngiven rollsättare.

Johan Widerberg spelar Kristian Berg-Möller. Han är djurskötare och hänger med surikater mest. Trots att hans rollfigur har en dubbelnamn och trots att han har ett svårmodigt emo-drag över sig. Djurskötare skall vara gingerballs typ Jonas Wahlström och hurtigt kela med djuren. Johan är bara svår. Så oemotståndligt svår.

Rolf Lassgård är lämnad av sin fru men sover kvar i samma dubbesängsram, fast en bäddmadrass saknas. Han får span på Richard Wolff som gestaltar Max Scheele. Max är givetvis bög och spelar teater. Han spelar Åååågust Strindberg. Lassgård går och ser denna föreställning som om det var Sound of Music (det vill säga väldigt många gånger...). Och blir förälskad. I Max.

Sanna är alltså TV-producent och skall göra ett slags Allsång på Skansen, men det skall vara ambulerande, så att artisterna är bland älgar. Eller åker karusell. Arvingarna åker karusell och sjunger.
Det här är en mycket förvirrad film, men faktiskt - det händs så mycket konstigt hela tiden att jag hade kul medan jag tittade, och jag skattade en hel del, men säkert inte åt rätt saker.

Yster av denna första film, skall jag gå loss på nästa. Väljer mellan Hanna med H eller Änglavakt.

Återkommer….

Balibildspel

2011-03-13T11:00:00.004+01:00

På förnämliga sajten animoto.com kan du för en avgift på 200 kr/året skapa fina fotominnen. Proffsigt blir det. Inte sant?

Välj gärna helskärmsläge och HD-kvalité 720p.

Musiken är från en skiva som jag hörde i en affär på Monkey Forrest road i Ubud.

Så här der den ut:

On tour with Norman Bali

2011-03-12T11:00:00.001+01:00

Mr Bram tittade fram, helt enligt sina löften, och gav några förslag till lösning på mitt dilemma. Eftersom vi stod utan bostad, mål och mening dagen därpå var hans prospekt lättköpt. Det var dessutom varmt. Jag ville inte jiddra i en hotellobby. Jag ville bada, sola och vältra mig i en solstol på stranden.

Mr Bram föreslog; imorgon kommer Norman Bali och en chaufför och hämtar er. Ni kommer att få en guidad tur "klassiska Bali" (även om det här luktade touristtrap lång väg, så föll jag för Mr Brams lena säljröst) turen avslutas med att ni lämnas vid ert hotell Villa Chempaka i Ubud. Två dagar senare hämtas ni av Norman Bali och körs till Rama Garden Hotel i Legian. Där bor ni de sju nätter som återstår innan ni skall bo i Nusa Dua.

Ok, ok, ok… efter lite dividerande och valautaomvandlande lät det som en bra deal. Jag orkade i vart fall
inte stå emot utan lassade fram mitt plastkort och lät chipet glida in i Mr Brams väloljade transaktionsapparat.

Så - resten av dagen handlade om solskyddsfaktor, bränd hud, varsamhet och förmaningar om att äta rätt eftersom morgondagen var transport. Mycket transport.

Allt gott så. Norman Bali visade sig vara en habil och språksam guide som gjorde ett styvt jobb. Hans informativa haranger kunde blivit påfrestande om det där med informationsinhämtning och filtrering inte står högt på agendan.

Vi fick i alla fall klart för oss att balineserna är närmare 4 miljoner till antalet och att en medellön ligger på mellan 100-300 dollar per månad. Den som tänkt sig en studieresa för att granska det indonesiska sjukförsäkringssystemet kommer att bli liggande vid poolen eller sitta i en bar och dricka Bintang - ty något sånt system finns inte. Blir du sjuk - inga pengar. Jag tänker på alla de med fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom eller depressioner. Tveksamt om de diagnoserna alls finns på Bali. AIDS finns däremot. Tre dödsfall per dag. Om man översätter det till svenska förhållanden skulle 2 500 svenskar per år dura av i AIDS. Fullständigt oacceptabelt, för att använda politikertermer. Mer om detta och jiggy-jigpojkarna kan du se på SVT play fram till 9 april. Sevärt
Norman berättar vidare att kineserna är "crookies" och äger det mesta som är stort i hotell- och turistväg. I klartext - ät på små ställen. Bo på ännu mindre. Bra att veta.

Norman och chaufför tar oss till barongdansen - till att börja med.
Alltså han heter inte Norman. Han heter Nyoman, vilket betyder att hans mamma fött två barn innan honom. Du kan läsa om balinesisk namngivning här. Lite gulligt att om det kommer ett femte barn (det finns ju bara fyra att droppa) så får det barnet heta Wayan Balik (Wayan igen). Det är lite bättre än Trasiga Gummit. Erkänn...

Barong på gång...

Barongdans. En sextimmarsopera nedkortad till en timme. Dessutom med svensk manual för att förstå vad som händer. Barongen har huvudrollen. Han skall vara snäll - men jag tycker inte det är någon mysputte direkt...

Utsketet kaffe - 80 spänn koppen. Se förnedringens slöja

Indisk palmmård - at work. Första delen. Avslutningen skiter vi i

Vi fortsätter vår guidade svennebanantur och stannar till vid en fruktodling där de även har Luwak-kaffe. Världens dyraste kaffe. Ett litet mårddjur, typ. Är ute på natten och käkar de finast bönorna. skiter därefter ut dem. Dessa bönor tas om hand och tvättas, rostas och vips så hamnar de i en kaffekopp. Det är en sån jag dricker. Gott? Ja. Värt 80 spänn? Nej.

Norman Bali och dotter E tittar på när jag sörplar kaffe

Mount Batur och Trunyan village som ligger på andra sidan sjön. är nästa stopp. Lite speciellt hantering av döda där, som du kan läsa om och se bilder på om du följer länken. De läggs i öppna kistor och på grund av en speciell trädsort avger liken ingen lukt. Byns innevånare kallar sig själva för Bali Aga -sanna balineser och deras religion är pre-hindu

Vidare gick så turen till risterasserna nära Ubud. (bildgoogla Ubud - det är makalöst!)

Under dagen var vi också i Celuk och skulle visas silvertillverkning och smycken. Måttligt roande. Vi hann också med en avstickare till Mas och köpte då en del träsniderier. Norman Bali berättade att han tyckte att vi skulle köpa. Han och chauffören fick 2% var i kommission för alla våra köp under dagen.

Kymigt. Jag ville hellre stoppa till dem 100 000 rupiah (75-80 kr) istället för att bli indragen på olika prutsessioner med slutresultat att jag handlat för 4 000 kronor - vilket skulle krävas för att Norman och chauffören skulle få sitt. Jag misstänker en "middleman" i det här - som tar mer och förväntar sig att Norman o föraren skall leverera. Annars vore systemet satt att självdö. Eller hur?

Till slut landade vi i Ubud och checkade in på Villa Chempaka som Mr Bram hade ordnat. Det var mycket smutt och privärt. Ett riktigt toppenboende. En fördel är att gilla grodläten. När det blev mörkt drog ungefär 49 783 grodor på omgivande risfält igång med en Wagneropera på grodspråk, men vi sov gott i alla fall.

I nästa avsnitt; Monkey Forrest och Ubud

Sanur Beach Hotel, Kuta och löpträning

2011-03-09T11:00:00.001+01:00

Den första nattens sömn var av karaktären Alienresa. Som om vi färdats i ett rymdskepp under några eoner och bara klev upp som om inget hänt trots att lååång tid passerat. Sällan har min sömn varit så obefläckad. Det var som att jag varit nedsövd på tunga droger. Det var helt klart resan som talat till mig på ett bra sätt - för nu skulle jetlagen inte bli ett bekymmer.

Vi vaknade upp i vårt rum - det såg inte riktigt ut som på bilden, men nästan

På Sanur Beach Hotel stegade vi ner för frukost. Jag hade först tänkt att ta min Toshiro Mifune-morgonrock från garderoben och strolla ner till frukosten, men eftersom jag saknade samurajsvärd och hårknut i nacken, så fick det vara.

Hai!

Djungelshorts och svart linne på en blek kropp = gott nyanländ. Sällan är kroppen så blekt vitmenad som i mitten på februari. Dotter M tog foton på mig och S vid första kvällens middag - men de har jag kraftfullt deletat; vi såg ut som två färska vattenlik. Klädda i vitt för säkerhets skull. Tyckte nog att balineserna var ovanligt återhållsamma första kvällen. Inte påflugna alls

Frukosten var buffé. Med korvar. Müsli. Och Speck. Det var mycket tyskt. Eller danskt. Kanske holländskt. S o jag, som båda är 50+are, sänkte medelåldern rejält vid buffén. Döttrarna E o M var gott aparta i den här frukostpaviljongen som påminde om ett äldreboende i kolonial stil.

Alla män var vithåriga och hade khakishorts. De skred fram och hade i flera fall koloniala översittarmanér gentemot den alltigenom vänliga personalen som var närmast övernitiska i sin strävan att hålla borden rena från avätna tallrikar och urdruckna koppar. Det gällde att hålla i grejerna om man inte ville stolpa iväg och ställa sig på kö hos omelettmannen för att den föregående äggrätten blivit snodd av en servitör.

Omelettmän - det skall tydligen finnas på hotell som håller en viss klass. Sanur Beach Hotel inget undantag.

Åter till de övriga gästerna; under de två dagar vi var på hotellområdet såg vi samma typ av människor mest hela tiden. Och handdukspaxningen vid poolen var raffinerat. Förtjänar nästan en egen bloggpost.

Tiiidigt morgon efter andra natten var jag "up with the cock" so to say… lite tjusig morgonlöpning längs strandpromenaden var det tänkt.
Jag intog först balkongspanläge och noterade att handdukar var utplacerade redan i soluppgången vid 6-blecket. Hur var det möjligt? Handduksmannen öppnade ju inte sin kiosk förrän 8?

Svaret låg i en lömskt tysk list… bulvanhanddukar från dagen innan… och sedan frampå förmiddagen då gick de och bytte ut sina gamla strandbadlakan mot nya fräscha. En sån olydnad kan ju inte en svenne klara. Vi är ju vana att följa instruktioner och eftersom det stod att "towels has to be returned on the same day" och våra rumsnummer noga skrevs upp - hur skulle vi våga?

Skön lirare i hotellträdgården med blomma bakom örat

Danskarna var annars irriterande många på hotellet. Och de var verkligen där. Bara där. Det var som att poolområdet utövade en magnetisk kraft på allt tungoljud som danskarna frambringar.

På eftermiddagen hade ett kuvert stoppats in under dörren till vårt hotellrum 711 (7-eleven). Det var från Mr Bram. Han skrev på god svenska att han ville visa oss vad Bali hade att erbjuda och skulle svara på alla frågor. Dagen därpå skulle vi ses i receptionen. Här överraskade Globetrotter genom att oombedda vaska fram en lokal agent. Stiligt. Samtidigt förstår jag att ingenting är gratis. Givetvis vill Mr Bram göra mersälj på oss i form av fler hotellnätter, utfärder och annat.

Min första löprunda på Bali

På kvällen skulle vi till Kuta. Dags att hur det utvecklats sedan 1988. Hrm. Jag kände inte igen mig. Inte alls. Det som då var "a sea of shit" och mest påminde om en vattenskadad by i vilda västern var nu något helt annat. Storstadsmiljö. Trångt. Påfluget. Bilar. Internationellt.

Vi åt middag på klassiska Mades Warung. Längre ner på samma gata fanns Hard Rock Café. Lite dubbel inför det - precis som att Starbucks hade knölat in sig i hjärtat av Ubud.

Det tog lång tid att ta sig till Kuta. Här ovan syns förklaringen. Ett random vägarbete i en viktig korsning. Där kom förklaringen till varför de sista 500 metrarna av taxiresan tog 20 minuter.

Vi skulle ha fatt i ett boende också. I Legian var det bestämt. Efter Mades Warung - mätta och nöjda gick vi Jalan Legian norrut för att hitta Hotel Puri Thana Lot. Mest för att Aftonbladets resguide sa så här;

Hotel Puri Thana Lot,
Legian
På en liten bakgata mellan stranden
och huvudgatan ligger det
här mysiga hotellet med pool
och en grönskande trädgård.
Rummen är enkla men rymliga
och utanför varje rum finns en
liten uteplats med stolar. Här
kan du få massage, boka turer
och hyra vespa. Ett dubbelrum
med fläkt kostar från 115 kr och
ett rum med AC kostar från 160
kronor per natt. Frukost ingår.
Tel: 0361-752281.

Detta visade sig vara en av resans få, men större besvikelser. Framförallt var prisnivån sanslöst upphissad och det rum vi till slut blev visade skulle kosta 330 kr/natt. Portiermannen var dessutom mer intresserad av att ordna med ett hängmappsystem i receptionens bakre delar än att hyra ut rum. Lumpet molokna tog reseledaren sitt nu övertrötta damsällskap och forslade hem oss i en sval blå taxi.

Mr. le Boss (så kallades jag av så gott som alla balineser i Kuta-Legian - tyvärr är det inte samma tilltal på Konsum hemma i Landala...) hade misslyckats i reseledaruppdraget och fick en orolig nattsömn, men grep efter ett halmstrå i Mr Bram... "kom fram, kom fram - Mister Bram" - med detta febriga mantra trynade jag in....

I nästa avsnitt; På tur med Norman Bali och två dagar i Ubud

Dag 1 o 2 - Avresa-Ankomst-Transport...transport

2011-03-05T11:00:00.010+01:00

Det hela var från början ett vimsigt samtal om vart, när och hur. Redan på sommaren 2009 började vi skissa på att "göra något tillsammas". Vi satt ner. Det är bra att sätta sig ner och prata om sånt som angår oss mer påtagligt.

Jag la fram några alternativ; långt bort och billigt - eller nära, dyrt och snart.

I klartext; vi kan planera för en längre resa till Asien - Indien, Thailand och vara borta i två veckor - då blir det att vänta.

Eller så kan vi åka en vecka - dyrt . till Egypten, Kanarieöarna eler så…

Döttrarna var snabbt sugna på Bali. Malaysia fanns med på kartan. Thailand har vi varit i. S hade inte lust på det.
Inte flickorna heller. Bali. Vi åker till Bali.

Nytt resmål - utom för mig som var där och svampade runt 1988. Drack stora öl för 7 spänn och fick en tischa för var 10:e pilsner. Många tischor blev det…

I april förra året spikade jag igen och och köpte flygbiljetter som inte var ombokningsbara alls. Qatar Airways. Från Arlanda via Doha, Singarpore och studs ner på Bali. En nätt tripp från dörr till på trettio timmar - Landala- Sanur beach hotel.

Det som oroade mest var SJ och resan Göteborg - Stockholm. Det visade sig vara en mycket befogad förskottsoro (eller snöskottsoro).

Som den vivör och världsvane globtrotter jag är, hade min förtänksamhet gett så pass med marginal mellan tågankomst Stockholm C och avgång Arlanda att det aldrig fanns utrymme för att plocka fram beta-blockerare eller ens Samarin. Vi var på plats två timmar före avgång.

Resten av resan flöt på helt enligt alla konstens regler.

Jag vill dock nämna Doha Airport. där vi mellanlandade mitt i natten och bytte från ett stort plan till ett ännu större. Om man går in på deras hemsida ser ju allt mycket flott och snajdigt ut. Lummigt. En oas.
My ass. Hela bygget ligger ute i en monumental stenöken. Inga träd. Inga gräsmattor. Bara sten. Damm. Smuts och öken. Flygplatsen är JÄTTESTOR till ytan. Man åker buss från planet till terminalen. Länge. Jättelänge. En av våra transfers var som att ta 16-bussen från Högsbo till Brunnsparken. Eller ännu längre. Tror vi åkte i över tio minuter. Fort gick det också. Och jag såg många levande män som likande Emiren i Tintin. Ofta med ett härke burkakvinnor i släptåg.

I Singapore fick vi en försmak av det heta och fuktiga. Vi gick utomhus till en rökruta. Inte för att suga i oss något mer än atmosfären. Hej Ångbastu!

I skymningen gled vi in över Balis skyline och tog mark.

Den sista delen av resan var mellan flyplatsen och hotellet. Att komma från det svenska välordnade och att plötsligt befinna sig i en trafiksituation där kärnfamiljer kryssar fram på mopeder i beckmörker (mor o far med hjälm småbarnen stående på limpan utan hjälm och en låda höns på pakethållaren) gör att allt säkerhetstänk, krav på cykelhjälm, stingpinnar på pensionärer och sånt, bara ballar ur. Så. Nu är vi inte hemma. Nu gäller annat. Lika bra att skratta och låta bli trams som bilbälten och reflexer i mörkret. Med Christines siffror i färskt minne sa jag till S att det var nu det var dags att vara rädd. Inte på flyget.

Till slut - vi kom fram, duschade gick ut och åt och föll därefter i stenmörk sömn.

Vaknade till detta och gick ut och mötte slutet på marken:

I nästa avsnitt; Hotellfrukost, danskar och Kuta-revisitied

På backen

2011-02-28T15:41:00.000+01:00

Åter i Sverige och Göteborg efter en tripp till Bali. I brist på annat kommer jag att blogga ut mina resminnen och reflektioner av resan. Mest för min egen skull då jag har svårt att hålla ordning på vad jag gör när det är varmt oh dagarna flyter ihop och ut...

För det är dagarna man minns som man kommer ihåg. Glöm inte bort det!
Den retrospektiva resedagboken börjar då jag samlat ihop mig, bilder och anteckningar. Det lär ta ett par dagar. Det också. Men de kommer jag inte att minnas - och då räknas de inte

Svaghet - en brist ,eller något annat?

2011-02-14T11:00:00.000+01:00

Bild: Jan Stenmark

I samband med anställningsintervjuer är det inte sällsynt att frågan "Vilka är dina starka och svaga sidor?" kommer upp.

Då tänker jag så här - du har inga svaga sidor. Det som omgivningen tenderar att uppfatta som svagheter är egentligen dina överutnyttjade styrkor.

Jag tycker det är ett välgörande förhållningssätt att inte tänka på sig själv som en människa med svagheter. Det är kraften i dig själv och din potential som extraheras.

Exempel - du är flexibel (en styrka)- för mycket flexibilitet uppfattar omgivningen som velighet och kanske till och med som ryggradslös eftersom det så sällan kommer en fast och kärnfull ståndpunkt från dig.

Du kan läsa mer här

Frågor på det?

Resa från - eller till

2011-02-08T11:00:00.001+01:00

"... dom reser från någonting"

Så inleds filmen Sällskapsresan och du kan se Stig-Helmer gå genom en gångtunnel och dra en liten vagn efter sig i den kommande scenen.

Då den här synen mötte mig utanför jobbet

Bild från GP

fick jag en känsla av kall.

Är därför mycket glad att jag befinner mig här om några dagar så att jag kan se slutet på marken. Alla dagarna

Mossan

2011-02-05T12:04:00.001+01:00

Skägg... ständigt detta skägg. Det var det som var mycket nära linsen igår.

Nu skall det bort. Jag kommer sakna min mjuka grävling på hakan. Tänkte ett tag ha surfskägg på Bali, men det har min älskling synpunkter på. Eftersom S dessutom är en estet av stora mått tar jag henne på djupaste allvar....

Som vanligt har jag och S inget med personerna på Stenmarks bild att göra

Biologi

2011-02-04T11:15:00.000+01:00

Fredag - dags att skoja till det... leka och gissa. Inte svårare än så.
Rätt svar imorgon

att inte Comma Hem

2011-02-03T10:15:00.000+01:00

Nemo till höger - starkt Juditifierad

På Twitter heter de @comhemab.Com Hem AB.
Det är ett företag som många har någon sorts relation till eller erfarenhet
av. Det gäller även mig som genom de senaste åren lärt mig att gilla - framförallt
deras stabila och snabba bredbandstjänst.

Den har inte någon gång under de dryga två år jag haft den krånglat eller gått ner omotiverat. Utrustningen har varit kladerfri. Det enda jag stört mig på är deras faktureringsrutiner och svårigheter att förstå vad man
egentligen betalar för kopplat till en viss tidsperiod.

Jag bor i ett Com Hem-hus. Därvid är jag lite i händerna på dem och har svårt att bara
hipp som happ byta leverantör som jag byter bank eller försäkringsbolag. Mycket meck blir det.

Ganska onödigt också då konkurrenterna inte har så värst mycket bättre att leverera.

När jag skaffade platt-TV 2006 (semi-early adapter) valde jag att plocka in digital-TV från Viasat som hade ett samarbete med min dåvarande internetleverantör - Bredbandsbolaget.

Det var ett OK abonnemang som efter mycket initialt strul funkade bra under den tvååriga bindningstiden.

Under denna tid såg jag hur Com Hem började erbjuda HD-sändningar i sina abonnemang. Jag ville givetvis hoppa på detta så snart som möjligt.

Jag har fram till nu haft ett Medium HD + 8 favoriter, senare Medium-abonnemang där det ingår SvtHD - det räcker rätt bra.

För någon vecka sedan fick jag ett brev från Com Hem där de talade om hur bra allt skulle bli;

Vi ger dig 40 kanaler! Playkanaler ingår! Priset - 30 kronor mer per månad och en högre kortavgift, men dom ryckte bort VH1 och TCM; två favortikanaler och stoppade in fyra nya kanaler som jag inte alls är intresserad av.

Det fanns en utväg - jag kunde säga upp abonnemanget före den 28 februari.

Jag ringde kundtjänsten…

- Ja, alltså, mitt namn är Hr BredoDryg och jag har nu mottagit ett brev där det står att ni kommer
ge mig mer - men jag upplever det som jag skall få mindre, fast till högre kostnad.

- Ja, det var ju tråkigt, men du kan ju alltid säga upp abonnemanget, fast det är tre månaders uppsägningstid.

- Varför står det då i brevet att jag skal höra av mig innan den 28 februari?

- Det får du prata med vår uppsägningsavdelning om.

- Det vill jag inte just nu, hur gör jag för att se på Playkanalerna?

- Då måste du köpa en On Demandbox och koppla in via ditt bredbandsmodem…

- Kan inte Judit och Judit komma hit och koppla in den för mig? (jag skulle här försöka bryta mitt kärva och pruttiga beteende av typen "Jag ringer för min hustrus räkning")

- Haha *lite nervöst* (är jag så hemsk?)

- OK, så ni lockar med playkananaler och vill då sälja på mig en box för 495:- ?
I ett nafs har ni höjt mina TV-kostnader med en tusenlapp om året och samtidigt gjort mig irriterad…
Jag kan säga upp abonnemanget - det är sant - men alternativen är fisiga. Medium + 8 favoriter ger mig inte
särskilt mycket. Det där XL-paketet som man kan prova för 99 kronor i månaden… hur verkar det?

- Det är ett erbjudande som vi bara riktar till nya kunder

- Snullet. Då kan jag ju säga upp mitt abonnemang till den 28 februari och ringa den första mars och teckna nytt.

- Ja, om erbjudandet är kvar då…

- *Gaaahhhh* (jag kväver här ett ilsket tjut) Jag får fundera och återkomma.

An amount of time goes by….

Då jag går in på Mina Sidor hos Com Hem upptäcker jag att jag kan uppgradera till XL för 99 kr/månad och ha det priset i tre månader innan jag bestämmer mig hur jag vill ha det i fortsättningen. Raskt räknar jag ut att min årskostand kommer att vara densamma som tidigare - fast jag får ett fett utbud om 60 kanaler under tre månader. Nu blir jag lite härsken

- Ja, god dag, Hr BredoDryg igen….för några dagar sen fick jag info om att jag inte kan få ta del av erbjudandet om 99 kr/månad för XL-paketet

- Det stämmer. Det är bara för nya kunder

- Men er sajt ville annorlunda. Jag vill bara försäkra mig om att allt fungerar som det ska.

- Vi ska se… ja, du har två abonnemang nu.

- ????

- Ja, du har ett Large-abonnemang fram till och med 1 mars och samtidigt ett XL-abonnemang från den 1 februari.

- Hur kan det vara?

- Ja, du har väl beställt så…???

- Nehej, min käre bror, det har jag INTE. Jag har uppgraderat mitt abonnemang. Inte köpt flera. Rätta till, bitte!

- Jag skall prata med en kollega…

Detta samtal får jag inte ta del av - kanske bäst så…

- Ja, jo… jag ordnar det här, så jag tar bort den här dubbelbokningen - du har bara XL för 99 kr/månad fram till 30 april.

- Gott så. Ha en fin dag. Hej, hej!

Nu, Com Hem… hur hade det varit om ni redan från början varit tydligare i ert brev och för alldel på er hemsida och de instruktioner som era kundtjänstmedarbetare får?

Det där med att överträffa kundens förväntningar verka inte ligga främst i marknadsföringsröret i alla fall…

Tänk, vad glad jag blivit om jag hade fått ett brev som innebar att jag
FICK en box för Playkanaler (istället för att betala 495:-) Även om priset
på själva abonnemanget gått upp med 30 kr/månad så hade jag sett
ett mervärde i att ha den här boxen och kanske till och med köpt on Demandtjänster.

Com Hem - den här historien har varit tafflig, desinformativ och visat på låg kundvårdsförmåga.

Skärpning!

Triss i misery

2011-02-02T11:00:00.000+01:00

Om du blandar öppningscenen ur Den sista färden med Fish Tank och tillsätter en smula Twin Peaks samt valda delar ur Frozen River så får du Winter's Bone

Detta är en film vars annons nu är så nerlusad med toppbetyg att jag bara inte kan värja mig, utan bara måste se, allt elände till trots.

Men se eländet och misären till trots är det här en på många sätt varm film, precis som Frozen River. Att den dessutom har en nerv och spänning (vad har egentligen hänt med den försvunna pappan?) trots att tempot är påfallande slött gör den inte sämre. Bara nervigare. Instämmer i Expressens recension och rekommenderar filmen. Se den - innan du hör en banjo nära dig...

Kapten Klen

2011-02-01T11:00:00.001+01:00

Kapten Klen from Jonas Inde on Vimeo.

Mycket bra. Sen har Jonas Inde twittrat loss om alkohol - på ett föredömligt vettigt sätt.

Glennsande idé

2011-01-31T11:00:00.002+01:00

I Go:teborrrrg så är vi ju så där himla goa o käcka. Alla heter Glenn o vi luktar fisk. Alla är hej o du o bror med alla o det mutas hit o dit.

Det här har ingen riktigt tagit fasta på och drivit konceptet "go göbbe" något vidare. Det blir mest fisk och Mannerström. Det roligaste och mest Göttebosska en boråsare kan göra är att gå på Räkan - men hur kul är det att ratta en radiostyrd räktrålare med små krumma insekter?

V4 Kombi hette en restaurang i Göteborg i början på 1990-talet. Den låg på Viktoriagatan och var full av Saabprylar, menyerna var inlagda i instruktionsboksomslag och reklambroschyrer för nämnda bilmodell.
Ungefär samtidigt kom Farbror Hjördis på Engelbrektsgatan. Det här var några av de första så kallade konceptrestaurangerna som byggde på uppdiktade historier om hur de kommit till och så vidare. En känd sådan krog idag är Joe Farellis på Avenyn.

Inte så där mycket Göteborg.

Tänkte att Restaurang Tjôtrôven snart borde få se dagens ljus någonstans i centrala Göteborg. I alla fall under sommarsäsongen.
Menyer med rätter som anspelar på tjôtet och de som tuggar värst.
Lokets Lammkotletter
Oldsbergs oxsvanssoppa
Biff Birro - så welldone att den blivit missnöjd redan vid styckningen
Görans Gös
von Brömsens bruléepudding
Apelgrens äppelkaka
Wallgrens Wallenbergare
Sisselas skagenröra
Cederhöks ceasarsallad
Mannheimers mandelkaka
Kronérs kolgrillade kolbaz
Hamburgare på Hegerfors vis

Ja, du fattar, eller...???

När det kommer till inredning och design i övrigt har jag inte tänkt så mycket kring det, men en personal som tjôtar hål i huvvet på gästerna är väl det minsta man kan begära?
Jag menar, Park Lane och Oakleys har ju framgångsrikt kört kabaré och haft sjungande personal - så varför inte ha lite goa sketcher mellan varven och att dra en hederlig survits om Kålle o Ada - typ;

Kålle i dambeklädnadsaffären för korta varor:
- Ja, se godda jag skulle köpa en BH te Ada?
- Jaha, och vilken storlek skall det vara?
- 58..
- 58? Såna storlekar har vi inte. Hur har ni kommit fram till det?
- Jag mätte me kepsen

Ju mer jag skriver om detta - ju mer förundrad är jag över att en sån här krog inte redan finns... eller så har jag ätit konstig svamp

Mile High Club - eller Det går på räls

2011-01-30T11:00:00.008+01:00

Tågluffarna - 1978-83 - sedan fick det vara nog, hade ett erotiskt skimmer över sig.
Det här med tunnlar, massiva lok som penetrerade ett bergsmassiv som kröntes av yppiga toppar stretandes mot skyn och jag - en ungdom utan päls - på väg med oförskräckt erövringslusta i Greklands övärld eller längs Riminis långa stränder.

Givetvis var detta bara fantasier. 1978 såg jag ännu så oskuldsfull och ny ut att det enda som hände var att en kanadensisk kvinna (säkert 26 år... märk här...kvinna 26 år) baddade min panna en kväll då jag var magsjuk på Pelekas beach. En ynglings sextörstande pilgrimsfärd kunde definitivt haft ett bättre slutmål än så...

Hemma under de murkna taknockarna i Göstas hyreshus på Sunnerödsvägen fantiserade jag i den gråa vintern om hur det skulle vara med en motsvarighet till 10 000-meters klubben - på tåg alltså, eftersom vi var små och vilsna och det närmaste vi kom flygplan var någon fisig charter till Mallåkra, eller så.( Vill du fördjupa dig vidare i det här med sex och flygplan har det ytterst seriösa magasinet Slitz en artikel i ämnet)

Dessa fantasier kom sig av att Freij och jag under den här -78 luffen kom att dela kupé med en fransk kvinna (säkert 28 år...28 år alltså) och vi skulle sova några timmar. Det blev mycket stifft och märkligt eftersom hon transformerades på ett rent filmiskt manér.

Från uppsatt hår och snipiga glasögon till utslaget hår, oglasögad och i nattsärk gled hon in i kupén där Freij o jag satt med ögon som råttköddar och kände oss väl lika komfortabla som Göran Greider på en moderat partistämma. Situationen blev inte bättre av att jag kom ihåg den gamla dängan Michel Delpech – L'Amour En Wagon-Lit som Kaj Kindvall redan 1972 försökte få upp på tio-i-topp. Känn mysfaktorn och det opopiga anslaget

Självklart hände ingenting - mer än i mina fantasier - den natten. Men den kreativa ådran var väckt och dedikerad mot att skapa en sorts skrytbana för att knäcka med under sena grabbkvällar; sex på tåg under värdiga former, jag så värdigt det nu kan bli.

Kan redan nu meddela att jag ännu inte har skaffat medlemskap, trots flera försök och ansträngningar. Lika bra det. De situationer jag tänker på skulle inte lett till något gott mer än högst tillfällig sinnesro och en story att höhöhöha med. En gråtrunk kl 2 på natten under en fylledusch står nog högre i kurs.

Tycker det här inlägget kan avrundas med något som var inne då - men nu i en nyare version

Glamrock Brothers – Long Train Runnin' - Xadis Remix

Klura på Plura

2011-01-29T11:00:00.003+01:00

Var sånär framme för att Touretteklicka på gillaknappen... men så visualiserades Pluras bara överkropp där i köksregionerna... den känslan

Och nä, det vill sig inte. Gillaknappen hamnar i frostigt läge...och min Birrofaktor hos Anjo steg något...tror jag.

Same same - but very different

2011-01-28T11:00:00.000+01:00

Den förutvarande verkligheten tränger sig på ibland

En gottelåt som jag hade susande i min skalle kring 1999....
och jag kunde inte förstå varför jag kände igen den så väl.

Warren G – Regulate

För några dagar sedan fick jag facit

Michael McDonald – I Keep Forgettin' [Every Time You're Near]

Det är skumt... men tack Spotify för att jag befrias från ett Gregory Peck-syndrom.*

*) skumt det med, men jag har skrivit om det tidigare och numera slås jag över hur "Sömnlös i Schweiz" kunde ha blivit "Lugnad i Lugano". Hej Twitter, Goddag Facebook, tjenare SMS.... hej då skrivmaskin - för att inte tala om jag försökt få tag på Coma genom att gå till en telefonautomat och ringa... till vad då? En tom lägenhet, liksom.

Näbbigt inför resan

2011-01-27T11:20:00.002+01:00

Snart skall jag ut och resa. Resa kräver förberedelser. Vaccination och valuta bland annat.

Sistlidna lördag var jag ute och snyggick på Avenyn och fick då för mig att besöka Forex för att skaffa mig info om valutaläget i Indonesien. Detta efter att jag läst ett inlägg på Christines fina Baliblogg.

- Ja, sa den paranta damen bakom disken, då ska du ha med dig 10 procent i Rupiah, resten i dollar.

- Hurså, undrade jag, vad skall jag med dollar till på Bali? En engelsman som skall åka till Sverige tar väl inte med sig 10 procent svenska kronor och resten i euro?

- Jag har jobbat här i tio år och det är den rekommendation som vi ger våra kunder.

- Jo, jag fattar, men det är inte svar på frågan.

Jag lämnade växlingskontoret i rädsla och vredesmod. (Jag är alltid rädd för paranta damer..särskilt om de har scarf)

Random parant dam som jag bildgooglat

Under min vidare tur på stan undrade jag om det kunde vara valuta- och växlingstekniskt begåvad att ta dollar istället.

Låt sig att jag köpte 1000 US dollar i Sverige för strax under 7000 kronor.

Om dessa 1000 dollar jag mig mycket fler rupier på plats i Indoneien än vad jag kan köpa för samma belopp i Sverige, så skulle et vara en schysst deal. Men så är det inte. Jag har kollat. Det finns inget rimligt skäl till att jiddra med US dollar överhuvudtaget.

Jag mailar t o m Forex (vuxenpoäng, Bror Duktig...jag veeet) och får svar av Katja.

Forex rekommenderar ofta att man tar med sig lite lokal valuta för resans första dagar och att man sedan växlar resten av reskassan på plats eftersom kunden ofta tjänar på det. Jag har vidarebefordrat din förfrågan till ansvarig för att ta reda på och eventuellt uppdatera våra valutarekommendationer för Indonesien.

Vänligen,
Katja

Vem "ansvarig" är framgår inte. Förhoppningsvis någon som kan sortera under "välmöblerad mänska"
Så till vaccination. Några dagar senare går jag till en vaccinationsmottagning och ber om grundskydd för kolera.

På nätet, bl annat på FASS och dukorals egen hemsida har jag läst mig till att om det gått mer än två år sedan man sist tog koleravaccin så är det två doser som gäller.

-Nähäpp, säger den paranta damen på mottagningen. Det immunologiska kroppsminnet aktiveras så en dos räcker. Först efter 5-6 år är det aktuellt med nytt grundskydd - annars räcker en påfyllnadsdos gott.

Eftersom jag (se ovan) är rädd för paranta damer viker jag ner mig blixtsnabbt och köper bara en dos.

Kontakt i köket

2011-01-26T11:00:00.000+01:00

Har skaffat nya linser. Min syn håller på att fadea ut och allt blir suddigare. Lösningen nu är monovision - en lins för höksyn på långt håll och en läslins. Gosh! Vilken skillnad. Då firar jag såklart med en linsgryta, vars recept jag hittade i DN häromdan'

Resultat från Nemos kök

Personer: 4 - 440 kcal per portion (om du inte äter bröd till ;)
Tid: 20 min + 10 min i ugnen
3 dl röda linser
2 rödlökar
2 vitlöksklyftor
1 röd chili, t ex spansk peppar
2 msk olivolja
2 dl vatten
2 msk konc grönsaksfond
2 burkar krossade tomater (à 400 g)
1/2 tsk timjan
1 tsk salt
1 krm nymald svartpeppar
1 röd el gul paprika
150 g fetaost

Garnering:
1 kruka basilika

Tillbehör:
bröd

1. Sätt ugnen på 225 grader. Koka linserna i saltat vatten i en kastrull ca 5 min. Häll av och låt rinna av i sil.

2. Skala och hacka lök och vitlök. Kärna ur och finhacka chilin. Fräs lök, vitlök och chili i olja i en kastrull på medelvärme tills löken mjuknat. Tillsätt de kokta linserna, vatten, fond, krossade tomater och timjan. Koka ihop ca 5 min. Tillsätt salt och peppar. Häll röran i en ugnssäker form.

3. Kärna ur och skär paprikan i mindre bitar. Lägg paprikan i formen och strö över smulad fetaost.

4. Tillaga mitt i ugnen ca 10 min. Garnera med basilika och servera med bröd till.

Barmarken som frös inne

2011-01-24T11:00:00.000+01:00

Igår hade jag visualiserat en smidig barmarksträning för lätta fötter.
Mina senaste löpträningpass har varit med broddar och det nyper fint - men jag har sett så mycket asfalt de senaste dagarna, så jag trodde det var lugnt. Brodda av och dra iväg med "slicks".

Det här är en väl insprungen rutt - cykelbanan som löper från Linnéplatsen och ända ner till Billdal - den gamla Säröbanans sträckning, som förr i tiden fraktade skolbarn till bad och sol

Så såg det ut då. Strax söder om Järkholmen (Bild från GP)

Men det var då - och nu är det nu.

Här följer längre ner en narcissustabell med siffror som i alla fall jag själv är mycket nöjd med - speciellt medelpulsen i förhållande till tempot.

Det bästa var att passet avslutades med att jag sprang några löpskolningssträckor med beklämmande fräsch spänst i benen. Mitokondriekontot* har tydligen ett fett saldo för tillfället

*) Vid konditionsträning tränar man inte bara hjärtats kapacitet, man tränar också förutsättningarna för muskelcellernas syreupptagningsförmåga. Vid konditionsträning skapas ett större kapillärnät, dvs. fler pyttesmå blodådror runt muskelcellerna. Det innebär att det blir enklare att transportera blod till och från muskelcellerna. Vidare sker också en ökning i antalet mitokondrier i muskelcellerna som är de kraftverk där syre och näring förbränns. Utöver att mitokondrierna ökar i antal så närmar de sig också cellmembranen så att det blir ett kortare avstånd vid syreöverförseln.

Den innersta lyxen

2011-01-22T09:33:00.000+01:00

För att vara 30 år sen, så är det förbålt stabilt... och Eldoradokänslan är påtaglig.

Varför Luxury idag? Jo - det är Svenskens fattigaste helg.

Gäller att glädja sig åt det ickemateriella; God hälsa, barn att vara stolt över, den ständiga förälskelsen till S.

Livet är lyx just nu, konstaterar jag tacksamt.

Åbergskt förhållningssätt

2011-01-20T17:00:00.001+01:00

Torsdag betyder Mad men och jag faller in i Åberg-coma.

Lasse Åberg är ju som bekant en man som konsekvent väljer bort mobiltelefoni, datorer, epost och annat tjafs.

Det finns ju bakelitlurar att tala i och blyertspennor som man kan rita möss med. Fair enough, tycker Lasse.

Jag kan föreställa mig hans livsrum och vilja att leva i digital radioskugga när jag själv absorberas av Mad Men på torsdagskvällarna.

Förutom att sexismen flödar och värderingarna får George Bush att framstå som Johnny Rotten är hela serien så elegant att jag bara vill krypa in i en nylonskjorta och kedjeröka Lucky Strike i en teakfåtölj. Hela tiden.

Hur förhåller du dig till Mad men?